Konsten att fjutta på fransar, förnya fysiken & fantastiska fantasier
Goddagens
Ibland får man ju för sig saker och tänker att "om jag bara hade det där" eller "om jag gjorde sådär så skulle allting bli helt makalöst fantastiskt". I mitt fall överensstämmer oftast inte förväntningarna med det slutgiltiga resultatet, för det brukar istället bli så eländigt att man får lust att gräva ner sig i sängen tills man får käften full med stoppning och aldrig nånsin komma upp igen. Idag var en sån dag där ingen madrass i världen hade varit djup nog för det katastrofala missödet jag råkat ut för.
Tidigare idag gick jag omkring på Åhléns för att köpa saker att renovera mig själv med innan det är dags att åka in till BB och kläcka. Det är inte så att jag har någon lust att se lika sliten ut som att jag redan skulle vara ensamstående tiobarnsmor. Att personalen ska stå och kasta ett getöga rakt upp i Agneta vare sig de vill eller inte räcker gott och väl för mig utan att man ska behöva känna sig som en antikvitet i övriga kroppen.
Hittade på en snabbfärgning för ögonbryn och fransar, vilket jag vid närmare eftertanke kom på att jag faktiskt behövde eftersom mina ögonfransar är lika ljusa som röven på en nyplockad kyckling när jag är osminkad. Spontant så känns det lite malplacerat att komma stylad upp till öronen när man bara ska ligga och bresa med benen, sminket skulle förmodligen ändå bara rinna och kladda ut sig så jag skulle se ut som en sotare i spöregn. Färga ögonfransarna, jajamensan. Helt genialiskt.
Kom hem och öppnade förpackningen, det var färggelé, framkallningsvätska och fan och hans moster i den där lilla asken. Det stod att man skulle skydda huden på ögonlocken med medföljande skyddcreme i form av något slags vaselin. Följde anvisningarna, lät det gå tre minuter enligt förpackningen. Tvättade bort, lite smått spänd på att se om man skulle se sådär naturligt fräsch ut som man ville få det till på förpackningen. Ingen skillnad överhuvudtaget. Vilken investering!
På riktigt nära håll kunde man se en viss färgnyans på sina ställen, men jag tänkte att det inte kunde skada att göra om det igen så det blev ordentligt. Men den här gången hade jag inte tålamod att smeta på skyddscremen (som man skulle vara mycket noga med för att "cremen färgar huden omedelbart"). När jag sedan började dutta på hamnade det naturligtvis utanför och upp på halva ögonlocket. Äh, det kan inte göra så mycket, varningstexter är överreklamerat, tänkte jag. Tills jag fick se hur huden omgående och sporadiskt antog en mörkare nyans av bajsbrunt.
Släppte allt jag hade i händerna och övervägde för en kort sekund att utropa ett riktigt tjejskrik i falsett men började istället gnugga bort skiten i 110 med sminkborttagningsmedel och vaselin. Ingenting släppte så jag fortsatte i vild panik att skrubba sönder halva ansiktet medan det i princip brann i huden. Efter tio minuter när jag var illröd och uppsvälld som ett babianarsle på vad som tidigare var ett ögonlock, verkade det som att jag skulle få lov att acceptera läget. Jag kommer helt enkelt få gå runt med svarta fläckar där i fyra veckor. I värsta fall.
Slutsatsen är att det är bättre att vara naturligt ful än påhittat halvsnygg. Har man ljusa ögonfransar, ja, då är det bäst att vänja sig vid att folk tycker man ser sjuk, trött och miserabel ut. Hellre det än att ögongloberna ska ploppa ut ur huvudet på grund av någon fransfärgning i alla fall. Påhitt är vad det är alltihop, det är därför jag ska vaxa benen nu. Få se om jag kommer behöva benproteser efteråt, spännande! Vill man vara fin får man lida så in i helvete.
Ibland får man ju för sig saker och tänker att "om jag bara hade det där" eller "om jag gjorde sådär så skulle allting bli helt makalöst fantastiskt". I mitt fall överensstämmer oftast inte förväntningarna med det slutgiltiga resultatet, för det brukar istället bli så eländigt att man får lust att gräva ner sig i sängen tills man får käften full med stoppning och aldrig nånsin komma upp igen. Idag var en sån dag där ingen madrass i världen hade varit djup nog för det katastrofala missödet jag råkat ut för.
Tidigare idag gick jag omkring på Åhléns för att köpa saker att renovera mig själv med innan det är dags att åka in till BB och kläcka. Det är inte så att jag har någon lust att se lika sliten ut som att jag redan skulle vara ensamstående tiobarnsmor. Att personalen ska stå och kasta ett getöga rakt upp i Agneta vare sig de vill eller inte räcker gott och väl för mig utan att man ska behöva känna sig som en antikvitet i övriga kroppen.
Hittade på en snabbfärgning för ögonbryn och fransar, vilket jag vid närmare eftertanke kom på att jag faktiskt behövde eftersom mina ögonfransar är lika ljusa som röven på en nyplockad kyckling när jag är osminkad. Spontant så känns det lite malplacerat att komma stylad upp till öronen när man bara ska ligga och bresa med benen, sminket skulle förmodligen ändå bara rinna och kladda ut sig så jag skulle se ut som en sotare i spöregn. Färga ögonfransarna, jajamensan. Helt genialiskt.
Kom hem och öppnade förpackningen, det var färggelé, framkallningsvätska och fan och hans moster i den där lilla asken. Det stod att man skulle skydda huden på ögonlocken med medföljande skyddcreme i form av något slags vaselin. Följde anvisningarna, lät det gå tre minuter enligt förpackningen. Tvättade bort, lite smått spänd på att se om man skulle se sådär naturligt fräsch ut som man ville få det till på förpackningen. Ingen skillnad överhuvudtaget. Vilken investering!
På riktigt nära håll kunde man se en viss färgnyans på sina ställen, men jag tänkte att det inte kunde skada att göra om det igen så det blev ordentligt. Men den här gången hade jag inte tålamod att smeta på skyddscremen (som man skulle vara mycket noga med för att "cremen färgar huden omedelbart"). När jag sedan började dutta på hamnade det naturligtvis utanför och upp på halva ögonlocket. Äh, det kan inte göra så mycket, varningstexter är överreklamerat, tänkte jag. Tills jag fick se hur huden omgående och sporadiskt antog en mörkare nyans av bajsbrunt.
Släppte allt jag hade i händerna och övervägde för en kort sekund att utropa ett riktigt tjejskrik i falsett men började istället gnugga bort skiten i 110 med sminkborttagningsmedel och vaselin. Ingenting släppte så jag fortsatte i vild panik att skrubba sönder halva ansiktet medan det i princip brann i huden. Efter tio minuter när jag var illröd och uppsvälld som ett babianarsle på vad som tidigare var ett ögonlock, verkade det som att jag skulle få lov att acceptera läget. Jag kommer helt enkelt få gå runt med svarta fläckar där i fyra veckor. I värsta fall.
Slutsatsen är att det är bättre att vara naturligt ful än påhittat halvsnygg. Har man ljusa ögonfransar, ja, då är det bäst att vänja sig vid att folk tycker man ser sjuk, trött och miserabel ut. Hellre det än att ögongloberna ska ploppa ut ur huvudet på grund av någon fransfärgning i alla fall. Påhitt är vad det är alltihop, det är därför jag ska vaxa benen nu. Få se om jag kommer behöva benproteser efteråt, spännande! Vill man vara fin får man lida så in i helvete.
Smack
Märkliga initiativ, klappträn & konsten att skapa en cirkus
Go'ettemiddag!
Efter ytterligare ett scenario sitter jag och funderar på en sak som för mig är helt obegriplig. Det är de där människorna som mot alla odds ska hälsa på ens hund fast man ber dem att inte göra det. Folk verkar vid sådana tillfällen ha en trekilos vaxpropp i vardera öra och dessutom vara så sanslöst skelögda att de inte ens lägger märke till den som står och håller i kopplet och som redan gett direktiv. Det allra vanligaste är dock att man inte ens frågar först utan helt enkelt bara gör ett hestigt dyk och påbörjar en intensiv klappa-på-huvudet-ceremoni.
Det här händer säkerligen minst en gång om dagen eftersom vi bor mitt ovanför gågatan bland affärerna i centrum. Det finns en anledning till att jag inte vill att Charlie ska hälsa på alla människor han möter; jag vill ha en lugn och kontrollerad hund som ska kunna sitta ner medan man står och konverserar med någon, inte en som lärt sig att när någon kommer emot oss för att prata så betyder det att man ska studsa, leka och bli helt till sig. En gång fick Pär lov att fysiskt ta bort en gubbes arm när han var på väg att trycka i Charlie korv efter att ha dykt upp från ingenstans på en sekund för att "hälsa litegrann".
Om någon är ute och promenerar med sin gamla mamma i rullstol, inte springer väl jag fram och börjar nypa henne i kinderna, exalterat ropa "du var mig en söt och rynkig en!" rycka tag i handtagen och snurra kärringen tio varv så gruset sprutar tills hon får andnöd (antingen av att hon tycker det är så roligt eller av osäkerhet) för att sen punktera däcken innan jag går därifrån - bara för jag tycker pensionärer är så gulliga? Detta går att jämföra med tanke på att det för oss är en viktig träningssituation där man faktiskt ber om att få sköta sitt utan yttre påverkan.
Det som är mest tröttsamt är folk som inte förstår och kan respektera det man säger för att komma med ovidkommande argument som "nämen han vill ju bara hälsa, stackarn", "JAG är inte hundrädd", "inte tänker han bita, det ser ju jag, han viftar ju på svansen JA KOM DÅ LILLA VOVVEN!" Är ganska säker på att den där rostiga gamla tanten du är ute och spatserar med inte tänker smälla igen löständerna i armen på mig, men det är inte en anledning att ta sig friheten att ha ett tokroligt rullstolsdisco.
Charlie är lite över ett år och är fortfarande i en inlärningsperiod. Tanken är att han självfallet ska få hälsa, men när jag säger att det är okej och inte när han själv tycker att det är dags att dra iväg i kopplet (tittadendärmänniskanvillhälsapåmignublirjaghelttillmigochstickeråthelvete). För med exempelvis massa matkassar i bägge händerna och kanske en unge i bärsele på bröstet så funkar det inte rent praktiskt med sån cirkus, speciellt inte när man bor mitt i stadsmyllret. För den som inte vet så behöver hundar konekvens när man ska befästa ett nytt moment och varje gång någon klampar fram och busar med Charlie betyder det ett steg bakåt i hela processen.
Ingen hund lider av att inte få hälsa. Det är inte heller så att vi människor mår dåligt av att inte få möjlighet att skaka hand med alla vi ser på affären, parkeringen eller i väntrummet vid läkarbesöket. Hela "tycka-synd-om"-tänket bottnar sig inte i något annat än i okunskap, för en hund är alltid en hund och inte en homo sapiens och ska av diverse skäl inte hanteras som en heller. Precis som din mamma ska behandlas som en människa och inte som en vuxenleksak eller ett partytrick på hjul.
Frrrrrr
Efter ytterligare ett scenario sitter jag och funderar på en sak som för mig är helt obegriplig. Det är de där människorna som mot alla odds ska hälsa på ens hund fast man ber dem att inte göra det. Folk verkar vid sådana tillfällen ha en trekilos vaxpropp i vardera öra och dessutom vara så sanslöst skelögda att de inte ens lägger märke till den som står och håller i kopplet och som redan gett direktiv. Det allra vanligaste är dock att man inte ens frågar först utan helt enkelt bara gör ett hestigt dyk och påbörjar en intensiv klappa-på-huvudet-ceremoni.
Det här händer säkerligen minst en gång om dagen eftersom vi bor mitt ovanför gågatan bland affärerna i centrum. Det finns en anledning till att jag inte vill att Charlie ska hälsa på alla människor han möter; jag vill ha en lugn och kontrollerad hund som ska kunna sitta ner medan man står och konverserar med någon, inte en som lärt sig att när någon kommer emot oss för att prata så betyder det att man ska studsa, leka och bli helt till sig. En gång fick Pär lov att fysiskt ta bort en gubbes arm när han var på väg att trycka i Charlie korv efter att ha dykt upp från ingenstans på en sekund för att "hälsa litegrann".
Om någon är ute och promenerar med sin gamla mamma i rullstol, inte springer väl jag fram och börjar nypa henne i kinderna, exalterat ropa "du var mig en söt och rynkig en!" rycka tag i handtagen och snurra kärringen tio varv så gruset sprutar tills hon får andnöd (antingen av att hon tycker det är så roligt eller av osäkerhet) för att sen punktera däcken innan jag går därifrån - bara för jag tycker pensionärer är så gulliga? Detta går att jämföra med tanke på att det för oss är en viktig träningssituation där man faktiskt ber om att få sköta sitt utan yttre påverkan.
Det som är mest tröttsamt är folk som inte förstår och kan respektera det man säger för att komma med ovidkommande argument som "nämen han vill ju bara hälsa, stackarn", "JAG är inte hundrädd", "inte tänker han bita, det ser ju jag, han viftar ju på svansen JA KOM DÅ LILLA VOVVEN!" Är ganska säker på att den där rostiga gamla tanten du är ute och spatserar med inte tänker smälla igen löständerna i armen på mig, men det är inte en anledning att ta sig friheten att ha ett tokroligt rullstolsdisco.
Charlie är lite över ett år och är fortfarande i en inlärningsperiod. Tanken är att han självfallet ska få hälsa, men när jag säger att det är okej och inte när han själv tycker att det är dags att dra iväg i kopplet (tittadendärmänniskanvillhälsapåmignublirjaghelttillmigochstickeråthelvete). För med exempelvis massa matkassar i bägge händerna och kanske en unge i bärsele på bröstet så funkar det inte rent praktiskt med sån cirkus, speciellt inte när man bor mitt i stadsmyllret. För den som inte vet så behöver hundar konekvens när man ska befästa ett nytt moment och varje gång någon klampar fram och busar med Charlie betyder det ett steg bakåt i hela processen.
Ingen hund lider av att inte få hälsa. Det är inte heller så att vi människor mår dåligt av att inte få möjlighet att skaka hand med alla vi ser på affären, parkeringen eller i väntrummet vid läkarbesöket. Hela "tycka-synd-om"-tänket bottnar sig inte i något annat än i okunskap, för en hund är alltid en hund och inte en homo sapiens och ska av diverse skäl inte hanteras som en heller. Precis som din mamma ska behandlas som en människa och inte som en vuxenleksak eller ett partytrick på hjul.
Frrrrrr
Konsten att tuta som ett tåg, botaniserande strapatser & uteslutna trattäventyr
Denna förbannade söndagsmorgon vaknade jag med ett ryck 06.40 för att förvirrat gnessa upp ur sängen så hastigt som möjligt och starta det extremt viktiga uppdraget att hitta hålslagaren.
Tydligen var det dags för ytterligare pedant organisation av hemmet och idag står det pappersarbete på menyn. Hade man haft en tiondel av dessa mödosamma kvinnliga hormoner i vanliga fall hade man kunnat bli auktoriserad revisor eller åtminstone låtsas att man har koll på läget, istället för det gamla vanliga:
"Du, har du sett min hårborste? Eller vad säger jag, nejfan, bilnyckeln. Den låg här för nån dag sen fast jag hade den i och för sig imorse. Min mobil, var är den nu då? Helt sjukt, NORDEAKORTET ÄR BORTA! Måste ha tappat det, lär nog ringa och spärra. Nähä, det låg i kylskåpet! Men var är mina skor... åh, titta där är solglasögonen jag letat efter!"
Det blir en krock i huvudet när man är så van vid att inte veta någonting och helt plötsligt så minns man var vissa saker ligger. Trots detta blir det fortfarande väldigt ofta panik när jag ska ut genom dörren, tidsoptimist som man är och med en stor badboll ivägen i färdriktningen så går det inte alltid som man tänkt.
Alla dagar ser i princip likadana ut och jag kämpar febrilt för min egen överlevnad vilket innebär att gå till kylskåpet x antal gånger i timmen för att se om det tillkommit något nytt. Snart får vi lov att hyra en mobil lyftkran för att jag ska kunna ta mig upp ur sängen och soffan. Är lika bra att bli strategiskt ståendes bredvid matbordet eller varför inte bara mitt i hallen som en malplacerad och otymplig prydnad, det är i princip så mycket nytta man gör nu.
Nu är det ungefär tre veckor kvar till nedsläpp och jag har aldrig haft tråkigare. En eloge till alla kvinnor i världen som tycker det är så fantastiskt att rulla runt och vara gravid. Mina bekanta säger medlidsamt att "ja, det blir ju sådär långtråkigt mot slutet", och jag säger att "nejnej, det har varit lika hela tiden".
Men nu ska vi tänka positivt, det blir ju roligt sen! Jajamensan. Sen...
Häj
Tydligen var det dags för ytterligare pedant organisation av hemmet och idag står det pappersarbete på menyn. Hade man haft en tiondel av dessa mödosamma kvinnliga hormoner i vanliga fall hade man kunnat bli auktoriserad revisor eller åtminstone låtsas att man har koll på läget, istället för det gamla vanliga:
"Du, har du sett min hårborste? Eller vad säger jag, nejfan, bilnyckeln. Den låg här för nån dag sen fast jag hade den i och för sig imorse. Min mobil, var är den nu då? Helt sjukt, NORDEAKORTET ÄR BORTA! Måste ha tappat det, lär nog ringa och spärra. Nähä, det låg i kylskåpet! Men var är mina skor... åh, titta där är solglasögonen jag letat efter!"
Det blir en krock i huvudet när man är så van vid att inte veta någonting och helt plötsligt så minns man var vissa saker ligger. Trots detta blir det fortfarande väldigt ofta panik när jag ska ut genom dörren, tidsoptimist som man är och med en stor badboll ivägen i färdriktningen så går det inte alltid som man tänkt.
Alla dagar ser i princip likadana ut och jag kämpar febrilt för min egen överlevnad vilket innebär att gå till kylskåpet x antal gånger i timmen för att se om det tillkommit något nytt. Snart får vi lov att hyra en mobil lyftkran för att jag ska kunna ta mig upp ur sängen och soffan. Är lika bra att bli strategiskt ståendes bredvid matbordet eller varför inte bara mitt i hallen som en malplacerad och otymplig prydnad, det är i princip så mycket nytta man gör nu.
Nu är det ungefär tre veckor kvar till nedsläpp och jag har aldrig haft tråkigare. En eloge till alla kvinnor i världen som tycker det är så fantastiskt att rulla runt och vara gravid. Mina bekanta säger medlidsamt att "ja, det blir ju sådär långtråkigt mot slutet", och jag säger att "nejnej, det har varit lika hela tiden".
Det känns som att vara ivägtvingad på en evighetslång partyresa till Ibiza med en grupp pryda, rostiga pensionärer som är med i IOGT-NTO. Sådär så att det inte riktigt passar sig att dansa striptease på borden, dricka sprit med tratt och skramla runt topless i en bastkjol medan man låter som en tågvissla och skriker "whooooh!". Nöjena finns liksom runtomkring en men man kan inte vara med. Eller ska jag säga bör?
Men nu ska vi tänka positivt, det blir ju roligt sen! Jajamensan. Sen...
Häj
Gaggiga gräsänder, oglamourösa benägenheter & konsten att glänsa som en galning
Nämen hej kära vänner!
Nu var det ju rätt längesen jag skrev något överhuvudtaget och det är inte utan att man blir lite blöt i ögonvrån och snorig i näsan av att se att folk fortfarande är trogna nog att gå in och titta varje dag om det kommit något nytt. Det har varit lite torrt på skrivfronten då jag i princip enbart jobbat natt och sovit sedan i början av året. Sen gick man och blev på smällen också, sånt som kan hända om man studsar runt i sänghalmen lite hursomhelst.
Jag kan säga att det inte alls är så glamouröst som folk säger att svassa runt och vara gravid. Här är några saker som visade sig vara totalt tvärtemot vad man från början väntade sig:
- Myten om att man skulle känna sig kvinnlig och "frodig". Vad är det för ord egentligen? Tycker att det bara låter som att man gillar att trycka i sig en väldans massa kakor och muffins, och det gör man ju. Var kvinnligheten kommer in nånstans kan man också undra när man får lov att sitta bredbent som en skogshuggare och spjärna emot med fötterna mot underlaget för att inte tippa handlöst framåt.
- Att man skulle känna sig ovanligt vacker och strålande. Nja, det gör man inte. Speciellt inte när man ska vända sig i duschen för att sträcka sig efter schampoflaskan och det rasslar till i draperiet som följer med i svängen som ett fastklistrat frimärke på ryggen bara för man blivit så bred om röven. Det där med "strålande" kan möjligtvis stämma om man tänker sig att man lagt en hemmagjord ansiktsmask av margarin och stekflott som fastnat i köksfläkten.
- Det är så mysigt att vara gravid. Jag vet inte hur det är för andra fruntimmer, men att bli rejält sparkad i Agneta uppifrån magtrakten nånstans är ingenting jag tycker är så väldigt trivsamt. Inte heller när det känns som att man är en levande tvättmaskin som emellanåt centrifugerar ett par kängor i storlek 46 med stålhätta. Det kan hända att det där mysiga kommer snart, men hittills kan man säga att det lyst med sin frånvaro. Att man till slut ropar på karln och låter som ett brandlarm för man är så frustrerad och inte kommer upp ur soffan själv utan ligger och guppar som en hjälplös sköldpadda på rygg hör inte riktigt heller till den kategorin.
Sen har jag lite svårt att pussla in dessa påståenden i att man går som om man av en händelse fått åtskilliga liter lavemang och därför får lov att vagga fram för man är rädd för att skita på sig. Man ser helt enkelt ut som en disorienterad och stressad gräsand som kommit på villovägar, särskilt om man står ivägen på nåt ställe och folk vill komma förbi. Det fattas bara ett par hetsigt ruskande stjärtfjädrar. I höfterna känns det som att man skulle ha tvingats rida på en skraltig och överviktig gammal häst utan att fått kliva av på flera veckor.
Trots detta så känns det helt okej. Har man överlevt diverse baksmällor i alla år så man trott att huvudet skulle ramla av eller att man skulle förgiftas av sina egna alkoholångor så ska nog det här gå bra. Jag är förberedd på att skita ut en vattenmelon, 10 november är datumet och jag har hört det ryktas att man får en milkshake efteråt. Kan det bli annat än fantastiskt? Sen blir det förstås kul att vara förälder. Jag ska lära ungen allt jag kan, så det lär väl gå på under en eftermiddag.
Plopp
Nu var det ju rätt längesen jag skrev något överhuvudtaget och det är inte utan att man blir lite blöt i ögonvrån och snorig i näsan av att se att folk fortfarande är trogna nog att gå in och titta varje dag om det kommit något nytt. Det har varit lite torrt på skrivfronten då jag i princip enbart jobbat natt och sovit sedan i början av året. Sen gick man och blev på smällen också, sånt som kan hända om man studsar runt i sänghalmen lite hursomhelst.
Jag kan säga att det inte alls är så glamouröst som folk säger att svassa runt och vara gravid. Här är några saker som visade sig vara totalt tvärtemot vad man från början väntade sig:
- Myten om att man skulle känna sig kvinnlig och "frodig". Vad är det för ord egentligen? Tycker att det bara låter som att man gillar att trycka i sig en väldans massa kakor och muffins, och det gör man ju. Var kvinnligheten kommer in nånstans kan man också undra när man får lov att sitta bredbent som en skogshuggare och spjärna emot med fötterna mot underlaget för att inte tippa handlöst framåt.
- Att man skulle känna sig ovanligt vacker och strålande. Nja, det gör man inte. Speciellt inte när man ska vända sig i duschen för att sträcka sig efter schampoflaskan och det rasslar till i draperiet som följer med i svängen som ett fastklistrat frimärke på ryggen bara för man blivit så bred om röven. Det där med "strålande" kan möjligtvis stämma om man tänker sig att man lagt en hemmagjord ansiktsmask av margarin och stekflott som fastnat i köksfläkten.
- Det är så mysigt att vara gravid. Jag vet inte hur det är för andra fruntimmer, men att bli rejält sparkad i Agneta uppifrån magtrakten nånstans är ingenting jag tycker är så väldigt trivsamt. Inte heller när det känns som att man är en levande tvättmaskin som emellanåt centrifugerar ett par kängor i storlek 46 med stålhätta. Det kan hända att det där mysiga kommer snart, men hittills kan man säga att det lyst med sin frånvaro. Att man till slut ropar på karln och låter som ett brandlarm för man är så frustrerad och inte kommer upp ur soffan själv utan ligger och guppar som en hjälplös sköldpadda på rygg hör inte riktigt heller till den kategorin.
Sen har jag lite svårt att pussla in dessa påståenden i att man går som om man av en händelse fått åtskilliga liter lavemang och därför får lov att vagga fram för man är rädd för att skita på sig. Man ser helt enkelt ut som en disorienterad och stressad gräsand som kommit på villovägar, särskilt om man står ivägen på nåt ställe och folk vill komma förbi. Det fattas bara ett par hetsigt ruskande stjärtfjädrar. I höfterna känns det som att man skulle ha tvingats rida på en skraltig och överviktig gammal häst utan att fått kliva av på flera veckor.
Trots detta så känns det helt okej. Har man överlevt diverse baksmällor i alla år så man trott att huvudet skulle ramla av eller att man skulle förgiftas av sina egna alkoholångor så ska nog det här gå bra. Jag är förberedd på att skita ut en vattenmelon, 10 november är datumet och jag har hört det ryktas att man får en milkshake efteråt. Kan det bli annat än fantastiskt? Sen blir det förstås kul att vara förälder. Jag ska lära ungen allt jag kan, så det lär väl gå på under en eftermiddag.
Plopp
Konsten att klappa ihop på klappjakt, konfektyrfrossa & konsumeringskonflikter
Hej kära vänner
Efter att det uppstått ett litet glapp i skrivandet för att jag på nåt underligt vis glömt bort att jag har en blogg är jag nu tillbaka med full styrka på Richterskalan. Sist jag knattrade på tangenterna här var det inte ens vinter, den härliga årstiden när inget duger för svensken. För mycket snö, för lite snö, för dåligt plogat, för mycket saltat, aningens för halt och alldeles för kallt. Fast sen när julen närmar sig händer det något magiskt så blir alla lite småmysiga och rödrosiga om kinderna och häver i sig skinka och köttbullar till både höger och vänster, varvat med nån trippelnöt ur Paradisasken och en missnöjd liten sillbit som inte hann simma så långt innan den blev inlagd.
Utöver detta är det den eviga paniken med julklappar som ska införskaffas, själv slutade jag reflektera så mycket över det för nåt år sen efter att jag bokstavligt talat sprungit omkring på Åhléns samma dag i sån fart att det till och med tog vind i seglen på vinterjackan så den stod rakt ut som en mantel när jag svoschade fram mellan hyllorna som en kryssrobot med siktet inställt på paket. Spelade ingen roll vad för paket, bara det var nåt i det. Det blinkade till succesivt över hela affären när man började släcka ner och alla ville nog helst hem men det fick dom inte för mig, för där skulle jag pila runt med svetten lackandes under min ofrivilliga mantel. Efter ett antal mördande blickar från alla närvarande kassörskor fick jag lov att grabba tag i närmsta pryl. Det där vill jag ha, du, skulle du kunna slå in det också? Pust och stön. Tack hej. God jul du med.
Jag är den som aldrig någonsin lär av mina misstag men detta gör jag aldrig om. Då får mina vänner och bekanta hellre bli utan prydnadssaker, parfymer och slipsar (vad dom nu ska med det till) och så får dom sitta där ouppklädda och lukta svett, utan att ha något att titta på förutom varandra. Så är det i slutändan mitt fel att det tagit slut mellan dom för att dom blivit galna av att inte ha haft den där fina saken att stirra på istället, men det kan jag ta på mig.
Tills vidare,
adjö!
Att vara på rymmen, fängslande väta & brottsliga handlingar
Godkväll
Idag har jag varit med om nånting som tydligen var oerhört uppseendeväckande. En kvart innan systemet stängde när jag satt i bara mässingen kom jag på att man skulle ha haft sig en skvätt eldvatten. Klädde på mig halvfärdigt och rusade ut och då började det naturligtvis spöregna utav bara helvete. Efter tre minuter var jag dygnsur och klafsade stressat fram genom vattenpölar, snubblade över trottoarkanter och halvsprang över övergångsställen som en särdeles utmattad marathonlöpare medan vattnet skvätte från alla håll och kanter.
Väl inne på systemet, eller snarare när jag började närma mig stan så tittade folk på mig som att jag skulle rymt direkt från kvinnofängelset i Hinseberg och tre minuter innan lönnmördat någon och kastat mordvapnet i ån. Framför deras ögon. Förstod ganska omgående att det berodde på att jag var så blöt, och inne på systemet var det som om tiden stannade när jag kom in. Folk slutade putta fram sina korgar så det gnisslade i stengolvet, kassasystemet slogs ut och strömmen gick medans alla tappade hakan och såg ut som att dom hade sett Torsten Flinck dansa fram dyngrak bland hyllorna iförd ett par lortiga kalsonger med fartrand. Åtminstone kändes det som det.
I all hast på väg ner på stan hade jag definitivt inte tid att stå och dra på mig någon satans bh, såhär i efterhand kan tyckas att jag skulle ha ansträngt mig ändå. Linnet jag hade på mig var nämligen så blött att det droppade från kanterna och satt som fastklistrat så det såg ut som att jag hade en baddräkt på mig. Håret såg ut som ett buskage som blivit illa klippt av Samhall, vilket naturligtvis även det var genomblött (jag hade inte huvudet i en kasse) så det rann.
Tog det jag skulle och smet iväg mot kassan. Dropp dropp. Hejhej, ja tänk vilken störtskur det kom. Har inte råd med ett paraply jag. Och även om jag hade råd med ett så är jag för korkad för att veta hur man ska fälla upp ett. Dropp. Klafs klafs gnirk-klafs klafs gnirk. Kassörskan tittade på mig som att jag dessutom skulle ha skitit på mig vilket kändes som att jag borde ursäkta mig men då frågade hon om legitimation och jag halade upp passet (körkortet är sedan länge borttappat i ett dike eller liknande, kanske har någon fågel eller råtta byggt bo med det. Fåglar har ju ingen användning för körkort annars eftersom dom inte kan köra bil. Inte råttor heller. Nåväl).
Motvilligt tog hon emot det och sa lite försiktigt: "ehe.. det här är ju också blött..."
Folk dör i krig och svält men mitt pass är blött. Hur kan jag vara en sån oansvarig människa? Kanske är det straffbart nog så man hamnar bakom lås och bom trots allt. Bara jag hinner ta farväl av mina nära och kära innan det är dags att raka av mig håret, bli råflata och sticka vantar till Gud och alla människor i min lilla cell.
Jag tackade så mycket och gick hemåt. Inga bilar krockade när jag korsade vägen, men hade dom gjort det så hade ju det varit mitt fel som knallade omkring och såg ut som en levande disktrasa. Hela vägen hem klarade jag mig utan att bli anmäld för förargelseväckande beteende, jag är ganska stolt.
Plask
Konsten att bli ringmärkt, att fartygsragga & röda läppar på klamydiaekan
Hej mina vänner (å du mä)
Jag blir så förvånad över att folk fortfarande läser min elliefantblogg, trots att jag uppdaterar mer sällan än Lasse Berghagen behöver använda en stege för att rensa stuprören. Det har ändå hänt en del sen bara förra året vid den här tiden, tjoflöjt! Visslade det till en dag när karln kom hem med en kebab och frågade om vi skulle ta och gå till rådhuset. Så då gjorde man det och helt plötsligt var man ju gift.
Jag som alltid trott att jag skulle bli en sån där ensam och tragisk medelålders kvinna. Som skulle klä mig som om jag fortfarande var 20 fast det var minst 20 år sedan det var okej att använda såna kläder. Sen skulle jag väl få för mig att kärleken borde finnas ombord och till havs, så skulle jag hänga på kryssningsfartyg och altinera mellan Birka och Cinderella för att inte bli alldeles för igenkänd på ett utav dom. Dom skulle ju såklart inte få ana att jag var stammis och dessutom karlsugen så det fladdrade i tanttrosorna och vattnades i mungipan bredvid det röda läppstiftet.
(Är det inte ett fenomen med kvinnor i ålder 40 och uppåt som använder ett knallrött läppstift och tror dom är oerhört snygga? Som en del som i vissa fall verkar vill ge sken av att dom är sexiga och duktiga på att behaga mannens klockspel, så att säga, när det i själva verket ser ut som att dom fått en redig smäll på käften och fastnat med truten i en burk med lingonsylt.)
Jag skulle helt enkelt gå under hemlig identitet (åtminstone litegrann) och lägga dyra pengar på resor där jag ändå inte skulle hitta någon som skulle orka med att bo i en liten etta med tre katter och med ett fruntimmer som kedjeröker och spiller vin på de mest oanade ställen. Tack och lov så slapp ju den karln det scenariot, och även jag.
Ska uppdatera oftare hädanefter, har varit tekniska problem och själv har jag haft fysiska men snart så är jag igång igen som på den den gamla goda tiden. Ja, jag börjar dock känna mig som att jag vore 200 år ibland. Mer om detta vid ett annat tillfälle.
Svirrrrr
Jag blir så förvånad över att folk fortfarande läser min elliefantblogg, trots att jag uppdaterar mer sällan än Lasse Berghagen behöver använda en stege för att rensa stuprören. Det har ändå hänt en del sen bara förra året vid den här tiden, tjoflöjt! Visslade det till en dag när karln kom hem med en kebab och frågade om vi skulle ta och gå till rådhuset. Så då gjorde man det och helt plötsligt var man ju gift.
Jag som alltid trott att jag skulle bli en sån där ensam och tragisk medelålders kvinna. Som skulle klä mig som om jag fortfarande var 20 fast det var minst 20 år sedan det var okej att använda såna kläder. Sen skulle jag väl få för mig att kärleken borde finnas ombord och till havs, så skulle jag hänga på kryssningsfartyg och altinera mellan Birka och Cinderella för att inte bli alldeles för igenkänd på ett utav dom. Dom skulle ju såklart inte få ana att jag var stammis och dessutom karlsugen så det fladdrade i tanttrosorna och vattnades i mungipan bredvid det röda läppstiftet.
(Är det inte ett fenomen med kvinnor i ålder 40 och uppåt som använder ett knallrött läppstift och tror dom är oerhört snygga? Som en del som i vissa fall verkar vill ge sken av att dom är sexiga och duktiga på att behaga mannens klockspel, så att säga, när det i själva verket ser ut som att dom fått en redig smäll på käften och fastnat med truten i en burk med lingonsylt.)
Jag skulle helt enkelt gå under hemlig identitet (åtminstone litegrann) och lägga dyra pengar på resor där jag ändå inte skulle hitta någon som skulle orka med att bo i en liten etta med tre katter och med ett fruntimmer som kedjeröker och spiller vin på de mest oanade ställen. Tack och lov så slapp ju den karln det scenariot, och även jag.
Ska uppdatera oftare hädanefter, har varit tekniska problem och själv har jag haft fysiska men snart så är jag igång igen som på den den gamla goda tiden. Ja, jag börjar dock känna mig som att jag vore 200 år ibland. Mer om detta vid ett annat tillfälle.
Svirrrrr
Konsten att rulla rappt, riskabla skridskor & hur man gör för att runda en kurva
Godkväll
Först måste det sett ganska fint och kontrollerat ut när vi kom smårullandes där i backen, lyckliga och hand i hand. Men i takt med att hunden började sticka åt vänster fick jag inte med mig karln som i sin tur tappade fart som gjorde att jag stelt och panikartat fick dra honom framåt för att ha något att hålla mig i. Så från att ha sett ut att ha varit ett sportigt, härligt och klämkäckt svenssonpar (dock utan likadana träningsoveraller) kunde man bevittna en panikslagen rödhårig kvinna som kom farandes nerför backen i vad som kändes som 100 km/h, kobent och med armarna hårt spända längs dom skakande låren skrikandes "men vad GÖR du karl! Du kan ju inte SLÄPPA! Vad håller du PÅ med!? Nu kommer du hit! KOM HIT SÄGER JAG! HALLÅ!!"
Han hade alltså fått lov att släppa mig för att vi inte skulle tvärkrocka och landa på hunden bägge två, eller släpa honom efter oss så det hade sett ut som vi hade en studsande Viledamopp i ett lädersnöre. Utan någon som helst aning om vad jag skulle ta mig till när jag knappt kunde svänga när jag åkte på en plan yta i samma hastighet som en höftledsopererad pensionär, kunde jag ju inte göra så mycket annat än att skrika. Skrika som om det inte skulle fanns någon morgondag, vråla som om ingen kunde höra och be till högre makter att det inte skulle komma någon bil i den snäva högerkurvan som var lummig av syrénbuskar. Hann säkerligen med att tänka att om jag överlevde skulle jag skänka pengar till hjälporganisationer, köpa blommor till alla jag uppskattar samtidigt som jag till och med skulle slänga pengar åt den där enerverande gatumusikanten med bongotrumman och arbeta för att få ett fredspris. Eller åtminstone bli tilldelad en lortig stadsduva i en skokartong på nån mindre tillställning.
I sinom tid efter att jag tagit högerkurvan så det dånade i asfalten och piskade i syrénerna började jag sakta ner farten. Gnissel-gnissel. Trodde aldrig att den stunden skulle komma, men det gjorde den tydligen. Upprörd och lika skakad som att jag skulle åkt det längsta programmet i en torktumlare stapplade jag hemåt med karl och golvmopp, sen satte jag mig i soffan och stortjöt i en kvart. Förbannad över att det inte var vinter för då hade det funnits en snödriva att köra in i så det sagt smack och tagit stopp. Det är ändå lustigt det där hur man får perspektiv på saker i efterhand för det ser egentligen inte ut som en backe. Jag är tveksam över om det ens är en backe för backen ligger inte ens i en backe. Eller gör den det? Vad är det annars som lutar?
Fort gick det i alla fall, och jag är övertygad om att vi människor inte är gjorda för att rulla fram. Då hade vi väl ändå fötts med stödhjul på anklarna och en röd trekantig vimpel i fontanellen. Hursomhelst så satte jag på mig helvetesuppfinningarna igen, envis som man (till vissas förtret) är och lärde mig då svänga. Någorlunda. Åtminstone bra nog för att kunna åka runt ett brunnslock i 5 km/h. Alltid något, man ska vara glad för det lilla. Bildbevis kommer framöver.
Svirr
Att vara en olokaliserad kartläsare, vardagssvårigheter & konsten att umgås med ett skohorn
Häppåre
Jag har kommit in i en period då jag inte tänker så mycket utan mest sitter och gapar för jag inte orkar annat. Fast det är ganska skönt det också när det blir tyst i huvudet för det är så sällan. Annars kan jag komma på en sak att tänka på och då funderar jag på det så länge att jag till slut inte förstår själv vad jag tänker. Därav att jag kan uppfattas som lite disträ emellanåt. Ibland är jag faktiskt så korkad när jag resonerar att karln drar sig för att fråga men gör det ändå smått chockerad; "skämtar du?" men oftast så gör jag inte det vilket gör att jag slår honom med häpnad minst flera gånger om dagen. Gammal kärlek rostar aldrig men mitt huvud gör ganska frekvent.
Häromkvällen blev jag jätteöverraskad över att USA var större än Sverige, vilket gjorde min sambo en aning oroad. Hur många delstater det finns visste jag däremot, så min logik fungerar lite skevt den med. Vi diskuterade därefter lite geografi och han frågade mig om jag kunde nämna dom olika världsdelarna. Efter en stunds betänketid räknade jag upp "Norden", pedagogisk som han är frågade han vart vi bor och jag svarar "Sverige". Som att det skulle vara en världsdel. Dö-lö.
Det lustiga är att när jag gick i låg- och mellanstadiet kunde jag alla världsdelar, länder, städer, population och dessutom hela gångertabellen i sömnen. Väldigt spännande och intressant hur en hjärna kan haverera ihop totalt under årens lopp, för nu är jag knappt kapabel att få av mig skorna utan att förstå varför dom sitter fast som två sugproppar på fötterna när jag inte knytit upp dom. Fast för det mesta är jag alldeles för envis i kombination med lat och tycker det borde gå ändå medans jag håller mig i dörrposten så knogarna vitnar och sparkar för kung och fosterland som att jag höll på med en egen variant av kosackdans. Men för det mesta så sitter dom fast. Snark.
För att få på sig skorna har man ju uppfunnit skohorn, och för att få av mig mina har jag en sambo. Skohornet är billigare i drift men karln är roligare att umgås med och inte är han krokig upptill i nacken heller. Skohornet hänger alltid i hallen men Pär kan vara lite varsomhelst i lägenheten så man kan få lov att leta rätt på honom. Sen är skohornet i en trevlig blå och glad färg medans han är rätt hudfärgad. Fast jag skulle inte vilja gå på bio med ett skohorn, inte heller äta på resturang med ett för då skulle jag alltid få betala medan skohornet skulle sitta där som en pinne. Man har det rätt bra ändå!
Knak
Att svettas, semestra och socialisera & konsten att vara nästan osynlig
Häj vänner
Sommaren verkar vara här och det ska pressas i solen, öppnas pilsner, köpas myggstift och tändas grillar samtidigt som ungar ska hålla käften och leka snällt medan man mitt uppe i alltihopa ska komma ihåg att sätta på gammelfarmor solhatten så hon inte torkar ihop till ett russin bredvid det billiga Rustaparasollet som vajar i den härliga hettan, kanske även påminna om löständerna innan man serverar den hårdstekta flintasteken som tagit eld och brunnit på gallret (men det låtsas man inte om). Bara för att vara omtänksam, bara för att vara snäll. Bara för att det är sommar och då ska alla vara glada.
Jag avundas folk som tar vara på semestern och göra något bra av tillfällena som ges utöver den. Såna som verkligen kan njuta av sommarkvällar lite automatiskt sådär. Själv är jag inte särskilt intresserad av sommar; jag blir inte gyllenbrun utan rödrandig, ölen tror jag garanterat smakar lika året runt och kött som kött på en rasslande grill oavsett om det är mygg i luften eller inte. Dessutom svettas jag som en höglandskossa på grönbete. Lite mindre charmig än alla andra som vanligt.
Vill understryka att sommar överlag är lite bättre än andra årstider, det finns nämligen fördelar med den också. Exempelvis så slipper man frysa när man ska snajda hem efter en efterfest klockan fem på morgonen och man tror att bara fiskmåsarna är vakna. Man sneglar vindögt på klockan och konstaterar förnöjt att "ingen är väl vaken i den tiden". En nackdel är dock att man faktiskt syns ganska så bra i paljettklänning och högklackat när bussarna börjar gå.
Sen är ju människor mer sociala av någon underlig anledning. Så fort man börjar komma in i juni nånstans så hejar folk glatt åt höger och vänster även fast man inte känner personen i fråga. Eller så kanske man precis mött en busschaufför. Det som man inte kan få särskilt mycket av på vintern men däremot på sommaren är ju förstås att åka raggarbil. Och dricka öl. Även om den kanske smakar lika i december och låtarna låter lika i februari. Det är något speciellt med sommar ändå, varesig man vill eller inte.
Sprak
Sprak
Att kisa efter pucken, skuttande kusar & konsten att kasta kärring på skidskor
God eftermiddag kära vänner
Idag händer det inte mycket, sitter för tillfället och försöker titta på hockey men blir bara tantsur för man ser ju inte pucken. Hur nära jag än förflyttar mig tv:n så ser jag i alla fall inte jag vart den där gummibiten far åt för håll. Så försöker man kisa så ögonen smalnar av så dom ser ut som två myntinkast och så blir det lilla man ser ut genom huvudet i springorna bara randigt för ögonfransarna är i vägen.
Tycker dom kunde ha puttat runt en stor medicinboll istället så kanske man fattat vad som händer. Inte behöver dom åka så himla fort heller, man lär minst sagt vara helskärpt för att hänga med varför dom byter håll och snurrar omkring. Om dom hade klapprat fram med träskor hade det nog blivit lagom fart på det hela. Alla karlar som tittar på hockey och dricker öl samtidigt och dessutom ser vad som händer ska därför ha en stor eloge, det är grymt bra gjort.
Nog om hockey för det sket man väl i, då kollar jag hellre på ridsport för en häst är väl överlag ganska svår att missa. Själv skulle jag om jag hade en sån där havremoped ta den till affären för att handla, speciellt om den skulle studsa omkring sådär upp och ner med små steg samtidigt som den viftar på svansen. Väldigt respektingivande skulle det se ut. Inom sport tycker jag det är när man ser vad som uppenbart går fel som det är kul att titta, som simhopp eller konståkning. (Har tänkt att man kanske borde få en högaffel och hamna hos horn-Per om man sitter och hoppas på att det ska gå åt helvete, men det är faktiskt fler som tänker lika).
Det är mycket enklare att förstå om det blir poängavdrag om t ex mannen på skridskor tappar kärringen handlöst mitt i en trippel piruett av något slag så hon skrapar trynet i isen eller om simhopparen gör överslag och slår i låren så vattnet skvätter till andra sidan poolkanten. Nog för att detta händer mer eller mindre sällan, men när det händer så vet man att det inte ska vara så och därför faller det sig naturligt enklare att se på för någon som inte förstår reglerna.
Nu är jag en sån som sällan fattar någonting av någonting så sport är inte direkt min starka sida. Inte heller handarbete, världsekonomi, tjusningen med shopping, religion eller vad man närmast kan komma på. Jag får väl hålla mig till mitt dragspel och se glad ut. Då kan man vara hur korkad som helst utan att det märks. Så får det bli!
Tradidadidaj
Idag händer det inte mycket, sitter för tillfället och försöker titta på hockey men blir bara tantsur för man ser ju inte pucken. Hur nära jag än förflyttar mig tv:n så ser jag i alla fall inte jag vart den där gummibiten far åt för håll. Så försöker man kisa så ögonen smalnar av så dom ser ut som två myntinkast och så blir det lilla man ser ut genom huvudet i springorna bara randigt för ögonfransarna är i vägen.
Tycker dom kunde ha puttat runt en stor medicinboll istället så kanske man fattat vad som händer. Inte behöver dom åka så himla fort heller, man lär minst sagt vara helskärpt för att hänga med varför dom byter håll och snurrar omkring. Om dom hade klapprat fram med träskor hade det nog blivit lagom fart på det hela. Alla karlar som tittar på hockey och dricker öl samtidigt och dessutom ser vad som händer ska därför ha en stor eloge, det är grymt bra gjort.
Nog om hockey för det sket man väl i, då kollar jag hellre på ridsport för en häst är väl överlag ganska svår att missa. Själv skulle jag om jag hade en sån där havremoped ta den till affären för att handla, speciellt om den skulle studsa omkring sådär upp och ner med små steg samtidigt som den viftar på svansen. Väldigt respektingivande skulle det se ut. Inom sport tycker jag det är när man ser vad som uppenbart går fel som det är kul att titta, som simhopp eller konståkning. (Har tänkt att man kanske borde få en högaffel och hamna hos horn-Per om man sitter och hoppas på att det ska gå åt helvete, men det är faktiskt fler som tänker lika).
Det är mycket enklare att förstå om det blir poängavdrag om t ex mannen på skridskor tappar kärringen handlöst mitt i en trippel piruett av något slag så hon skrapar trynet i isen eller om simhopparen gör överslag och slår i låren så vattnet skvätter till andra sidan poolkanten. Nog för att detta händer mer eller mindre sällan, men när det händer så vet man att det inte ska vara så och därför faller det sig naturligt enklare att se på för någon som inte förstår reglerna.
Nu är jag en sån som sällan fattar någonting av någonting så sport är inte direkt min starka sida. Inte heller handarbete, världsekonomi, tjusningen med shopping, religion eller vad man närmast kan komma på. Jag får väl hålla mig till mitt dragspel och se glad ut. Då kan man vara hur korkad som helst utan att det märks. Så får det bli!
Tradidadidaj
Kvällens krögartips, hur man gör för att kocka till en katastrof & konsten att skilja på en byracka
God afton alla matälskare
I egenskap av självlärd mästerkock tänkte jag härmed dela med mig av min senaste á la carterätt grundad på mina breda kulinariska matlagningskunskaper. Hade jag varit gift med Per Morberg skulle han förmodligen torkat svett mer än någonsin efter att ha sett vad jag kan slänga ihop och säkerligen även börjat jaga mig lite lätt med förskäraren. Kanske även daska mig i huvudet med en oxbringa, men det är en annan historia.
Det är inte alltid lätt att vara disträ och susa omkring i sin egen värld och tänka på enhörningar och pingviner och vad Maud Olofsson har för slags trosor, för ibland slutar det väl sisådär. Speciellt om man håller på att laga något i köket, som denna gång när jag kom hem efter krogen och skulle fixa krubb.
Först kastade jag i ungefär ett kilo pyttipanna i stekpannan som jag också ska ha hällt på tre deciliter fet grädde på. Till detta ville jag tydligen ha tillbehör och kom då uppenbarligen på att potatis är trevligt så det fick bli strips till min flottiga och gräddiga pyttipanna. Men någonstans mitt uppe i alltihopa när jag började äta ur stekpannan, (höll antagligen i mig i spisknapparna för att orka stå upp - det blir så när man gått i högklackat en hel kväll) så glömde jag bort mitt projekt i ugnen. Så detta blev en överraskning åt min sambo när han på kvällningen skulle göra fläskfilé i ugn:
Jag har alltid varit stolt över vad jag gjort även om det har varit saker som gått käpprätt åt helvete, och det är väl ingen idé att skämmas över det här konstverket heller. Om man inte såg stripsen nånstans där under den himmelska mögelbädden hade man kunnat tro att det var min gråbock till hund som lagt sig på plåten för att ta en tupplur. Förvirrat skulle det ju sannerligen bli om jag någon gång på nåt konstigt vis skulle lämna strips i hundkorgen tills dom förvandlades till ett bergslandskap i miniatyr och sen undra varför han inte kommer när man ropar.
Men dagens kom-i-håg är alltså att hunden inte så ofta ligger i ugnen och stripsen sällan i hundkorgen, så några vidare förväxlingar kommer det nog inte bli. Det närmsta jag borde komma ordet "kock" skulle väl då vara kronärtskocka, såna är ju oftast ofarliga. Hädanefter är det nog bäst att hålla sig i soffhörnet där man inte kan ställa till allt för mycket.
Klart slut från Westbergs resturang!
Omnomnom
I egenskap av självlärd mästerkock tänkte jag härmed dela med mig av min senaste á la carterätt grundad på mina breda kulinariska matlagningskunskaper. Hade jag varit gift med Per Morberg skulle han förmodligen torkat svett mer än någonsin efter att ha sett vad jag kan slänga ihop och säkerligen även börjat jaga mig lite lätt med förskäraren. Kanske även daska mig i huvudet med en oxbringa, men det är en annan historia.
Det är inte alltid lätt att vara disträ och susa omkring i sin egen värld och tänka på enhörningar och pingviner och vad Maud Olofsson har för slags trosor, för ibland slutar det väl sisådär. Speciellt om man håller på att laga något i köket, som denna gång när jag kom hem efter krogen och skulle fixa krubb.
Först kastade jag i ungefär ett kilo pyttipanna i stekpannan som jag också ska ha hällt på tre deciliter fet grädde på. Till detta ville jag tydligen ha tillbehör och kom då uppenbarligen på att potatis är trevligt så det fick bli strips till min flottiga och gräddiga pyttipanna. Men någonstans mitt uppe i alltihopa när jag började äta ur stekpannan, (höll antagligen i mig i spisknapparna för att orka stå upp - det blir så när man gått i högklackat en hel kväll) så glömde jag bort mitt projekt i ugnen. Så detta blev en överraskning åt min sambo när han på kvällningen skulle göra fläskfilé i ugn:
Jag har alltid varit stolt över vad jag gjort även om det har varit saker som gått käpprätt åt helvete, och det är väl ingen idé att skämmas över det här konstverket heller. Om man inte såg stripsen nånstans där under den himmelska mögelbädden hade man kunnat tro att det var min gråbock till hund som lagt sig på plåten för att ta en tupplur. Förvirrat skulle det ju sannerligen bli om jag någon gång på nåt konstigt vis skulle lämna strips i hundkorgen tills dom förvandlades till ett bergslandskap i miniatyr och sen undra varför han inte kommer när man ropar.
Men dagens kom-i-håg är alltså att hunden inte så ofta ligger i ugnen och stripsen sällan i hundkorgen, så några vidare förväxlingar kommer det nog inte bli. Det närmsta jag borde komma ordet "kock" skulle väl då vara kronärtskocka, såna är ju oftast ofarliga. Hädanefter är det nog bäst att hålla sig i soffhörnet där man inte kan ställa till allt för mycket.
Klart slut från Westbergs resturang!
Omnomnom
Att plågas, pinas och parera & konsten att passera en sittplats
Hej kära vänner
Efter en långlivad paus från knattrandet på tangenterna är jag nu tillbaka efter en utlandsvisit med grogg, kött & palmer. Hur jag än plaskade och kletade med solkläm så slutade det ändå med en saftig brännskada på framsidan av kroppen medans hela baksidan av mig var kritvit. Detta var på den tolfte dagen så som tur var så skulle vi åka hem två dygn senare för det är sällan man uppskattar att svassa omkring som en vandrande polkagris med brännvinsnäsa.
Semestern var mer än frid och fröjd men på hemresan lovade jag mig själv att aldrig, aldrig sätta mig på ett plan igen om det så vore under pistolhot. Risken att någon skulle komma och knacka på mitt i natten och tvinga en till att kliva på ett SAS-plan för en charterresa är ju dessutom ganska minimal. Det är den där fruktansvärda känslan av att vara kissnödig så att det nästan börjar ånga ur öronen samtidigt som man inte vill vara till besvär för den okända människan längst ut. Jag satt naturligtvis upptryckt vid fönstret också och bredvid mig hade jag min kära sambo som för övrigt aldrig verkar lida av någonting i någon situation överhuvudtaget.
Kliver på planet. Klämkäcka flygvärdinnor i övre medelåldern som mest ser ut som fågelskrämmor med snett läppstift som dom verkar ha försökt måla dit under värsta tänkbara turbulens och med brunkrämskant på bluskragen. Dessa damer har en benägenhet att sträcka på sig som att dom vore modeller klara för en catwalk i Paris samtidigt som dom försöker skjuta en tung och otymplig drinkvagn framför sig för kung och fosterland och uppmanar pensionärer i toalettkön att "om du går in där så kommer jag förbi. Om du backar lite. Ska bara smyga förbi lite snabbt. (Gud vad snygg jag är). Oj, ursäkta. Sådär. Tack."
Sätter mig längst in för att kunna luta huvudet mot väggen och sova vilket inte blir av. Får istället lov att sitta och smygsupa på drinkarna som min sambo skickat över till mitt bord medan gubben på kanten kikar fram då och då och tittar fundersamt vart all spriten tog vägen från den stora beställningen. I takt med att isen smälter i mina tomma glas gör sig blåsan påmind och precis när jag samlat mod nog för att halvlullig resa mig och vobbla iväg till toaletten så kommer naturligtvis matvagnen ut. Slänger i mig maten så gott det går med armbågarna vinklade som en efterbliven känguru och sedan är det bara att vänta.
Gubben på kanten börjar städa på sin bricka och knölar ihop servetten och plasten som besticken legat i. Prassel prassel. Herregud, äntligen. Tack gode gud. Tar ett djupt andetag och rätar upp mig, tar tag i armstödet för att resa mig när jag ser hur han förnöjt börjar skruva av korken på rödvinsflaskan. Nej. Nejnejnej. Han kan INTE mena allvar. Varför inte bara dricka ur allt på en gång? Vad är det för mening med att spara en skvätt på fyra centiliter?!
Väntar tålmodigt på att han ska smutta i sig det sista förbannade vinet vilket tar ungefär tjugo minuter. Allteftersom han njuter av sin pocketbok lika tjock som Svea Rikes lag och av vinet som borde dunstat bort för sju svåra år sen så blir det mer och mer imma på min ruta när jag diskret men hårt och bestämt flåsande intalar mig själv att jag ska överleva. Snart gråter jag. Eller vrider nacken av någon. En rostig gammal flygvärdinna förslagsvis.
Hugger tag i armen på min karl och väser fram hur illa ställt jag har det och att jag måste gå. Nu är det kört. Jag har förstört gubben på kantens läs- och rödvinstund för nu måste han vänta tills jag kommer tillbaka innan han kan sätta sig tillrätta igen och fortsätta med det långsamma pensionärsdrickandet. Ursäktar mig och ler bekymrat när jag trycker mig förbi. När jag väl kommer in på toaletten efter att ha hängt nästan livlös på säte efter säte för hålla mig upprätt i kön så är jag inte ens kissnödig. Lär ju göra ett försök åtminstone efter att ha hållt mig i närmare fyra timmar. Sätter mig ner, förbannad till bristningsgränsen. Dropp. Lång paus. Dropp. Ja, det här var ju himla nödvändigt. Jag tänker aldrig mer flyga. Inte. En. Chans.
Förr eller senare måste man ju utsätta sig för att tränga sig emellan men det känns så otrevligt att köra upp röven i skrevet på någon när han eller hon håller på att äta eller dricka. Inte så att man går in på en resturang och småsvettig och halvt på lyset ber om att få passera mellan bordet och den som försöker avnjuta en middag för att man ska besöka skithuset. Det kanske bara är jag, men nog blir det en prekär situation på nåt vis.
Glad över att kunna gå på toaletten när jag vill utan att vara i vägen ska jag nu fortsätta njuta av livet. Hoppas ni gör detsamma. Det är väl lika bra innan det går åt helvete.
Uff
Efter en långlivad paus från knattrandet på tangenterna är jag nu tillbaka efter en utlandsvisit med grogg, kött & palmer. Hur jag än plaskade och kletade med solkläm så slutade det ändå med en saftig brännskada på framsidan av kroppen medans hela baksidan av mig var kritvit. Detta var på den tolfte dagen så som tur var så skulle vi åka hem två dygn senare för det är sällan man uppskattar att svassa omkring som en vandrande polkagris med brännvinsnäsa.
Semestern var mer än frid och fröjd men på hemresan lovade jag mig själv att aldrig, aldrig sätta mig på ett plan igen om det så vore under pistolhot. Risken att någon skulle komma och knacka på mitt i natten och tvinga en till att kliva på ett SAS-plan för en charterresa är ju dessutom ganska minimal. Det är den där fruktansvärda känslan av att vara kissnödig så att det nästan börjar ånga ur öronen samtidigt som man inte vill vara till besvär för den okända människan längst ut. Jag satt naturligtvis upptryckt vid fönstret också och bredvid mig hade jag min kära sambo som för övrigt aldrig verkar lida av någonting i någon situation överhuvudtaget.
Kliver på planet. Klämkäcka flygvärdinnor i övre medelåldern som mest ser ut som fågelskrämmor med snett läppstift som dom verkar ha försökt måla dit under värsta tänkbara turbulens och med brunkrämskant på bluskragen. Dessa damer har en benägenhet att sträcka på sig som att dom vore modeller klara för en catwalk i Paris samtidigt som dom försöker skjuta en tung och otymplig drinkvagn framför sig för kung och fosterland och uppmanar pensionärer i toalettkön att "om du går in där så kommer jag förbi. Om du backar lite. Ska bara smyga förbi lite snabbt. (Gud vad snygg jag är). Oj, ursäkta. Sådär. Tack."
Sätter mig längst in för att kunna luta huvudet mot väggen och sova vilket inte blir av. Får istället lov att sitta och smygsupa på drinkarna som min sambo skickat över till mitt bord medan gubben på kanten kikar fram då och då och tittar fundersamt vart all spriten tog vägen från den stora beställningen. I takt med att isen smälter i mina tomma glas gör sig blåsan påmind och precis när jag samlat mod nog för att halvlullig resa mig och vobbla iväg till toaletten så kommer naturligtvis matvagnen ut. Slänger i mig maten så gott det går med armbågarna vinklade som en efterbliven känguru och sedan är det bara att vänta.
Gubben på kanten börjar städa på sin bricka och knölar ihop servetten och plasten som besticken legat i. Prassel prassel. Herregud, äntligen. Tack gode gud. Tar ett djupt andetag och rätar upp mig, tar tag i armstödet för att resa mig när jag ser hur han förnöjt börjar skruva av korken på rödvinsflaskan. Nej. Nejnejnej. Han kan INTE mena allvar. Varför inte bara dricka ur allt på en gång? Vad är det för mening med att spara en skvätt på fyra centiliter?!
Väntar tålmodigt på att han ska smutta i sig det sista förbannade vinet vilket tar ungefär tjugo minuter. Allteftersom han njuter av sin pocketbok lika tjock som Svea Rikes lag och av vinet som borde dunstat bort för sju svåra år sen så blir det mer och mer imma på min ruta när jag diskret men hårt och bestämt flåsande intalar mig själv att jag ska överleva. Snart gråter jag. Eller vrider nacken av någon. En rostig gammal flygvärdinna förslagsvis.
Hugger tag i armen på min karl och väser fram hur illa ställt jag har det och att jag måste gå. Nu är det kört. Jag har förstört gubben på kantens läs- och rödvinstund för nu måste han vänta tills jag kommer tillbaka innan han kan sätta sig tillrätta igen och fortsätta med det långsamma pensionärsdrickandet. Ursäktar mig och ler bekymrat när jag trycker mig förbi. När jag väl kommer in på toaletten efter att ha hängt nästan livlös på säte efter säte för hålla mig upprätt i kön så är jag inte ens kissnödig. Lär ju göra ett försök åtminstone efter att ha hållt mig i närmare fyra timmar. Sätter mig ner, förbannad till bristningsgränsen. Dropp. Lång paus. Dropp. Ja, det här var ju himla nödvändigt. Jag tänker aldrig mer flyga. Inte. En. Chans.
Förr eller senare måste man ju utsätta sig för att tränga sig emellan men det känns så otrevligt att köra upp röven i skrevet på någon när han eller hon håller på att äta eller dricka. Inte så att man går in på en resturang och småsvettig och halvt på lyset ber om att få passera mellan bordet och den som försöker avnjuta en middag för att man ska besöka skithuset. Det kanske bara är jag, men nog blir det en prekär situation på nåt vis.
Glad över att kunna gå på toaletten när jag vill utan att vara i vägen ska jag nu fortsätta njuta av livet. Hoppas ni gör detsamma. Det är väl lika bra innan det går åt helvete.
Uff
Konsten att sopa & städa, solfrosserier och att spendera sommaren i säckväv
Tjoflöjt
Då var våren på ingång och folk börjar krypa ur sina holkar och ut på gårdarna för att sopa grus i ren frenesi, städa garaget eller putsa fönster så det gnisslar till grannkommunen. För att själv slippa "vårstäda" som det så fint kallas som verkar ligga i våran natur så ser jag till att hålla en jämn röra året runt. Då blir det ju varken mer eller mindre att städa bara för att solen skiner.
Jag lär för övrigt vara den enda varelsen som är som piggast på vintern och tröttast på sommaren. Om jag kunde så skulle jag spinna en kokong av något käckt tantgarn som luktar korsordstidning och bo i den tills det blev höst. Inte för att jag gillar lukten men dom har ju en tendens att lukta så. Trycksvärta på nåt vis, men det är väl inte helt omöjligt om dom är närsynta heller. Bara plaskar ner näsan i mittuppslaget och far omkring med förstoringsglaset som det vore en självscanningsapparat på ICA. Ser verkligen fram emot att åldras.
Hursomhelst, sommaren är jobbigare än vintern för att man som rödhårig får lov att stå ut med att bränna sig värre än en överkokt hummer som man sedan flamberat och lagt på kolgrill. Spelar ingen roll hur mycket man jagar en fin BRUN solbränna så blir det alltid samma sak.
"Sven-Åke, det är rött! Du kan ju inte köra mot rött!!!"
"Men det där var väl bara det där rödhåriga fruntimret som försökt sig på att sola".
Om någon vecka ska jag ju ta sambon med mig till varmare breddgrader i två veckor och där kommer man naturligtvis få frossa och skaka värre än en alzheimerspatient med en betongborr om man inte solat innan. Därför måste jag tvinga mig själv in i en sån där värmekuvös och steka på mig själv en aning. Det jävliga är att man aldrig blir att se ut som de smala tjejerna på affischerna vid ingången som spretar med benen åt alla håll, gyllenbruna och småsugna. Det misslyckas man kapitalt med redan innan man tar i dörrhandtaget. Om man själv försökte se kvinnlig och sexuell ut och ligga i samma position skulle man utan tvekan se ut som något som gått på grund i Furusund; blekvit, osugen och efterbliven. Lika bra man låter bli.
Blupp
Då var våren på ingång och folk börjar krypa ur sina holkar och ut på gårdarna för att sopa grus i ren frenesi, städa garaget eller putsa fönster så det gnisslar till grannkommunen. För att själv slippa "vårstäda" som det så fint kallas som verkar ligga i våran natur så ser jag till att hålla en jämn röra året runt. Då blir det ju varken mer eller mindre att städa bara för att solen skiner.
Jag lär för övrigt vara den enda varelsen som är som piggast på vintern och tröttast på sommaren. Om jag kunde så skulle jag spinna en kokong av något käckt tantgarn som luktar korsordstidning och bo i den tills det blev höst. Inte för att jag gillar lukten men dom har ju en tendens att lukta så. Trycksvärta på nåt vis, men det är väl inte helt omöjligt om dom är närsynta heller. Bara plaskar ner näsan i mittuppslaget och far omkring med förstoringsglaset som det vore en självscanningsapparat på ICA. Ser verkligen fram emot att åldras.
Hursomhelst, sommaren är jobbigare än vintern för att man som rödhårig får lov att stå ut med att bränna sig värre än en överkokt hummer som man sedan flamberat och lagt på kolgrill. Spelar ingen roll hur mycket man jagar en fin BRUN solbränna så blir det alltid samma sak.
"Sven-Åke, det är rött! Du kan ju inte köra mot rött!!!"
"Men det där var väl bara det där rödhåriga fruntimret som försökt sig på att sola".
Om någon vecka ska jag ju ta sambon med mig till varmare breddgrader i två veckor och där kommer man naturligtvis få frossa och skaka värre än en alzheimerspatient med en betongborr om man inte solat innan. Därför måste jag tvinga mig själv in i en sån där värmekuvös och steka på mig själv en aning. Det jävliga är att man aldrig blir att se ut som de smala tjejerna på affischerna vid ingången som spretar med benen åt alla håll, gyllenbruna och småsugna. Det misslyckas man kapitalt med redan innan man tar i dörrhandtaget. Om man själv försökte se kvinnlig och sexuell ut och ligga i samma position skulle man utan tvekan se ut som något som gått på grund i Furusund; blekvit, osugen och efterbliven. Lika bra man låter bli.
Blupp
Konsten att leva i ett ekande eko, ekologiska ekapader & årstidserövringar
Hoho
Nu har jag ansträngt mig så det gnisslat och funderat lite över varför det inte kommit nåt i bloggen senaste århundradena. Det kan bero på 1) att jag är senil. 2) Att jag har dåligt minne. 3) Att jag inte minns vad jag gjorde igår. Det är bara allmänt svårt när det för det mesta känns som man ligger på samma intelligensnivå som barnen i Fem myror är fler än fyra elefanter när dom ljudar sina namn lite efterblivet. Hur föräldrarna kunde vara så skeva att dom döpte sina små barn till saker som Agata, Egon, Bosse och Gunnar är för övrigt en gåta i sig för mig, kan vara så att det boffats ett par bloss för mycket på jazztobaken. Ungefär som att Peps Persson vore far till alla barnen.
Nog för att den typen av namn börjar komma tillbaka nu men när jag var liten (eller ja, lite yngre) var det ju bara dom gamla rävarna på äldreboende som hette liknande. På tal om äldre människor så har ju dom många brokiga historier att berätta från deras uppväxt som exempelvis timmerflottning, avsaknad av leksaker så man fick leka med kottar och pinnar, att skolbussen eventuellt kom eller inte alls och om den inte gjorde det var det tio mil att gå, förmodligen barfota och om man då kom fram till skolan levande fick man ändå stryk av läraren på fastande mage eftersom det var svält och fattigdom.
Man skulle kunna säga att man hade ett allmänt oflyt. Så tycker dagens ungdomar att det är lite jobbigt att resa sig och gå till kylskåpet under reklampausen. Men vad vet man, man kan ju glömma lyfta på fötterna över tröskeln och gud vet hur ett sådant äventyr kan utveckla sig. Själv sitter jag för det mesta väldigt bra i soffan där jag kan omringa mig med kuddar så jag inte ramlar ur i ren panik när fågeln börjar skrika i vad som verkar vara ett försök att efterlikna brandvarnaren. Lugnt och fridfullt för det mesta, med andra ord.
Snart är det dessutom vår, då kanske folk börjar bli lite trevliga igen. Det är det som brukar hända, alla går omkring och tjurar över allt så länge det är snö på backen men när det är töväder så är allt så himla trevligt.
- Jag bröt revbenen igår när jag skulle hänga upp gardiner, men det gör inget för snart är det påsk. Sen råkade jag köra sönder bilen på en refug och halva karossen släpade efter, det var bara för jag blev bländad av solen men det gör ju inget för det är ju sånt härligt väder.
Meepmeep
Nu har jag ansträngt mig så det gnisslat och funderat lite över varför det inte kommit nåt i bloggen senaste århundradena. Det kan bero på 1) att jag är senil. 2) Att jag har dåligt minne. 3) Att jag inte minns vad jag gjorde igår. Det är bara allmänt svårt när det för det mesta känns som man ligger på samma intelligensnivå som barnen i Fem myror är fler än fyra elefanter när dom ljudar sina namn lite efterblivet. Hur föräldrarna kunde vara så skeva att dom döpte sina små barn till saker som Agata, Egon, Bosse och Gunnar är för övrigt en gåta i sig för mig, kan vara så att det boffats ett par bloss för mycket på jazztobaken. Ungefär som att Peps Persson vore far till alla barnen.
Nog för att den typen av namn börjar komma tillbaka nu men när jag var liten (eller ja, lite yngre) var det ju bara dom gamla rävarna på äldreboende som hette liknande. På tal om äldre människor så har ju dom många brokiga historier att berätta från deras uppväxt som exempelvis timmerflottning, avsaknad av leksaker så man fick leka med kottar och pinnar, att skolbussen eventuellt kom eller inte alls och om den inte gjorde det var det tio mil att gå, förmodligen barfota och om man då kom fram till skolan levande fick man ändå stryk av läraren på fastande mage eftersom det var svält och fattigdom.
Man skulle kunna säga att man hade ett allmänt oflyt. Så tycker dagens ungdomar att det är lite jobbigt att resa sig och gå till kylskåpet under reklampausen. Men vad vet man, man kan ju glömma lyfta på fötterna över tröskeln och gud vet hur ett sådant äventyr kan utveckla sig. Själv sitter jag för det mesta väldigt bra i soffan där jag kan omringa mig med kuddar så jag inte ramlar ur i ren panik när fågeln börjar skrika i vad som verkar vara ett försök att efterlikna brandvarnaren. Lugnt och fridfullt för det mesta, med andra ord.
Snart är det dessutom vår, då kanske folk börjar bli lite trevliga igen. Det är det som brukar hända, alla går omkring och tjurar över allt så länge det är snö på backen men när det är töväder så är allt så himla trevligt.
- Jag bröt revbenen igår när jag skulle hänga upp gardiner, men det gör inget för snart är det påsk. Sen råkade jag köra sönder bilen på en refug och halva karossen släpade efter, det var bara för jag blev bländad av solen men det gör ju inget för det är ju sånt härligt väder.
Meepmeep
Allehanda passioner, konsten att vara aktivitetskonsult & framstående tumrullare
Hej kära vänner
Idag är det söndag och jag har inte spenderat denna helg heller med att sjunga rock 'n roll så att stämbanden krullat ihop sig till serpentiner, få skavsår på armbågarna av bardisken eller obstinat krama stuprör för att klackskorna inte fungerat ordentligt på väg hem från krogen. Verkar som att 25 är det nya 90, bara att luta sig tillbaka och iaktta benen för haja till lite lätt om det börjar poppa upp åderbråck. Fast jag kan ju tycka att jag har lite mer att uträtta i livet innan man börjar se ut som en finsk kassler; när man får ännu mer kritvita ben och dessutom käcka blåstrimmiga inslag.
Måste säga att jag fascineras så oerhört av folk som kan nöja sig med att sitta hemma i soffgropen vecka efter vecka. För att dra astrologiska paralleller så är ett genomgående drag för skytten att man är äventyrslysten. Inte vet jag om det går att varken hoppa bungyjump eller djuphavsdyka hemma i vardagsrummet, och det enda äventyr som kan hända där är väl att man tappar ett popcorn och med spänning undersöka om man kan fiska upp alla smulorna ur skarven eller få upp det från golvet utan att slå pannan i borskanten.
Det verkar dock som att jag kommer ta med mig karln på en utlandsresa i slutet av mars, då får mina tummar vila från allt hårda rullande både medsols och motsols. Kan hända att jag bara har nåt fel i huvudet som vill göra roliga saker hela tiden. Det är ju så vanligt med sjukdomstillstånd relaterade till koncentrationssvårigheter nuförtiden. Fast i såna fall så har jag nog snarare en släng av IOGT-NTO, SJ, EU, ATG, SIFO, ATP, WWF, CSN, H&M, RFSL och SSAB. Men det är ju smällar man får ta. Rödhårig är man också till råga på allt.
Lär väl ta fram putstrasan nu för det ser ut som ett gäng flugor suttit på en härsken kosmocka och sedan skitit på sig på min skärm. Samtidigt. Solen skiner då åtminstone, jag som inte är bakfull kan ju gå ut och hugga till ett par skidor av nåt mossigt gammlat träd, tanka en ölhjälm med blåbärssoppa och åka raka spåret fram i ungefär sju sekunder, en tid som Gunde Svan verkade vara förtjust i förr (sju nycklar, skynda skynda, dä här ä Fott Bojjard, sju sekundä sju sekundä) . Dä blir så bra dä.
Knak
Idag är det söndag och jag har inte spenderat denna helg heller med att sjunga rock 'n roll så att stämbanden krullat ihop sig till serpentiner, få skavsår på armbågarna av bardisken eller obstinat krama stuprör för att klackskorna inte fungerat ordentligt på väg hem från krogen. Verkar som att 25 är det nya 90, bara att luta sig tillbaka och iaktta benen för haja till lite lätt om det börjar poppa upp åderbråck. Fast jag kan ju tycka att jag har lite mer att uträtta i livet innan man börjar se ut som en finsk kassler; när man får ännu mer kritvita ben och dessutom käcka blåstrimmiga inslag.
Måste säga att jag fascineras så oerhört av folk som kan nöja sig med att sitta hemma i soffgropen vecka efter vecka. För att dra astrologiska paralleller så är ett genomgående drag för skytten att man är äventyrslysten. Inte vet jag om det går att varken hoppa bungyjump eller djuphavsdyka hemma i vardagsrummet, och det enda äventyr som kan hända där är väl att man tappar ett popcorn och med spänning undersöka om man kan fiska upp alla smulorna ur skarven eller få upp det från golvet utan att slå pannan i borskanten.
Det verkar dock som att jag kommer ta med mig karln på en utlandsresa i slutet av mars, då får mina tummar vila från allt hårda rullande både medsols och motsols. Kan hända att jag bara har nåt fel i huvudet som vill göra roliga saker hela tiden. Det är ju så vanligt med sjukdomstillstånd relaterade till koncentrationssvårigheter nuförtiden. Fast i såna fall så har jag nog snarare en släng av IOGT-NTO, SJ, EU, ATG, SIFO, ATP, WWF, CSN, H&M, RFSL och SSAB. Men det är ju smällar man får ta. Rödhårig är man också till råga på allt.
Lär väl ta fram putstrasan nu för det ser ut som ett gäng flugor suttit på en härsken kosmocka och sedan skitit på sig på min skärm. Samtidigt. Solen skiner då åtminstone, jag som inte är bakfull kan ju gå ut och hugga till ett par skidor av nåt mossigt gammlat träd, tanka en ölhjälm med blåbärssoppa och åka raka spåret fram i ungefär sju sekunder, en tid som Gunde Svan verkade vara förtjust i förr (sju nycklar, skynda skynda, dä här ä Fott Bojjard, sju sekundä sju sekundä) . Dä blir så bra dä.
Knak
Att frysa fast och fräsa omkring, flåsa och fara & hur man gör för att fläkta sitt fordon
Goddagens vänner
Vinter i all ära men då ska man nog inte äga någon bil och ha bråttom till jobbet på morgonen. I förrgår hade nämligen varenda dörr frysit fast så där fick jag vackert stå och bryta och bända som en avlägsen släkting till Svartenbrandt med svetten lackandes någonstans mellan öronmuffarna och huvudet kl. 07.40 på morgonen. Alla andra på gatan hade redan lämnat gatan så där fick jag stå ensam med skammen och en bildörr som small som en atombomb bara man nuddade handtaget.
Till slut fick jag upp skiten och lyckades ta mig in efter att förmodligen ha sett ut som en levande höbal som gjorde ett försök att ta sig in i en gammeldags kiosklucka. Eftersom jag alltid haft garage när det varit minusgrader ända sen jag fick körkort så var jag inte beredd på att behöva skrapa rutorna. Så det var bara att knäcka sönder en CD-skiva jag säkert kommer ångra i 200 år att jag hade sönder, "Romanticos Latinos" från 1998 eller något åt det hållet (det var en gång i tiden jag hade min latinamerikanska period men det är en lång historia).
Även fast jag skrapat så blev det ju imma på rutan så jag fick sitta uppklistrad mot ratten med en hållning som Quasimodo som gett upp allt hopp om livet och kisa och svaja som en pärluggla för att överhuvudtaget kunna se något ut genom den smala springa jag åstadkommit med handen. Ett par tvärbromsningar och springande fotgängare senare var jag framme vid jobbet och nu vet jag hur plågsamt det är med igensnöade rutor på vintern.
Så fridens liljor till samtliga ägare med isskrapor, vi får hoppas med en varm vinter eller riktigt långa skarvsladdar så man kan beväpna sig med hårtork och springa runt som exalterade fnissiga bögfrisörer hela bunten och blåsa på våra fordon. Det tar vi ett rungande hallelujah och en gospel på.
Gnirk gnirk
Vinter i all ära men då ska man nog inte äga någon bil och ha bråttom till jobbet på morgonen. I förrgår hade nämligen varenda dörr frysit fast så där fick jag vackert stå och bryta och bända som en avlägsen släkting till Svartenbrandt med svetten lackandes någonstans mellan öronmuffarna och huvudet kl. 07.40 på morgonen. Alla andra på gatan hade redan lämnat gatan så där fick jag stå ensam med skammen och en bildörr som small som en atombomb bara man nuddade handtaget.
Till slut fick jag upp skiten och lyckades ta mig in efter att förmodligen ha sett ut som en levande höbal som gjorde ett försök att ta sig in i en gammeldags kiosklucka. Eftersom jag alltid haft garage när det varit minusgrader ända sen jag fick körkort så var jag inte beredd på att behöva skrapa rutorna. Så det var bara att knäcka sönder en CD-skiva jag säkert kommer ångra i 200 år att jag hade sönder, "Romanticos Latinos" från 1998 eller något åt det hållet (det var en gång i tiden jag hade min latinamerikanska period men det är en lång historia).
Även fast jag skrapat så blev det ju imma på rutan så jag fick sitta uppklistrad mot ratten med en hållning som Quasimodo som gett upp allt hopp om livet och kisa och svaja som en pärluggla för att överhuvudtaget kunna se något ut genom den smala springa jag åstadkommit med handen. Ett par tvärbromsningar och springande fotgängare senare var jag framme vid jobbet och nu vet jag hur plågsamt det är med igensnöade rutor på vintern.
Så fridens liljor till samtliga ägare med isskrapor, vi får hoppas med en varm vinter eller riktigt långa skarvsladdar så man kan beväpna sig med hårtork och springa runt som exalterade fnissiga bögfrisörer hela bunten och blåsa på våra fordon. Det tar vi ett rungande hallelujah och en gospel på.
Gnirk gnirk
Konsten att vara vulgär, ha samvaro med en vattenmelon & att besvära sitt samvete
God eftermiddag
Nu är det ungefär tre veckor sen jag skrev, det börjar ta sig som pyromanen sa.
Igår kom jag att tänka på hur osmickrande man kan vara emellanåt och på dom gånger man gått omkring hemma och varit lite smått alldaglig men samtidigt så oändligt och obeskrivligt ful. Dessutom har man vid sådana tillfällen lyckats hamna i hissen med folk fast man innerligt hoppats att ingen skulle kliva in och att man hellre rasat ner i hisschaktet än att dela dom trånga kvadratmetrarna med en okänd människa som synar en uppifrån och ner med stora, skrämda ögon.
Jag menar dom dagar man satt upp håret med en träslev och har mjukisbyxor på sig som knappt sitter uppe för man råkat dragit ur snöret som man inte fått tillbaka trots att man försökt för kung och fosterland och har något annat underligt upptill, som en klänning för att det är det enda som är rent. Allra värst har det varit vid dom tillfällen när man efter många om och men fått tag på en tvättid man väntat på i ett halvår, har det sista plagget kläder på sig och släpar ur fem stora IKEA-säckar för att se ut som någon som inte har någon inredning hemma utan bara kläder från golv till tak.
Det är ganska lustigt vilka slutsatser man kan dra av andra människor bara utifrån vad dom pysslar med. Om någon står i kön på affären med vagnen full av toalettpapper är det ju lätt att man tänker att det är någon som tillbringar över halva sin livstid på skithuset och mysbajsar med doftljus och en bunt veckotidningar med en leende kungafamilj på omslaget. Ett exempel på detta är för ett tag sen då en manlig bekant ringde till mig och var tämligen upprörd över ett problem han inte visste hur han skulle lösa.
- Ellie, du måste hjälpa mig! hörde jag min upprörda vän flåsa på andra sidan luren.
- Med vadå?
- Jag måste ha kondomer! Nu lät det som att han var nära att kollapsa.
- Jaha, är det inte bara att köpa det då? Du är ju en vuxen karl.
- Nej, för jag tror att kassörskan tänker att jag ska hem och ligga!
- Men du ska ju tydligen det?
- Jo, men ändå! Dessutom ska jag handla en vattenmelon och hur ser det ut?!
Det hela slutade med att jag omgående fick möta upp honom på stan, diskret langa ut det omtalade gummit och sedan snabbt smyga ner dom i väskan åt min nervösa svettiga vän som stod och kedjerökte med sammanbitna käkar. Det kändes onekligen som man genomförde en kriminell handling, men det vore enligt honom ännu värre ifall om tanten i kassan på ICA skulle få för sig att lägga ihop 1 + 1 och tro att han skulle hasta iväg och ha sexuellt umgänge med en frukt.
Saker och ting är inte alltid vad det ser ut att vara, bara lite annorlunda. Att jag råkar äga en diskborste behöver ju inte det betyda att jag använder den och att jag har tvättmedel i städskåpet innebär inte nödvändigtvis att jag lägger det i facket på maskinen där man brukar. Det är inte så lätt att ställa om sig från ungkarlslivet, men att inte äta på engångstallrikar måste trots allt vara ett steg i rätt riktning. Det kanske blir kvinna av mig en dag också, men man ska ju inte lova för mycket.
Chopchop
Nu är det ungefär tre veckor sen jag skrev, det börjar ta sig som pyromanen sa.
Igår kom jag att tänka på hur osmickrande man kan vara emellanåt och på dom gånger man gått omkring hemma och varit lite smått alldaglig men samtidigt så oändligt och obeskrivligt ful. Dessutom har man vid sådana tillfällen lyckats hamna i hissen med folk fast man innerligt hoppats att ingen skulle kliva in och att man hellre rasat ner i hisschaktet än att dela dom trånga kvadratmetrarna med en okänd människa som synar en uppifrån och ner med stora, skrämda ögon.
Jag menar dom dagar man satt upp håret med en träslev och har mjukisbyxor på sig som knappt sitter uppe för man råkat dragit ur snöret som man inte fått tillbaka trots att man försökt för kung och fosterland och har något annat underligt upptill, som en klänning för att det är det enda som är rent. Allra värst har det varit vid dom tillfällen när man efter många om och men fått tag på en tvättid man väntat på i ett halvår, har det sista plagget kläder på sig och släpar ur fem stora IKEA-säckar för att se ut som någon som inte har någon inredning hemma utan bara kläder från golv till tak.
Det är ganska lustigt vilka slutsatser man kan dra av andra människor bara utifrån vad dom pysslar med. Om någon står i kön på affären med vagnen full av toalettpapper är det ju lätt att man tänker att det är någon som tillbringar över halva sin livstid på skithuset och mysbajsar med doftljus och en bunt veckotidningar med en leende kungafamilj på omslaget. Ett exempel på detta är för ett tag sen då en manlig bekant ringde till mig och var tämligen upprörd över ett problem han inte visste hur han skulle lösa.
- Ellie, du måste hjälpa mig! hörde jag min upprörda vän flåsa på andra sidan luren.
- Med vadå?
- Jag måste ha kondomer! Nu lät det som att han var nära att kollapsa.
- Jaha, är det inte bara att köpa det då? Du är ju en vuxen karl.
- Nej, för jag tror att kassörskan tänker att jag ska hem och ligga!
- Men du ska ju tydligen det?
- Jo, men ändå! Dessutom ska jag handla en vattenmelon och hur ser det ut?!
Det hela slutade med att jag omgående fick möta upp honom på stan, diskret langa ut det omtalade gummit och sedan snabbt smyga ner dom i väskan åt min nervösa svettiga vän som stod och kedjerökte med sammanbitna käkar. Det kändes onekligen som man genomförde en kriminell handling, men det vore enligt honom ännu värre ifall om tanten i kassan på ICA skulle få för sig att lägga ihop 1 + 1 och tro att han skulle hasta iväg och ha sexuellt umgänge med en frukt.
Saker och ting är inte alltid vad det ser ut att vara, bara lite annorlunda. Att jag råkar äga en diskborste behöver ju inte det betyda att jag använder den och att jag har tvättmedel i städskåpet innebär inte nödvändigtvis att jag lägger det i facket på maskinen där man brukar. Det är inte så lätt att ställa om sig från ungkarlslivet, men att inte äta på engångstallrikar måste trots allt vara ett steg i rätt riktning. Det kanske blir kvinna av mig en dag också, men man ska ju inte lova för mycket.
Chopchop
Konsten att kvarhålla en herre & att halka och hasa hejvilt vinterhalvåret
Tjoflöjt
Nu så har man sedan senaste inlägget (som måste varit någon gång när färg-TV började bli populärt) minsann gått och blivit ringmärkt på gamla dar. Det var väl lika bra när man ändå fått tag på en karl, konceptet att kedja fast honom i diskbänken fungerade inte riktigt i praktiken för då får ju inte jag någon mat. Det skulle bara sluta med att jag skulle få skörbjugg av att enbart äta glass eftersom det är det enda som man inte kan misslyckas med i matväg så skulle jag bli undernärd (även om det nu skulle ta ett år, bastant och stadig i blåsväder som man är).
Sen skulle jag dessutom bli tvungen att rassla omkring med droppställning fram och tillbaka över trösklar och andra hinder som slutligen skulle resultera i att jag blev totalt utarbetad, ramlade och bröt alla befintliga ben i kroppen. Därefter skulle jag bli helt invalidiserad och inte ens kunna sleva i mig min enda näringskälla för egen maskin. Då skulle jag få lov att vänta tills glassen smälte och dricka den som milkshake, litet utav ett omständigt projekt. Så det var helt enkelt enklast att dra med honom till guldsmeden tyckte jag. Ett plus i kanten är att han faktiskt är ett material man kan behålla livet ut. Bonusen är då att jag slipper ligga som en utmattad stelopererad grönsak också.
För övrigt har ju som känt hösten kommit och det är väl bara jag i hela vårat avlånga land som tycker det är skitkul att skrapa rutor på morgonen och halka omkring utanför porten som en ål på glansis. Förra året fulländade jag den totala pensionärsstilen med att spänna på mig ett par broddar som jag faktiskt använde ett par gånger. Till slut tog jag dock mitt förnuft till fånga när jag insåg att det inte var så sexigt att det lät klippetiklopp när man kom gåendes förbi ett gäng med killar i min egen ålder. Sen blev dom liggandes på hatthyllan och jag bröt väl förstås benen av mig resten av vintern men det var det värt för att slippa bli förknippad med gummi och piggar som ett vandrande dubbdäck.
Ritch ratch
Nu så har man sedan senaste inlägget (som måste varit någon gång när färg-TV började bli populärt) minsann gått och blivit ringmärkt på gamla dar. Det var väl lika bra när man ändå fått tag på en karl, konceptet att kedja fast honom i diskbänken fungerade inte riktigt i praktiken för då får ju inte jag någon mat. Det skulle bara sluta med att jag skulle få skörbjugg av att enbart äta glass eftersom det är det enda som man inte kan misslyckas med i matväg så skulle jag bli undernärd (även om det nu skulle ta ett år, bastant och stadig i blåsväder som man är).
Sen skulle jag dessutom bli tvungen att rassla omkring med droppställning fram och tillbaka över trösklar och andra hinder som slutligen skulle resultera i att jag blev totalt utarbetad, ramlade och bröt alla befintliga ben i kroppen. Därefter skulle jag bli helt invalidiserad och inte ens kunna sleva i mig min enda näringskälla för egen maskin. Då skulle jag få lov att vänta tills glassen smälte och dricka den som milkshake, litet utav ett omständigt projekt. Så det var helt enkelt enklast att dra med honom till guldsmeden tyckte jag. Ett plus i kanten är att han faktiskt är ett material man kan behålla livet ut. Bonusen är då att jag slipper ligga som en utmattad stelopererad grönsak också.
För övrigt har ju som känt hösten kommit och det är väl bara jag i hela vårat avlånga land som tycker det är skitkul att skrapa rutor på morgonen och halka omkring utanför porten som en ål på glansis. Förra året fulländade jag den totala pensionärsstilen med att spänna på mig ett par broddar som jag faktiskt använde ett par gånger. Till slut tog jag dock mitt förnuft till fånga när jag insåg att det inte var så sexigt att det lät klippetiklopp när man kom gåendes förbi ett gäng med killar i min egen ålder. Sen blev dom liggandes på hatthyllan och jag bröt väl förstås benen av mig resten av vintern men det var det värt för att slippa bli förknippad med gummi och piggar som ett vandrande dubbdäck.
Ritch ratch
Att avverka en livstid, ventilera fram vapenvila i väntrummet & att vara en vandrande avocado
God eftermiddag
Jag är ganska säker på att jag idag besökt vad som måste klassas som topp 10 tråkigaste platserna i hela världen. Där det enda som händer där är att ljuset från gamla lysrörslampor vibrerar, en trött och halvdöd fluga envisas med att åka och slå huvudet i glasrutan där det på andra sidan sitter en skräcködla med glasögon i ett senilsnöre som inte ser ut att vara mycket piggare och mer sugen på livet än den vingbeklädda varelsen. Ganska lika är dom ändå, receptionisten och flugan. Enda skillnaden är att tanten inte dunkar huvudet i receptionsluckan utan sitter istället och bläddrar monotont i massa papper som hon ändå inte verkar se vad det står i.
Förutom dessa fantastiskt händelserika sinnesintryck som vårdcentralen ger så sitter det 13 äldre människor på rad på bänkar. Den ena kniper ihop munnen hårdare än den andra medan den tredje svettigt och ursäktande svarar nervöst i telefon när det ringer en signal som skvallrar om att mobilen är från ungefär 1995. - Det är Lennart. Går bussen 11.20, säger du. Jaha. Ja. Jag måste lägga på. Ja. 11.20! Vi säger så. Nej, det ska jag inte. Jag måste sluta, jag är på vårdcentralen. Vi säger så då, ja. Hej. Tack ska du ha, hejdå."
Det får mig genast att undra varför den svettige mannen blir så svettig, är det så att han tror att ett telefonsamtal skulle ta död på omgivningen som ändå ser ut att ha klarat 100 år i bara söndagar? Någon sitter och idisslar förstrött så tandprotesen gnisslar och en annan halvsover med armarna i kors på magen. Plötsligt hör man en bestämd röst från hörnet där tv:n sitter som säger: "Lyssnar du på det där?"
"Nja, lite halvhjärtat", svarar tilltalade pensionär 2 till pensionär 1. Pensionär 1 spänner ögonen i hallåan på SVT2 och tillbaka på pensionär 2. "Man hör ju inte vad dom säger ändå. Bara massa irriterande ljud". Pensionär 1 tar upp en dagstidning och vågar inte säga att han faktiskt lyssnade på vad Tuttfia skulle säga om nästkommande program eller dra till med för klämkäckt skämt om det föregående för att få till en bra övergång. "Ja, det har du rätt i. Stäng av du om du vill".
Lång tystnad.
"Nej, men det är ju faktiskt så att det ändå inte hörs något, det blir liksom bara ett slags brus så får man lov å läsa på läpparna". Pensionär 1 verkar ha fått dåligt samvete över att ha bossat över pensionär 2 och försöker inleda en lättsam konversation men det går sådär. Det låter mest bara krystat när pensionär 1 berättar om höga frekvenser och syrsor som man kan lyssna på på CD-skiva innan man lägger sig så man får hörseln tillbaka tills man vaknar. Plötsligt hör jag "DÖÖLÖÖÖ" och skärmen slår om till mitt nummer. Tar upp min väska, tackar min lyckliga stjärna för att jag fortfarande bara är 25 år och inte har 60 år till på nacken.
Man kan klaga över rynkor och stigande ålder. Men när man sitter i ett väntrum och bråkar om ljudet på tv:n för att man har dålig hörsel medan någon annan håller på att ramla av bänken för att personen i fråga helt enkelt är för gammal, då finns det inte så mycket mer kvar att gnälla över. Jag tycker själv att jag börjar se ut som en bortglömd och ihoptorkad avocado eller dadel från julen -92 runt ögonen men det är ju ändå tecken på att man varit glad. Sen så är det klart man blir på bra humör när man kommer på att man förhoppningsvis hinner göra en del innan man tycker att höjdpunkten på dagen är när monitorn i vårdcentralens tak slår om till rätt nummer.
Pling
Jag är ganska säker på att jag idag besökt vad som måste klassas som topp 10 tråkigaste platserna i hela världen. Där det enda som händer där är att ljuset från gamla lysrörslampor vibrerar, en trött och halvdöd fluga envisas med att åka och slå huvudet i glasrutan där det på andra sidan sitter en skräcködla med glasögon i ett senilsnöre som inte ser ut att vara mycket piggare och mer sugen på livet än den vingbeklädda varelsen. Ganska lika är dom ändå, receptionisten och flugan. Enda skillnaden är att tanten inte dunkar huvudet i receptionsluckan utan sitter istället och bläddrar monotont i massa papper som hon ändå inte verkar se vad det står i.
Förutom dessa fantastiskt händelserika sinnesintryck som vårdcentralen ger så sitter det 13 äldre människor på rad på bänkar. Den ena kniper ihop munnen hårdare än den andra medan den tredje svettigt och ursäktande svarar nervöst i telefon när det ringer en signal som skvallrar om att mobilen är från ungefär 1995. - Det är Lennart. Går bussen 11.20, säger du. Jaha. Ja. Jag måste lägga på. Ja. 11.20! Vi säger så. Nej, det ska jag inte. Jag måste sluta, jag är på vårdcentralen. Vi säger så då, ja. Hej. Tack ska du ha, hejdå."
Det får mig genast att undra varför den svettige mannen blir så svettig, är det så att han tror att ett telefonsamtal skulle ta död på omgivningen som ändå ser ut att ha klarat 100 år i bara söndagar? Någon sitter och idisslar förstrött så tandprotesen gnisslar och en annan halvsover med armarna i kors på magen. Plötsligt hör man en bestämd röst från hörnet där tv:n sitter som säger: "Lyssnar du på det där?"
"Nja, lite halvhjärtat", svarar tilltalade pensionär 2 till pensionär 1. Pensionär 1 spänner ögonen i hallåan på SVT2 och tillbaka på pensionär 2. "Man hör ju inte vad dom säger ändå. Bara massa irriterande ljud". Pensionär 1 tar upp en dagstidning och vågar inte säga att han faktiskt lyssnade på vad Tuttfia skulle säga om nästkommande program eller dra till med för klämkäckt skämt om det föregående för att få till en bra övergång. "Ja, det har du rätt i. Stäng av du om du vill".
Lång tystnad.
"Nej, men det är ju faktiskt så att det ändå inte hörs något, det blir liksom bara ett slags brus så får man lov å läsa på läpparna". Pensionär 1 verkar ha fått dåligt samvete över att ha bossat över pensionär 2 och försöker inleda en lättsam konversation men det går sådär. Det låter mest bara krystat när pensionär 1 berättar om höga frekvenser och syrsor som man kan lyssna på på CD-skiva innan man lägger sig så man får hörseln tillbaka tills man vaknar. Plötsligt hör jag "DÖÖLÖÖÖ" och skärmen slår om till mitt nummer. Tar upp min väska, tackar min lyckliga stjärna för att jag fortfarande bara är 25 år och inte har 60 år till på nacken.
Man kan klaga över rynkor och stigande ålder. Men när man sitter i ett väntrum och bråkar om ljudet på tv:n för att man har dålig hörsel medan någon annan håller på att ramla av bänken för att personen i fråga helt enkelt är för gammal, då finns det inte så mycket mer kvar att gnälla över. Jag tycker själv att jag börjar se ut som en bortglömd och ihoptorkad avocado eller dadel från julen -92 runt ögonen men det är ju ändå tecken på att man varit glad. Sen så är det klart man blir på bra humör när man kommer på att man förhoppningsvis hinner göra en del innan man tycker att höjdpunkten på dagen är när monitorn i vårdcentralens tak slår om till rätt nummer.
Pling
