Jag har tappat peruken
Ja, äntligen har mina kvinnliga hormoner talat och dom fick mig hela vägen bort till frisören. Det var nåt som sa mig att jag inte kunde gå runt och se ut som en flugsvampsfärgad svintotuss i håret, jag bestämde mig kort och gott därför att färga det brunt. Och naturligtvis klippa. Så nu känns det som att jag har tappat peruken, bokstavligt talat, för det är inget som tynger ner huvudet med typ 3 kg hår. Inte heller flyger det runt slitna porösa hårstrån runt i ansiktet för varje andetag man tar. Varje höst, och det slår aldrig fel, så genomgår jag en liten personlighetskris. Jag beställer alltid bruna linser och färgar håret mörkt. Men egentligen, är man svenne nästan hela året om kan man gott kosta på sig att se ut som någon från Bosnien för en stund. Lite exotiskt sådär. (Normala) bilder får nog bli ett senare projekt då jag fick tråkigt och kladdade med lite färg i ansiktet, sen fastnade jag vid datorn med att redigera ljus. Resultatet efter min omotiverade lekstund synes längre ner.
Efter mitt håringrepp tog jag med mig en av blondinerna i mitt liv, Hanna, och åkte till Borlänge. Hade beställt tid för att förlänga naglarna (fråga mig inte anledningen till mina försök till en extreme makeover!). När det var färdigt konstaterade jag att det enda som saknades var en fettsugning. Kanske lite botox också vid närmare eftertanke, men vem orkar. Har ju redan kommit fram till att det är så skönt att man inte ser ut som Barbie. Det räcker faktiskt att man är lika korkad bara.
Shoppingsugen som jag blev (känns som att jag måste börjat förväxla mitt liv med någon fotbollsfrus) gick vi in på Kupolens samtliga butiker för att hitta mig ett par byxor. Jag har nu den senaste veckan prövat 52 par byxor. Olika modeller dessutom, alltså i princip alla existerande byxor på det där köpcentrumet. Sista 20 minuterna gav jag fan upp och köpte ett par som jag inte ens kan ha, bara för att. För vid det laget hade jag blivit så obstinat och bitter att jag egentligen bara ville titta ner i stengolvet hela vägen ut till bilen. Sen fick jag ett infall att jag minsann skulle ha någonting med mig hem, inköpet blev därmed dom minimala små byxorna. Man kan ju alltid låtsas att man någon gång kommer gå ner i vikt.
Jag tänkte på en sak när jag var på stan på förmiddan, förutom att alla är så långsamma. Det satte sig två gamla söta små farbröder bredvid mig på bänken vid fontänen. Eftersom jag satt och rökte och drack kaffe fick jag rent instinktivt så fruktansvärt dåligt samvete för att jag satt där som en skorsten och förpestade luften. Dom som kanske ändå skulle till och dö närsomhelst. Och ciggen var jag tvungen att ha, för det var den sista innan mina 3 timmar hos frisören. Det är för mig ren och skär tortyr att inte få röka, när jag vill det. Och det vill jag vanligtvis för att jag inte får, eller inte har möjlighet.
Hursomhelst, där satt jag dubbelvikt med slagsida och sträckte ut armen så långt det på nåt vis gick (under bänken dessutom. Vid närmare eftertanke hade det nog varit enklast att fimpa) för att få cigaretten så långt bort från dom gamla liven. Nu följer det några melankoliska rader...
...Så får jag plötsligt höra att den ena börjar berätta att han skulle äta nån slags torsk häromdan. Men han fick så ont i magen att det gick upp mot hjärtat. Hur han då började fundera att han var tvungen att hålla koll så inte smärtan strålade ut i armen, för då kunde han ju få en hjärtinfarkt.
Många pensionärer äter fisk. RESULTAT: Någon får ont i magen, därefter hjärtat, kanske armen och då är det kört. Hjärtinfarkt. - kan leda till DÖDEN.
Många ungdomar äter fisk. RESULTAT: Dom som inte tål får ont i magen men inget mer. Resten blir mätta. Efter det händer det ingenting. Ingen smärta i hjärttrakten eller att behöva oroa sig för en infarkt. - ingen DÖR.
Finns det inte mycket man ska vara glad åt här i livet? T ex, vi som är yngre. Vi kan ju äta vad vi vill, utan att vara rädda för att dö, som dom äldre. Vi kan anstränga oss vid fysiska aktiviteter utan att vi faller ihop på marken. Vi kan använda våra kroppar till allt vi företar oss med. Stackars alla människor, inte bara äldre, utan dom som på något sätt inte kan använda sin kropp till vad den är ämnad för. Den förmågan kanske någon mist i en olycka, andra i en självförvållad sådan...
Kanske en yngre människa, som är frisk. Kan gå. Har en fullt fungerande kropp. Hur den personen väljer att ta en drog, vid ett tillfälle. Förmodligen kommer han ångra sig när han vaknar, när han upptäcker att han varken har fingrar eller tår kvar. Drogen stoppade upp blodcirkulationen så läkarna var tvugna att amputera. Många känner säkert igen historien från Aftonbladet för en tid sen.
Valde drogen för att fly från verkligheten en stund.
Skulle det inte varit bättre att ha varit kvar i verkligheten,
än att vakna upp i en där fingrar och tår är borta?
Att fly från verkligheten kan sluta med att livet blir förstört.
Carpe diem
Slowmotion-Sweden
Idag när jag var på stan tänkte jag på hur fruktansvärt långsamma alla människor i den här stan är. Inte bara med att förflytta sig från punkt a till punkt b (som för vissa tar en evighet fast dom märker att man vill gå förbi) utan även med att prata. Det måste ju bero på att staden inte är särskilt stor, och att det inte finns någon tunnelbana att åka. För det tror jag gör en himla skillnad. Att smidigt ta sig fram under jord eller åka i 30 km/h i en röd Volvo-traktor hela vägen in till stan, spelar säkert roll i det stora hela som har med tempo att göra. På systemet står folk och plockar burk för burk, flaska för flaska, i total jävla ultrarapid. Ungefär som att det är bara dom i hela stan som existerar, och absolut inte som att det står någon bakom som också vill hem innan helgen passerat och det blivit tisdag. Och i kön flyttar folk fram sig så långsamt att man lika gärna skulle kunna tro att dom vuxit fast i stengolvet. Sen finns det EN människa, en kassörska, som verkligen är prototypen av en äkta långsam människa i Dalarna. Det spelar ingen roll hur många kunder på en dag, hur många gånger hon måste upprepa hälsningsfrasen, för den är alltid densamma.
"Heeej-heeeej..."
"Heeeeeeej-heeeej..."
"Heeeej-heeeej..."
"Heeeeej-heeeeej..."
"Heeeej-heeeeeeeeej..."
Jag förstår inte hur hon orkar. Att hon inte tröttnar. Den som går på systemet nästa gång och hör någon hälsa på det där viset, kommer garanterat kunna ana vem jag pratar om. Har man bråttom och man får höra ett segt, utdraget och sävligt "heeej heeeej" så är egentligen det enda man vill att slänga upp all alkohol man tänkt köpa, hoppa upp på rullbandet, ta tag i hennes biega arbetsskjorta och skrika "Jaaaa heeeej heeeej på dig! Hejhej! Jättemycket HEJ! Är du nöjd nu?! Finns det någon möjlighet att jag skulle kunna få BETALA och gå?!" . Trycka upp leget under näsborrarna på henne och säga "ja tänk, det var fyra år sen jag fick börja gå på systemet, vad lustigt! Körkort har jag också! Tänk hur det kan vara ibland!"
Men jag måste säga att man nog inte ska dra alla (kassörskor) över en kam. För det finns faktiskt vissa som har så bråttom med att betjäna att dom håller på att krypa ur skinnet, ner bakom stolen och hasa sig ifrån kassan. Dom helspeedade kassörskorna börjar med att sitta och glo på en ungefär som att man är en illegal invandrare med 50 kg kokain i väskan, medans man är långt åt helvete bort i kön. När man börjar närma sig men fortfarande inte hunnit fram till plastkassarna får man också "Blicken" med stort B. Det är nästan som att dom har en inbördes tävling om vem som kan stressa på alkoholköparen mest. Ibland hinner man inte ens nudda plastkassarna förrän dom nästan halvskriker "HAR DU LEG?!" För det första: Vad skulle hända om jag fick lägga upp grejerna först, eventuellt kanske t o m hinna ta en kasse innan frågan ställs? För det andra: Ja, jag har leg. Annars skulle jag väl inte sänka mig så lågt att plocka upp allt på bandet för att sedan bli tvungen att säga "hoppsan, nej fan, jag är visst minderårig". Det skulle ju helt enkelt vara en lagom pinsam situtation.
Lätt&lagom
Mina dubbelgångare & partykväll med brudarna
Det är en upplyftande tanke att använda sig av såhär en söndag som denna. Gårdagen var lika rolig som det alltid (utan undantag) är med Milla & Martina. Det blev en mindre krogrunda, men vi började kvällen hemma hos Sanna. Där drack vi vin respektive öl och hade omkring tusen fotosessioner. I snitt kanske 15 kort per kamera och minut med några minuters uppehåll. Det betyder att bara jag har 85 bilder sen igår. Fast egentligen så stödjer jag inte ett enda ett där jag själv är med. Luggen delade sig nämligen som ett gammeldags rött matiné draperi på varenda kort, trots Sannas minutlånga sprayattack på begäran. Man ska ju vara glad för att man inte är med i nåt känt band, med typ fem medlemmar. För om man då skulle ta kort i nåt större sammahang och inte blev bra, så skulle man ju inte kunna göra så mycket åt saken. Skönt också att man inte har fyra personer att strida mot, som själva blev nöjda med kortet, innan dom förstår att man ser ut som en kombination av Gollum och Jabba the hutt och att man helst inte vill använda det som skivomslag.
+ 
= 
Lite senare mot aftonen kan man på alla kort tydligt se hur sockerspeedad jag blev på cidern; ögonen spärrades upp mer än vanligt och allting blev så roligt att jag visade alla befintliga tänder i hela käften, från nr 22 till 80. Jag vet inte hur nödvändigt det var att dricka cider egentligen, jag som har haft en fast princip om att det är tjejdricka. Hade ju lika gärna kunnat gå runt och knapra 159 sockerbitar och sköljt ner dom med vatten. Det hade gett ungefär samma effekt, plus att det hade blivit billigare.
(Var bara tvungen att lägga in en mer rättvis bild än Jabba-Gollum-porträttet)
The leather ladies
(Och som vanligt sticker man ut som en berguv bland småfåglarna...)
Jag kan inte för mitt liv förstå...
varför ingen tvkanal kan visa någonting av värde på en söndag? När man verkligen behöver det som mest?
"Den här druvan med karaktäristisk sötma och en enastående smak, ger liv i buteljen!"
Ska det enda alternativet vara att se en exalterad och salongsberusad Bengt Fritiofsson i Australien? Som när han får smaka på kängurufilé tillsammans med nåt rödvin han stampat ihop och pressat själv, blir mer uppspelt än Bosse Bildoktorn?
Härliga söndag
Taxisnusk & galenskaper
Idag började jag plugga engelska & svenska. Nu är det säkert många som undrar om min hjärna är kapabel till att användas efter alla dessa år av inaktivitet. Mitt modersmål borde väl inte vara några problem förhoppningsvis. Det är ju nånting man kan tänka sig ska komma naturligt. Min spanskalärare föreslog dock att jag skulle fokusera på den svenska grammatiken om jag ville fortsätta med spanska, för att underlätta inlärningen. Jag var tvungen att fråga: "jaha, så du tycker alltså att jag borde börja lära mig svenska? Jag som trodde jag kunde det, med två svenska föräldrar och efter att ha bott i Sverige sen jag blev född". Det kan hända att jag var lite bitter på den läraren och på förbannat dåligt humör. När jag skulle ha prov och föra dialog på spanska, pratade han endast om sig själv så att jag knappt fick en syl i vädret, för att sedan säga att "du kan nog mer än du tror så du ska våga prata. Jag kan nog tyvärr inte sätta så högt betyg den här gången. Nästa gång behöver du inte vara så nervös, gå och drick ett glas vatten nu!"
Helgen som gått är den sjukt roligaste jag och mitt röda hår har upplevt på extremt länge. Det var jag, Milla och Martina som började kvällen med att träffa Emely, Martina och Stina. Efter det bestämde någon sötnos att vi inte skulle använda våra spiror till att gå till Etage med, så vi skulle ringa efter taxi. Vi knappade in ett nummer vi trodde var till typ Koppartaxi, men vi kom senare fram till att det inte kan varit det.
Nånstans i hönskacklet kunde jag urskilja Martina 2:s röst som sa "jag försöker beställa en bil men alltså.. han bara flåsar!" Hon gjorde ett helhjärtat försök att säga frasen om beställningen igen. Fortfarande samma burdusa utandningar på andra sidan luren. Då var det min tur att höra efter, och mycket riktigt. Han bara flåsade så det sprakade i örat på mig.
Jag (chockad): "Du, bara så du vet så låter det som att man låter till en telefonsexlinje. Är det verkligen tanken?"
Herr tungandning (började skratta på nåt konstigt sätt): "haha, jaha jasså gör det..."
Jag (upprörd): "JA!?"
Herr tungandning: "hmm.. vi ska se... (FLÅSNING) hur många är ni? (GRÖVRE FLÅSNING)
Jag (började bli skeptisk): "alltså ÄR det här ens taxi?"
När det var Millas tur att ta telefonen ville även hon pröva lyckan.
Svaret hon fick var att vi kanske skulle ta och prova ringa till taxi istället om vi ville ha en bil.
♥ ÄLSKADE ÄNGLAR ♥
Efter att ha ätit (som är den viktigaste och största höjdpunkten efter ett krogbesök) kebabtallrik blev det efterfest ända in på småtimmarna. I ordets bemärkelse. Massa roliga människor och galna minnen efter söndagens lucköppning.
Då har man alltså överlevt ännu en helg. Man är väl en fighter. Upp i sadeln på lördag igen och ta tjuren vid hornen, smida medans järnet är varmt osv...
Sccchkall, botten upp
Trakasserier, mattpiskning & mina stora familjer
Granntrakasserier efter bästa förmåga!
Idag har jag sprungit fram och tillbaka, in och ut, frågat om det och det, samt lämnat tillbaka och tagit nästa grej. Hos min granntant. Jag har verkligen känt mig som en hemmafru dom senaste två dagarna. Igår t ex, så drog jag fram spisen och hittade diverse matrester som kunnat mätta hela min silverfisk-koloni om den funnits kvar. Sen vaktmästaren var här och lade ut svarta block här och där, som skulle döda dom små liven, måste jag erkänna att det blev lite tomt. Vi var som en stor familj, silverfiskarna och jag. Festade till lite då och då, med lite poker & whiskey. Himla trevligt var det.
Fast ett halvår efter familjen Silverfisks bortgång, (kunde dom inte väntat, jag var inte färdig med mitt sörjande!) flyttade istället Mjölbaggarna Möller från Mjölby in i mitt skafferi. Men vi blev inte lika bra kompisar för dom var helnykterister och trodde att jag var smygrasist och tänkt döda dom i sömnen (mjölbaggar är ju svarta).
Tillbaka till granntantshistorien. Jag höll på att laga mat, skulle precis sätta ner vispen i såsen som började koka, men då fanns det ingen. Min visp? Borta! Jag var snabbtänkt trots chocken över att min egna var borta, sprang jag ut i trapphuset och slängde mig på hennes dörr. Plingade på (och gjorde det där gamla vanliga folk omedvetet gör medans man väntar att personen på andra sidan dörren skall öppna, dvs fixa håret, rätta till kläderna lite diskret, sträcka på ryggen osv) och hon öppnade.
Jag kom på mig själv med att, med en halvneurotisk desperation i rösten, nästan flåsa fram;
"Duu, inte har du en visp? Håller på att göra en redning som precis kokat upp och så hittar jag inte min egna visp för då hade jag ju naturligtvis tagit den"...
"Varsågod." hon höll fram vispen.
"Åhh tack, jag ska diska den, ska bara låta såsen bli klar så kommer jag direkt!"
"Ja. För jag tänkte vispa grädde. SNART!" - (en påhittad historia naturligtvis, hon skulle med största säkerhet inte alls vispa grädde SNART. Förmodligen inte sen heller. Hon sa så bara för att vara säker på att ens få tillbaka den. Hon är naturligtvis fortfarande hemligt upprörd över att hon inte fått tillbaka en gammal flaska Aceton jag lånade för obetydligt många veckor sen, därav "vispa-grädde-piken". Ska man djupanalysera den piken så menar hon:
Om du lånar nånting av mig ska jag ha tillbaka det. FORT!
Jag tackade min allsmäktiga vindrickande dramatendragande tant så mycket, sprang in och gjorde såsen, diskade vispen det snabbaste jag kunde, torkade den omsorgsfullt, slängde mig på handtaget, ut i trapphuset, fram till hennes dörr, plingade, gjorde den allmänna "plinga-på-dörr"-ritualen, och hon öppnade dörren. Jag tackade för lånet, jag hörde henne återigen upprepa ordet "varsågod", som tidigare, och innan hon stängde dörren (jag hängde mig in genom hennes dörrpost med halva kroppen för att hinna ställa min sista fråga innan jag fick dörren i ansiktet) frågade jag upphetsat om hon hade en mattpiska.
Hon tittade på mig med stora ögon och höjda ögonbryn.
"Jag tänkte piska köksmattan, för den är ju inte skitig eller så utan bara lite hundhårig (bra ordförråd man har) och här uppe på taket finns det ju en sån ställning man kan använda till det..."
"Varsågod".
Samma sak igen. "Tack tack tack, gud vad du är snäll, trodde dom slutat tillverka såna här..."
Hämtade mattan och gick upp där piskningen skulle äga rum. En konstig jävla ställning som jag inte fattade nånting av. Eller så var det bara jag som var förbannat dum och ställningen var felfri. Hursomhelst, slängde upp mattan som halkade ner. Jag hängde upp den, samma sak hände igen. Hängde upp mattan.. men vänta, var detta deja vu? ..som ramlade ner igen. Efter ungefär 10 upphängningar och lika många nedhasningar med mattan som måste varit i trotsåldern, kände jag att humöret började dala ända ner till källarvåningen. I precis det ögonblicket fick jag i det närmaste ögonkontakt med en tjej och två killar på andra sidan gården, på en balkong i samma höjd. Den ena av dom satt ihopvikt av skratt, och dom andra var inte sena att haka på.
Då fick det fan vara nog med mattpiskning för mig.
FÖR ALLTID. (Hur många 21-åringar finns det för den delen som piskar mattor? Den terapeut som nånsin kan hjälpa mig lösa frågan varför JAG gjorde det, ska jag ge min AB Tronic från TV-shop!)
Känner mig tvungen att skriva in klassikern "Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete". Men jag tror nog att jag lätt skulle föredra ett rent helvete. Det låter roligare.
SwivelSweeper
Att överleva en utlandsresa
dött eller kastat in handduken kan jag härmed intyga motsatsen. Även om jag kände mig lite halvneurotisk och döende några gånger under den där veckan. I det stora hela gick allt bra, fast jag var helt övertygad om att allt skulle jävlas. Den inställningen fick jag så fort jag släpat min blytunga resväska och till råga på allt, gitarren också, och vi skulle gå och väga in väskorna. Kärringen på andra sidan (runt 25 år) var helt och fullt upptagen med att skratta åt hennes arbetskamrat som hade fått fel på maskinen som skriver ut bagagelappar. Den slutade nämligen aldrig spotta ut såna, och under tiden incheckningsfröknarna i samförstånd stog där och fnissade, blev kön bakom oss blev längre och längre. Folk blängde surt på mig som om det var mitt fel att det tog lång tid. Till slut lyckades vi fånga hennes uppmärksamhet (det var säkert mitt munsår som gjorde jobbet). Vi ställde upp väsdkorna, hon harklade sig en aning och sa glättigt "Hm! Nu är det ju såhär att man faktiskt bara får ha max 20 kg per person och nu har ni en övervikt på 8 kg!" Gissa vems väska det handlade om. "Sen är det ju inte helt vanligt att man brukar ta med sig musikinstrument på charter. Ahh, och så är det så att det kostar 50 kr per kilo som man har övervikt. Men jag kan knappa in så ni bara får 4-5 kg, mer än så kan jag inte göra!" Hon gav mig en snabb blick och hon måste blivit totalt vettskrämd över mitt munsår, för hon drog ett snabbt, andetag och pep "eller ja, ni kan få det gratis!" Vi tackade så mycket och gick vidare.
Den helvetiska ditresan
Planet var naturligtvis försenat med en timme. Men då hann jag utföra en mindre operation i mitt eget ansikte genom att picka hål på munsåret, sätta fast ett Compeed munsårsplåster (som jag rev bort efter en kvart, smått panikslagen av att det kanske skulle göra saken värre). Sedan åt vi kebabtallrik, kissade, rökte, kissade igen, tog några bloss till, försökte klämma ut några sista droppar ur blåsan och varmrökte lite mer cigg innan vi slutligen fick gå på planet.
Vi var ganska trötta alla tre, så vi tänkte försöka sova lite. Men bakom oss satt två, kanske t o m tre, stockholmsjävlar från Stureplan som betedde sig som att dom var 14 respektive 15 år gamla. Dom verkade vara stolta över att en av dom ägde en sladdlös mobiltelefon med musik i och spelade gång på gång ledmotivet till Sällskapsresan. När jag efter tredje gången kände hur det började hetta om kinderna, både p g a deras damp-aktiga beteende med att köra knäna i ryggen och fnittra värre än ett gäng lössläppta fjortisar inlåsta i ett rum med en hembränningsapparat, spelade dom den en gång till. Så trött, förbannad, sliten, elak på omvärlden och bitter på att det motsatta könet överhuvudtaget existerar har jag nog aldrig varit, som när vi klev av planet.
När vi kom fram var det mörkt och 50°c tryckande hetta. Flygplatsen var mindre än en skokartong och jag blev upprörd över att jag inte fattade vad det stog på skyltarna. Eftersom vi hade tagit ospecifierat boende, måste man ju ställa sig i en speciell kö och lydigt ta emot papper på vilket boende man får utan att klaga. "För det är redan uppgjort och det finns iiiingenting man kan göra åt saken" som jag fick förklarat för mig en gång i tiden av en 180 cm lång reseledarblondin med 30 kilos silikonpattar.
Det är så oerhört fascinerande att bevittna pensionärerna som med näbbar och klor försöker komma först i kön i hopp om att dom ska få ett femstjärnigt lyxhotell. Man kan se i ögonvrån hur dom försöker gnessa sig förbi med sina minimala resväskor, svettiga i pannan och med panik i blicken.
Värre är det när man ska åka därifrån. Det är vid den tidpunkten som folk får för sig att dom aldrig kommer hinna med bussen och att dom kommer få stå kvar på flygplatsen tills det är dags att åka hem igen. Medans vi köade såg man hur en tant som tog sina sista krafter och kom halvspringande tillbaka med papperet hon nyss blivit tilldelat, och ropade halvt hysteriskt "BUSS 53, det FINNS ingen buss 53!"
Reseledaren: "jodå, det gör det, den står bakom buss 26 som står bredvid pelaren 10 meter bort."
Tanten klapprade iväg efter bästa förmåga i sina klarröda klackskor, tvärstannade, och med uppspärrade ögon och viss irritation i rösten kom hon tillbaka till disken.
"Jag är helt säker, jag ser inte så dåligt må du tro, mer än att jag kan konstetera att den bussen inte finns! Den står inte där! Alla andra nummer ser jag, men inte buss 53!"
Så fick hon förmodligen plötsligt syn på någon som kan ha varit någon som satt fem rader längre fram i planet som hon stannat och småpratat med när hon blivit ståendes i gången i väntan på att få gå på toaletten, (som hon nog tyckte att hon blev bästa väninna med) och hon ryckte glatt åt sig väskan och följde efter.
Väl på bussen, var det en skånsk thailändare som pratade konstant hela vägen till hotellet, dvs i vårat fall ungefär 40 minuter. Emellanåt så sa han lite upprört "ja, det verkar inte vara så många som lyssnar, ni är väl trötta, men hur som helst så är Kretas högsta berg Psiloritisberget..." Och det märktes att folk började tröttna ur på sina håll för vissa slutade t o m att fläkta sig med den utdelade broscyren och lät huvudet hänga på axeln tills dom började snarka.
Destination Trulakis Village - Chania
Hotellet var fyrstjärnigt och på hela veckan kunde jag inte se varken kackerlackor eller sandkorn i lägenheten (efter att städerskan varit där naturigt vis, för själv drog jag in ett par kilo varje dag som jag hade i min bikini och mellan tårna i mina flipflopskor). T.h kan man skåda 2/3 av mitt lilla matförråd (som jag faktiskt delade med mig av).
Det första vi gjorde när vi vaknade dagen efter var att gå ner på stranden. Och efter att ha somnat i fem timmar i solen, kan jag utan att överdriva berätta att jag brände mig. Känslan av att vara friterad, och dessutom dragit på mig en ögoninflammation var helt underbar. Så dom kommande två dagarna fick jag vackert sitta inne med mitt munsår och andra åkommor. Jag roade mig då med att titta på TV-shop på grekiska där samma grejer visades ungefär en miljon gånger. Blev så sugen på att köpa både Dual Drill och Roto Duster, den roterande dammvippan, bara för att.
Förutom att förundras över TV-shopens alla artiklar så skyndade jag mig ner till affären och köpte öl. (För att inte få blåsor även på ryggen, vilket fulländat mitt redan då toppenhumör över att behöva sitta inne). Efter det satt jag och räknade fimpar i askfatet och funderade över att det på grekiska lika gärna kan stå att cigaretter både är hälsosamt och förlänger livet.
Den kryddstarka maten & specialare till förrätt
Då det inte fanns så himla många uteställen så svettades jag förmodligen på nåt sätt ut all alkohol jag nånsin druckit i hela mitt liv. Maten var lite underlig för den smakade typ ingenting, när man letade efter något starkare så kunde kyparen dyrt och heligt försäkra om att "titta här, den och den, och nr 17, har definitivt sting!" direktöversatt betydde det att det smakade salt. Och olivolja naturligtvis. För i princip allt var indränkt, kokat, stekt och garnerat med det. Tsatziki kostade omkring 50 kr att få som förrätt. Vilket vi första kvällen beställde. Min blev dock inte att smaka riktigt som den skulle, då jag utan alkhoholens påverkan, kom åt vinglaskanten med lillfingernageln och skvätte ut allt i min lilla förrät inklusive i knät. Så det droppade och rann ner på golvet. Jag uppmanades att undvika stora rörelser och att bete mig normalt för att inte dra uppmärksamheten till oss. Ett räddningsarbete påbörjades snabbt och effektivt, med diskreta servettgnuggningar och pappersräckningar under bordsduken.
Något som däremot väckte lite större uppmärksamhet var att jag en kväll beställde en vinflaska. Som bara jag skulle ha. Det dukades fram glas åt oss tre, och servitören blev mycket förvirrad när vi försökte förklara att flaskan bara var till mig.
Erika: "No, no wine for us. Just for her".
Servitören: "Just for her?" han höjde ögonbrynen och jag trodde att hans kobruna grekiska ögon skulle ramla ut.
Erika: "We share a bottle of water. She'll drink the wine":
Servitören: (började förbryllad att skaka lite på huvudet, gav mig en menande blick ungefär som att han ville skrika "alkis" på sitt modersspråk rätt in i örat på mig) "OK ladies, water for you and wine for her!"
Zorba
Något som var ännu mer pinsamt än att spilla vin i hela knät, var när vi åt på hotellet en kväll och det var grekisk afton. Två halvamatörer höll varann i händerna och stampade runt ett tag, sen blev det dags att rycka med alla fula turisterna att dansa Zorba. När vi märkte att det började bli dags för gruppförnedring och dom började dra upp folk från sina bord, tände vi tre samtidigt en varsin cigarett och började stirra ner i bordet.
Vi kom på diverse ursäkter, som att jag skulle säga att jag var för full eller att jag precis bröt benet fast jag bara suttit stilla och ätit min middag. En annan plan var att införskaffa tre rullstolar att sätta oss i, alternativt kedja fast oss i plexiglaset bredvid. Jag tänkte även säga "I have no legs!" när dom började slita och dra i våra armar. Jaja, svart humor när den är som bäst. Vi lyckades hursomhelst komma undan.
Elafonissi
Linnéa hade berättat för mig att ett ställe man bara måste åka till var Elafonissi. En strand som hade inslag av rosa, och vattnet var klart och turkost med vit sand. Så det var säkert en underbar plats att vara på, för den som kunde njuta av sol och värme. Själv fick jag ligga fullt påklädd inlindad i ett lakan uppdraget över huvudet. Ibland var jag tvungen att titta fram för att ta lite luft, och jag kunde då se att folk såg förvånade ut över att det rörde sig från nånting som såg ut att vara en vit liksäck. Fem timmar senare var det äntligen dags att bege sig hemåt igen i en buss fullproppad med svettiga människor som luktade som lagen saltgurka ligger i. Man åkte förbi en ravin på ditvägen, och när man började närma sig samma ställe på hemvägen så skrek den norska reseledaren i högtalaren och frågade om någon hade lust att göra ett fotostopp vid ravinen. Ingen vågade räcka upp handen förutom en lönnfet liten farbror längst fram med en vit solhatt. Så tack vare honom blev vi alltså stillastående i 10 minuter utan AC. För när den lilla farbrorn skulle gå ut och ta kort, ville helt plötsligt alla andra också det. När alla skulle på bussen igen var det många som tittade på honom ungefär som att tacka för att han räckte upp handen när dom själva inte vågade. Jag trodde jag skulle avlida. Vad är det att ta kort på, en massa sten? Tur att vi var dom enda som fattade att ett stenras inte är roligt att se på kort, inte ens när man kommit hem och ska visa gammelfarmor bilderna.
Face off
Sista dagen på stranden blev Erika sugen på att ta en halvkroppsmassage. Jag var lite skeptisk när jagiakttog den lilla thailändskan när hon ivrigt sprang fram och tillbaka och kryssade mellan solstolarna med sin skylt med priser på. Hon hade världens största påklistrade leende, och om folk tackade nej så tog hon ett steg tillbaka och bugade sig. Väl framme vid våra stolar, höll hon upp skylten och Erika sa vad hon ville ha. Jag funderade på om jag bara skulle ta en huvudmassage, då jag inte kände för att nån skulle klämma och knåda mig på ryggen så jag skulle vara helt mörbultad på hemresan. Så jag frågade om det och det priset gällde 30 minuter. På två röda sekunder hade hon ryckt upp sin walkietalkie ur fickan och ringde på förstärkning. Redan där missuppfattade hon att jag ville ha massage, jag ställde ju faktiskt bara en fråga. 4 sekunder senare stog det en manlig massör från samma land och såg väldigt glad ut. Jag försökte förklara för massagetanten att jag inte ville ha någon massage (för när hon ringde på förstärkning blev jag genast obstinat). Men då var det redan kört för innan jag visste ordet av så hade herr Thailand planat ut mig på solstolen och han börjat massera min hårbotten. Jag tänkte att det fick gå ändå, och hoppades att han förstog att jag bara skulle ha huvudmassage eftersom det var det jag pratade med lilla massagefrun om innan hon blev hysteriskt glad och ringde efter sin kompanjon. Efter tio minuter ringde hans klocka, vilket ju var längden som jag ville bli masserad. För vid det laget ville jag inget hellre än sjunka långt, långt ner i sanden och försvinna. Som han gned, tussade, pillade, pickade, drog och höll på med mitt stackars ansikte. Att han hade grus på hela handflatorna gjorde inte saken bättre. Det äckligaste av allt var när han med sina fingrar (som för övrigt luktade surt, förmodligen efter att ha behandlat en 70-årig matglatt fruntimmer från Danmark) och naglar började riva mig i hårbotten. Tänkte på hur många huvudlöss som hoppat ombord på hans masserande fingrar. Jag fick helt enkelt mestadelen av tiden låtsas att jag var någon helt annanstans och inte i gapet på en galen masserande karl. Jag kunde dessutom identifiera mig hur det måste känts för Nicolas Cage och John Travolta i filmen Face off. Var nämligen helt övertygad om att jag inte skulle ha något ansikte kvar!
När det var klart och jag satt mig upp och betalat (för vad jag trodde enbart var för huvudmassage som jag sagt till om) gav han mig världens elakaste blick. Om blickar kunde döda hade jag legat 5 meter ner i en urna med elefanter på vid det här laget. Han började konversera i rappt tempo med den lilla kvinnan och han var märkbart jättearg. Jag hade alltså gett honom för lite för att han även dunkat på mina axlar (som jag INTE bett om). Så det var bara att ge honom en hundring till och hela kalaset gick på 20 euro. Det kommer ta lång, lång tid innan jag kommer över detta och kanske även ett och annat terapisamtal.
Gissa om det var riktigt jävla underbart skönt att komma hem till Sverige igen, där det åtminstone är lite kyla. Har hursomhelst haft en toppenresa, tack tjejer för allt skoj =)
Kalispera
195/165 mmHg
Värdet på mitt blodtryck för tillfället,
är ungefär 195 genom 165. Dvs ganska högt då ett normalt ska ligga på omkring 120/80. Igår hade jag en packfestival med mina saker. Jag slet upp, kastade iväg, tryckte och slängde ner saker. Vägde väskan och fick lite panik när jag upptäckte att den vägde 24 kg. Linnéa undrade hur detta kunde vara möjligt, då hon bara hade 15 kg när hon åkte till Thailand en månad. Och i och med att jag bara är så tvungen att ta med mig konservbuskar och annan diverse föda på 8 kg undrade jag i det ögonblicket hur det skulle gå till. Maxvikten är 25 kg och att ha en resväska på 24, plus gitarren på 6, plus handbagage på 3, gör att man hamnar på 33. 8 kg mat utöver det och slutvikten blir 41 kg. Halelujah. Lite halvpinsamt när man ändå bara ska vara borta en vecka. Tänk om jag skulle åka till Thailand, då skulle jag få lov att färdas dit på annat sätt så att jag kan ta med mig en släpvagn.
Då var det dags att åka till den förjävliga värmen. Jag som hatar att svettas. Men att åka tåg kan jag ju klara av under normala omständigheter, så det ska nog gå bra. Om inte annat får jag väl stanna på Arlanda och vinka av mina vänner med en snusnäsduk. Och så får man hoppas att jag inte gör situationen vid gaten panikartad så vi hamnar på en annan flight. Amen.
Hade jag pratat med Hanna i detta ögonblick hade hon sagt "men geee dig, SPÄNN AV!"
Linnéa skulle säga "men Ellie du ska bara vara borta en vecka!"
Om jag aldrig återvänder så vill jag informera om att jag ändå tyckte att det var skönt att åka på en semester från min semester. Livet känns så hoppfullt på nåt vis när ett plan kraschade i Madrid. Men det är ju inte dit jag ska.
Tsatziki
Stora kranar och vitlök
Igår hade jag en renoveringsdag som innebar att dagen började med en joggingtur två varv runt Stångtjärn med Thunlind. Nog för att jag ett antal gånger mötte Gud Fader och trodde att jag aldrig skulle få uppleva någon utlandsresa, men det verkar som att jag överlevde. Efter det skulle jag och Erika fixa saker på banken, och där var det då fan värre än ett gökbo. Plus att det var 24 personer före. En gammal tant som såg ut att snusa satt med vintermössa och stampade i golvet för att ta sig fram med rullstolen. Mitt på golvet stog en karl i grön regnjacka med knäna halvböjda och rörde sig saktare framåt än Kicki Danielsson med tre stora mosmenyn under revbenen. Han kom senare och satte sig bredvid Erika och hängde på armstödet, ungefär som att han var på väg att säga "går du ofta hit?"
Jag skulle efter detta underbara bankbesök återigen träffa Thunlind för hon skulle med till Borlänge där jag skulle fixa nagelförlängning som jag fick av mamma (tack älskade mamma för att du alltid tänker på mig). Jag bad henne ta med lite vatten åt Rico, så hon hade med sig en sportflaska fylld till kanten. Hon öppnade bildörren och klämde åt armen (där hon hade flaskan) så locket åkte av. Det var som att bevittna när vattnet går för en gravid kvinna. Linnéa fick hela magen full med vatten och det som var tänkt att Rico skulle få, låg nu på Hyttgatan. Hennes nya mobil fick sig några stänk som resulterade i att hon panikade och gned mobilen mot det stället på tröjan där det var torrt.
"Torka mot brösten, torka mot brösten..."
Efter många om och men kom vi till Borlänge. Där skulle studion ligga bredvid nåt himla Vattenhus, vilket jag faktiskt aldrig lagt märke till att det finns något som heter. Det är ju nåt slags industriområde där, och vårat lokalsinne svek oss en aning. Vi fick lov att vända, köra tillbaka, ratta och åka i samma vattenpöl tre gånger innan vi hittade fram till Nail studio eller vad det hette. Vi gick in och jag satte mig ner. Försökte i alla fall, för det var en kontorsstol med fruktansvärt smorda hjul och med den hastigheten jag satte mig så rullade jag iväg över en meter.
Hon började fila, putsa, slipa, gnida, pilla, lacka och måla. Under tiden kom det med jämna mellanrum en fråga från den lilla thailändskan och jag hörde inte vad hon sa. Så jag chansade ett par gånger och mina svar verkade stämma överrens med hennes frågor, så det var ju tur. Sen tänkte jag att man av ren artighet ska ställa en fråga tillbaka, så det gjorde jag.
"Jaha, öhm... hur länge har du varit i Sverige då?"
"Ja vali Veliää i nungefär fyy åå"...
"Ojdå, och pratar SÅ bra Svenska?" - efter min ställda fråga blev den lilla thailändskan då glad att hon studsade på stolen och visade hela tandraten från tand nr 621 till 593.
Samtidigt bakom ryggen på mig så satt Linnéa och klämde i sig en klase med vindruvor.
Efter denna lyxupplevelse bortsett från den tvetydiga konversationen, gick vi in på Kupolen för att shoppa (vad jag trodde) mina sista grejer till resan. Men det slutade med att jag försökte hinna med en TOTALT exalterad Linnéa som sett ett par stövlar på Wedin som hon såå bara måste ha. Hon var så glad att hon var tvungen att köpa en basker. Så då sprang vi runt och letade efter en sån också. Jag fick i alla fall till slut tag på min after sun och mina rör Resorb (vätskeersättning). Vi åkte hem till fula staden Falun igen, jag släppte av min stövelgalna väninna och hämtade upp Erika. Hon åkte med till våran barndomsby för där hade hon ett besök att uträtta och jag skulle till Jonas.
Det var lika trevligt att träffa honom som vanligt, jag var så hungrig att jag var tvungen att begära smörgåsar för jag kom på att jag inte ätit på hela dagen. Efter det klämde jag även två muffins med lemon curd som var en lustig grej.
Efter att kanske ha ätit upp allt bröd som fanns hos Jonas föräldrar, åkte jag dit jag släppte av Erika för att hämta henne och åka hem till mina föräldrar för att ta ett tårögt farväl. Nja, riktigt så blev det ju inte. Vi åt pappas goda pannkaka med grädde och nyplockade hallon, gott som helvete och det fick även avsluta min Sverigediet. Nu är det fett, flott och garnityr som gäller!
Nu ska jag göra köttfärssås och även komma ihåg att äta, så att jag inte går hem till grannen för att äta upp all befintlig föda ur hennes kylskåp. Mitt är tomt nu, vilket i sig är bra. För förra gången jag kom hem från Gran Canaria (numera även kallat De uråldriga pensionärernas ö) så var väl det mesta grönt, luddigt och blött.
Om den här lilla farbrorn fortfarande sitter kvar om man av en händelse råkar passera just där, ska jag ta honom under armen, bära med honom till hotellet, lägga honom i resväskan, frakta med honom till Sverige och placera honom utanför min dörr så kan han sitta där och vakta. För det ser han ut att vara bra på.
Kalimera
Jag ska be att få ställa upp...
Ja, hej vad det går. Redan måndag igen, tänk vad tiden går fort när närminnet börjar tryta och man inte ens minns vad det är för dag. I lördags slog jag, Thunlind och Paulsson, i samförstånd klackarna i taket. På våran lilla förfest med våran slutna fruntimmerscirkel så satt vi och funderade på hur man skulle kunna tjäna lite pengar. Då vi antagligen kommit fram till att chansen att man får leva sitt liv som lyxhustru åt David Beckham (när ska han dumpa det strama fanskapet med tandpetarlår och liktornar på fötterna för att hon alltid har högklackat?) var ganska minimal.
Så därför konstruerade vi ett litet myntinkast och en prislista för vad det skulle kosta att åka turer med hissen. Detta gick vi sedan och monterade upp på hissväggen och lade i tre kronor för att det skulle se ut som att någon fattat grejen. Egentligen skulle jag suttit nere i en egensnickrad kur vid porten med ett blommigt huckle på huvudet och kedjerökt tills någon kom in. Då skulle jag dra ner luckan och säga med min grövsta whiskeyröst "mmmmhm och vart ska DU då?"
Men då kom vi på att jag inte skulle kunnat följa med ner på krogen så den idén la vi på hyllan tills något annat tillfälle.
Ungefär en timme senare var det nån som hade rivit ner det. Humorbefriade människor!
Och gud vare med mig, på torsdag ska jag åka till Kreta med Erika och Bodil. Har kommit fram till att det enklaste för alla parter vore om man kunde hitta en stor resväska jag kunde lägga mig i, skruva på kombinationslåset och släppa ut mig när vi kommit fram till hotellet. För så förvirrad som jag är, kommer jag väl se till att vi hamnar på Irland istället och får bo hos nån fåraherde på 58 år med 15 dagars skäggstubb vid namn Ryan Barnsby.
I greklandområdet är det just nu över 30 grader medel, vilket innebär att mina svettkörtlar kommer läcka som tanken på en gammal Volvo PV Duett. Det blir till att täppa till alla befintliga porer med Absolut torr och hoppas på att det kommer regna hela veckan.
Imorgon ska jag springa omkring och irra på stan utan att veta vad jag ska köpa. Sen ska jag packa saker jag inte vet varför jag lägger ner. Efter det ska jag leta efter saker jag inte vet vart dom finns. Min hjärna kommer vara helt och fullt upptagen med att fungera som den ska, vilket den ju i och för sig aldrig gör så det är ju ingen ovanlighet.
Mazel tov
Snacka skit!
"Aaah men vad ROLIGT, nu ska vi tävla! Man kan vinna 200 kr i en samtalspott från Telia. Och har man 200 kr kan man ju kanske ringa till någon som man inte brukar ringa, som kanske lilla mormor i Göteborg eller en avlägsen släkting man inte pratat med på länge. Själv har ju jag en kompis som jag inte pratat med på länge, ja då menar jag länge, så helt plötsligt en dag så bara när jag skulle typ in på banken och sätta in pengar på ett konto så ringde hon och jag blev ju naturligtvis jätteöverraskad när jag skulle svara, sen svarade jag och sen slutade med att vi pratade i tolv minuter. Sen visade det sig att det kontot inte gick att komma åt så blev jag ju jätteupprörd och tyckte att dagen skulle bli dålig men så helt plötsligt så slutar det regna så kommer solen fram och då blev jag ju genast på bättre humör och tänkte att den kanske inte skulle bli så tokig ändå. Så om du vill vinna 200 kr i en samtalspott från Telia så ring in!"
Hade jag ett gevär, med en 6,5 mm ammunition, och fick skjuta en människa, så skulle det vara den som pratade i radio. Jag förstår inte hur man kan låta som att man inte har en enda get hemma i hagen, eller som att det inte finns en enda kopp i skåpet. Och vadå "godmorgon", det är väl fan ändå det sista det är sen dom öppnat käften!
Och det regnar idag.
Inte nog med att jag var tvungen att lyssna på radio imorse för att min winamp var helt störd så att min dag blev förstörd,
jag får inte bort plast från min spisplatta efter att ha lagt min skärbräda på den när den var het. Listan på i-landsproblem kan göras så oändligt långt, det är väl det jag är bäst av allt på egentligen. Jag ska bli i-landsproblemskommunikatör.
Är fan hungrig också. Jävla förbannade pissdagsjävel.
Vad i helvete
Invaliditet och klostertankar
Ömma lemmar och celibat!
Det där med att jag skulle hålla en låg profil på krogen i lördags gick ju ungefär lika bra som att få Bollnäspuckot Victoria Silvstedt att sluta prata svengelska eller som det skulle vara för Lasse Kronér att skaffa långt hår utan extensions. In och ut, varmröka och fimpa frenetiskt för att skynda sig in, torka svetten och börja köa till toa. Efter det, gå till baren och svinga en bägare innan man tar sig en översiktlig runda genom stora dansgolvet. Där konstaterar man att man inte vill dansa med varken Achmed, Muhammed eller Abu och så slår man sig istället ner vid ett bord. Väl vid det rangliga lilla bordet så flyger bordsduken all världens väg och med ett ljudligt dunk i bordskivan så har man svingat upp armbågen, redo att möta den taniga stackars killen på andra sidan bordet i armbrytning. Och den lilla, lilla gossen förstår naturligtvis ingenting, och med ljudnivån som råder i lokalen får man lov att artikulera och gestikulera som att man vore dövstum och försöka få gossen att förstå vad man vill. När han till slut med sitt öltyngda sinne inser att man vill bryta arm, så kan man sitta där i ungefär trekvart tills man på nåt sätt förr eller senare ger upp. Och efter att vakten kommit och tryckt ner händerna till kvinnans fördel för att få slut på det hela nån gång.
En vanlig kväll på Harrys (lokala avvikelser, personer och händelser kan förekomma).
Inte förrän idag har mina armar varit fullt funktionabla. Sen i söndags morse har dom hängt som två gamla livlösa disktrasor. Devils in my little box vad det tog i när jag skulle fixa min bakfyllemat kvällen före dagen efter, när jag knappt kunde lyfta armarna över midjehöjd. Vilket väl i sig är onödigt att överhuvudtaget någonsin göra, när man har så många år kvar man ska slita med dom. Då kan man ju lika gärna spara på krafterna nu.
Och på tal om krafter, så funderar jag på om man skulle kunna få lite mer av den varan om man gick med i ett nunnekloster. Det celibatet man redan lever i kan man ju lika gärna dela med ett gäng säkert klämkäcka glada damer i sina bästa år. Fast i och för sig så kan ju exempelvis inte Birgittasystrarna veta vilket år som är deras bästa år, när dom ju aldrig haft en karl. Eller så har dom det och blivit avskräckta för tid och evighet och tänker som så att man kan ha det bra utan karlar. Och så mycket tyg och sånt som dom tycker om att vira in sig i, skulle man säkert kunna ha ett gigantiskt Toga-party. (Man snurrar in sig i lakan och super som fan, och att man hoppar jämfota framåt och skriker "Toga! Toga! " är ofta förekommande. Lycka till att förflytta er från punkt A till punkt B med över två meter bomull runt kroppen och 5 liter öl i blodomloppet, systrar!).
Ett alternativ är ju att ansöka om att få flytta in bland några munkar istället. Dom är säkert mycket roligare. Fruntimren ska väl bara hålla på med sina örtträdgårdar och gud vet allt vad det är (vilket Han ju, enligt dom, faktiskt vet!)
Så skulle man kunna sitta där och spela klädpoker med Nisse och grabbarna och sjunga "Vi tager tagelskjortan på, man får väl synda då och då, men det är bäst att synda då, när den är på!"
Om inte annat kan man nog gå med i Jesuiterna, aka Jesu sällskap. Dom har det säkert lika kul som det stora samlade sällkapet på Harrys. Ja, vad kul det skulle vara. Det kör vi på om det inte blir Harrys på lördag!
Bilder från lördagen och söndagen
med kära Hanna, Martina & Milla (P-zon, Bambi & Milz)
(lägg märke till att fisken Afzelius ger mig det onda ögat i bakgrunden)
...han bytte för övrigt både namn och identitet i lördags
Och Rico i en manifestation mot mitt drickande...
Vem ska lära invandrarbarnen att man
varken kan eller brukar åka pulka på gräset?
Gör vad för nåt själv?
Vilken busig människa det
måste vara som satt upp detta!
Slutligen en fundering!
hur många är det egentligen som brukar vilja äta något som ser ut som en..
Mullimull
Att prata med en skyltdocka och sedan uppträda normalt
It's raining allt utom män!
Idag har jag sysselsatt mig med Millas och min traditionsenliga lördagsshopping. Varje lördag de senaste veckorna har vi tagit en runda ner på stan för att i mitt fall, som vanligt köpa kläder jag ska lämna tillbaka på måndag. Och idag glömde jag den allra viktigaste klänningen hängandes kvar. Jag har alltså tydligen svårt även med att fullfölja det jag tänkt göra. Skulle ju köpa den men jag kom uppenbarligen inte längre än att låta den hänga kvar.
Vi tog en kaffe och satte oss och kedjerökte lite. Efter det satte min koffeinkick in, kaffedrickare som jag inte är. Så jag blev både yr och speedad. Så skulle jag gå in på Vero Moda (Milla fick hålla i Ricochet) och kolla lite. Väl därinne råkar jag stöta till någon ganska hårt, och hann tänka efter hur klumpig jag egentligen är innan jag vände mig om och bad om ursäkt. Det var ju inte så konstigt att jag inte fick nåt svar eftersom det var en skyltdocka. Några blonda tjejer bevittnade mitt IQ-befriande handlande och tänkte säkert att till deras befrielse, fanns det någon som var mer korkad än dom själva. Jag gick därför ut därifrån med dom raskaste stegen jag kunde.
Ikväll bär det av till kära gamla Harrys med min kära gamla Paulsson. Jag har lovat henne att inte slå klackarna i taket fullt så hårt som jag brukar, utan hålla en mer låg profil. Vilket innebär att jag inte ska beställa whiskey som jag ska häva i mig som en tequila utan salt. Inte heller försöka trycka ner ölglas i min 1,5 dm stora handväska eller på bredaste dialekt informera flickorna i toalettkön att det går så jävla långsamt. Så låg profil är taktiken i afton. Vad återstår det då för nånting för mig att göra på krogen? Tror jag måste ge fan i att sminka mig, sätta på mig en Helly Hansen tröja och Foppaskor. Då är det ju en garanti att jag inte kommer våga göra annat än att sitta i ett hörn. Vilket säkert är lugnast för både mig och mina medmänniskor.
La cucaracha
Tack mina änglar
Tack mina änglar, tack för att ni finns.
Tack för allt ni gjort, varje sak jag minns.
Tack för alla stunder när jag behöver nån,
så finns ni jämt där när jag vänder mig om.
Tack för denna lycka, glädje och alla skratt
Hoppas att ni vet ni är min största skatt
För alltid finns jag här för er,
om ni söker mig ni ser
Alltid nära, alltid där
kommer jämt att finnas när
livet det känns tungt och hårt
kommer hjälpa när det är svårt
Jag vill säga tack igen, några ord från eran vän
Berättelsen om solstolen
Tänkte berätta en historia som jag fann väldigt underhållande. Det var så att mamman till min kära vän (utan att nämna några namn) en dag såg sig i spegeln och tyckte att musklerna blivit för få och fettet för överflödigt eller någonting i den stilen. Hon funderade över hur hon skulle kunna lägga sig på en strand när det såg ut som att rädda Willy själv strandat. (Nu vet ju jag att denna kvinnan inte är så överdimensionerat stor som hon själv tycker). Så hon kom på ett sätt att läsa detta problem. Hon behövde en solstol! En som fick henne att se snygg ut från alla vinklar. Hon åkte därför runt till massa olika affärer som hade stolar, provsatt alla och kände efter hur hennes kropp förhöll sig till sittredskapet. Nog för att kläder ofta kan få en kropp att se mindre ut, men nu vet vi även att stolar också kan göra detta underverk. Till slut hittade hon Stolen med stort S som fick henne att se smal och snygg ut. Hon skulle sedan iväg till stranden med sin stol hon var så nöjd med, och några små barn, men upptäckte då till sin stora skräck att hon glömt den hemma. Ja, hur skulle hon kunna existera på det där stället, om hon inte hade sin stol? Det gick ju bara inte. Så, dom små barnen som var så lyckliga över att äntligen få bada, fick vackert ta sina armkuddar, badringar och allt vad det kan ha varit och åka hem.
Fick sedan höra att den där stolen minsann ska med till alla världens hörn i höst. Att den ska bli inpackad i en stor svart säck med silvertejp och åka rullband i Thailand. En sån där bra stol måste jag ju nästan se mig omkring efter.
Hazzahazza
Uttråkad in i benmärgen
Kan inte påstå att jag någonsin varit mer uttråkad.
Det är ju fan lillördag och alla (i alla fall dom i min ålder och uppåt) har världens förfester här på The Iron. Själv sitter jag här med en flåsande hund och ömma fingrar för att jag spelat gitarr. Var ju tvungen att sysselsätta mig med nånting, så jag gjorde en låt.
Come on lay down by my side, it's ok
the rain is pooring down outside and I want you to stay
Together we can be so free, I'll love you for eternity
be my baby tonight
My life was not an easy road when I found you
every morning when I looked outside, the sky was anything but blue
But now I've got sunshine in every corner of my heart
I hope that we will never part
When you came into my life you brought me joy and happiness
you took away my pain and the loneliness
Stay with me forever and I'll promise you one thing
all my love I will always you bring
People say that love takes time
I'm glad I didn't have to wait so long for you to be mine
Now we got forever, just call on me whenever you need me
and by your side I'll be
Funderar på om jag ska smörja gångjärnen i mina gamla leder och gå ner på stan och titta om ett tag. Krogen stänger ju ändå ett och någon bekant själ tankad med alkohol måste man ju nästan kunna finna.
Damdamdamdamdaradam
Hårdgummi, ekolod och skitskottning
jag känner mig så glad, ha-ha-ha-haa...
Återigen nån muppig jävla låt som trivs lika bra i min hjärna som ett Jehovas vittne i Rikets sal.
Idag har det varit en ack så händelserik dag, jag har tillbringat den först med Thunlind sen med Paulsson. Jag och Linnéa skulle ses på Kupolen kl ett. Jag som hamnar i en smärre koma när jag väl somnat, tycker inte om att bli väckt med någon typ av sms. Här följer ett referat. Lägg märke till att min väninna skulle kunna vara världens mest stressande människa.
09:34, Linnéa: - "Jag vet att du sover men kan vi mötas i Borlänge kl 12 istället?" Bla bla bla, "har en del att göra", yarn yarn yarn. (Inte den bästa nyheten för mig som hatar både att bli väckt och dessutom behöva dra igång min gamla apparat till kroppshydda en timme tidigare).
09:35, svarade: - "Ska se om jag kommer upp. Ring mig tio över elva, inte en minut tidigare!" (Fortfarande var jag inte säker på om jag sov och drömde eller var vaken).
09:36, Linnéa - "Men hinner du vara i Borlänge kl 12 om jag ska ringa dig tio över elva? Det tvivlar jag på!"
(Kände att jag var nära på att börja gråta då jag insåg att jag faktiskt var vaken, jag hade alltså blivit väckt).
09:37, svarade: - "Jodå kanske inte precis på minut kanske"
09:39, uppmaning: - "Men LINNÉA TVUNLISND snart är jag vaken och då åker jag raka vägen till Borlänge och DU MED! Godnatt en stund nu då tack". (Vid det här laget så upprörd att jag både skrev fel och höll på att välta omkull vattenglaset på fönsterbrädan ovanför huvudet).
09:41, Linnéa - "Okej godnatt fast nu när du ändå börjar vakna till liv kan du ju lika gärna gå upp. Men jag börjar ringa tio i elva så jag kan försäkra mig om att du hinner sätta ner fötterna från sängen innan kl 12!"
(Tio i elva? Herregud, det var ju bara en timme och nio minuter dit).
09:42, svarade: - "Mm och det första som ska hända är mat på Kupolen!"
(Så fort min stackars hjärna börjat inse att jag är vaken börjar min tomma mage arbeta på högtryck).
09:58, Linnéa: - "Jag är glad att du börjar vakna till liv nu så fokusera på att du ska träffa mig om 2 timmar!"
(Fokusera? Vet hon ens att det fortfarande nästan är mitt i natten?).
09:59, svarade: - "Nej du jag blir så upprörd att jag somnar! Du väckte mig nu igen".
10:00, Linnéa - "Men Ellie! Nu ska jag gå ner i källaren och sy en kjol för jag har inga kläder!"
(Hur ambitiös får man bli? Och sy, är inte det nånting jag borde kunna också? Hör inte det till en kvinnas plikt att åtminstone kunna sy runt ett knapphål åt sin inkompetenta man? Inte för att jag har någon men om jag nånsin skaffar en så kommer han vara det, och säkert dessutom fruktansvärt ointelligent).
10:01, svarade: - "Igen väckte du mig".
10:32, Linnéa: -"Om en timme hoppas jag att du är på väg till ditt garage och ska hämta din bil för att åka mot Borlänge!"
(Var för trött för att förstå vad hon menade med "hämta bil", "garage", "på väg" osv. Vaknade efter en stund och kände att jag nog var hungrigare än vad jag nånsin var på vägen till Kanarieöarna när vi var fulla på planet kl 8 och inte hade beställt mat. I princip mitt livs största skräckupplevelse).
11:11, svarade: - "Jävlar då har jag 20 min på mig. Hoppas du är införstådd med att jag måste ha mat på en gång!"
11:12, Linnéa: "Du får mat på en gång, men då vill jag se dig där kl 12!"
(Hade Hitler en okänd syster?).
11:41, skrev: - "Nu är jag vid garaget, tycker du ska vara skapligt stolt över mig för jag sov ändå bara 4 timmar typ! Snälla säg att jag får äta, annars dör jag!"
(Skulle jag verkligen hinna sätta mig i bilen innan jag av hunger ramlade ihop till en formlös hög utanför garageporten?).
11:45 Linnéa: "Jag står i matkön nu så få se om jag hunnit äta innan du kommer..."
(Det var det jävligaste! Fick panik och gjorde ungefär 15 omkörningar på 25 sekunder).
11:46, svarade: - "Hoppas du skämtar, jag hinner ju till tolv!"
11:47, Linnéa: - "Okej då sitter jag i bilen på parkeringen!"
Mitt humör började sakta men säkert började stiga i takt med att jag fick min pasta med oxfilé. Vi kom dock fram till att parmesanosten luktade skit men att resten gick att äta. För den som kunde äta. Galna Linnéa åt typ 5 tuggor och gav sedan upp för att hon inte fick in pastan i käften. För att den inte gick att få upp med besticken. Eftersom det kan ha varit det värsta jag hört just då, då jag höll på att stiga in i en dimma av svält, så ryckte jag åt mig hennes tallrik och rensade den med. Jaa, det är klart det bor ett litet matvrak i mig som nog ser ut som Jabba the Hut med en röst som Gollum.
Hursomhelst, där gick vi sen fulla med energi och jag köpte saker som jag egentligen inte alls behöver. Som t ex två huvtröjor. Väldigt motiverat, eller hur? Man vet ju aldrig om det kan behövas. Medeltemperaturen är ju 30 grader men nog finns det risk för att helvetet fryser till is nån gång. En bikini hittade jag också på, mest för att jag tänkte på hur mycket skäll jag fått av Hanna för min gamla vita jag brukade ha. Eller gammal och gammal, den hade väl kanske inte sån jättebra passform. På väg ner till stranden i Arguíneguín eller vart fan det nu kan ha varit, fick man höra: "du vet väl att det ser ut som att du typ skitit på dig? Eller har en gigantisk blöja på dig? Tror du LÄR köpa en ny bikini!" Så det gjorde jag.
Efter tre timmar när vi hasat runt på Kupolen och det börjat både pipa, gnissla och gnirka om våra tofflor, eftersom vi släpade fötterna i backen, var det dags att bege sig hem. Alldeles innan vi skulle hem ropades det ut i högtalarna att ägaren till bilen med regnr bla bla bla skulle GÅ UT TILL BILEN GENAST! Förmodligen nån som glömt bort att dom ägt en hund i typ 7-8 år och att den nu satt i bilen i 60 graders värme. Eller som Linnéa berättade, att någon i Frankrike glömt sin unge i några timmar. Så den kolade vippen. Sin egen UNGE? Då måste man väl fan vara rätt disträ. Eller ha riktigt kasst minne. Lämnar det stackars barnet i bilen, går och uträttar sina ärenden, kommer ut efter några timmar och får se att det är nån i baksätet som inte ser allt för pigg ut. Börjar fundera vart han/hon möjligtvis kan komma från och hur han/hon hamnade där. Och förstås funderar karln enligt uteslutningsmetoden över om det finns en risk att det kan vara hans barn, och vad det i såna fall kan heta och vem han skaffat det med. Och varifrån kan då det fruntimret tänkas komma? Kan det vara den där polskan från Silja Line som bjöd in till vuxenaktiviteter i den där städskrubben på tredje däck? Då tror jag att det kan vara enklare att skaffa barnvakt så slipper man ju fundera.
Paulsson och jag tog gamla mercen och åkte till Lilltorpet för att dränka oss. Inte i ett självmordsbenäget syfte utan mer för att lugna svettkörtlarna lite. Rico var med han också. Men han är lite töntig för han vågar inte bada riktigt. Han simmade ut en liten, liten bit, sen fick han panik och satte av som en raket in mot land med mig släpandes efter med ett handfast grepp om kopplet. Eftersom jag visste att om jag inte höll i det ordentligt, skulle jag ju inte få se honom nåt mer, vilket ju med min vanliga tur resulterade i att jag skrapade mig på hela framsidan då jag drogs fram i gruset i vattnet. Det hände naturligtvis när det var två gamla kärringar där och bevittnade det hela.
Sen gick vi upp och satte oss på land eftersom hunden var så dryg. Då började han gnälla konstant (som för den delen inte är någon ovanlighet) och en av tantjävlarna sa: "Oj vad du var pratglad" eller nåt i den stilen. Då sa Hanna "nejdu, den där hunden saknar helt social kompetens!" varpå den vithåriga ragatan spydigt kläckte ur sig att " jaa, men det beror väl nog på den som äger den!" Jag tittade inte på henne för jag kände att hon precis hade vunnit guld i "Sveriges största pik till en främling 2008" och jag så gärna hade kommenterat hennes åderbråck eller nåt.
Det kom ytterligare två halvdöende människor i sina sämsta år. Farbrorn sa "är det inte en liten schnauzer?" vilket jag ju i sig var ganska duktigt gissat. Men i andra fall så tror jag att jag överväger att börja svara "nej, det är en bordercollie. Han heter dessutom Lassie". Nu till det pinsammaste som hänt mig på relativt länge. Det var visserligen ganska TUR att min ointelligenta gråbock väntade tills alla människorna gått innan han satte sig och bajsade på en sten. Hanna blev jätteupprörd och sa: "Men Ellie, det där måste du ju ta BORT!"
"Vadå, hur ska jag kunna göra det? Jag har ingen påse."
"Är inte det ditt ansvar som hundägare att ha såna med dig?"
"Men jag kunde ju inte veta att hundfan skulle skita nu".
"Du MÅSTE ta bort det, för det är JAG som brukar bada här! Det är dessutom ganska uppenbart vem det är som kan ha gjort det! Alla brukar sitta på just den där stenen och byta om!"
För att lugna fröken Paulssons nerver så gick jag med på att ta bort skiten. På något sätt. Utan påse. Så jag bröt av en pinne i två delar och började lyfta iväg kreationerna med största koncentration. Det tog en stund att ta bort det, för det var som att äta soppa med kinapinnar. Hanna satt och kväljdes medans jag skottade. Efter ett tag kom det upp en melodi i huvudet, från Fem myror är fler än fyra elefanter, och i takt med att jag avlägsnade bajset från stenen så började jag sjunga "Eeeelva, tolv å tretton, fjorton (eeh) fjorton, (eeh) fjorton, femton, sexton, sjutton arton, nitton, tjugo! Tjugo!"
Då hörde jag att det prasslade till i buskarna och nergåendes på stigen kom det en manlig a´la Alexander Skarsgård eller nåt liknande. Han kanske inte visste vart han skulle titta åt för håll efter att ha hört min skönsjungande sång. Han gick ner till vattnet och doppade ena tån och sa lite fundersamt: "Happ, går det bra att bada här nere också alltså..."
"Mmm..." sen kilade han iväg fortare än kvickt. Man kan ju inte klandra honom.
Hanna och jag diskuterade på hemvägen hur jag egentligen orkar med min energiska Ricochet. Hon hade en jättebra idé om vad jag skulle köpt egentligen, istället för hunden. Ett ekolod! Jag frågade vad jag skulle med det till, eftersom jag inte har någon båt. Men lösningen på det vore ju helt enkelt att jag skaffade mig en liten fritidsbåt som jag skulle döpa till "My purple sunshine cinderella boat Annie from Alabama" med en fjäderboa i aktern. Och båtplatsen skulle vara nere vid Slussen. Ja, det hade varit nåt det. Kanske bättre eller eventuellt sämre än att förflytta hundskit med två tallpinnar?
Och på tal om hårdgummi, så har jag varit ute och gått med Rico i närmare två timmar såhär på kvällskvisten. När det började elda under fötterna, så stannade jag, tog av mig skon och upptäckte att jag gick på en 2 mm tjock hård gummisula. För den mjuka, riktiga sulan har jag för längesedan slitit ut så den succesivt fläkts upp och ramlat av. En bit av den tappade jag inne på OKQ8 när det var en kö på 6-7 personer. Jag höll därmed även på att snubbla på min egen fot och slå huvudet i hyllan med choklad.
Nu börjar sömnen tala mer än förståndet så att säga, och eftersom jag gett en så uttömmande historia från tolv timmar av mitt liv finns det väl ändå ingen som orkar läsa nåt mer. Men det känns jävligt skönt att vara den menlösaste och mest uttråkade människan i Falun just nu. Aldrig att ens a-laget nere vid Åhléns ens är i närheten av att vara så uttråkade som mig ibland. Nu är det det där med svenskan igen, heter det som mig eller som jag? Vad jag nu kommer överväga är att ta en kurs i svenska för invandrare.
Chip chip
Ett överraskande lådsystem
Ja, jag har så mycket skräp i mina lådor att jag blir lika överraskad varje gång jag öppnar. Gissar på att jag kan ha förträngt den intensiva passionen jag hade för Elvis en period i mitt liv. I ett svagt ögonblick i en video från en fest precis innan jag skulle till och däcka, säger jag "ja, men om jag vore kille skulle jag typ vara.. Henrik Åberg! Jag ba tjäna pengar på att sjunga som honom!" (För den som inte vet vem det är, så är eller ja var det Sveriges främsta Elvis-imitatör ett tag. Om inte minnet sviker mig. Vilket det ju också gör, det här var ju 4 år sen. Jag som knappt minns vad jag gjorde igår. Kanske är dags för mig att hitta någon annan död människa att bli halvfanatisk i, för att fördriva min tid på bästa möjliga sätt.
På kvällningen gick jag ut och slog ner arslet på gården och snackade lite skit med Milla ett tag. Och såhär somrig och fin skulle man kunna se ut om man vore hennes enäggstvilling.
Sen funderade jag på vilken manisk gräsätare (vegan heter det va?) som kan tänka sig att dricka Hibiskus? Nog för att jag började undra vart världen var på väg när man började trycka ner lime i precis allting, men att börja pressa ner krukväxter och dylikt, är inte det att gå lite till överdrift? Är det så det ska vara, kan ju jag bli den första att lansera jordgubbsmilkshake med Ölandstok eller kaffe latte med Pelargon. Det låter som en lockande idé. För den delen så tror jag att man hittar på smaker som man tror sig veta vad det smakar, som t ex kaktus. Finns det verkligen såna konstiga människor som provat? I såna fall så tror jag mig veta hur en plankstek med inslag av asfalt smakar. Eller lasagne med sås gjord på björksav. För den delen, varför inte kotlettrad med örtkryddor och 95 blyfri oktan-marinad? Pizza toppad med ytskiktet från en gammal sadel som tillhört Olga, 89 från Vänersborg låter ju spännande. Mer kulinariskt än en indisk kycklinggryta med rövsvett från Edsbyns alla snickare och mattläggare kan det ju inte bli. Nja, tror vi sätter punkt där. Usch så jag säger. Jag kan nog acceptera kombinationerna med lime trots allt...
Hejhej
Princess Leya
som har världens finaste mamma på alla sätt!
Milla gör verkligen ett beundransvärt bra jobb som mamma, att ha barn kräver nog mer än vad dom flesta kan tro. Tycker det var väldigt starkt och modigt av henne att gå igenom allt vad en graviditet och livet därefter innebär. Att skita fullständigt i åsikter från höger och vänster och just do it, följa sitt hjärta. Det är Ana-Maria Cervilla det ♥
Vi dansar rhumba i engelska parken
...vi har planterat en kaktus på marken.
Vissa låtar kan ganska lätt få en att känna sig redo att läggas in permanent på ett litet trångbott boende. Jag menar, Owe Törnqvist, vad är det för fel på mig?
Anyway, helgen har ju varit lite slitig. Mest slitig för jag fått lov att hyperventilera och luftkonditionera för att hålla mig ovanför ytan. Det var nära att jag kastade in handduken ett par gånger men det gick bra till slut. Jag har dock inte svettats färdigt än. Det här är alltså bara en försmak på hur jävligt mitt liv kommer bli när jag träder in i den underbara klimakterieperioden. Om man nu ens lever så länge. Att den som lever får se är ju ganska logiskt.
På lördagen skulle vi ut och äta allihopa, i detta fall jag, Hanna, Noomi, Per, Jonas, Christian, Lars och Maria. Först satt vi på Banken eller ja, The Bank som dom så klämkäckt börjat kalla sig. När jag och Paulsson gjorde entré hade väl ingen tidigare skådat en kvinna med mer rinnande svett än vad jag så uppseendeväckande gjorde. Var tvungen att rycka åt mig en meny att sitta och fläkta med och dök ner i Christians vattenglas (som jag för övrigt bara träffat en gång tidigare, då jag så att säga gjorde ett ganska skevt intryck, full i snaps som jag var). Att sno åt mig hans vatten utan att tänka mig för eller fråga först gjorde säkert helhetsintrycket av Ellinor den rödhåriga mycket bättre.
Vi satt där och kuckilurade lite innan det bar av mot Harrys. Där var det trångt, varmt och bökigt men mitt lilla sällskap hade minsann bunkrat upp vid ett bord alldeles där man kom in. Det kändes ju relativt bra att veta att det inte var många meter ut till friheten, om svettkörtlarna skulle få för sig att kurska ihop. (Kurska? Säkert dialekt.)
Som vanligt så hittar alltid dom konstigaste människorna på mig, varesig om jag känner dom eller inte. Denna gång var det en man i 30-års åldern med risigt svinto-liknande hår och tillstymmelse till spröda lockar i hans askblonda hår som ställde sig bredvid mig i baren och började armbågas lite nonchalant. Så höjde han på ena ögonbrynet och ryckte på huvudet lite, ungefär som att han i stundens ingivelse fick för sig att han var Clint Eastwood. Det skulle, gissar jag, betyda hej eller något åt det hållet. Jag besvarade hans western-hälsning med att se besvärad, förstoppad och lidande ut med ett minimalt leende (det enda som hände var att jag försökte dra upp mungipan men det tog emot så hemskt mycket). Så då tänkte jag att med detta intryck så borde han fatta vinken. Men snuvad på min egen konfekt och krossade förhoppningar om att han skulle vända på sina boots och kasta sig upp på Jolly Jumper, märkte jag hur Herr Askblond med whiskeyångor gjorde en ansats till att börja prata.
"Happ.. gör man i Falun då?"
"Vad man gör i Falun?" (jag använde mig av "ursäkta-men-är-du-korkad-på-riktigt"-tonen. Just för att jag sett honom där, hängandes vid pokerbordet så många gånger tidigare. Så jag tänkte att det borde han väl ändå kunnat ha upptäckt under dom senaste månaderna utan att behöva fråga mig).
"Ja, finns det nåt roligt att göra här då?"
- Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är... namyoho renge kyo, namyoho renge kyo (tänkte att några psalmer och mantran skulle hjälpa mig ur situationen, tills jag kom underfund med att det enda som skulle hjälpa var att gå därifrån).
"Mmmm, nej men nuså, lär jag nog hitta mina komp.. ja, se där, där är dom visst! Vad tokigt det kan bli. Lycka till med att finna några aktiviteter!"
Så jag tog min öl som jag precis i samma sekund fick och hasade mig över till mina kompanjoners bord. Några minuter senare vände jag mig om lite hastigt för att se hur det gick för den lilla mannen som såg ut att vara hämtad ifrån Gökboet och där bara stog han och gapade lite förstrött. Tänk att så lite kan göra så mycket för att utplåna dom sista befintliga hjärncellerna hos en vuxen man. För jag måste säga att han såg skapligt IQ-befriad ut, fattades bara droppande dregel ur ena mungipan och den där sköna vita tröjan som håller armarna stabilt på plats.
Och när vi skulle dansa, tog det inte lång stund förrän min baksida fungerade som någon slags invandrarmagnet. Efter någon minut hade jag två svettiga iranska labbar på höfterna och jag tänkte att det var väl själva fan. Jag som ser elakast ut av alla i en lokal med omkring 250 pers, hur vågar dom riskera att aldrig mer kunna leva på bidrag och vara ägare till nyaste sportbilarna? Fast dom bryr sig ju måttligt om man går därifrån. Men det är så fruktansvärt tillfredsställande att i samma sekund man vänder sig om, höja flatan och klippa till. Jag minns en gång när jag och Paulsson stog vid ett bord, vi hade en varsin flasköl. När jag tittade bort kom det en kille som diskret svingade med armen ovanför vårat bord och fick med sig min öl. Åh, vad glad jag blev. Jag gick efter, ställde mig bakom honom, pickade honom på axeln, gav honom ett leende samtidigt som jag tog tillbaka min öl. Varefter jag hävde upp knäet i samma höjd som hans apparat. Det är lustigt att karlar viker sig så fort. Tänk om man kunde få dom att uträtta saker man ber dom om, med samma omgående effekt. Hursomhelst, med respekt för mitt sällskap så lät jag mina armbågar, knän och handflator vila denna gång. Funderade på att om man någongång skulle ha problem med utlänningar som vägrar bli utvisade till sitt hemland, är det bara att rada upp med några fruntimmer med lockande handtag och stora hyllor så följer dom nog efter av ren instinkt.
Åh, vad jag älskar Falun. Sån givande, överraskande och spännande stad att bara leva och frodas i!
Här följer några bilder från gårdagen när man var pigg, ren och nysminkad vilket jag nu är raka motsatsen till. Om man skulle slå upp orden "sliten", "miserabel", "huvudvärk", "svettig", "offer" och "döende", så skulle jag nog finnas med på dom flesta bilderna.
Glada som få;
Piddeli P-zon och Spånch
Mitt uppe i någon slags jämförelse-procedur
Noomi var gladare än
en finsk zigenare med
kjolen fylld med kexchoklad
Maria, Lars & P-zon
Drei panelenhönen
Jonas, Christian und Noomi
My sweet honeybee
Dags att fälla upp
landgången och
skeppa vidare till Harrys
Där träffade jag fröken
Tangstad, rund under fötterna
men ändå väl balanserad
Kl 01.42 kan det se ut såhär
Sen LÄR jag lägga in en bild på något som jag kämpade med i totalt 1 timme och trekvart. Att trassla ut flera meter sladd med lampor som kärvade fast sig i varann, sen helst inte ramla ner ifrån soffkanten medans jag balanserade med armarna utsträckta och 25 häftstift i munnen som för övrigt ökade salivproduktionen så till den milda grad att jag hade kunnat dränka mig själv. Dessvärre så hände inte det.
Måste även lägga in en bild på min söta tokiga kära kusin Sussie i Skåne! (Som är en utmärkt visningsexemplar för min riktiga hårfärg).
Nej, nu så får det vara dags att plana ut och knoppa in så dom sista fragmenten av baksmällan försvinner.
"Om grodan hade vingar skulle den inte slå i röven när den hoppar". Hääämst vackert tycker jag.
Ciao ciao
In the laundryroom
Med några Piña Colada i blodomloppet är det roligare att tvätta.
Hanna: "Nu vet jag inte riktigt vad du tänkte när du köpte det här?"
Pillade på korken till mitt sköljmedel.
"Adritt? Nej men nuså.. Lidl eller?
"Hm, ja det är väl möjligt!"
"Du vet väl att det luktar gammal hummer? Eller nej.. vänta.. snarare kräftspad!"
Det är med andra ord dags att sluta köpa billiga lågvarumärken i hopp om att det kanske luktar gott.
