Att överleva en utlandsresa
För den som trodde att jag på något sätt omkommit,
dött eller kastat in handduken kan jag härmed intyga motsatsen. Även om jag kände mig lite halvneurotisk och döende några gånger under den där veckan. I det stora hela gick allt bra, fast jag var helt övertygad om att allt skulle jävlas. Den inställningen fick jag så fort jag släpat min blytunga resväska och till råga på allt, gitarren också, och vi skulle gå och väga in väskorna. Kärringen på andra sidan (runt 25 år) var helt och fullt upptagen med att skratta åt hennes arbetskamrat som hade fått fel på maskinen som skriver ut bagagelappar. Den slutade nämligen aldrig spotta ut såna, och under tiden incheckningsfröknarna i samförstånd stog där och fnissade, blev kön bakom oss blev längre och längre. Folk blängde surt på mig som om det var mitt fel att det tog lång tid. Till slut lyckades vi fånga hennes uppmärksamhet (det var säkert mitt munsår som gjorde jobbet). Vi ställde upp väsdkorna, hon harklade sig en aning och sa glättigt "Hm! Nu är det ju såhär att man faktiskt bara får ha max 20 kg per person och nu har ni en övervikt på 8 kg!" Gissa vems väska det handlade om. "Sen är det ju inte helt vanligt att man brukar ta med sig musikinstrument på charter. Ahh, och så är det så att det kostar 50 kr per kilo som man har övervikt. Men jag kan knappa in så ni bara får 4-5 kg, mer än så kan jag inte göra!" Hon gav mig en snabb blick och hon måste blivit totalt vettskrämd över mitt munsår, för hon drog ett snabbt, andetag och pep "eller ja, ni kan få det gratis!" Vi tackade så mycket och gick vidare.
Den helvetiska ditresan
Planet var naturligtvis försenat med en timme. Men då hann jag utföra en mindre operation i mitt eget ansikte genom att picka hål på munsåret, sätta fast ett Compeed munsårsplåster (som jag rev bort efter en kvart, smått panikslagen av att det kanske skulle göra saken värre). Sedan åt vi kebabtallrik, kissade, rökte, kissade igen, tog några bloss till, försökte klämma ut några sista droppar ur blåsan och varmrökte lite mer cigg innan vi slutligen fick gå på planet.
Vi var ganska trötta alla tre, så vi tänkte försöka sova lite. Men bakom oss satt två, kanske t o m tre, stockholmsjävlar från Stureplan som betedde sig som att dom var 14 respektive 15 år gamla. Dom verkade vara stolta över att en av dom ägde en sladdlös mobiltelefon med musik i och spelade gång på gång ledmotivet till Sällskapsresan. När jag efter tredje gången kände hur det började hetta om kinderna, både p g a deras damp-aktiga beteende med att köra knäna i ryggen och fnittra värre än ett gäng lössläppta fjortisar inlåsta i ett rum med en hembränningsapparat, spelade dom den en gång till. Så trött, förbannad, sliten, elak på omvärlden och bitter på att det motsatta könet överhuvudtaget existerar har jag nog aldrig varit, som när vi klev av planet.
När vi kom fram var det mörkt och 50°c tryckande hetta. Flygplatsen var mindre än en skokartong och jag blev upprörd över att jag inte fattade vad det stog på skyltarna. Eftersom vi hade tagit ospecifierat boende, måste man ju ställa sig i en speciell kö och lydigt ta emot papper på vilket boende man får utan att klaga. "För det är redan uppgjort och det finns iiiingenting man kan göra åt saken" som jag fick förklarat för mig en gång i tiden av en 180 cm lång reseledarblondin med 30 kilos silikonpattar.
Det är så oerhört fascinerande att bevittna pensionärerna som med näbbar och klor försöker komma först i kön i hopp om att dom ska få ett femstjärnigt lyxhotell. Man kan se i ögonvrån hur dom försöker gnessa sig förbi med sina minimala resväskor, svettiga i pannan och med panik i blicken.
Värre är det när man ska åka därifrån. Det är vid den tidpunkten som folk får för sig att dom aldrig kommer hinna med bussen och att dom kommer få stå kvar på flygplatsen tills det är dags att åka hem igen. Medans vi köade såg man hur en tant som tog sina sista krafter och kom halvspringande tillbaka med papperet hon nyss blivit tilldelat, och ropade halvt hysteriskt "BUSS 53, det FINNS ingen buss 53!"
Reseledaren: "jodå, det gör det, den står bakom buss 26 som står bredvid pelaren 10 meter bort."
Tanten klapprade iväg efter bästa förmåga i sina klarröda klackskor, tvärstannade, och med uppspärrade ögon och viss irritation i rösten kom hon tillbaka till disken.
"Jag är helt säker, jag ser inte så dåligt må du tro, mer än att jag kan konstetera att den bussen inte finns! Den står inte där! Alla andra nummer ser jag, men inte buss 53!"
Så fick hon förmodligen plötsligt syn på någon som kan ha varit någon som satt fem rader längre fram i planet som hon stannat och småpratat med när hon blivit ståendes i gången i väntan på att få gå på toaletten, (som hon nog tyckte att hon blev bästa väninna med) och hon ryckte glatt åt sig väskan och följde efter.
Väl på bussen, var det en skånsk thailändare som pratade konstant hela vägen till hotellet, dvs i vårat fall ungefär 40 minuter. Emellanåt så sa han lite upprört "ja, det verkar inte vara så många som lyssnar, ni är väl trötta, men hur som helst så är Kretas högsta berg Psiloritisberget..." Och det märktes att folk började tröttna ur på sina håll för vissa slutade t o m att fläkta sig med den utdelade broscyren och lät huvudet hänga på axeln tills dom började snarka.
Destination Trulakis Village - Chania
Hotellet var fyrstjärnigt och på hela veckan kunde jag inte se varken kackerlackor eller sandkorn i lägenheten (efter att städerskan varit där naturigt vis, för själv drog jag in ett par kilo varje dag som jag hade i min bikini och mellan tårna i mina flipflopskor). T.h kan man skåda 2/3 av mitt lilla matförråd (som jag faktiskt delade med mig av).
Det första vi gjorde när vi vaknade dagen efter var att gå ner på stranden. Och efter att ha somnat i fem timmar i solen, kan jag utan att överdriva berätta att jag brände mig. Känslan av att vara friterad, och dessutom dragit på mig en ögoninflammation var helt underbar. Så dom kommande två dagarna fick jag vackert sitta inne med mitt munsår och andra åkommor. Jag roade mig då med att titta på TV-shop på grekiska där samma grejer visades ungefär en miljon gånger. Blev så sugen på att köpa både Dual Drill och Roto Duster, den roterande dammvippan, bara för att.
Förutom att förundras över TV-shopens alla artiklar så skyndade jag mig ner till affären och köpte öl. (För att inte få blåsor även på ryggen, vilket fulländat mitt redan då toppenhumör över att behöva sitta inne). Efter det satt jag och räknade fimpar i askfatet och funderade över att det på grekiska lika gärna kan stå att cigaretter både är hälsosamt och förlänger livet.
Den kryddstarka maten & specialare till förrätt
Då det inte fanns så himla många uteställen så svettades jag förmodligen på nåt sätt ut all alkohol jag nånsin druckit i hela mitt liv. Maten var lite underlig för den smakade typ ingenting, när man letade efter något starkare så kunde kyparen dyrt och heligt försäkra om att "titta här, den och den, och nr 17, har definitivt sting!" direktöversatt betydde det att det smakade salt. Och olivolja naturligtvis. För i princip allt var indränkt, kokat, stekt och garnerat med det. Tsatziki kostade omkring 50 kr att få som förrätt. Vilket vi första kvällen beställde. Min blev dock inte att smaka riktigt som den skulle, då jag utan alkhoholens påverkan, kom åt vinglaskanten med lillfingernageln och skvätte ut allt i min lilla förrät inklusive i knät. Så det droppade och rann ner på golvet. Jag uppmanades att undvika stora rörelser och att bete mig normalt för att inte dra uppmärksamheten till oss. Ett räddningsarbete påbörjades snabbt och effektivt, med diskreta servettgnuggningar och pappersräckningar under bordsduken.
Något som däremot väckte lite större uppmärksamhet var att jag en kväll beställde en vinflaska. Som bara jag skulle ha. Det dukades fram glas åt oss tre, och servitören blev mycket förvirrad när vi försökte förklara att flaskan bara var till mig.
Erika: "No, no wine for us. Just for her".
Servitören: "Just for her?" han höjde ögonbrynen och jag trodde att hans kobruna grekiska ögon skulle ramla ut.
Erika: "We share a bottle of water. She'll drink the wine":
Servitören: (började förbryllad att skaka lite på huvudet, gav mig en menande blick ungefär som att han ville skrika "alkis" på sitt modersspråk rätt in i örat på mig) "OK ladies, water for you and wine for her!"
Zorba
Något som var ännu mer pinsamt än att spilla vin i hela knät, var när vi åt på hotellet en kväll och det var grekisk afton. Två halvamatörer höll varann i händerna och stampade runt ett tag, sen blev det dags att rycka med alla fula turisterna att dansa Zorba. När vi märkte att det började bli dags för gruppförnedring och dom började dra upp folk från sina bord, tände vi tre samtidigt en varsin cigarett och började stirra ner i bordet.
Vi kom på diverse ursäkter, som att jag skulle säga att jag var för full eller att jag precis bröt benet fast jag bara suttit stilla och ätit min middag. En annan plan var att införskaffa tre rullstolar att sätta oss i, alternativt kedja fast oss i plexiglaset bredvid. Jag tänkte även säga "I have no legs!" när dom började slita och dra i våra armar. Jaja, svart humor när den är som bäst. Vi lyckades hursomhelst komma undan.
Elafonissi
Linnéa hade berättat för mig att ett ställe man bara måste åka till var Elafonissi. En strand som hade inslag av rosa, och vattnet var klart och turkost med vit sand. Så det var säkert en underbar plats att vara på, för den som kunde njuta av sol och värme. Själv fick jag ligga fullt påklädd inlindad i ett lakan uppdraget över huvudet. Ibland var jag tvungen att titta fram för att ta lite luft, och jag kunde då se att folk såg förvånade ut över att det rörde sig från nånting som såg ut att vara en vit liksäck. Fem timmar senare var det äntligen dags att bege sig hemåt igen i en buss fullproppad med svettiga människor som luktade som lagen saltgurka ligger i. Man åkte förbi en ravin på ditvägen, och när man började närma sig samma ställe på hemvägen så skrek den norska reseledaren i högtalaren och frågade om någon hade lust att göra ett fotostopp vid ravinen. Ingen vågade räcka upp handen förutom en lönnfet liten farbror längst fram med en vit solhatt. Så tack vare honom blev vi alltså stillastående i 10 minuter utan AC. För när den lilla farbrorn skulle gå ut och ta kort, ville helt plötsligt alla andra också det. När alla skulle på bussen igen var det många som tittade på honom ungefär som att tacka för att han räckte upp handen när dom själva inte vågade. Jag trodde jag skulle avlida. Vad är det att ta kort på, en massa sten? Tur att vi var dom enda som fattade att ett stenras inte är roligt att se på kort, inte ens när man kommit hem och ska visa gammelfarmor bilderna.
Face off
Sista dagen på stranden blev Erika sugen på att ta en halvkroppsmassage. Jag var lite skeptisk när jagiakttog den lilla thailändskan när hon ivrigt sprang fram och tillbaka och kryssade mellan solstolarna med sin skylt med priser på. Hon hade världens största påklistrade leende, och om folk tackade nej så tog hon ett steg tillbaka och bugade sig. Väl framme vid våra stolar, höll hon upp skylten och Erika sa vad hon ville ha. Jag funderade på om jag bara skulle ta en huvudmassage, då jag inte kände för att nån skulle klämma och knåda mig på ryggen så jag skulle vara helt mörbultad på hemresan. Så jag frågade om det och det priset gällde 30 minuter. På två röda sekunder hade hon ryckt upp sin walkietalkie ur fickan och ringde på förstärkning. Redan där missuppfattade hon att jag ville ha massage, jag ställde ju faktiskt bara en fråga. 4 sekunder senare stog det en manlig massör från samma land och såg väldigt glad ut. Jag försökte förklara för massagetanten att jag inte ville ha någon massage (för när hon ringde på förstärkning blev jag genast obstinat). Men då var det redan kört för innan jag visste ordet av så hade herr Thailand planat ut mig på solstolen och han börjat massera min hårbotten. Jag tänkte att det fick gå ändå, och hoppades att han förstog att jag bara skulle ha huvudmassage eftersom det var det jag pratade med lilla massagefrun om innan hon blev hysteriskt glad och ringde efter sin kompanjon. Efter tio minuter ringde hans klocka, vilket ju var längden som jag ville bli masserad. För vid det laget ville jag inget hellre än sjunka långt, långt ner i sanden och försvinna. Som han gned, tussade, pillade, pickade, drog och höll på med mitt stackars ansikte. Att han hade grus på hela handflatorna gjorde inte saken bättre. Det äckligaste av allt var när han med sina fingrar (som för övrigt luktade surt, förmodligen efter att ha behandlat en 70-årig matglatt fruntimmer från Danmark) och naglar började riva mig i hårbotten. Tänkte på hur många huvudlöss som hoppat ombord på hans masserande fingrar. Jag fick helt enkelt mestadelen av tiden låtsas att jag var någon helt annanstans och inte i gapet på en galen masserande karl. Jag kunde dessutom identifiera mig hur det måste känts för Nicolas Cage och John Travolta i filmen Face off. Var nämligen helt övertygad om att jag inte skulle ha något ansikte kvar!
När det var klart och jag satt mig upp och betalat (för vad jag trodde enbart var för huvudmassage som jag sagt till om) gav han mig världens elakaste blick. Om blickar kunde döda hade jag legat 5 meter ner i en urna med elefanter på vid det här laget. Han började konversera i rappt tempo med den lilla kvinnan och han var märkbart jättearg. Jag hade alltså gett honom för lite för att han även dunkat på mina axlar (som jag INTE bett om). Så det var bara att ge honom en hundring till och hela kalaset gick på 20 euro. Det kommer ta lång, lång tid innan jag kommer över detta och kanske även ett och annat terapisamtal.
Gissa om det var riktigt jävla underbart skönt att komma hem till Sverige igen, där det åtminstone är lite kyla. Har hursomhelst haft en toppenresa, tack tjejer för allt skoj =)
Kalispera
dött eller kastat in handduken kan jag härmed intyga motsatsen. Även om jag kände mig lite halvneurotisk och döende några gånger under den där veckan. I det stora hela gick allt bra, fast jag var helt övertygad om att allt skulle jävlas. Den inställningen fick jag så fort jag släpat min blytunga resväska och till råga på allt, gitarren också, och vi skulle gå och väga in väskorna. Kärringen på andra sidan (runt 25 år) var helt och fullt upptagen med att skratta åt hennes arbetskamrat som hade fått fel på maskinen som skriver ut bagagelappar. Den slutade nämligen aldrig spotta ut såna, och under tiden incheckningsfröknarna i samförstånd stog där och fnissade, blev kön bakom oss blev längre och längre. Folk blängde surt på mig som om det var mitt fel att det tog lång tid. Till slut lyckades vi fånga hennes uppmärksamhet (det var säkert mitt munsår som gjorde jobbet). Vi ställde upp väsdkorna, hon harklade sig en aning och sa glättigt "Hm! Nu är det ju såhär att man faktiskt bara får ha max 20 kg per person och nu har ni en övervikt på 8 kg!" Gissa vems väska det handlade om. "Sen är det ju inte helt vanligt att man brukar ta med sig musikinstrument på charter. Ahh, och så är det så att det kostar 50 kr per kilo som man har övervikt. Men jag kan knappa in så ni bara får 4-5 kg, mer än så kan jag inte göra!" Hon gav mig en snabb blick och hon måste blivit totalt vettskrämd över mitt munsår, för hon drog ett snabbt, andetag och pep "eller ja, ni kan få det gratis!" Vi tackade så mycket och gick vidare.
Den helvetiska ditresan
Planet var naturligtvis försenat med en timme. Men då hann jag utföra en mindre operation i mitt eget ansikte genom att picka hål på munsåret, sätta fast ett Compeed munsårsplåster (som jag rev bort efter en kvart, smått panikslagen av att det kanske skulle göra saken värre). Sedan åt vi kebabtallrik, kissade, rökte, kissade igen, tog några bloss till, försökte klämma ut några sista droppar ur blåsan och varmrökte lite mer cigg innan vi slutligen fick gå på planet.
Vi var ganska trötta alla tre, så vi tänkte försöka sova lite. Men bakom oss satt två, kanske t o m tre, stockholmsjävlar från Stureplan som betedde sig som att dom var 14 respektive 15 år gamla. Dom verkade vara stolta över att en av dom ägde en sladdlös mobiltelefon med musik i och spelade gång på gång ledmotivet till Sällskapsresan. När jag efter tredje gången kände hur det började hetta om kinderna, både p g a deras damp-aktiga beteende med att köra knäna i ryggen och fnittra värre än ett gäng lössläppta fjortisar inlåsta i ett rum med en hembränningsapparat, spelade dom den en gång till. Så trött, förbannad, sliten, elak på omvärlden och bitter på att det motsatta könet överhuvudtaget existerar har jag nog aldrig varit, som när vi klev av planet.
När vi kom fram var det mörkt och 50°c tryckande hetta. Flygplatsen var mindre än en skokartong och jag blev upprörd över att jag inte fattade vad det stog på skyltarna. Eftersom vi hade tagit ospecifierat boende, måste man ju ställa sig i en speciell kö och lydigt ta emot papper på vilket boende man får utan att klaga. "För det är redan uppgjort och det finns iiiingenting man kan göra åt saken" som jag fick förklarat för mig en gång i tiden av en 180 cm lång reseledarblondin med 30 kilos silikonpattar.
Det är så oerhört fascinerande att bevittna pensionärerna som med näbbar och klor försöker komma först i kön i hopp om att dom ska få ett femstjärnigt lyxhotell. Man kan se i ögonvrån hur dom försöker gnessa sig förbi med sina minimala resväskor, svettiga i pannan och med panik i blicken.
Värre är det när man ska åka därifrån. Det är vid den tidpunkten som folk får för sig att dom aldrig kommer hinna med bussen och att dom kommer få stå kvar på flygplatsen tills det är dags att åka hem igen. Medans vi köade såg man hur en tant som tog sina sista krafter och kom halvspringande tillbaka med papperet hon nyss blivit tilldelat, och ropade halvt hysteriskt "BUSS 53, det FINNS ingen buss 53!"
Reseledaren: "jodå, det gör det, den står bakom buss 26 som står bredvid pelaren 10 meter bort."
Tanten klapprade iväg efter bästa förmåga i sina klarröda klackskor, tvärstannade, och med uppspärrade ögon och viss irritation i rösten kom hon tillbaka till disken.
"Jag är helt säker, jag ser inte så dåligt må du tro, mer än att jag kan konstetera att den bussen inte finns! Den står inte där! Alla andra nummer ser jag, men inte buss 53!"
Så fick hon förmodligen plötsligt syn på någon som kan ha varit någon som satt fem rader längre fram i planet som hon stannat och småpratat med när hon blivit ståendes i gången i väntan på att få gå på toaletten, (som hon nog tyckte att hon blev bästa väninna med) och hon ryckte glatt åt sig väskan och följde efter.
Väl på bussen, var det en skånsk thailändare som pratade konstant hela vägen till hotellet, dvs i vårat fall ungefär 40 minuter. Emellanåt så sa han lite upprört "ja, det verkar inte vara så många som lyssnar, ni är väl trötta, men hur som helst så är Kretas högsta berg Psiloritisberget..." Och det märktes att folk började tröttna ur på sina håll för vissa slutade t o m att fläkta sig med den utdelade broscyren och lät huvudet hänga på axeln tills dom började snarka.
Destination Trulakis Village - Chania
Hotellet var fyrstjärnigt och på hela veckan kunde jag inte se varken kackerlackor eller sandkorn i lägenheten (efter att städerskan varit där naturigt vis, för själv drog jag in ett par kilo varje dag som jag hade i min bikini och mellan tårna i mina flipflopskor). T.h kan man skåda 2/3 av mitt lilla matförråd (som jag faktiskt delade med mig av).
Det första vi gjorde när vi vaknade dagen efter var att gå ner på stranden. Och efter att ha somnat i fem timmar i solen, kan jag utan att överdriva berätta att jag brände mig. Känslan av att vara friterad, och dessutom dragit på mig en ögoninflammation var helt underbar. Så dom kommande två dagarna fick jag vackert sitta inne med mitt munsår och andra åkommor. Jag roade mig då med att titta på TV-shop på grekiska där samma grejer visades ungefär en miljon gånger. Blev så sugen på att köpa både Dual Drill och Roto Duster, den roterande dammvippan, bara för att.
Förutom att förundras över TV-shopens alla artiklar så skyndade jag mig ner till affären och köpte öl. (För att inte få blåsor även på ryggen, vilket fulländat mitt redan då toppenhumör över att behöva sitta inne). Efter det satt jag och räknade fimpar i askfatet och funderade över att det på grekiska lika gärna kan stå att cigaretter både är hälsosamt och förlänger livet.
Den kryddstarka maten & specialare till förrätt
Då det inte fanns så himla många uteställen så svettades jag förmodligen på nåt sätt ut all alkohol jag nånsin druckit i hela mitt liv. Maten var lite underlig för den smakade typ ingenting, när man letade efter något starkare så kunde kyparen dyrt och heligt försäkra om att "titta här, den och den, och nr 17, har definitivt sting!" direktöversatt betydde det att det smakade salt. Och olivolja naturligtvis. För i princip allt var indränkt, kokat, stekt och garnerat med det. Tsatziki kostade omkring 50 kr att få som förrätt. Vilket vi första kvällen beställde. Min blev dock inte att smaka riktigt som den skulle, då jag utan alkhoholens påverkan, kom åt vinglaskanten med lillfingernageln och skvätte ut allt i min lilla förrät inklusive i knät. Så det droppade och rann ner på golvet. Jag uppmanades att undvika stora rörelser och att bete mig normalt för att inte dra uppmärksamheten till oss. Ett räddningsarbete påbörjades snabbt och effektivt, med diskreta servettgnuggningar och pappersräckningar under bordsduken.
Något som däremot väckte lite större uppmärksamhet var att jag en kväll beställde en vinflaska. Som bara jag skulle ha. Det dukades fram glas åt oss tre, och servitören blev mycket förvirrad när vi försökte förklara att flaskan bara var till mig.
Erika: "No, no wine for us. Just for her".
Servitören: "Just for her?" han höjde ögonbrynen och jag trodde att hans kobruna grekiska ögon skulle ramla ut.
Erika: "We share a bottle of water. She'll drink the wine":
Servitören: (började förbryllad att skaka lite på huvudet, gav mig en menande blick ungefär som att han ville skrika "alkis" på sitt modersspråk rätt in i örat på mig) "OK ladies, water for you and wine for her!"
Zorba
Något som var ännu mer pinsamt än att spilla vin i hela knät, var när vi åt på hotellet en kväll och det var grekisk afton. Två halvamatörer höll varann i händerna och stampade runt ett tag, sen blev det dags att rycka med alla fula turisterna att dansa Zorba. När vi märkte att det började bli dags för gruppförnedring och dom började dra upp folk från sina bord, tände vi tre samtidigt en varsin cigarett och började stirra ner i bordet.
Vi kom på diverse ursäkter, som att jag skulle säga att jag var för full eller att jag precis bröt benet fast jag bara suttit stilla och ätit min middag. En annan plan var att införskaffa tre rullstolar att sätta oss i, alternativt kedja fast oss i plexiglaset bredvid. Jag tänkte även säga "I have no legs!" när dom började slita och dra i våra armar. Jaja, svart humor när den är som bäst. Vi lyckades hursomhelst komma undan.
Elafonissi
Linnéa hade berättat för mig att ett ställe man bara måste åka till var Elafonissi. En strand som hade inslag av rosa, och vattnet var klart och turkost med vit sand. Så det var säkert en underbar plats att vara på, för den som kunde njuta av sol och värme. Själv fick jag ligga fullt påklädd inlindad i ett lakan uppdraget över huvudet. Ibland var jag tvungen att titta fram för att ta lite luft, och jag kunde då se att folk såg förvånade ut över att det rörde sig från nånting som såg ut att vara en vit liksäck. Fem timmar senare var det äntligen dags att bege sig hemåt igen i en buss fullproppad med svettiga människor som luktade som lagen saltgurka ligger i. Man åkte förbi en ravin på ditvägen, och när man började närma sig samma ställe på hemvägen så skrek den norska reseledaren i högtalaren och frågade om någon hade lust att göra ett fotostopp vid ravinen. Ingen vågade räcka upp handen förutom en lönnfet liten farbror längst fram med en vit solhatt. Så tack vare honom blev vi alltså stillastående i 10 minuter utan AC. För när den lilla farbrorn skulle gå ut och ta kort, ville helt plötsligt alla andra också det. När alla skulle på bussen igen var det många som tittade på honom ungefär som att tacka för att han räckte upp handen när dom själva inte vågade. Jag trodde jag skulle avlida. Vad är det att ta kort på, en massa sten? Tur att vi var dom enda som fattade att ett stenras inte är roligt att se på kort, inte ens när man kommit hem och ska visa gammelfarmor bilderna.
Face off
Sista dagen på stranden blev Erika sugen på att ta en halvkroppsmassage. Jag var lite skeptisk när jagiakttog den lilla thailändskan när hon ivrigt sprang fram och tillbaka och kryssade mellan solstolarna med sin skylt med priser på. Hon hade världens största påklistrade leende, och om folk tackade nej så tog hon ett steg tillbaka och bugade sig. Väl framme vid våra stolar, höll hon upp skylten och Erika sa vad hon ville ha. Jag funderade på om jag bara skulle ta en huvudmassage, då jag inte kände för att nån skulle klämma och knåda mig på ryggen så jag skulle vara helt mörbultad på hemresan. Så jag frågade om det och det priset gällde 30 minuter. På två röda sekunder hade hon ryckt upp sin walkietalkie ur fickan och ringde på förstärkning. Redan där missuppfattade hon att jag ville ha massage, jag ställde ju faktiskt bara en fråga. 4 sekunder senare stog det en manlig massör från samma land och såg väldigt glad ut. Jag försökte förklara för massagetanten att jag inte ville ha någon massage (för när hon ringde på förstärkning blev jag genast obstinat). Men då var det redan kört för innan jag visste ordet av så hade herr Thailand planat ut mig på solstolen och han börjat massera min hårbotten. Jag tänkte att det fick gå ändå, och hoppades att han förstog att jag bara skulle ha huvudmassage eftersom det var det jag pratade med lilla massagefrun om innan hon blev hysteriskt glad och ringde efter sin kompanjon. Efter tio minuter ringde hans klocka, vilket ju var längden som jag ville bli masserad. För vid det laget ville jag inget hellre än sjunka långt, långt ner i sanden och försvinna. Som han gned, tussade, pillade, pickade, drog och höll på med mitt stackars ansikte. Att han hade grus på hela handflatorna gjorde inte saken bättre. Det äckligaste av allt var när han med sina fingrar (som för övrigt luktade surt, förmodligen efter att ha behandlat en 70-årig matglatt fruntimmer från Danmark) och naglar började riva mig i hårbotten. Tänkte på hur många huvudlöss som hoppat ombord på hans masserande fingrar. Jag fick helt enkelt mestadelen av tiden låtsas att jag var någon helt annanstans och inte i gapet på en galen masserande karl. Jag kunde dessutom identifiera mig hur det måste känts för Nicolas Cage och John Travolta i filmen Face off. Var nämligen helt övertygad om att jag inte skulle ha något ansikte kvar!
När det var klart och jag satt mig upp och betalat (för vad jag trodde enbart var för huvudmassage som jag sagt till om) gav han mig världens elakaste blick. Om blickar kunde döda hade jag legat 5 meter ner i en urna med elefanter på vid det här laget. Han började konversera i rappt tempo med den lilla kvinnan och han var märkbart jättearg. Jag hade alltså gett honom för lite för att han även dunkat på mina axlar (som jag INTE bett om). Så det var bara att ge honom en hundring till och hela kalaset gick på 20 euro. Det kommer ta lång, lång tid innan jag kommer över detta och kanske även ett och annat terapisamtal.
Gissa om det var riktigt jävla underbart skönt att komma hem till Sverige igen, där det åtminstone är lite kyla. Har hursomhelst haft en toppenresa, tack tjejer för allt skoj =)
Kalispera
Kommentarer
Postat av: Nanni
åhhh! Men ni verkar ju ha haft det riktigt trevligt, var inte så pessimistisk! skrattar.. Nästa år åker viiiii! jaaaa! och vilka härliga bilder, åh jag blir såå avundsjuk!
Postat av: Susanna
Snacka om SÄLLSKAPSRESA! Tack för kortet,glad blev jag.Kramar från Sytte HUTTIE
Trackback
