Hej, jag heter Ellinor och jag är...
...en överlevare av juldagen!
Alla har totalsågat jippot på Magasinet och det är inte alls undra på. Den totala hysterin var när man skulle hämta ut jackan, och Sverige har ju som bekant bland världens sämsta kö system. Man är väl helt enkelt för korkad för att veta hur man gör. 1700 sålda biljetter, vad händer om alla dom människorna envisas med att ta tillbaka sina tillhörigheter samtidigt? Jag har aldrig varit med om liknande. Folk trampade och stampade för glatta livet för att komma fram, och väl framme stod där förmodligen jordklotets mest inkompetenta personal.
Volontär arbetande tanter som var långsammare än en grupp 90-åringar arbetandes i en bar en löningslördag. Kan inte för mitt liv förstå hur man kan sätta såna människor på samma ställe och dessutom ta dom som t o m läste siffrorna upp och ner och letade på fel ställe. Om någon lämnat in en väska och en jacka, fick den personen två lappar. Det säger sig kanske självt att om man räcker fram två lappar, ska man ha två saker tillbaka? Men nejnej, det förstog inte Gertrud och Anna-Lisa eller vad dom nu kan ha hetat. Dom gav istället tillbaka en sak, och när personen i fråga påpekade detta så svarade dom "ojdå" , strök sig lite bedrövat i pannan och frågade sedan "hur såg den andra saken ut?" så hasade dom sig iväg in i nåt mörkt hörn och lyste med ficklampan efter något som inte fanns för dom antagligen lämnat ut det till någon annan.
Allas värsta överlevnads instinkter kom fram, och folk puttades, armbågades, fräste och spottade. Själv stog jag längst fram och höll på att bli platt som ett A4-ark. I ungefär en timme bevittnade jag dom långsammaste personerna i hela det mänskliga släktet och deras ointellegens att läsa nummer, och jag trodde jag skulle tappa öronen av allt skrikande. När folk måste hoppa över kravallstaketet för att hämta sina egna saker är det ju lite fel nånstans. Och kravallstaket, jag säger då det. Det kan vara okej på en konsert med U2 eller Kiss, men i lilla Falun vid en garderob? Man har ju en tendens att överdriva saker här.
Hursomhelst så försökte jag med alla medel få kontakt med den överambitiösa personalen genom att skrika alla tänkbara namn. "Doris! Agneta! Carina! Bettan! Maj-Lis! Ingegärd! Eva! Gerd! Ulla! Kristina! Britta! Marie!..." tänkte ju att jag någongång skulle träffa rätt och få uppleva en "Plötsligt händer det"-scen. Men kärringarna verkade vara namnlösa så det gav jag upp rätt fort. Stackars Paulsson ramlade två gånger (eller ja blev nerpressad) så hon fick lov att dra sig upp i någons byxficka.
Jag trodde många gånger att jag höll på att sjunga på sista versen men jag såg mitt liv passera revy och tänkte att det inte skulle få sluta just där, just då. Jag fick en idé om att skrika att det fanns en bomb men då hade väl någon blivit sur för det också. Men folk hade ju kanske åminstone flyttat på sig. Fast kanske inte, för i Sverige tror jag att man nog skulle kunna offra sitt liv och bli sprängd i bitar bara man får sin jacka.
Nej, det var det mest intressanta jag varit med om på länge måste jag säga. Nu är det bara 361 dagar kvar tills nästa gång så det är lika bra att börja ladda igen. Och några andra som börjat ladda är dom små invandrarbarnen som skjuter raketer för det vilda från morgon till kväll. Men eftersom dom har så tråkigt så får dom sig ju i alla fall ett happening om någon av dom råkar stå lite för nära en påtänd stubin. Den som lever får se.
Så var det snart nytt år med nya djävulskaper!
Ring klocka ring
Ett litet inbördeskrig i juletider
om och om igen, så ska dom absolut få det. Satt uppe och pluggade till halv fem imorse så man kände sig ju lite halvsliten när man vaknade till musik som fick trumhinnorna att vibrera. Om man tänker sig att man satt 75% av afrikas invånare i en liten hydda med bara en trumma, så lät det. Med inslag av några slags gallskrik som hörde till musiken. Detta inträffade kl nio, vilket jag kände inte riktigt var var jag behövde höra. Jag lyckades (jag vet inte hur, av ren och skär utmattning gissar jag) somna om. Efter en timme eskalerade ljudnivån och vid den tidpunkten så att det lät som att mina kära grannar hade ett litet kafferep i mitt vardagsrum.
För tillfället spelar jag en persisk låt så att fönsterrutorna skallrar, men risken finns ju att dom bara tycker att det låter bra. Så det är därför som den ryska nationalsången är ett väldigt säkert kort, för vem tycker egentligen att den är bra. Nåt som säkerligen inte uppskattas är nog God save the Queen så den får klinga ut lite senare.
Tro inte att jag är bitter, det är ju snart juldagen. Då ska man vara glada. Skit i julafton, mindre viktigt vem som gick och dog och genomförde en random återuppståndelse. Julen handlar ju totalt om öl, sprit och uppenbarligen om vem som kan spela sitt hemlands musik högst. Men vid närmare eftertanke så är jag ju inte från nåt av länderna vars nationalmusik jag spelar så det får helt enkelt bli nåt i stil med typ Sven Ingvars. Men min slutsats är fan ta dom som började med alla dessa traditioner, det är utan tvekan det jävligaste man kan råka ut för som människa. En skrikande, walande Maria Carey i varenda affär, annars nån liten unge som sjunger om att morsan är otrogen med jultomten.
Jag gick in på Youtube och såg att det fanns ett klipp med Tommy Körberg där han framför O Helga natt, och beskrivningen var "Tommy tar i så han skiter på sig. Maffigt!" Oooooh ja, det låter spännande att se när Körberg tar i så att ringmuskeln ger vika. Verkligen. Julstämning liksom!
Nej, nu får man ta sig en stänkare och krypa under täcket igen. (Ska man bli tvungen att informera om all ironi? Hm, vi befinner oss i Sverige.. så ja antagligen).
God Jul
Tolv koppar kaffe och 200 gram choklad senare
Alla vet väl vid det här laget att jag är ungefär lika snabb som en snigel som tagit nedåt tjack. Jag är fruktansvärt bra på att skjuta upp saker så att jag får skriva konstant i närmare ett dygn, och idag har varit en sån dag. Igår hade jag en teori om att jag skulle hinna göra provet innan jag drog igång med mina helgnöjen, men istället för att göra det så hittade jag på en dammvippa som jag gick runt och duttade med lite sporadiskt. Efter det duschade jag när jag var klar 40 minuter senare hann jag inte göra annat än att klä på mig innan jag skulle gå. Lite kläder är ju aldrig fel om man inte vill skrämma folk så att dom hamnar på sluten avdelning med en sån där skön, vit tröja. Jag hann alltså inte under några omständigheter plugga. Och det var mer än nära att jag inte hann ikväll heller, jag skickade iväg provet med tre minuters marginal, innan det blev nytt dygn. Hade jag fått för mig att jag skulle gå och skala en mandarin i ultrarapid hade det alltså blivit ogiltigförklarat. Det är ju visserligen skönt att inte vara överhetsig i humöret men man kan faktiskt få magkatarr av att vara för långsam också.
Så nu sitter jag här, högre än berget Mount Elbrus i Kaukasus för att jag är speedad på koffein och för några minuter så älskar jag livet. En kort stund av eufori infann sig men nu när jag börjar fundera på att man faktiskt förmodligen inte kommer hinna dö av en hjärtatack till morgondagen. Vilket innebär att jag fortfarande har saker kvar att göra. Om jag väljer att plocka döda blad från mina blommor och putsa spisluckan istället får jag helt enkelt spela lika dum som min lärare redan tror att jag är. Att låtsas att jag inte kommer ihåg hur man gör för att gå in på startmenyn på datorn och öppna internet eller nåt. För imorgon ska nämligen jag och Tivolind ner på stan och julshoppa. Eller, hon ska shoppa och jag ska titta på. Men det brukar ju sluta med att jag är den som har så många kassar att jag får röra mig som en stelopererad sengångare.
Imorgon ska jag gymma utav bara helvete tills artärerna blir lila. Eller ja, den energin har jag i alla fall nu efter allt kaffe. Att jag tröstätit en 200 grams chokladkaka kanske också spelar roll i sammanhanget. Jag ska nog inte bruka varken socker eller koffein, jag känner att jag blir alldeles för glad. Om man blir tilldelad en viss dos av lycka i livet kanske man ska spara på den tills man bättre behöver den. Om jag skulle få för mig att gå ut i skogen och vara verksam med en motorsåg och råka såga av mig benet. Ytterst osannolikt, men jag tror man skulle behöva vara lite glad om man hamnade i en lasarettssal med konstigt folk. En gång träffade jag en liten tant som satt på sängkanten och läste högt ut "Damernas värld" om drottning Silvia. Bredvid sängen satt hennes man och väntade på att hon skulle bli klar nån gång. Efter ungefär 20 minuter sänkte hon tidningen, hoppade till av förvåning och sa sedan irriterat "är du kvar än?"
Hon mittemot var senil och hade brytit armen så den var gipsad. Hennes närminne var inte helt felfritt, då hon var tredje minut hastigt satte sig upp så droppställningen höll på att vicka, och sa på finaste stockholmska samma fras varje gång; "Ursäkta, vet du vilken tid tåget går? Jag ska till Uppsala förstår du och har lite bråttom!" . Efter att ha fått förklarat för sig att hon befann sig på lasarettet och inte på en tågstation, lade hon sig ner och vilade i ungefär 2,5 minut innan samma scen spelades upp igen.
Det måste vara skapligt skönt att ha sånt kort minne. Nu är det ju inte långt ifrån i mitt fall eftersom jag knappt minns vad jag gjorde i förrgår. Får nog lov att börja föra någon slags dagbok så att man på nåt vis blir medveten om sin egen existens och minns vad man heter och så. Det är ju alltid en fördel att minnas såna saker, annars blir det så jobbigt om man hamnar i en situation där man måste presentera sig. Lite halvpinsamt att tro att man heter Gertrud och kommer från Stora Skedvi menar jag.
Nescafé!
Långsamma Volvoägare och bacon-besatthet
Igår var lätt den mest omständiga dagen i mitt 22-åriga liv. Nog för att jag beskrivs som den mest omständiga människa man träffat på, men när gud väljer att bråka med en blir det lite värre. Till att börja med tog det 2,5 timme för mig att göra mig iordning, vilket i vanliga fall går på under halva tiden minus hälften. När jag väl kom iväg hamnade jag återigen efter en Volvo 240 med en gubbe som inte visste vart varken gas eller koppling satt. Det måste vara nåt gemensamt med alla dessa bilägare, och lägger man sig bakom beredd att upphetsat luta sig mot och lägga hela tyngden på signalhornet så tänds bromslysena som en gest att man ska sakta in. Det gick verkligen i 30 km/h.
Jag fick god lust att köra om och bromsa honom ännu mer än vad han gjorde med mig, så hastigheten inte ens skulle ge utslag på mätaren. Skulle han känna irritation över min omotiverat långsamma körning, vore det enda rätta att lite lätt trampa på bromsen och glatt vinka i backspegeln. Är det nåt som kan få min puls att överstiga bristningsgränsen så är det långsamma människor i trafiken. Mitt motto är först in och först ut i en rondell. Kommer man i en fyrvägskorsning och gasar på istället för att bromsa, så att man kanske håller ungefär 70 km/h, jag menar hur stor är sannolikheten att det skulle komma en bil från höger just då? Man måste ju satsa lite för att tjäna tid, i de flesta fall ungefär 45 sekunder. Men det kan det absolut vara värt! Dom där få sekunderna är ju så mycket mer värda än ett liv som fullt frisk människa. Hellre hamnar man väl i permobil med nack krage med skruvar och muttrar än att sakta in för någon annan som egentligen har företräde. Nån stolthet har man väl.
Hursomhelst, skulle åka och (stor)handla och när jag väl kom in på affären kom jag inte på vad jag skulle ha. Som jag kanske tidigare nämnt är jag den enda i hela bekantskapskretsen som lyckas få det totalt tyst i huvudet under en längre tid. Som när vi varit på kryssning satt jag och stirrade på digitalklockan i bussen hela vägen hem. Min storartade shopping slutade med att jag gick ut därifrån med bananer och en påse tuggummi. Åkte vidare hem till mamma och drack kaffe, frågade om jag kunde ta lite med mig i en termos. Hon undrade vad jag skulle med det till, då jag i vanliga fall inte dricker kaffe men jag svarade att jag skulle ha det över helgen. 4,5 deciliter. Under närmare tre dagar. Det behövs inte kommenteras mer än att man undrar vart ankaret på min båt tagit vägen.
På väg hem gjorde jag ett nytt försök att handla (jajamän, man drar sig inte för att se varken senil eller korkad ut genom att handla mer än en gång under loppet av en timme) och denna gång fick jag med mig ett paket kaffe och bacon. Jag har skapat någon slags förkärlek till bacon, har ingen aning om varför men om jag fick välja mellan hunden och bacon skulle förmodligen Rico få en ny ägare.
Vidare ner på stan och in hos frisören för att köpa schampo och hårfärg, där jag av någon anledning blev helgonförklarad av tjejen i kassan. Hon frågade först om jag ville ha en finare kasse vilken jag också erhöll, och därefter mumlade hon glatt om det fanns "nåt annat" jag kunde få också. Hon rotade i skåpen och studsade upp och ropade "häääär! en sån där du vet man spikar upp på väggen och lägger mobilen på, typ mobilhållare!"
Jag undrade varifrån denna barmhärtighet kom ifrån så jag log och höjde på ögonbrynen lite frågande, då hon fortsatte "jaa, alltså om du inte vill ha den kan du ju alltid ge den till någon i julklapp.. eller så.. hm!"
Hasade mig därifrån till systemet, bunkrade med öl samtidigt som jag höll på att helt och fullt svettas ihjäl i min eskimå jacka. Det är inte långt ifrån att man ser ut som en blåval med lite ludd runt nacken i den heller. Jag lyckas ju som tidigare nämnt alltid köpa för små storlekar på kläder i hopp om att jag någon gång ska kunna stänga dragkedjan utan att den delar sig eller stänga knappar utan att dom flyger iväg och gör någon blind.
Åkte till gymmet med hunden ihärdigt gnisslande och pipande i örat. Parkerade, drog ut jycken så han fick kissa, satte in honom i bilen igen. Min kära Mercedes (kebab bil) är lite speciell för att man måste låsa på passagerarsidan men öppna på förarsidan eller eventuellt genom bakluckan. Behöver väl inte påpeka att man ser ganska IQ befriad ut när man ska låsa bilen på allmän plats. Jag började gå mot entrén, kom på att jag glömt vattenflaskan. Vände. Öppnade på passagerarsidan, gick runt för att gå in på förarsidan, tog flaskan och stängde dörren, gick runt för att låsa. Gjorde ett nytt försök och när jag närmare mig dörren upptäckte jag att jag inte hade gymkortet med mig. Fick alltså upprepa samma procedur en gång till. När jag tredje gången gillt var vid dörren upptäckte jag att det var stängt. En halvtimme innan jag kom dit. Då blev jag så upprörd att jag fick lust att utan kläder på mage glida ner för hela Svärdsjöbacken tills man slagit huvudet i ett trafikljus.
Idag har kära Paulsson varit hit och gett mig en julklapp, jag fick en rattmuff! Har aldrig ägt en sån, mest för att jag nog troligtvis tänkt att jag skulle vara för korkad för att sätta dit den på ratten. Tills jag vågar försöka så har jag satt den på huvudet och liknar nu Frihetsgudinnan för den som eventuellt skulle undra hur det ser ut med en rattmuff på den delen av kroppen. Hanna fick ingenting av mig, bara för att jag är sån snäll vän. Det ska inte Linnéa heller få, jag tycker tacksamheten att jag ens existerar borde räcka utan massa krimskrams. Haha. Det är möjligt att jag kanske går och kollar sen om jag skulle få lust att röra på mig efter alla köttbullar jag ska äta. Eller bacon, ska försöka införa det som ny tradition i Sverige.
Så var det dags att göra lite prov, tror nästan att jag trillar pinn, kastar in handduken, ser ljuset i tunneln och går vidare till de sällan jaktmarkerna för att det ska bli så roligt. Det är faktiskt lördag, vart är barmhärtigheten gudjävel? Okej, det är möjligt att man får skylla sig själv om man torkar spisplattor och lyssnar på Rysslands nationalsång istället för att göra det man ska innan veckoslutet. Men tänk den som får mig till hemmafru, den kommer ha en Svintotorkad spis som skiner värre än en svettig Malou i ett möte med Antonio Banderas. Stackars Malou, det mötet kommer förmodligen aldrig inträffa. Undrar hur hon klarar av att leva i vetskapen om detta.
Vart är världen på
väg när Berta, 89 börjat
shoppa på Gina Tricot?
The Dress for
Christmas Day
Saknar dig käraste,
finaste, bästaste!
♥
Ding dong
Några stycken segt kött
Den här dagen har inte heller varit särskilt händelselik, inte direkt till min stora förvåning. Har lyckats koka pasta utan att hälla i nytt vatten ett antal gånger vilket jag är ganska nöjd med, samt att jag varit på gymmet med Martina. Det är ganska lustigt vilken ögonsten hon tycks vara i de äldre männen ögon, för när hon ska träna röven lyser blickarna genom lokalen som att det skulle vara laser. En gång var det en gubbe som förföljde henne vid varje maskin hon var vid, och vi kunde även notera att han gjorde om samma övningar flera gånger för att få en så bra utsikt som möjligt. Det är ungefär vid det laget man känner att ens kräkreflexer fungerar utmärkt, om man någon gång skulle fundera på om dom blivit inaktiva. Vi har hursomhelst kommit fram till att dessa män inte är lammkött utan snarare segt kött.
Det börjar dra ihop sig till juldagen och dagen som jag taggat inför ända sedan 26:e december förra året. Ja, så illa är det faktiskt. Jag har ett flertal gånger fått frågan hur jag egentligen orkar ha energin inför detta och jag börjar undra själv. Man betalar en rätt stor summa för att komma in och trängas bland folk (som det visserligen alltid är på krogen) och ens djuriska instinkter lägger sig på en extremt hög nivå. Det enda som gäller är att ta sig ut med livhanken i behåll, vilket är lättare sagt än gjort. Chansen att man träffar på dom som för sju svåra år sen flyttat härifrån är så minimal, men ändå går alla omkring i nån slags förhoppning om att man ska se en bekant själ.
Jaja, det är jul, alla kommer hem, halleluja och prisa gud. "Aaha, vad gör DU nuförtiden då?" Men skit i det du, sköt ditt så sköter jag mitt. Undrar vad man ska dra ihop för fantastisk lögn detta år och vad man ska välja för yrke. Civilekonom låter ju inte så dumt. Fast sen måste man ju faktiskt försöka hålla sig på en något realistisk nivå, och alla förstår ju att jag inte skulle kunna bli civilekonom. Jag som inte ens förstår det där som händer i kassan när man köper något och dom undrar "har du en krona?" Då står jag alltid och funderar vad dom ska med den till. IQ Bill Gates vill jag lova!
Nu har jag pluggat så fruktansvärt mycket att jag skulle kunna få för mig att gnessa på trappräckena ända ner till bottenvåningen. En viss nivå av att jag håller på att bli tokig är alltså på väg att infinna sig och därför bäst att slå igen butiken för idag och hoppas att man överhuvudtaget får uppleva morgondagens ljus.
Bitterlemon
Min tragiskt & traditionellt tråkiga tattiga tisdag
- tränat med svart ludd under armarna från huvtröjan jag hade på mig innan vilket gjorde att det såg ut som att jag hade två cm lång hårväxt, vilket jag inte heller upptäckte förrän jag var på väg hem
- sett en tant på ungefär 80 år med lila hår
- nästan fått spendera dagen i sängen p.g.a sendrag i ryggen (om någon undrar är jag ju faktiskt inte mer än 22 men ålderskrämporna kommer tidigt på vissa)
- tänkt på hur osmickrande det är med medelålders män som när dom tränar utstöter diverse stånkande ljud
- kört ut ur garaget med motorvärmarsladden kvar i väggen
- fått lov att slänga en blomma jag igår hade ställt i kylskåpet
- varit extremt nära att svälja en snus
- fått koka om vattnet till pastan fyra gånger för jag glömt bort att jag vridit på plattan
- stört mig på ett blåmärke på armen jag själv orsakade när jag och Thunlind pratade om vilken känslig hud jag har (naturligtvis var jag ju tvungen att bevisa det trots att det inte fanns någon som helst misstro)
- stamptvättat kläder i badkaret (nöden har ingen lag när hela Kosovo ska tvätta från morgon till kväll vilket resulterar i att man får en tvättid med ungefär ett kvartals mellanrum, om man har tur)
- stulit småpengar från den dragspelande pojken utanför Systemet (nejdå, inte idag men kanske imorgon)
- kommit på att Lars Ohly skulle passa alldeles utmärkt som en uppstoppad iller på väggen
- varit och karvat i luggen så den återigen börjar se ut som en fransgardin
- bevittnat hunden som hasat sig utanför sängkanten och lagt en spya på golvet med ett plask (fräschare än så blir det inte att äga en hund)
- hittat en massa skatter i frysen i form av glass
- blivit omkörd av en handikappad person i permobil som hade en dekal ovanför bakdäcken där det stog "jag gasar tills det rasar"
...händelserik dag värre. Ska krydda den med att läsa om shiamuslimer och finansskatten. Kan det inte bli lördag igen? Eller om man skulle kunna få vakna upp om 40 år för då borde man med största säkerhet gjort allt underhållande i livet och då behöver man inte gräma sig över att det roliga aldrig kommer nån gång.
Punkt
Välgörenhet, pälsmössetanter och musikaliska bärplockare
skulle man garanterat märka det på alla som går runt och ruskar med insamlingbössor överallt på stan. Strategiskt utplacerade som prickskyttar står dom där med sina Rädda Barnen skyltar och formligen hoppar på en när man kommit ut från en affär. Hur kan det komma sig att dom inte står där på somrarna? Är det möjligen så att dom fattiga länderna inte är så fattiga egentligen under resten av året förutom jul, att dom kanske har en blommande turism, obegränsat med pengar och kräftskivor annars?
Det skulle ju inte vara helt överraskande, så duktiga dom med bössorna är. Vart man än vänder sig så rasslar det till och framför en så står det nån vindögd tant i pälsmössa med blöta hundvalpsögon och mungiporna nere i knävecken. Borde dom väl veta bättre och förstå att man behöver parkeringspengar. Jag menar nog är det väl viktigare att kunna parkera bilen och få en häftig p-biljett än att låta något barn i Sudan få mat för dagen? Man ska ju faktiskt minnas att man bor i ett i-land, man måste därför ha i-landsproblem och lära sig att prioritera för sin egen välfärd. Inte får man nåt diplom för att man skickar pengar till andra sidan atlanten. Men det kan ju mest bero på att dom inte har råd med papper.
På tal om att samla in pengar, nu har dom dragspelande polackerna etablerat sig ypperligt bra i den här stan och detta kan man märka för att det tutar och piper lite överallt där man går. Tillsammans med Rädda Barnen-tanterna så bildar dom en skarp allians som är intressant att observera. Utanför systemet stog en yngre kille och fingrade sporadiskt på knapparna, och på marken hade han lagt ut en handduk där man kunde lägga pengar. Antagligen så vädjade han till dom synskadade människorna i stan, för någon empati från dom med fullgod syn har jag svårt att tro att han kunde få. Han hade nämligen märkesskor, dyra märkesjeans och en huvtröja av märket Nike samt en klocka av typen "inte billig". Det är ju det jag sagt, man ska börja använda sig av ett instrument och dra in lite pengar. Det skulle nog bli en stor hit om man började spela på såg tror jag. Men det skulle mest vara för att folk ville betala för att man skulle sluta spela.
Nu ska jag och min söndagsbittra ironi dra oss tillbaka och lyssna på lite arabisk musik och "yayayayayayayayayayayaya" från andra sidan väggen. Tänk vad dom är musikaliska, speciellt på söndagar. Det är fint, man ska glädjas åt det lilla!
Kalinka kalinka
Imorgon är det ingen vanlig dag...
Det är så roligt att påminna alla om att jag fyller år för dom blir så irriterade. Jag tänker närmast på Hanna och Linnéa, som väl vid det här laget önskar att torsdagen (och hela helgen för den delen) ska ha passerat. Idag har jag telefontrakasserat bägge två för att säga "Duuu! Du vet inte av en händelse vad det är för datum idag?" - Det är väl den tredje.. tror jag? "JAAA, det betyder att jag fyller ÅR imorgon för då är det den 4:e!"
Till svar får man exempelvis att "men snälla Ellie, du fyller ojämnt, det är inget speciellt att fylla 22! Jag vill inte ens veta hur det här kommer bli när du fyller 25 och 30", "jaaa, det är BÄST att du pillar ihop ett sms och gör ett massutskick av det till alla i hela din telefonlista för NÅDE den som glömmer din födelsedag!", "jag vet att du fyller år på torsdag, du har nämnt det ungefär varannan minut under det här samtalet", "tänk om du kunde komma ihåg andras födelsedagar lika bra som din egen!", "åh jag som hade hoppats på att du glömt att du ska fylla år..."
Nej, det är sant. Det här är ingenting mot hur det kommer bli när jag fyller jämnt. Då ska jag tillverka en egen skylt av playwood som det ska stå "Ellie 25 år, tuta 50 gånger" på, och slå ner i marken nere vid Jysk. Sen ska jag gå till ett reklamföretag och få x antal flygblad upptryckta där jag förkunnar min födelsedag, och som jag sedan ska kasta ut från Åhlénstaket. Tänker nog även lägga dom strategiskt utplacerade på varje disk i varje befientlig affär i hela stan.
Att trycka t-shirtar är nåt som sannerligen är underskattat, det ska naturligtvis vara en bild på mig på framsidan. Jag har för mig att det inte längre går att UFFA saker, dvs för er som inte minns, skicka kläder till u-länder. Men jag ska se till att små undernärda barn i Etiopien och Eritrea minsann ska få gå runt med en tröja med mitt tryne på. Och om någon undrar vem det är på bilden, kan dom ju alltid ljuga och säga att det är deras mamma, om det skulle vara så att dom är föräldralösa menar jag.
Om jag ska gå på stan och köpa någonting eller gå på krogen, ska jag förstås försöka smita undan betalning genom att flaxa med ögonfransarna och säga "äh, ska vi glömma det här med pengar, jag fyller nämligen år idag". Om biträdena och bartendrarna tänker vara obstinata och låtsas om att jag är en vanlig människa som också måste betala för mig, även fast jag fyller år, ska jag slänga mig runt deras fotknölar och säga att jag inte tänker släppa förrän jag går därifrån lika rik som jag kom in.
Efter denna arbetsinsats kommer jag nog gå till Focus konditori och be dom att göra 125 tårtor med texten "Grattis Ellie 25 år" på. Sen ska jag sporadiskt skicka ut dessa tårtor till olika företag för att personalstyrkorna ska kunna hedra dagen då jag 25 år tidigare blev född. Att åka till Plattan i Stockholm och rycka en megafon ur händerna på någon Jesus-predikare är ju inte heller en dum idé. Det gäller ju att nå ut även till förbipasserande så att dom kan sprida budskapet vidare. Istället för att skrika att domedagen är nära och att jorden kommer gå under, ska jag nog informera om att jag placerat ut dynamitgubbar i hela Stockholms undre värld och att jag tänker spränga hela skiten om folk inte kommer fram och ger mig inslagna presenter.
Det kom ti å bi en deilig følseda!
Congratulations and celebrations
Dagens små detaljer
Här följer en liten summering av dagen som gått
(dock inte de största höjdpunkterna).
Dagens...
hissincident: en utlänning trängde sig in när jag var på väg ner med hissen. Han bet ihop tänderna så det klickade och gav mig ett underligt men glatt leende. Sen pekade han med två fingrar (som när man var liten och skulle göra en låtsaspistol) mot hunden. Jag tänkte att nej men lilla vän, inte tror du väl att du kan skjuta hunden med bara fingrarna? Kort efter detta pekande sa han mumlande och generat; "uur gammal?" varpå jag svarade "eh ja, han är två år. (Nervöst skratt från mitt hörn av hissen). Då höjde han ögonbrynen och funderade en stund. Sen sa han "err du gift?"
I ett ögonblick trodde jag att hans hästar lämnat spiltan, getterna rymt ur hagen och kopparna blivit bortplockade ur skåpet. Han stog ju nämligen fortfarande och tittade på hunden, och jag funderade om han menade om hunden var gift. Så jag tittade upp lite försynt för att se vart hans kobruna utåtstående ögon pekade åt för håll. Han tittade på hunden och pekade igen. Tänkte att "jaha, så han undrar alltså om min hund är gift. Herregud, mycket ska man behöva höra". Jag svarade "neej, inte gift".
Då såg han jättechockad ut och utbrast "såå gaamal men inte gift??"
Men va, är hunden för gammal för att vara gift? Jag visste dessutom inte att de brukar ingå äktenskap. Förvirringen var total, han flackade med blicken upp i taket och mot hissdörren, och jag stirrade på en sten som låg på golvet. Jag tänkte att han kanske menade mig trots allt, men hur fel han än hörde angående min ålder är jag väl inte för gammal för att ha blivit ringmärkt? Som att man inte känner att man är till åren kommen ändå för att gå till nåt altare, utan att man ska få höra det från en arab på våning 4. Jag säger då det, hade det varit 1951 nu så hade jag haft en karl och ett helt lantbruk alla redan. Så man kanske ska vara glad ändå att saker och ting går framåt och att moderniseringen av samhället tillåter en att vara singel tills löständerna ramlar ur om så är. Jag måste säga att jag på ålderns höst mycket hellre umgås ensam med mina egna hemorröjder än att tvingas mjölka kor, klämma fingrarna i spinnrocken och gå med nåt rutigt huckle på huvudet.
Dagens lukt i trapphuset: stekt strömming på en bädd av lökringar i grädde och potatismos
Schallaschalla
Jag tänker, alltså lever jag?
att försöka genomlida dagen i ett utplanat läge. Efter gårdagen vill jag aldrig mer dricka, mest för att jag på senaste tiden blivit alldeles för klantig för att förtära alkohol.
...som när Thunlind varit ut på en roadtrip till Kupolen för att inhandla vinterjackor. Då råkade jag köra in på McDonalds drive in istället för mot parkeringen. Det blev både skrik och panik från Thundlinds sida eftersom hon går på nån slags diet och bara äter grönsakssoppa. Jag backade och skulle köra ut, då hon upplyste mig om att vi var på väg över en rabatt. Vi klarade oss dessvärre utan större skada (det hade ju varit trevligt med ett lasarettsbesök trots allt).
Och igår lyckades jag klämma lillfingret i toalettdörren. Jag har två teorier om grundorsaken till detta; det måste hänt på väg in till toaletten eller på väg ut. Antingen var jag nära att se ljuset och Gud Fader själv för jag var så pissnödig, eller så var jag så ivrig att få i mig mera öl så jag trampade ner alla i hela toalettkön i mitt försök att snabbt komma fram till baren. Det är ganska bra ändå att ha alkohol i kroppen när man skadar sig, eftersom jag inte gjorde denna upptäckt förrän idag. Ganska behändigt att bara kunna trampa på och agera ångvält fast fingret håller på att ramla av.
Jag har med andra ord lite svårt att skriva, när fingret är svullet och lyser lika blått som Thore Skogmans näsa. Kunde kanske i alla fall glädja någon som är skadeglad.
Blurr
Potträning och pensionärsmaskopi
Dadadadamdam, här följer en rapport från Järnet.
Det är ju så fult väder att man inte vill gå ut, solen skiner ju liksom. Man blir bara bländad och ser massa livsnjutare vanka fram nere vid Tisken. Dessutom, om jag ens skulle göra ett försök till att ta mig fram när det är såhär halt skulle det ändå bara sluta med ambulansfärd och steloperation. Därför har jag beslutat att lära Rico att gå på låda.
Lite senare
Min idé om att potträna hunden gick inte att genomföra på grund av en liten detalj, jag har ju ingen kattlåda. Därför fick jag lov att gå ut i kylan ändå, och jag klarade mig faktiskt utan att bryta lårbenshalsen eller göra nåt annat som skulle kräva att jag hamnade på operationsbordet. Men i och för sig så hade det inte gjort mig något för dom har en himla trevlig kaffeautomat där som jag alltid flitigt brukar använda vid mina lasarettsbesök.
En gång hördes en ljudlig suck på andra sidan glaset när jag i receptionen för tredje gången skulle växla till småmynt. Utnötta landstingskärringar med en inneboende längtan att få vara otrogen mot maken med rörmokaren har jag lärt mig att inte ta någon större notis om. Det är liksom ingen större idé, precis som det inte är att hålla upp dörren för gamla tanter i den här stan. Då kan det sluta med att man får en lårkaka orsakat av en käpp för att dom minsann "kan själv". Tänk att man blir lika trotsig som ett barn när man blir äldre. Det är någonting jag börjat arbeta på redan nu så dom tar hand om mig på ålderns höst kommer inte få det lätt.
När personalen helst vill göra förmiddagen till en enda lång fikarast, ska jag göra allt för att dom inte ska få i sig sitt koffein. När dom väl anländer till min sängkant ska jag låtsas som att jag inte minns vad jag ville. Efter att dom precis stängt dörren om sig ska jag trycka igen och upprepa detta ett antal gånger tills dom önskar att man vore död och begraven så dom får dricka kaffet ifred. Sen ska jag kräva att få komma upp, och när dom väl satt mig tillrätta i dagrummet och dom tror att dom kan pusta ut, ska jag bli så akut skitnödig att jag hasar ur stolen och bildar en formlös hög på golvet. Väl på toaletten ska jag upptäcka att jag minsann är förstoppad, och därefter upplysa om att jag behöver laxermedel.
Under tiden jag väntar på att "sköta magen" som det heter på vårdbiträdespråk, ska jag bilda pakter med dom andra patienterna och ingå maskopi mot personalen. Jag ska hitta på och säga till Gertrud, 92, att hennes livskamrat sedan 70 år tillbaka varit otrogen med Hilda, 86. När man kan se förtvivlan i hennes ögon ska jag trösta henne med att det är många som söker sig till lammkött på äldre dar och att det inte är nåt konstigt med det. Är det dags för eftermiddagskaffe ska jag demolera kaffebryggaren så till den milda grad att man bara kan se en hög av koppartrådar, plast och en stickkontakt.
Medans dom andra sitter och tuggar på Finska pinnar och sätter i halsen för att det blir så torrt utan kaffe, ska jag smyga runt i olika rum och förväxla mediciner bara för att se vad som händer. När det blir natt kommer jag med största sannolikhet gnessa mig upp ur sängen för att undercover ge mig ut på en kupp. Då ska jag förstås stjäla alla befientliga löständer och lösgommar som finns i hela byggnaden, för att sedan sälja dom på svarta marknaden. Med den ekonomiska kris som förmodligen drabbat världen vid det laget, kommer ingen ha råd att skaffa egna och därmed kommer det bli lika eftertraktat som heroin är på Plattan idag.
Mina vänner tycker ju redan nu att jag är obstinat, men dom ska bara veta hur det kommer bli när jag passerat 60-strecket och går igenom den allmänna pensionärskrisen.
Zoega
Konsten att studera luddigheter
Jag tror bestämt att lärare är ett överskattat yrke...
...jag menar, när dom skriver saker som ingen normal människa som inte är medlem i Mensa kan förstå. Här skulle jag göra nån töntig dikanalys och här är alltså ett utdrag från en mall om vad den ska innehålla.
"Stilfigurer
Stilfigurer använder man för att levandegöra och förbättra tal, dikter, debattartiklar, berättelser, romaner... Ja, i alla texter där man kan tillåta sig att smycka ut språket lite."
(Åh vad trevligt att smycka ut språket, nu blev hela uppgiften genast mycket roligare. Fast helst smyckar ju jag heller ut mina egna öron och uppskattar det lite mer).
"10. Rim av olika slag, till exempel - AABB (=sig, dig, hund, rund), ABBA (sig, hund, rund, dig) ABAB (sig, hund, dig, rund), ABCABC (sig, hund, har, dig, rund, tar)."
(VA?! ABAB? ABCABC?... AABB? Är det bara jag som tycker att detta låter som ett böneutrop?)
Hursomhelst, nu har jag skrivit i 23 timmar sen igår förmiddag. Totalt. Nu ska jag njuta av att kunna gå och skita utan tidspress, äta utan att ha så bråttom att man får lov att svälja maten hel och sova utan att drömma om att jag inte hinner lämna in uppgifter i tid och att en tjock mörkhårig tant med permanentat hår och glasögon springer efter mig med en häcksax. Det ska även bli skönt att slippa försöka plugga när grannarna sjunger i sitt badrum så att det ekar in till mitt. Vad kan man säga? Det blir livet på en pinne det!
Så fokuserad som jag varit i mitt studerande (klart jag måste fokusera extra noga än vad andra behöver när hjärncellerna inte samarbetar och tankeförmågan går långsammare än om en dyngfull uteliggare skulle hålla nyårstalet på Skansen) i kombination med dom fina utlänska sångerna jag hört studsa mellan väggarna, har gjort att jag anpassat mig efter miljön. Det betyder att när jag inte skrivit, och t ex gått och duschat, har jag stått bakom draperiet och sjungit "Habibi ya nor el ain", eller åtminstone påhittade fragment. Då kände jag att det hade gått lite för långt och lovade mig själv att tacka livet när skiten var över. Ungefär som Arja Saijonmaa skulle gjort, som en liten favorit i repris.
Nu har jag lite funderingar...
I en nödsituation, skulle man verkligen se såhär glad ut?
"Fan vad roligt, fartyget sjunker och jag kanske kommer
dö men jag får i alla fall sätta på mig den orangea västen
och åka rutschbana ner i vattnet som ligger under fryspunkten!"
Och här skall man observera att man endast får dansa
3-8 centimeter ifrån toalettväggen eller spolknappen.
Nu förstår man varifrån drinken Gröna hissen möjligen fått sitt namn
Tjo och tjim och klackarna i taket
Ett stycke om ultrarapid och leende cyklister...
Finns det någon mer än jag som blir oerhört stressad av överdrivet lugna och harmoniska människor? Såna där som går runt och strosar med händerna i byxfickorna, och blundar och ler samtidigt som dom cyklar. Vilket i och för sig inte verkar så genomtänkt, men i somras såg jag faktiskt en sån tant.
Vad är det som säger att alla gravida ska vara det i nio månader? Skulle det inte vara festligare om vissa var tjocka och gravida i flera år. Så kan man sedan samtala om hur lång tid det är är kvar innan det lilla knytet kommer, och gissa på 15 år. Fast egentligen borde magen då vara lika stor som ens egna storlek. Det innebär ju att man skulle föda en finnig och ful tonåring. Nej usch, det är väl tur att man vet när saker och ting ska hända på ett ungefär så man inte får en massa oväntade överraskningar.
Kan man verkligen bära ihjäl sig? Det finns ju ett talesätt som säger "den late bär hellre ihjäl sig än att gå flera gånger". Då skulle jag vilja fråga vad det är för grejer som man kan dö av om man håller i och flyttar från punkt A till punkt B. Det måste ju vara riktigt skadliga grejer, eller så tunga att man bryter ryggen. Hur sannolikt är det dessutom att man hellre går sin egen död till mötes än att gå en gång till?
Och nog kan man tycka att det finns andra saker jag kan hitta på än att skära tomater så att dom liknar tulpaner.
Fast om jag skulle börja filéa potatisskal eller makaroner tror jag bestämt att man måste börja fundera.
Pling pling
Inflyttningsfest, identitetsbyte & ogenomtänka lögner
Jaha, igår var man på inflyttningsfest hos min gamla arbetskamrat Therece. Eller ja, så gammal och utnött är hon ju faktiskt inte. Men det var hursomhelst ett rött hus som säkert hade vita knutar, såna där detaljer som man sällan lägger märke till när man fått mer än 2 cl sprit innanför västen. (Åh om man nån gång kunde få veta hur den där berömda västen ser ut!) Där var det folk må jag säga. Och tror ni inte på fan att det var någon som trodde att jag var Susanna Kallur. Igen. Som vanligt. Jag satt bredvid en kompis, så började han på andra sidan bordet höja ögonbrynen och försökte använda sig av en diskret mimik som innebar att rulla med ögonen och bita sig i läppen. Han lutade sig över bordskanten och väste till min vän "är inte hon LITE VÄL LIK Susanna Kallur?!"
Det roliga var att vi faktiskt på nåt konstigt sätt kommit in på just det ämnet tidigare under kvällen, och hur upprörd jag blir när folk säger så. Egentligen kanske det inte är så mycket att bli arg över, för det är väl mest synd om Kallur om folk tittar på mig och tror att hon (eller systern) slutat både löpa och träna, hamnat framför soffan med ett förråd med chips och aldrig mer tagit sig upp.
Hursomhelst, min kompis hakade på frågan och viskade tillbaka "joo, det ÄR ju hon..." Då kunde man se hur Nisse eller vad han nu kan ha ägt för namn, hoppade till och blev närmast likstel. Så satt han där och funderade ett tag, och man kunde tydligt se att han inte visste vart han skulle göra av sina lemmar nånstans. Sedan sträckte han ut handen och sa "hejsan", varpå han presenterade sig med namnet som skulle kunna vara Bertil. Jag hälsade tillbaka och svarade "heej, Susanna heter jag". Han skvatte återigen till och nickade vördnadsfullt och log ett lyckligt leende som att han sett Bosse Ringholm i blommig pyjamas. Därefter satt han på helspänn, sa inte ett ljud och så fort någon kom i närheten av bordet så vinkade han inbjudande dit dom och sa stolt "haalu sett vem som sitter däääälå?". Jag vet inte om jag någonsin fått uppleva äkta kändiskåthet på nära håll och i verkliga livet, men nu har jag. Så var man en erfarenhet rikare.
Inte nog med detta, det kom en människa och smög bakom mig. Jag kände hur någon bara stog där, och då undrade man ju förstås vad poängen med det hela var. Men eftersom jag vid det laget blivit lika mycket till attraktion som en munspelande siamesisk tvilling från Alperna, trodde jag väl att det var därför. Sen hörde jag hur smygehuk bakom mig drog in luft i lungorna och sen hoppade fram och tjöt "näämen HEJ Nina!"
Lite lustigt är ju även detta, i och med att jag träffat en ny kompis som alla tror är min syster. Hon ser väl alltså i princip ut som mig. Det fick man ju erfara när vi en gång var på Kupolen, och det kom fram en bekant till henne. Han frågade om jag var hennes syster, och vi instämde. Sen kunde han inte för sitt liv förstå hur han kan ha undgått att hon hade en till familjemedlem, och att hon aldrig nämnt det samt att "ja det ser jag ju nu hur lika ni är!"
Det skulle vara hemskt trevligt att någon gång bli igenkänd för den man är och inte för 40 andra personer. Fast i och för sig så är det väl ganska lustigt, fast med risk för grav schizofreni. Och på tal om det måste det vara precis det min högstadiekompis trodde att jag hade för diagnos, när vi pratade en gång på krogen för första gången sen vi gick i nian. Han ställde den gamla vanliga artighetsfrasen som alla frågar fast ingen bryr sig om svaret, "happ, vad gör du nuförtiden då?" Och jag hörde mig själv svara: "jag håller på att utbilda mig till flygvärdinna". Han undrade vart man gjorde det nånstans, och eftersom jag vid några tveksamma ögonblick tidigare kollat upp vart man kan göra det nånstans, så replikerade jag "I Umeå!"
Då tittade han på mig ungefär som om man skulle blunda och få en bit mögelost i käften fast man är beredd på choklad. Sen sa han "öh okej, så du pendlar alltså?" Han hade förmodligen noterat att jag varit på krogen i stort sett hela tiden under ett halvårs tid. Så ungefär då kände jag att det var dags att svinga bägaren och tassa därifrån obemärkt.
Ett tips för er i småstäder; försök inte byta identitet - tänk inte ens tanken! Min kompis Linnéa håller väl just nu på att skriva en regelbok som är ämnad för bara mig, så många stilbrott jag begått genom åren. En paragraf är garanterat att inte ljuga om någonting så länge alla vet vem man är. Och om man nu hemskt gärna vill ljuga och känner ett sting av mytomani, bör man hålla sig något till sanningen. Det är bara för att undvika pinsamma situationer som följd.
Nästa gång det är dags att slå klackarna i taket tror jag bestämt att jag ska vara Mona Sahlin. Hon verkar ju vara himla klämkäck, speciellt när hon ler och kisar med ögonen så man tror att hon inte har några. Inte för att jag kan skryta med att jag är speciellt insatt i politik, men en Sahlinare bör man nog göra innan man hamnar tre meter under jord. Eller varför inte Kristina Lugn? Vi slår nog ungefär samma hastighetsrekord i att prata skulle jag tro. Dessutom är vi nog hemskt lika. Röker gör hon ju också!
Bomporompompom
Hur man gör för att dränka någon
Idag har jag kommit underfund med hur enkelt det egentligen skulle kunna vara att dränka någon. Nu menar jag inte att kallblodigt trycka ner någons huvud under vattnet tills det börjar likna en levande Soda Streamer, utan mer att bara skrämma ner någon i Tiskensjön. Det är bara att rikta in sig på ett offer (exempelvis en tant på 50+ som svingar sina gångstavar som om det gällde brinnande livet, och dessutom är för upptagen med att fundera över vilket garn hon ska använda till makens strumpor och hur ungdomar egentligen kan lyssna på hårdrock, "skrän") och sen, när man kommit tillräckligt nära för en djup och seriös ögonkontakt, skall man utstöta ordet "Hej!".
Man upptäcker genast att ögonen på den mötande personen spärras upp som den sett en välvårdad Torsten Flinck på Nobelmiddag, eller Christer Sjögren utan acneärr. Antingen så får man inget svar för att människan på andra sidan vägen hamnat i ett slags koma-liknande chocktillstånd, eller så piper dom (med en röst som skär sig mer än en homosexuell sopransångares) ett svagt, nästan ickehörbart "hej". Det är inte ens säkert att dom säger hej, utan mer ett vettskrämt "neej..!" med rädsla för att bli påhoppade. Vad ska man säga? Härliga, älskade Sverige med dess öppna och glada underbara människor!
Ett säkert tecken man alltid kan lita på om man är av det kvinnliga könet och ute på krogen (i alla fall här i Falun), är att om du får en hand på röven medans du vistas på dansgolvet, är den med största säkerthet inte svensk. Så man kan säga att man överhuvudtaget inte ens behöver vända sig om. För om man gör det så står det bara en vilsen jugoslav eller en ettrig syrian, eller kanske till och med en polsk bärplockare där med stora bruna koögon.
Svenskar har ju faktiskt inga tendenser att göra anspråk på om dom vill ha någonting. Det blir bara tydligt när klockan börjar närma sig 02 på natten, och alla har druckit så att dom inte minns namnet på sin egen mamma. Det är även runt den tiden som dom mest desperata så kallade "fem i två-raggen" äger rum. Närmare om detta vid ett senare tillfälle, då Finlandsfärjor eller även kallade Ålandsbåtar är ett alldeles utmärkt självupplevt exempel, fast det då gäller från att man lägger ut från hamn, och inte under någon speciell tidsrymd.
Som observant kan detta berika livet så till den milda grad att man kommer fram till att man aldrig nånsin vill ha någonting med trebenta människor att göra, dvs män. Många reagerar nog på att det verkar som att jag hatar alla karlar för deras blotta existens, och att Sverige är det jävligaste land man kan bo i. Det är ju därför jag ska gå med i Birgittasystrarna för att sedan emigrera till en liten delstat någonstans i USA där det är både tyst och öde, där det endast blåser förbi torra buskar på vägarna. Då kanske man får lite perspektiv.
Plums
Nu sökes nya vänner åt Ellie!
Extra arbete som vän åt 22 årig kvinna
Nu sökes extra vänner som kan hoppa in vid behov. För sjukdom eller semester för ordinarie vänner hos en kvinnlig brukare i 22 årsåldern som heter Ellie. Arbetsplatsen är belägen i centrala Falun, närmare bestämt Järnet. Tiderna är dag, kväll och helg, eller rättare sagt, dygnets alla timmar.
Körkort ett måste då Ellie är en väldigt lat person som helst inte tar klivet över järnvägsspåret på Järnet.
Du är flexibel och lyhörd inför Ellies behov och har fokus på att det är självständighet för kunden som vi arbetar för.
Man kan lätt få bilden av att hon lider av en bokstavskombination så som ADHD, men det är dock inte diagnostiserat av doktorer ännu.
När du samtalar med Ellie måste du klara av att samtalet endast handlar om henne och att du inte bör komma med samtal som rör något annat. Du måste tvärt kunna avsluta dina samtal med henne då någon annan i hennes omgivning kan anses viktigare för stunden, så det är bra om du lätt kan skölja av dig känslan som värdelöshet.
En merit är om du alltid bär med dig ett stort förråd med diverse artiklar, för hamnar Ellie i en situation där hon saknar något uppstår ofta svåra attacker av hjälplöshet för henne. Extra viktigt att alltid bära med dig är hårsprej, då Ellie är väldigt fixerad av sitt hår och då speciellt sin lugg. Du måste klara av påfrestande situationer som fotografering, men kom då ihåg att Ellie alltid måsta få mest plats på kortet.
Om du någon gång försöker att få kontakt med Ellie på telefon och det är upptaget är det bäst att du själv går hem till henne och ringer på dörren för hon lär inte lägga på luren de närmsta timmarna. Men viktigt är att du svarar så fort Ellie ringer, helst på första signal då hon kan bli väldigt orolig och känna sig övergiven. SMS får du ALDRIG glömma att svara på och dessa ska helst besvaras inom 30 sekunder.
Du bör även akut kunna släppa det du håller på med för att en sen kväll måsta följa med Ellie till City Gross för att inhandla föda då hon kan drabbas av akut hungersnöd. Du bör även påminna henne om att hon inte skall sätta på potatis att koka för att sedan lämna denna obevakad när hon går ut med sin fyrbenta varelse runt Tisken, då det finns en hög risk att hela Järnet ska börja brinna. Detta skulle vara en tragedi för Falu kommun samt kommunens invandrare.
Att personkemin stämmer mellan dig som vän och Ellie är dock avgörande, och om du är tjej eller kille spelar ingen roll.
Det är viktigt att du ej har allergi eller rädsla för hund, då det finns hund i Ellies vardag. Denna hund heter Ricko och du måste klara av att ha en nos i skrevet och en hårig och illaluktande odör i dina kläder.
Du bör ej heller ha allergiproblem mot cigarettrök eller hava alkoholproblem då Ellie både röker och intar alkohol i stora mängder vid olika tillfällen. Du bör ej heller ha något problem att gå till Harrys då det är den enda nattklubben i staden som Ellie själv föredrar.
Du kommer dock fort att inse att Ellie kommer påverka ditt liv mycket. Hon sätter tydliga avtryck i ditt hjärta och hon kommer vara den personen i ditt liv som alltid får dig på gott humör trots gråa tunga dagar. Du kommer aldrig att glömma denna vän men du får komma ihåg att du lär konkurera med andra då hon är väldigt eftertraktad.
Styrkt cv och minst 2 referens erfordras.
Din ansökan kommer att läsas av både Ellie och nuvarande vänner, intervjuer sker löpande.
Körkort
A1
Varaktighet/Arbetstid
Visstidsanställning 1 dag -livstidsanställning
Heltid med resterande jourtid
Extra vid behov
Lön
Här får man ingen lön
Ansökan
Sista ansökningsdag: Du är alltid välkommen
Ansök via mail. Kontakt för intervju sker löpande under rekryteringsperioden.
Vi tar emot ansökan via e-post: [email protected]
Kontaktpersoner
Linnea Tunlind, Verksamhetsansvarig, 070-477 05 93
Denna annons är skapad av kontaktpersonen Linnéa Thunlind
Och för att fräscha upp erat minne publiceras återigen...
Handbok för nybörjare av Hanna Paulsson
Hej och välkomna till Ellie - handbok för nybörjare del 1.
Att tänka på innan du lär känna Ellie
Det finns tio punkter som hjälp att använda innan du bestämmer dig.
1. Ellie kan bli 50-100 år. Är du beredd att ta ansvar för henne så länge?
2. Hon behöver en stor yta för att trivas, ca 40 kvm brukar rekommenderas.
3. Hennes hem måste alltid vara rent och hennes foder färskt. Är du på det klara med att det kostar både arbete, pengar och tid?
4. Ellie är sällskaplig. Hon har behov av att man pratar med henne varje dag, och att hon får röra sig fritt. (Helst på krogen. red. anm)
5. Om du vill att hon skall träffa din familj är det ditt ansvar att hon trivs och uppför sig på rätt sätt.
6. Det kan hända att Ellie stökar ner och spiller på möbler när hon springer runt fritt, eller lämnar kiss och diverse avföring efter sig.
7. Tänk på att hon också måste ha sällskap när du inte är hemma. Se till att hitta en ersättare.
8. Du kanske redan har vänner som Ellie inte passar ihop med? Håll henne ifrån dom, annars kan dåliga ursäkter och sparkar mot smalbenet uppstå.
9. Om hon blir "sjuk", måste du ta henne till sjukhuset för avgiftning, och det kan bli dyrt.
10. Innan du lär känna Ellie måste du vara säker på att varken du eller någon annan i din familj är allergisk mot cigaretter, rött hår eller vitt vin.
- Konsten att ta hand om Ellie av Hanna Paulsson, Richters förlag AB
ڮںٸٷڄڬڷکڨڤ ڥڴٮٯڃ ڿھڽڥڐڍ översatt till arabiska av Ahmed Mahmud Al Fawanis
Jag får sån lust!
I olika situationer känner jag ibland en trängande lust, som att...
1) Långt bak i systemkön kliva åt sidan, börja småskaka av nervosistet och med desperat falsettröst börja ropa "ånej, jag får inte köpa egentligen men jag tänker pröva ändå!"
2) Ställa upp ett bord nere vid Tisken och bunkra upp med plastmuggar fyllda med blåbärssoppa. När man ser en joggare, springa upp jämsides med personen med en egengjord krans av björkris och granbarr och hänga på runt halsen på personen i fråga. Man får naturligtvis inte glömma bort att med det bredaste dalmålet man kan efter bästa förmåga, flåsa "Aaa men du SER va doukkti du va höllu du!"
3) Ta en valfri artikel inne på exempelvis H&M, gå förbi kön och fråga kassörskan med Sound of music-käck röst; "är det OK om jag snor det här? För jag ser inget synligt larm så jag tänkte att det inte skulle göra nåt!"
4) Gå in i hissen, trycka på alla knappar, blunda och kliva av på vilken våning som helst. Snurra några varv tills man blev yr och sen famla efter första bästa dörrklocka. När någon på andra sidan dörren öppnar, (kanske någon som heter fru A al Fatir) säga att man kommer från socialtjänsten och är där för att hämta deras barn för att dom uppträtt störande när dom spelat för mycket fotboll mot cykelstället på gården. Resultatet av uttalandet kommer förmodligen sluta i att hon blir så upprörd att hon smäller igen dörren så hälften av sjalen hon har på huvudet fastnar på utsidan dörrspringan.
5) När man ser någon som skulle kunna påminna om en själv utseendemässigt, (i mitt fall skulle jag bara behöva hitta på ett rödhårigt fruntimmer eller en karl med ljusa ögonbryn och fräknar) gå fram och i total upprymdhet och extas säga i en utandning: "Jag trodde aldrig jag skulle hitta på dig! Tänk att vi är så lika!" Det tillhörande beteendet är att farmors-aktigt greppa tag om vederbörandes ansikte och lägga sitt eget huvud på sned, samtidigt som man spärrar upp ögonen och bara ler. När personen i fråga börjar se förvirrad ut fortsätter man med att tillägga: "Nu vet ju kanske inte du vem jag är men vi är syskon! Visst är det helt otroligt?" (Om offret inte ser förvirrad ut finns risken att det kanske är din förlorade syster eller bror.
6) På krogen gå fram till en asylsökande och säga att du mer än gärna ställer upp på giftermål, helst gärna redan på måndag. Och detta bara för att jävlas med din rasistiska pappa eller ge igen på din mamma för att du inte fick låna bilen.
7) Ge fan i allt vad smink och hygienartiklar heter på en vecka. Använda samma kläder utan att ens byta trosor. Naturligtvis måste man även hoppa över att borsta tänderna eller fixa håret. Om man har, skall man innan denna aktion sätta på sig en Helly Hansen-tröja och helst mjukisbyxor. Efter alla förberedelser, gå till lasarettet, halta in i entrén och släpa efter med ett ben. Sedan sätta sig i en rullstol, och för bästa looken, även rycka åt sig en droppställning. Sedan tar man fram den tomma glasskartongen man tagit med sig, ställer den på golvet framför sig och plockar upp blockflöjten. Har man ingen, inte ens en i plast från när man var fyra år, kan man ta nåt annat som låter ungefär lika illa. Eller helt enkelt bara ett instrument man absolut inte kan hantera, kanske exempelvis en fiol.
Samtidigt som man uppträder inför alla förbipasserande, måste man skela med ögonen, gärna låta lite saliv rinna ur ena mungipan. För att förstärka intrycket kan man även bära ett par glasögon som man låtit halka ner på näsan. En röd toppluva är även att rekommendera. Genom att utöva detta kan man få ihop en extraslant till helgens nöjen.
8) Ta baksidan på en flyttkartong man hittat nere i källaren, klippa till och färglägga den med en spritpenna. Sen sätta på sig hundens reflexsele och gå till en starkt trafikerad korsning mitt i stan. Där går man ut mitt i vägen utan att tänka på sitt eget liv eftersom bilarna borde stanna. Sen ska man bara stå med sin egenhändigt tillverkade stoppskylt och vinka förbi mötande trafikanter. Sen ska man helt omotiverat stanna all trafik, sätta sig i lotusställning och meditera.
9) På allmän plats gå ner på knä fria till den man är på shoppingtur med. Har man ingen lust att improvisera om ens vän är av samma kön, kan man alltid gå fram till någon okänd person. Vill man göra det hela lite mer uppseendeväckande ser man även till att ha en röd ask från Guldfynd med sig som man kan plocka upp ur fickan samtidigt som man slänger ur sig sin punchline. För att det ska se äkta ut bör man lägga ner ett glittrande föremål eller ett Kinderäggs papper för då finns det i alla fall en möjlighet att folk tror att man kostat på rött guld.
10) När man är och handlar, äta det man vill. Om man går förbi frukt och grönt, exempelvis skala en banan och trycka in några vindruvor i käften. Vid charkdisken kan man dra bort gladpacket som sitter runt köttfärsen, trycka ner fingret och konstatera att "det inte är finmalet nog". Vid godiset ska man inte ha en påse i handen utan endast den fula vita spaden, om man känner att man inte vill plocka med fingrarna. Vill man dricka läsk ska man öppna korken så hastigt att det blir ett högt och ljudligt "psssscccchhht". Ett tips är att om man har kraft, ska man göra iordning det man är som mest sugen på. Detta går utmärkt med hjälp av ett litet trangia-kök och några tändstickor. Skulle någon tycka att man använder sig av ett förargelseväckande beteende är det bara att kontra med att fråga varför dom har så mycket upplagt om man inte får äta eller tillaga nåt av det.
Det finns så mycket att fördriva tiden med om man anser sig ha för mycket av den.
Tick tack tick tack
Still going strong trots mina nya grannar
Jag informerar härmed att jag fortfarande lever. Att jag inte gått med i varken Pingstförsamlingen eller Al Quaida. Vissa kanske börjat tro att jag grävt mig en egen liten grop som jag satt upp gul isolering i, och bunkrat upp med ett hundratal vita bönor-burkar. Men så är alltså icke fallet, jag lever och frodas. Andas in den tunga luften från Tiskens nerskitade vatten och utlänningarnas egna ihopkok när det gäller matlagning.
På tal om matlagning och utlänningar, har jag ju som tidigare nämnt fått nya grannar. Kan bara ana vad det är dom slänger ner i grytan till middagarna för oftast så luktar det kadaver med en touch av mynta, ibland bara roadkill med inslag av asfalt och timjan i hela trapphuset. Tur är ju att detta inte tränger igenom till mina väggar, för då hade jag nog nästan blivit tvungen att ge tillbaka med att koka högrev i surströmmingslag.
Mina nya kära grannar tycker även om att ratta in kanaler på tv:n från deras eget hemland och skruva upp volymen så pass att det skallrar i porslinet. Emellanåt kommer det en glad och käck arab-sång eller vad det nu kan vara, man kan då höra att dom med glada tillrop höjer ljudet lite till och sjunger med.
På söndagarna, ja faktiskt varje söndag sen dom flyttade in, så spikas det fortfarande i väggarna. Jag kunde ju med överseende godta detta första veckan, kanske eventuellt andra, men nu efter två månader kan jag inte för mitt liv förstå vad det är som är så svårt att spika upp på en gång. Så det spelar ingen roll hur hårt man festat på lördag natt, det är lika bra att ställa klockan på ringning och låtsas som att man har nåt viktigt att uträtta på söndag morgon. Hellre det än att vakna till ett sporadiskt knackande som får en att vilja hänga sig i gardinerna.
Det finns så oändligt mycket att berätta om mina grannar som jag älskar över allt på denna jord (jag utgår från att alla förstog ironin). När dom flyttade in, behövde dom åtminstone inte fly från ett krigshärjat land och hoppa kråka över handgranater. Dom kom nämligen från huset mittemot. Så om jag någongång själv ska flytta, tänker jag för enkelhetens skull bara välja en annan lägenhet på området Järnet, så att jag likt dom på andra sidan väggen, kan släpa med mig mina tillhörigheter i en blå tidningsskrinda.
Tänk, vad underbart. Att leva hela sitt resterande liv på Järnet. Se dom små invandrarbarnen växa upp, från att ha varit en halvmeter höga och skrika "böghora" till varandra, för att sedan bli härliga tonåringar som tillverkar dynamitgubbar och tunga sprängmedel. Som dom eventuellt senare tänkt tända på nere i tvättstugan.
En dag när jag skulle gå ner i mitt förråd för att belamra det lite extra, kände jag en rätt underlig doft när jag öppnade källardörren. Jag tog ett steg in och kom underfund med att det någonstans där nere bland förråden på det lortiga betonggolvet, satt ett gäng med invandrare och rökte hasch. Först tänkte jag i mitt stilla sinne gå in och säga "shoo brorsan, och hej idiot, fan vad händer mannen? Får man joina och chilla lite? Fett me drag här på Järnet!"
Sen tänkte jag att det bästa nog var att lämna dom små pojkarna att fortsätta "Puff the magic dragon" i sin egna slutna cirkel. Så jag stängde in dom och drog med mig golvlampan in i hissen igen.
Nu är det inte så att jag på något sätt har rasistiska åsikter, tvärtom. Invandrarna förgyller ju verkligen Sverige med sina billiga rakvattenlukter lite här och där, och ljudnivåerna dom använder sig av i tal kanske någon gång kommer smitta av sig till oss svenskar. Så när man är 80 år, senildement och ligger för döden på nåt risigt boende, kan man trycka på larmknappen och hojta "Eyy brorsan! Va hände med min nya Mercedes?" Personalen som vid det laget blivit vana att ta emot ens larm, kan i vanlig ordning svara; "Shit guzzen sluta jiddra nu. Den sålde du för 23 miljoner till Gertrud i salen bredvid, fett blåst hon blev. Snart kommer din spruta så scccchhhh en stund idiot! Abuu."
Nej, är det inte onödigt att bevara Sverige svenskt när det finns så många sätt att krydda det på?
Hejhej
Stekta våfflor & att fånga en mans uppmärksamhet
Mitt liv som vindögd våffelätare
Efter att ha pluggat i 7 timmar igår tänkte jag och Martina fortsätta vara effektiva tillsammans. Jag kände att jag inte ville att min blick skulle fastna nånstans mot mitten av näsan, så vi åkte till Hemköp och köpte våffelmix som vi i samförstånd gjorde iordning. När Martina skulle sätta i sladden till våffeljärnet sa hon "vilken sladd ska jag dra ur, Soda Streamern eller?" . Efter att ha kommit underfund med att den inte drevs av el, vispade vi grädde tills det nästan blev smör, men allt gick att äta i slutändan ändå. Man riktigt kände hur igentäppta våra stackars artärer blev med allt fett. Fast det är ju ingenting som är helt främmande för mig, veteran som man är.
Idag blir det till att ta en runda på stan med Thunlind. Måste bara citera henne från nåt slags kedjebrev hon svarat på och bara skickat till mig, vilket var väldigt ambitöst.. Frågan var "vad har du för ögonfärg?" varpå hon svarade "ja min pojkvän vet inte det efter sju år men dom är väl brun-blå-gröna!"
Det får mig att tänka på hur uppmärksamma män egentligen är. Dvs inte alls överhuvudtaget. Att göra sig till inför en karl är nog förmodligen det sista man bör göra, man kan lägga mer energi på att borsta mattfransarna. Otaliga historier jag lyssnat på, innehåller frasen "ser du vad jag gjort?" svaret kan bli "har du dammsugit?" -Nej idiot, jag har bytt gardiner, putsat fönster, rakat benen, färgat håret, köpt nya krukväxter, bytt sängkläder, plockat upp dina tillhörigheter, möblerat om, bytt lampskärmar och om du inte märker det är jag aspackad!
Det enda dom förmodligen skulle upptäcka vore om man satte deras egen mor på en stol mitt i rummet med några tomtebloss och fick henne att sjunga ledmotivet till Allsång på Skansen. Så det enkla tipset till dom som vill bli sedda av deras respektive andra hälft, är att helt enkelt sluta städa och se till att diskberget blir lika högt som Eiffeltornet. För att vara helt säker på att få en reaktion, kan man även belamra disk under sängen, slänga lortiga strumpor över hela golvet och lämna pizzakartonger på toaletten. Bästa reaktion får man om man utöver detta slutar vattna blommorna så att dom blir kripiga och frasiga, (i vissa fall kan det upptäckas och utropas med ett falsettskrik om mannen i fråga är bisexuell och har några dominanta kvinnliga gener) samt lämna all reklam innanför dörren så att man måste klättra över och lämna PET-flaskor slängda lite sporadiskt över hela lägenheten.
Har man en skivsamling får den gärna vara utspridd på alla tomma ytor och när ens älskade kommer hem ska man helst ligga på soffan med TV dosan i ena handen och pilla sig i naveln med den andra. För att inte glömma att man måste se till att allt toalettpapper är slut. Röker man ska man inte tömma några som helst askkoppar, och man ska gärna låtit bli att vädra. Är man djurvän bör man ej gjort något åt kattlådan och man ska ha lämnat chipssmule-spår efter en. Som grädde på moset ska allt ätbart i kylskåpet vara uppätet utom smöret. Alltså, kort och gott, som dom själv skulle göra. Det skulle med största sannolikhet bara uppmärksammas med ett "åh älskling, har du städat? Det hade du inte behövt, det hade ju jag kunnat göra..." Knepet är bara att göra allting bakvänt.
Som en liten notis jag vill tillägga är att jag nyss läst Jonas resedagbok. Han har precis kommit fram till New Dehli, Indien, där han runt tågstationen möttes av bl a kossor, stank, oljud, tiggare mm som han beskriver det. Hade det varit jag så hade jag fått blodsockerfall och svimmat på perrongen och dom hade fått ge mig en begravning värdig en förvirrad, upphetsad, halvneurotisk turist. När jag tänker på det blir jag så himla glad över att det enda man ser är Kupolen som max, det känns liksom säkrast. Det är ju knappt så man överlever en charter, och då är det med andan i halsen och passet innanför trosorna i princip. Nej, man ska helst hålla sig innanför kommungränsen för att få ut det mesta av den berömda Falu-ångesten.
Henceforth backwards
Att ta seden dit man kommer...
...skulle passa så ypperligt bra att följa nu tycker jag!
För några dagar sen så bevittnade jag en öppen hissdörr på min våning. Jag hade varit och storhandlat vilket innebar omkring 70 kilos matkassar, nåt som gjorde att jag inte kände mig så pigg på att gå upp för trapporna. Men det fick jag lov att göra ändå. För när jag kom upp på våning 6 kunde jag minsann se en öppen lägenhetsdörr och typ 15 utlänningar som skrek, tjoade och kacklade med varandra. Jag tror det är så dom kommunicerar, dom pratar nog inte ens egentligen utan mest gör konstiga ljud och läser av varandra med händer i luften och flaxande armar. Hur som helst, jag gjorde mitt bästa för att ge flockledaren en blick som skulle få honom att förstå att dom fan skulle stänga hissdörren efter sig. För inte höll dom ens på att flytta grejer, utan där stog dom i hallen. Och lät illa. Jag har inte planerat att få nästintill exploderande åderbråck, ryggskott och diverse utmattningssyndrom för att dom ska ha en sammankomst med en ljudnivå utan dess like och dessutom blockera mitt färdmedel för att ta mig uppåt. Nej fyfan.
Det hade gått några dagar och jag hade nästan börjat glömma hissincidenten. Men så imorse, (observera gärna att det idag har varit SÖNDAG) så hörde jag en svagt knackande i väggen borta vid soffan. Jag hoppades vid gud och hann säkert med att slänga iväg en bön åt Allah på arabiska också, att det skulle sluta. Och jag tänkte att det var värst vad jag hade blivit bönhörd för det blev tyst. I 4 sekunder ungefär. Sen började det om på nytt fast nu knackades det hårdare. Jag tryckte in öronpropparna så dom förmodligen snuddade hjärnsubstansen, drog täcket över huvudet och fick istället svårt att andas. Jag kände humöret börja gå åt helvete, och det skulle snart väggen mellan mig och min kära heminredningsturk också göra. Tänk om jag hade haft en ångvält, vad glad jag hade varit. Då hade han minsann inte haft nån vägg att spika i. Det blev tyst i några sekunder innan han tog nya krafter, och jag började fundera om han fått den där hammaren till leksak i present.
Att ta seden dit man kommer är väl nåt man alltid sagt, och som alltid fungerat. Dom som är så högljudda av naturen måste kunna tona ner lufttrycket i lungorna och anpassa sig till lagoma Sverige. För här ska man faktiskt prata lagom högt, och spika i väggar i en lagom tid och lagom hårt. Det betyder inte klockan åtta en söndag. För då är det krig och jag har en baslåda samt en ostämd gitarr. Sen kan vi tävla om vem som kan störa mest. Föredrar han att sluta knacka i väggen eller lyssna på Den stora dagen med Vikingarna från 7-22? Det ska bli intressant. Och om någon kommer på nån mer psykande låt, hör gärna av er.
Att notera är att jag inte är varken nazist, rasist, folkpartist, florist, narcisist, mopedist eller hygienist.
Jag vill bara sova i lugn och ro på min alldeles egna bakfylledag.
Lite bilder från gårdagen och besöket hos Nanni
Fröken Tangstad har utvecklat en fotogenik utan dess like
Det är så roligt att kissa att vi nästan skrattar oss harmynta
I princip det enda Sandviken består av;
pizzerior och begravningsbyråer.
Om man blir förgiftad?
Jag solade solarium
med skinnjackan på
och det var inte helt
överraskande olidligt varmt
Kleptoman som man är, var
det nära att jag monterade ner
denna och stoppade innanför jackan
Fina Nova bland lite löv
Rico och 7643 st löv
Har man trosorna på
sig hem, är det säkert
att sätta fast nycklarna där!
Skål tamejfan!
