Att kisa efter pucken, skuttande kusar & konsten att kasta kärring på skidskor
God eftermiddag kära vänner
Idag händer det inte mycket, sitter för tillfället och försöker titta på hockey men blir bara tantsur för man ser ju inte pucken. Hur nära jag än förflyttar mig tv:n så ser jag i alla fall inte jag vart den där gummibiten far åt för håll. Så försöker man kisa så ögonen smalnar av så dom ser ut som två myntinkast och så blir det lilla man ser ut genom huvudet i springorna bara randigt för ögonfransarna är i vägen.
Tycker dom kunde ha puttat runt en stor medicinboll istället så kanske man fattat vad som händer. Inte behöver dom åka så himla fort heller, man lär minst sagt vara helskärpt för att hänga med varför dom byter håll och snurrar omkring. Om dom hade klapprat fram med träskor hade det nog blivit lagom fart på det hela. Alla karlar som tittar på hockey och dricker öl samtidigt och dessutom ser vad som händer ska därför ha en stor eloge, det är grymt bra gjort.
Nog om hockey för det sket man väl i, då kollar jag hellre på ridsport för en häst är väl överlag ganska svår att missa. Själv skulle jag om jag hade en sån där havremoped ta den till affären för att handla, speciellt om den skulle studsa omkring sådär upp och ner med små steg samtidigt som den viftar på svansen. Väldigt respektingivande skulle det se ut. Inom sport tycker jag det är när man ser vad som uppenbart går fel som det är kul att titta, som simhopp eller konståkning. (Har tänkt att man kanske borde få en högaffel och hamna hos horn-Per om man sitter och hoppas på att det ska gå åt helvete, men det är faktiskt fler som tänker lika).
Det är mycket enklare att förstå om det blir poängavdrag om t ex mannen på skridskor tappar kärringen handlöst mitt i en trippel piruett av något slag så hon skrapar trynet i isen eller om simhopparen gör överslag och slår i låren så vattnet skvätter till andra sidan poolkanten. Nog för att detta händer mer eller mindre sällan, men när det händer så vet man att det inte ska vara så och därför faller det sig naturligt enklare att se på för någon som inte förstår reglerna.
Nu är jag en sån som sällan fattar någonting av någonting så sport är inte direkt min starka sida. Inte heller handarbete, världsekonomi, tjusningen med shopping, religion eller vad man närmast kan komma på. Jag får väl hålla mig till mitt dragspel och se glad ut. Då kan man vara hur korkad som helst utan att det märks. Så får det bli!
Tradidadidaj
Idag händer det inte mycket, sitter för tillfället och försöker titta på hockey men blir bara tantsur för man ser ju inte pucken. Hur nära jag än förflyttar mig tv:n så ser jag i alla fall inte jag vart den där gummibiten far åt för håll. Så försöker man kisa så ögonen smalnar av så dom ser ut som två myntinkast och så blir det lilla man ser ut genom huvudet i springorna bara randigt för ögonfransarna är i vägen.
Tycker dom kunde ha puttat runt en stor medicinboll istället så kanske man fattat vad som händer. Inte behöver dom åka så himla fort heller, man lär minst sagt vara helskärpt för att hänga med varför dom byter håll och snurrar omkring. Om dom hade klapprat fram med träskor hade det nog blivit lagom fart på det hela. Alla karlar som tittar på hockey och dricker öl samtidigt och dessutom ser vad som händer ska därför ha en stor eloge, det är grymt bra gjort.
Nog om hockey för det sket man väl i, då kollar jag hellre på ridsport för en häst är väl överlag ganska svår att missa. Själv skulle jag om jag hade en sån där havremoped ta den till affären för att handla, speciellt om den skulle studsa omkring sådär upp och ner med små steg samtidigt som den viftar på svansen. Väldigt respektingivande skulle det se ut. Inom sport tycker jag det är när man ser vad som uppenbart går fel som det är kul att titta, som simhopp eller konståkning. (Har tänkt att man kanske borde få en högaffel och hamna hos horn-Per om man sitter och hoppas på att det ska gå åt helvete, men det är faktiskt fler som tänker lika).
Det är mycket enklare att förstå om det blir poängavdrag om t ex mannen på skridskor tappar kärringen handlöst mitt i en trippel piruett av något slag så hon skrapar trynet i isen eller om simhopparen gör överslag och slår i låren så vattnet skvätter till andra sidan poolkanten. Nog för att detta händer mer eller mindre sällan, men när det händer så vet man att det inte ska vara så och därför faller det sig naturligt enklare att se på för någon som inte förstår reglerna.
Nu är jag en sån som sällan fattar någonting av någonting så sport är inte direkt min starka sida. Inte heller handarbete, världsekonomi, tjusningen med shopping, religion eller vad man närmast kan komma på. Jag får väl hålla mig till mitt dragspel och se glad ut. Då kan man vara hur korkad som helst utan att det märks. Så får det bli!
Tradidadidaj
Kvällens krögartips, hur man gör för att kocka till en katastrof & konsten att skilja på en byracka
God afton alla matälskare
I egenskap av självlärd mästerkock tänkte jag härmed dela med mig av min senaste á la carterätt grundad på mina breda kulinariska matlagningskunskaper. Hade jag varit gift med Per Morberg skulle han förmodligen torkat svett mer än någonsin efter att ha sett vad jag kan slänga ihop och säkerligen även börjat jaga mig lite lätt med förskäraren. Kanske även daska mig i huvudet med en oxbringa, men det är en annan historia.
Det är inte alltid lätt att vara disträ och susa omkring i sin egen värld och tänka på enhörningar och pingviner och vad Maud Olofsson har för slags trosor, för ibland slutar det väl sisådär. Speciellt om man håller på att laga något i köket, som denna gång när jag kom hem efter krogen och skulle fixa krubb.
Först kastade jag i ungefär ett kilo pyttipanna i stekpannan som jag också ska ha hällt på tre deciliter fet grädde på. Till detta ville jag tydligen ha tillbehör och kom då uppenbarligen på att potatis är trevligt så det fick bli strips till min flottiga och gräddiga pyttipanna. Men någonstans mitt uppe i alltihopa när jag började äta ur stekpannan, (höll antagligen i mig i spisknapparna för att orka stå upp - det blir så när man gått i högklackat en hel kväll) så glömde jag bort mitt projekt i ugnen. Så detta blev en överraskning åt min sambo när han på kvällningen skulle göra fläskfilé i ugn:
Jag har alltid varit stolt över vad jag gjort även om det har varit saker som gått käpprätt åt helvete, och det är väl ingen idé att skämmas över det här konstverket heller. Om man inte såg stripsen nånstans där under den himmelska mögelbädden hade man kunnat tro att det var min gråbock till hund som lagt sig på plåten för att ta en tupplur. Förvirrat skulle det ju sannerligen bli om jag någon gång på nåt konstigt vis skulle lämna strips i hundkorgen tills dom förvandlades till ett bergslandskap i miniatyr och sen undra varför han inte kommer när man ropar.
Men dagens kom-i-håg är alltså att hunden inte så ofta ligger i ugnen och stripsen sällan i hundkorgen, så några vidare förväxlingar kommer det nog inte bli. Det närmsta jag borde komma ordet "kock" skulle väl då vara kronärtskocka, såna är ju oftast ofarliga. Hädanefter är det nog bäst att hålla sig i soffhörnet där man inte kan ställa till allt för mycket.
Klart slut från Westbergs resturang!
Omnomnom
I egenskap av självlärd mästerkock tänkte jag härmed dela med mig av min senaste á la carterätt grundad på mina breda kulinariska matlagningskunskaper. Hade jag varit gift med Per Morberg skulle han förmodligen torkat svett mer än någonsin efter att ha sett vad jag kan slänga ihop och säkerligen även börjat jaga mig lite lätt med förskäraren. Kanske även daska mig i huvudet med en oxbringa, men det är en annan historia.
Det är inte alltid lätt att vara disträ och susa omkring i sin egen värld och tänka på enhörningar och pingviner och vad Maud Olofsson har för slags trosor, för ibland slutar det väl sisådär. Speciellt om man håller på att laga något i köket, som denna gång när jag kom hem efter krogen och skulle fixa krubb.
Först kastade jag i ungefär ett kilo pyttipanna i stekpannan som jag också ska ha hällt på tre deciliter fet grädde på. Till detta ville jag tydligen ha tillbehör och kom då uppenbarligen på att potatis är trevligt så det fick bli strips till min flottiga och gräddiga pyttipanna. Men någonstans mitt uppe i alltihopa när jag började äta ur stekpannan, (höll antagligen i mig i spisknapparna för att orka stå upp - det blir så när man gått i högklackat en hel kväll) så glömde jag bort mitt projekt i ugnen. Så detta blev en överraskning åt min sambo när han på kvällningen skulle göra fläskfilé i ugn:
Jag har alltid varit stolt över vad jag gjort även om det har varit saker som gått käpprätt åt helvete, och det är väl ingen idé att skämmas över det här konstverket heller. Om man inte såg stripsen nånstans där under den himmelska mögelbädden hade man kunnat tro att det var min gråbock till hund som lagt sig på plåten för att ta en tupplur. Förvirrat skulle det ju sannerligen bli om jag någon gång på nåt konstigt vis skulle lämna strips i hundkorgen tills dom förvandlades till ett bergslandskap i miniatyr och sen undra varför han inte kommer när man ropar.
Men dagens kom-i-håg är alltså att hunden inte så ofta ligger i ugnen och stripsen sällan i hundkorgen, så några vidare förväxlingar kommer det nog inte bli. Det närmsta jag borde komma ordet "kock" skulle väl då vara kronärtskocka, såna är ju oftast ofarliga. Hädanefter är det nog bäst att hålla sig i soffhörnet där man inte kan ställa till allt för mycket.
Klart slut från Westbergs resturang!
Omnomnom
Att plågas, pinas och parera & konsten att passera en sittplats
Hej kära vänner
Efter en långlivad paus från knattrandet på tangenterna är jag nu tillbaka efter en utlandsvisit med grogg, kött & palmer. Hur jag än plaskade och kletade med solkläm så slutade det ändå med en saftig brännskada på framsidan av kroppen medans hela baksidan av mig var kritvit. Detta var på den tolfte dagen så som tur var så skulle vi åka hem två dygn senare för det är sällan man uppskattar att svassa omkring som en vandrande polkagris med brännvinsnäsa.
Semestern var mer än frid och fröjd men på hemresan lovade jag mig själv att aldrig, aldrig sätta mig på ett plan igen om det så vore under pistolhot. Risken att någon skulle komma och knacka på mitt i natten och tvinga en till att kliva på ett SAS-plan för en charterresa är ju dessutom ganska minimal. Det är den där fruktansvärda känslan av att vara kissnödig så att det nästan börjar ånga ur öronen samtidigt som man inte vill vara till besvär för den okända människan längst ut. Jag satt naturligtvis upptryckt vid fönstret också och bredvid mig hade jag min kära sambo som för övrigt aldrig verkar lida av någonting i någon situation överhuvudtaget.
Kliver på planet. Klämkäcka flygvärdinnor i övre medelåldern som mest ser ut som fågelskrämmor med snett läppstift som dom verkar ha försökt måla dit under värsta tänkbara turbulens och med brunkrämskant på bluskragen. Dessa damer har en benägenhet att sträcka på sig som att dom vore modeller klara för en catwalk i Paris samtidigt som dom försöker skjuta en tung och otymplig drinkvagn framför sig för kung och fosterland och uppmanar pensionärer i toalettkön att "om du går in där så kommer jag förbi. Om du backar lite. Ska bara smyga förbi lite snabbt. (Gud vad snygg jag är). Oj, ursäkta. Sådär. Tack."
Sätter mig längst in för att kunna luta huvudet mot väggen och sova vilket inte blir av. Får istället lov att sitta och smygsupa på drinkarna som min sambo skickat över till mitt bord medan gubben på kanten kikar fram då och då och tittar fundersamt vart all spriten tog vägen från den stora beställningen. I takt med att isen smälter i mina tomma glas gör sig blåsan påmind och precis när jag samlat mod nog för att halvlullig resa mig och vobbla iväg till toaletten så kommer naturligtvis matvagnen ut. Slänger i mig maten så gott det går med armbågarna vinklade som en efterbliven känguru och sedan är det bara att vänta.
Gubben på kanten börjar städa på sin bricka och knölar ihop servetten och plasten som besticken legat i. Prassel prassel. Herregud, äntligen. Tack gode gud. Tar ett djupt andetag och rätar upp mig, tar tag i armstödet för att resa mig när jag ser hur han förnöjt börjar skruva av korken på rödvinsflaskan. Nej. Nejnejnej. Han kan INTE mena allvar. Varför inte bara dricka ur allt på en gång? Vad är det för mening med att spara en skvätt på fyra centiliter?!
Väntar tålmodigt på att han ska smutta i sig det sista förbannade vinet vilket tar ungefär tjugo minuter. Allteftersom han njuter av sin pocketbok lika tjock som Svea Rikes lag och av vinet som borde dunstat bort för sju svåra år sen så blir det mer och mer imma på min ruta när jag diskret men hårt och bestämt flåsande intalar mig själv att jag ska överleva. Snart gråter jag. Eller vrider nacken av någon. En rostig gammal flygvärdinna förslagsvis.
Hugger tag i armen på min karl och väser fram hur illa ställt jag har det och att jag måste gå. Nu är det kört. Jag har förstört gubben på kantens läs- och rödvinstund för nu måste han vänta tills jag kommer tillbaka innan han kan sätta sig tillrätta igen och fortsätta med det långsamma pensionärsdrickandet. Ursäktar mig och ler bekymrat när jag trycker mig förbi. När jag väl kommer in på toaletten efter att ha hängt nästan livlös på säte efter säte för hålla mig upprätt i kön så är jag inte ens kissnödig. Lär ju göra ett försök åtminstone efter att ha hållt mig i närmare fyra timmar. Sätter mig ner, förbannad till bristningsgränsen. Dropp. Lång paus. Dropp. Ja, det här var ju himla nödvändigt. Jag tänker aldrig mer flyga. Inte. En. Chans.
Förr eller senare måste man ju utsätta sig för att tränga sig emellan men det känns så otrevligt att köra upp röven i skrevet på någon när han eller hon håller på att äta eller dricka. Inte så att man går in på en resturang och småsvettig och halvt på lyset ber om att få passera mellan bordet och den som försöker avnjuta en middag för att man ska besöka skithuset. Det kanske bara är jag, men nog blir det en prekär situation på nåt vis.
Glad över att kunna gå på toaletten när jag vill utan att vara i vägen ska jag nu fortsätta njuta av livet. Hoppas ni gör detsamma. Det är väl lika bra innan det går åt helvete.
Uff
Efter en långlivad paus från knattrandet på tangenterna är jag nu tillbaka efter en utlandsvisit med grogg, kött & palmer. Hur jag än plaskade och kletade med solkläm så slutade det ändå med en saftig brännskada på framsidan av kroppen medans hela baksidan av mig var kritvit. Detta var på den tolfte dagen så som tur var så skulle vi åka hem två dygn senare för det är sällan man uppskattar att svassa omkring som en vandrande polkagris med brännvinsnäsa.
Semestern var mer än frid och fröjd men på hemresan lovade jag mig själv att aldrig, aldrig sätta mig på ett plan igen om det så vore under pistolhot. Risken att någon skulle komma och knacka på mitt i natten och tvinga en till att kliva på ett SAS-plan för en charterresa är ju dessutom ganska minimal. Det är den där fruktansvärda känslan av att vara kissnödig så att det nästan börjar ånga ur öronen samtidigt som man inte vill vara till besvär för den okända människan längst ut. Jag satt naturligtvis upptryckt vid fönstret också och bredvid mig hade jag min kära sambo som för övrigt aldrig verkar lida av någonting i någon situation överhuvudtaget.
Kliver på planet. Klämkäcka flygvärdinnor i övre medelåldern som mest ser ut som fågelskrämmor med snett läppstift som dom verkar ha försökt måla dit under värsta tänkbara turbulens och med brunkrämskant på bluskragen. Dessa damer har en benägenhet att sträcka på sig som att dom vore modeller klara för en catwalk i Paris samtidigt som dom försöker skjuta en tung och otymplig drinkvagn framför sig för kung och fosterland och uppmanar pensionärer i toalettkön att "om du går in där så kommer jag förbi. Om du backar lite. Ska bara smyga förbi lite snabbt. (Gud vad snygg jag är). Oj, ursäkta. Sådär. Tack."
Sätter mig längst in för att kunna luta huvudet mot väggen och sova vilket inte blir av. Får istället lov att sitta och smygsupa på drinkarna som min sambo skickat över till mitt bord medan gubben på kanten kikar fram då och då och tittar fundersamt vart all spriten tog vägen från den stora beställningen. I takt med att isen smälter i mina tomma glas gör sig blåsan påmind och precis när jag samlat mod nog för att halvlullig resa mig och vobbla iväg till toaletten så kommer naturligtvis matvagnen ut. Slänger i mig maten så gott det går med armbågarna vinklade som en efterbliven känguru och sedan är det bara att vänta.
Gubben på kanten börjar städa på sin bricka och knölar ihop servetten och plasten som besticken legat i. Prassel prassel. Herregud, äntligen. Tack gode gud. Tar ett djupt andetag och rätar upp mig, tar tag i armstödet för att resa mig när jag ser hur han förnöjt börjar skruva av korken på rödvinsflaskan. Nej. Nejnejnej. Han kan INTE mena allvar. Varför inte bara dricka ur allt på en gång? Vad är det för mening med att spara en skvätt på fyra centiliter?!
Väntar tålmodigt på att han ska smutta i sig det sista förbannade vinet vilket tar ungefär tjugo minuter. Allteftersom han njuter av sin pocketbok lika tjock som Svea Rikes lag och av vinet som borde dunstat bort för sju svåra år sen så blir det mer och mer imma på min ruta när jag diskret men hårt och bestämt flåsande intalar mig själv att jag ska överleva. Snart gråter jag. Eller vrider nacken av någon. En rostig gammal flygvärdinna förslagsvis.
Hugger tag i armen på min karl och väser fram hur illa ställt jag har det och att jag måste gå. Nu är det kört. Jag har förstört gubben på kantens läs- och rödvinstund för nu måste han vänta tills jag kommer tillbaka innan han kan sätta sig tillrätta igen och fortsätta med det långsamma pensionärsdrickandet. Ursäktar mig och ler bekymrat när jag trycker mig förbi. När jag väl kommer in på toaletten efter att ha hängt nästan livlös på säte efter säte för hålla mig upprätt i kön så är jag inte ens kissnödig. Lär ju göra ett försök åtminstone efter att ha hållt mig i närmare fyra timmar. Sätter mig ner, förbannad till bristningsgränsen. Dropp. Lång paus. Dropp. Ja, det här var ju himla nödvändigt. Jag tänker aldrig mer flyga. Inte. En. Chans.
Förr eller senare måste man ju utsätta sig för att tränga sig emellan men det känns så otrevligt att köra upp röven i skrevet på någon när han eller hon håller på att äta eller dricka. Inte så att man går in på en resturang och småsvettig och halvt på lyset ber om att få passera mellan bordet och den som försöker avnjuta en middag för att man ska besöka skithuset. Det kanske bara är jag, men nog blir det en prekär situation på nåt vis.
Glad över att kunna gå på toaletten när jag vill utan att vara i vägen ska jag nu fortsätta njuta av livet. Hoppas ni gör detsamma. Det är väl lika bra innan det går åt helvete.
Uff
Konsten att sopa & städa, solfrosserier och att spendera sommaren i säckväv
Tjoflöjt
Då var våren på ingång och folk börjar krypa ur sina holkar och ut på gårdarna för att sopa grus i ren frenesi, städa garaget eller putsa fönster så det gnisslar till grannkommunen. För att själv slippa "vårstäda" som det så fint kallas som verkar ligga i våran natur så ser jag till att hålla en jämn röra året runt. Då blir det ju varken mer eller mindre att städa bara för att solen skiner.
Jag lär för övrigt vara den enda varelsen som är som piggast på vintern och tröttast på sommaren. Om jag kunde så skulle jag spinna en kokong av något käckt tantgarn som luktar korsordstidning och bo i den tills det blev höst. Inte för att jag gillar lukten men dom har ju en tendens att lukta så. Trycksvärta på nåt vis, men det är väl inte helt omöjligt om dom är närsynta heller. Bara plaskar ner näsan i mittuppslaget och far omkring med förstoringsglaset som det vore en självscanningsapparat på ICA. Ser verkligen fram emot att åldras.
Hursomhelst, sommaren är jobbigare än vintern för att man som rödhårig får lov att stå ut med att bränna sig värre än en överkokt hummer som man sedan flamberat och lagt på kolgrill. Spelar ingen roll hur mycket man jagar en fin BRUN solbränna så blir det alltid samma sak.
"Sven-Åke, det är rött! Du kan ju inte köra mot rött!!!"
"Men det där var väl bara det där rödhåriga fruntimret som försökt sig på att sola".
Om någon vecka ska jag ju ta sambon med mig till varmare breddgrader i två veckor och där kommer man naturligtvis få frossa och skaka värre än en alzheimerspatient med en betongborr om man inte solat innan. Därför måste jag tvinga mig själv in i en sån där värmekuvös och steka på mig själv en aning. Det jävliga är att man aldrig blir att se ut som de smala tjejerna på affischerna vid ingången som spretar med benen åt alla håll, gyllenbruna och småsugna. Det misslyckas man kapitalt med redan innan man tar i dörrhandtaget. Om man själv försökte se kvinnlig och sexuell ut och ligga i samma position skulle man utan tvekan se ut som något som gått på grund i Furusund; blekvit, osugen och efterbliven. Lika bra man låter bli.
Blupp
Då var våren på ingång och folk börjar krypa ur sina holkar och ut på gårdarna för att sopa grus i ren frenesi, städa garaget eller putsa fönster så det gnisslar till grannkommunen. För att själv slippa "vårstäda" som det så fint kallas som verkar ligga i våran natur så ser jag till att hålla en jämn röra året runt. Då blir det ju varken mer eller mindre att städa bara för att solen skiner.
Jag lär för övrigt vara den enda varelsen som är som piggast på vintern och tröttast på sommaren. Om jag kunde så skulle jag spinna en kokong av något käckt tantgarn som luktar korsordstidning och bo i den tills det blev höst. Inte för att jag gillar lukten men dom har ju en tendens att lukta så. Trycksvärta på nåt vis, men det är väl inte helt omöjligt om dom är närsynta heller. Bara plaskar ner näsan i mittuppslaget och far omkring med förstoringsglaset som det vore en självscanningsapparat på ICA. Ser verkligen fram emot att åldras.
Hursomhelst, sommaren är jobbigare än vintern för att man som rödhårig får lov att stå ut med att bränna sig värre än en överkokt hummer som man sedan flamberat och lagt på kolgrill. Spelar ingen roll hur mycket man jagar en fin BRUN solbränna så blir det alltid samma sak.
"Sven-Åke, det är rött! Du kan ju inte köra mot rött!!!"
"Men det där var väl bara det där rödhåriga fruntimret som försökt sig på att sola".
Om någon vecka ska jag ju ta sambon med mig till varmare breddgrader i två veckor och där kommer man naturligtvis få frossa och skaka värre än en alzheimerspatient med en betongborr om man inte solat innan. Därför måste jag tvinga mig själv in i en sån där värmekuvös och steka på mig själv en aning. Det jävliga är att man aldrig blir att se ut som de smala tjejerna på affischerna vid ingången som spretar med benen åt alla håll, gyllenbruna och småsugna. Det misslyckas man kapitalt med redan innan man tar i dörrhandtaget. Om man själv försökte se kvinnlig och sexuell ut och ligga i samma position skulle man utan tvekan se ut som något som gått på grund i Furusund; blekvit, osugen och efterbliven. Lika bra man låter bli.
Blupp
Konsten att leva i ett ekande eko, ekologiska ekapader & årstidserövringar
Hoho
Nu har jag ansträngt mig så det gnisslat och funderat lite över varför det inte kommit nåt i bloggen senaste århundradena. Det kan bero på 1) att jag är senil. 2) Att jag har dåligt minne. 3) Att jag inte minns vad jag gjorde igår. Det är bara allmänt svårt när det för det mesta känns som man ligger på samma intelligensnivå som barnen i Fem myror är fler än fyra elefanter när dom ljudar sina namn lite efterblivet. Hur föräldrarna kunde vara så skeva att dom döpte sina små barn till saker som Agata, Egon, Bosse och Gunnar är för övrigt en gåta i sig för mig, kan vara så att det boffats ett par bloss för mycket på jazztobaken. Ungefär som att Peps Persson vore far till alla barnen.
Nog för att den typen av namn börjar komma tillbaka nu men när jag var liten (eller ja, lite yngre) var det ju bara dom gamla rävarna på äldreboende som hette liknande. På tal om äldre människor så har ju dom många brokiga historier att berätta från deras uppväxt som exempelvis timmerflottning, avsaknad av leksaker så man fick leka med kottar och pinnar, att skolbussen eventuellt kom eller inte alls och om den inte gjorde det var det tio mil att gå, förmodligen barfota och om man då kom fram till skolan levande fick man ändå stryk av läraren på fastande mage eftersom det var svält och fattigdom.
Man skulle kunna säga att man hade ett allmänt oflyt. Så tycker dagens ungdomar att det är lite jobbigt att resa sig och gå till kylskåpet under reklampausen. Men vad vet man, man kan ju glömma lyfta på fötterna över tröskeln och gud vet hur ett sådant äventyr kan utveckla sig. Själv sitter jag för det mesta väldigt bra i soffan där jag kan omringa mig med kuddar så jag inte ramlar ur i ren panik när fågeln börjar skrika i vad som verkar vara ett försök att efterlikna brandvarnaren. Lugnt och fridfullt för det mesta, med andra ord.
Snart är det dessutom vår, då kanske folk börjar bli lite trevliga igen. Det är det som brukar hända, alla går omkring och tjurar över allt så länge det är snö på backen men när det är töväder så är allt så himla trevligt.
- Jag bröt revbenen igår när jag skulle hänga upp gardiner, men det gör inget för snart är det påsk. Sen råkade jag köra sönder bilen på en refug och halva karossen släpade efter, det var bara för jag blev bländad av solen men det gör ju inget för det är ju sånt härligt väder.
Meepmeep
Nu har jag ansträngt mig så det gnisslat och funderat lite över varför det inte kommit nåt i bloggen senaste århundradena. Det kan bero på 1) att jag är senil. 2) Att jag har dåligt minne. 3) Att jag inte minns vad jag gjorde igår. Det är bara allmänt svårt när det för det mesta känns som man ligger på samma intelligensnivå som barnen i Fem myror är fler än fyra elefanter när dom ljudar sina namn lite efterblivet. Hur föräldrarna kunde vara så skeva att dom döpte sina små barn till saker som Agata, Egon, Bosse och Gunnar är för övrigt en gåta i sig för mig, kan vara så att det boffats ett par bloss för mycket på jazztobaken. Ungefär som att Peps Persson vore far till alla barnen.
Nog för att den typen av namn börjar komma tillbaka nu men när jag var liten (eller ja, lite yngre) var det ju bara dom gamla rävarna på äldreboende som hette liknande. På tal om äldre människor så har ju dom många brokiga historier att berätta från deras uppväxt som exempelvis timmerflottning, avsaknad av leksaker så man fick leka med kottar och pinnar, att skolbussen eventuellt kom eller inte alls och om den inte gjorde det var det tio mil att gå, förmodligen barfota och om man då kom fram till skolan levande fick man ändå stryk av läraren på fastande mage eftersom det var svält och fattigdom.
Man skulle kunna säga att man hade ett allmänt oflyt. Så tycker dagens ungdomar att det är lite jobbigt att resa sig och gå till kylskåpet under reklampausen. Men vad vet man, man kan ju glömma lyfta på fötterna över tröskeln och gud vet hur ett sådant äventyr kan utveckla sig. Själv sitter jag för det mesta väldigt bra i soffan där jag kan omringa mig med kuddar så jag inte ramlar ur i ren panik när fågeln börjar skrika i vad som verkar vara ett försök att efterlikna brandvarnaren. Lugnt och fridfullt för det mesta, med andra ord.
Snart är det dessutom vår, då kanske folk börjar bli lite trevliga igen. Det är det som brukar hända, alla går omkring och tjurar över allt så länge det är snö på backen men när det är töväder så är allt så himla trevligt.
- Jag bröt revbenen igår när jag skulle hänga upp gardiner, men det gör inget för snart är det påsk. Sen råkade jag köra sönder bilen på en refug och halva karossen släpade efter, det var bara för jag blev bländad av solen men det gör ju inget för det är ju sånt härligt väder.
Meepmeep
Allehanda passioner, konsten att vara aktivitetskonsult & framstående tumrullare
Hej kära vänner
Idag är det söndag och jag har inte spenderat denna helg heller med att sjunga rock 'n roll så att stämbanden krullat ihop sig till serpentiner, få skavsår på armbågarna av bardisken eller obstinat krama stuprör för att klackskorna inte fungerat ordentligt på väg hem från krogen. Verkar som att 25 är det nya 90, bara att luta sig tillbaka och iaktta benen för haja till lite lätt om det börjar poppa upp åderbråck. Fast jag kan ju tycka att jag har lite mer att uträtta i livet innan man börjar se ut som en finsk kassler; när man får ännu mer kritvita ben och dessutom käcka blåstrimmiga inslag.
Måste säga att jag fascineras så oerhört av folk som kan nöja sig med att sitta hemma i soffgropen vecka efter vecka. För att dra astrologiska paralleller så är ett genomgående drag för skytten att man är äventyrslysten. Inte vet jag om det går att varken hoppa bungyjump eller djuphavsdyka hemma i vardagsrummet, och det enda äventyr som kan hända där är väl att man tappar ett popcorn och med spänning undersöka om man kan fiska upp alla smulorna ur skarven eller få upp det från golvet utan att slå pannan i borskanten.
Det verkar dock som att jag kommer ta med mig karln på en utlandsresa i slutet av mars, då får mina tummar vila från allt hårda rullande både medsols och motsols. Kan hända att jag bara har nåt fel i huvudet som vill göra roliga saker hela tiden. Det är ju så vanligt med sjukdomstillstånd relaterade till koncentrationssvårigheter nuförtiden. Fast i såna fall så har jag nog snarare en släng av IOGT-NTO, SJ, EU, ATG, SIFO, ATP, WWF, CSN, H&M, RFSL och SSAB. Men det är ju smällar man får ta. Rödhårig är man också till råga på allt.
Lär väl ta fram putstrasan nu för det ser ut som ett gäng flugor suttit på en härsken kosmocka och sedan skitit på sig på min skärm. Samtidigt. Solen skiner då åtminstone, jag som inte är bakfull kan ju gå ut och hugga till ett par skidor av nåt mossigt gammlat träd, tanka en ölhjälm med blåbärssoppa och åka raka spåret fram i ungefär sju sekunder, en tid som Gunde Svan verkade vara förtjust i förr (sju nycklar, skynda skynda, dä här ä Fott Bojjard, sju sekundä sju sekundä) . Dä blir så bra dä.
Knak
Idag är det söndag och jag har inte spenderat denna helg heller med att sjunga rock 'n roll så att stämbanden krullat ihop sig till serpentiner, få skavsår på armbågarna av bardisken eller obstinat krama stuprör för att klackskorna inte fungerat ordentligt på väg hem från krogen. Verkar som att 25 är det nya 90, bara att luta sig tillbaka och iaktta benen för haja till lite lätt om det börjar poppa upp åderbråck. Fast jag kan ju tycka att jag har lite mer att uträtta i livet innan man börjar se ut som en finsk kassler; när man får ännu mer kritvita ben och dessutom käcka blåstrimmiga inslag.
Måste säga att jag fascineras så oerhört av folk som kan nöja sig med att sitta hemma i soffgropen vecka efter vecka. För att dra astrologiska paralleller så är ett genomgående drag för skytten att man är äventyrslysten. Inte vet jag om det går att varken hoppa bungyjump eller djuphavsdyka hemma i vardagsrummet, och det enda äventyr som kan hända där är väl att man tappar ett popcorn och med spänning undersöka om man kan fiska upp alla smulorna ur skarven eller få upp det från golvet utan att slå pannan i borskanten.
Det verkar dock som att jag kommer ta med mig karln på en utlandsresa i slutet av mars, då får mina tummar vila från allt hårda rullande både medsols och motsols. Kan hända att jag bara har nåt fel i huvudet som vill göra roliga saker hela tiden. Det är ju så vanligt med sjukdomstillstånd relaterade till koncentrationssvårigheter nuförtiden. Fast i såna fall så har jag nog snarare en släng av IOGT-NTO, SJ, EU, ATG, SIFO, ATP, WWF, CSN, H&M, RFSL och SSAB. Men det är ju smällar man får ta. Rödhårig är man också till råga på allt.
Lär väl ta fram putstrasan nu för det ser ut som ett gäng flugor suttit på en härsken kosmocka och sedan skitit på sig på min skärm. Samtidigt. Solen skiner då åtminstone, jag som inte är bakfull kan ju gå ut och hugga till ett par skidor av nåt mossigt gammlat träd, tanka en ölhjälm med blåbärssoppa och åka raka spåret fram i ungefär sju sekunder, en tid som Gunde Svan verkade vara förtjust i förr (sju nycklar, skynda skynda, dä här ä Fott Bojjard, sju sekundä sju sekundä) . Dä blir så bra dä.
Knak
Att frysa fast och fräsa omkring, flåsa och fara & hur man gör för att fläkta sitt fordon
Goddagens vänner
Vinter i all ära men då ska man nog inte äga någon bil och ha bråttom till jobbet på morgonen. I förrgår hade nämligen varenda dörr frysit fast så där fick jag vackert stå och bryta och bända som en avlägsen släkting till Svartenbrandt med svetten lackandes någonstans mellan öronmuffarna och huvudet kl. 07.40 på morgonen. Alla andra på gatan hade redan lämnat gatan så där fick jag stå ensam med skammen och en bildörr som small som en atombomb bara man nuddade handtaget.
Till slut fick jag upp skiten och lyckades ta mig in efter att förmodligen ha sett ut som en levande höbal som gjorde ett försök att ta sig in i en gammeldags kiosklucka. Eftersom jag alltid haft garage när det varit minusgrader ända sen jag fick körkort så var jag inte beredd på att behöva skrapa rutorna. Så det var bara att knäcka sönder en CD-skiva jag säkert kommer ångra i 200 år att jag hade sönder, "Romanticos Latinos" från 1998 eller något åt det hållet (det var en gång i tiden jag hade min latinamerikanska period men det är en lång historia).
Även fast jag skrapat så blev det ju imma på rutan så jag fick sitta uppklistrad mot ratten med en hållning som Quasimodo som gett upp allt hopp om livet och kisa och svaja som en pärluggla för att överhuvudtaget kunna se något ut genom den smala springa jag åstadkommit med handen. Ett par tvärbromsningar och springande fotgängare senare var jag framme vid jobbet och nu vet jag hur plågsamt det är med igensnöade rutor på vintern.
Så fridens liljor till samtliga ägare med isskrapor, vi får hoppas med en varm vinter eller riktigt långa skarvsladdar så man kan beväpna sig med hårtork och springa runt som exalterade fnissiga bögfrisörer hela bunten och blåsa på våra fordon. Det tar vi ett rungande hallelujah och en gospel på.
Gnirk gnirk
Vinter i all ära men då ska man nog inte äga någon bil och ha bråttom till jobbet på morgonen. I förrgår hade nämligen varenda dörr frysit fast så där fick jag vackert stå och bryta och bända som en avlägsen släkting till Svartenbrandt med svetten lackandes någonstans mellan öronmuffarna och huvudet kl. 07.40 på morgonen. Alla andra på gatan hade redan lämnat gatan så där fick jag stå ensam med skammen och en bildörr som small som en atombomb bara man nuddade handtaget.
Till slut fick jag upp skiten och lyckades ta mig in efter att förmodligen ha sett ut som en levande höbal som gjorde ett försök att ta sig in i en gammeldags kiosklucka. Eftersom jag alltid haft garage när det varit minusgrader ända sen jag fick körkort så var jag inte beredd på att behöva skrapa rutorna. Så det var bara att knäcka sönder en CD-skiva jag säkert kommer ångra i 200 år att jag hade sönder, "Romanticos Latinos" från 1998 eller något åt det hållet (det var en gång i tiden jag hade min latinamerikanska period men det är en lång historia).
Även fast jag skrapat så blev det ju imma på rutan så jag fick sitta uppklistrad mot ratten med en hållning som Quasimodo som gett upp allt hopp om livet och kisa och svaja som en pärluggla för att överhuvudtaget kunna se något ut genom den smala springa jag åstadkommit med handen. Ett par tvärbromsningar och springande fotgängare senare var jag framme vid jobbet och nu vet jag hur plågsamt det är med igensnöade rutor på vintern.
Så fridens liljor till samtliga ägare med isskrapor, vi får hoppas med en varm vinter eller riktigt långa skarvsladdar så man kan beväpna sig med hårtork och springa runt som exalterade fnissiga bögfrisörer hela bunten och blåsa på våra fordon. Det tar vi ett rungande hallelujah och en gospel på.
Gnirk gnirk
Konsten att vara vulgär, ha samvaro med en vattenmelon & att besvära sitt samvete
God eftermiddag
Nu är det ungefär tre veckor sen jag skrev, det börjar ta sig som pyromanen sa.
Igår kom jag att tänka på hur osmickrande man kan vara emellanåt och på dom gånger man gått omkring hemma och varit lite smått alldaglig men samtidigt så oändligt och obeskrivligt ful. Dessutom har man vid sådana tillfällen lyckats hamna i hissen med folk fast man innerligt hoppats att ingen skulle kliva in och att man hellre rasat ner i hisschaktet än att dela dom trånga kvadratmetrarna med en okänd människa som synar en uppifrån och ner med stora, skrämda ögon.
Jag menar dom dagar man satt upp håret med en träslev och har mjukisbyxor på sig som knappt sitter uppe för man råkat dragit ur snöret som man inte fått tillbaka trots att man försökt för kung och fosterland och har något annat underligt upptill, som en klänning för att det är det enda som är rent. Allra värst har det varit vid dom tillfällen när man efter många om och men fått tag på en tvättid man väntat på i ett halvår, har det sista plagget kläder på sig och släpar ur fem stora IKEA-säckar för att se ut som någon som inte har någon inredning hemma utan bara kläder från golv till tak.
Det är ganska lustigt vilka slutsatser man kan dra av andra människor bara utifrån vad dom pysslar med. Om någon står i kön på affären med vagnen full av toalettpapper är det ju lätt att man tänker att det är någon som tillbringar över halva sin livstid på skithuset och mysbajsar med doftljus och en bunt veckotidningar med en leende kungafamilj på omslaget. Ett exempel på detta är för ett tag sen då en manlig bekant ringde till mig och var tämligen upprörd över ett problem han inte visste hur han skulle lösa.
- Ellie, du måste hjälpa mig! hörde jag min upprörda vän flåsa på andra sidan luren.
- Med vadå?
- Jag måste ha kondomer! Nu lät det som att han var nära att kollapsa.
- Jaha, är det inte bara att köpa det då? Du är ju en vuxen karl.
- Nej, för jag tror att kassörskan tänker att jag ska hem och ligga!
- Men du ska ju tydligen det?
- Jo, men ändå! Dessutom ska jag handla en vattenmelon och hur ser det ut?!
Det hela slutade med att jag omgående fick möta upp honom på stan, diskret langa ut det omtalade gummit och sedan snabbt smyga ner dom i väskan åt min nervösa svettiga vän som stod och kedjerökte med sammanbitna käkar. Det kändes onekligen som man genomförde en kriminell handling, men det vore enligt honom ännu värre ifall om tanten i kassan på ICA skulle få för sig att lägga ihop 1 + 1 och tro att han skulle hasta iväg och ha sexuellt umgänge med en frukt.
Saker och ting är inte alltid vad det ser ut att vara, bara lite annorlunda. Att jag råkar äga en diskborste behöver ju inte det betyda att jag använder den och att jag har tvättmedel i städskåpet innebär inte nödvändigtvis att jag lägger det i facket på maskinen där man brukar. Det är inte så lätt att ställa om sig från ungkarlslivet, men att inte äta på engångstallrikar måste trots allt vara ett steg i rätt riktning. Det kanske blir kvinna av mig en dag också, men man ska ju inte lova för mycket.
Chopchop
Nu är det ungefär tre veckor sen jag skrev, det börjar ta sig som pyromanen sa.
Igår kom jag att tänka på hur osmickrande man kan vara emellanåt och på dom gånger man gått omkring hemma och varit lite smått alldaglig men samtidigt så oändligt och obeskrivligt ful. Dessutom har man vid sådana tillfällen lyckats hamna i hissen med folk fast man innerligt hoppats att ingen skulle kliva in och att man hellre rasat ner i hisschaktet än att dela dom trånga kvadratmetrarna med en okänd människa som synar en uppifrån och ner med stora, skrämda ögon.
Jag menar dom dagar man satt upp håret med en träslev och har mjukisbyxor på sig som knappt sitter uppe för man råkat dragit ur snöret som man inte fått tillbaka trots att man försökt för kung och fosterland och har något annat underligt upptill, som en klänning för att det är det enda som är rent. Allra värst har det varit vid dom tillfällen när man efter många om och men fått tag på en tvättid man väntat på i ett halvår, har det sista plagget kläder på sig och släpar ur fem stora IKEA-säckar för att se ut som någon som inte har någon inredning hemma utan bara kläder från golv till tak.
Det är ganska lustigt vilka slutsatser man kan dra av andra människor bara utifrån vad dom pysslar med. Om någon står i kön på affären med vagnen full av toalettpapper är det ju lätt att man tänker att det är någon som tillbringar över halva sin livstid på skithuset och mysbajsar med doftljus och en bunt veckotidningar med en leende kungafamilj på omslaget. Ett exempel på detta är för ett tag sen då en manlig bekant ringde till mig och var tämligen upprörd över ett problem han inte visste hur han skulle lösa.
- Ellie, du måste hjälpa mig! hörde jag min upprörda vän flåsa på andra sidan luren.
- Med vadå?
- Jag måste ha kondomer! Nu lät det som att han var nära att kollapsa.
- Jaha, är det inte bara att köpa det då? Du är ju en vuxen karl.
- Nej, för jag tror att kassörskan tänker att jag ska hem och ligga!
- Men du ska ju tydligen det?
- Jo, men ändå! Dessutom ska jag handla en vattenmelon och hur ser det ut?!
Det hela slutade med att jag omgående fick möta upp honom på stan, diskret langa ut det omtalade gummit och sedan snabbt smyga ner dom i väskan åt min nervösa svettiga vän som stod och kedjerökte med sammanbitna käkar. Det kändes onekligen som man genomförde en kriminell handling, men det vore enligt honom ännu värre ifall om tanten i kassan på ICA skulle få för sig att lägga ihop 1 + 1 och tro att han skulle hasta iväg och ha sexuellt umgänge med en frukt.
Saker och ting är inte alltid vad det ser ut att vara, bara lite annorlunda. Att jag råkar äga en diskborste behöver ju inte det betyda att jag använder den och att jag har tvättmedel i städskåpet innebär inte nödvändigtvis att jag lägger det i facket på maskinen där man brukar. Det är inte så lätt att ställa om sig från ungkarlslivet, men att inte äta på engångstallrikar måste trots allt vara ett steg i rätt riktning. Det kanske blir kvinna av mig en dag också, men man ska ju inte lova för mycket.
Chopchop
Konsten att kvarhålla en herre & att halka och hasa hejvilt vinterhalvåret
Tjoflöjt
Nu så har man sedan senaste inlägget (som måste varit någon gång när färg-TV började bli populärt) minsann gått och blivit ringmärkt på gamla dar. Det var väl lika bra när man ändå fått tag på en karl, konceptet att kedja fast honom i diskbänken fungerade inte riktigt i praktiken för då får ju inte jag någon mat. Det skulle bara sluta med att jag skulle få skörbjugg av att enbart äta glass eftersom det är det enda som man inte kan misslyckas med i matväg så skulle jag bli undernärd (även om det nu skulle ta ett år, bastant och stadig i blåsväder som man är).
Sen skulle jag dessutom bli tvungen att rassla omkring med droppställning fram och tillbaka över trösklar och andra hinder som slutligen skulle resultera i att jag blev totalt utarbetad, ramlade och bröt alla befintliga ben i kroppen. Därefter skulle jag bli helt invalidiserad och inte ens kunna sleva i mig min enda näringskälla för egen maskin. Då skulle jag få lov att vänta tills glassen smälte och dricka den som milkshake, litet utav ett omständigt projekt. Så det var helt enkelt enklast att dra med honom till guldsmeden tyckte jag. Ett plus i kanten är att han faktiskt är ett material man kan behålla livet ut. Bonusen är då att jag slipper ligga som en utmattad stelopererad grönsak också.
För övrigt har ju som känt hösten kommit och det är väl bara jag i hela vårat avlånga land som tycker det är skitkul att skrapa rutor på morgonen och halka omkring utanför porten som en ål på glansis. Förra året fulländade jag den totala pensionärsstilen med att spänna på mig ett par broddar som jag faktiskt använde ett par gånger. Till slut tog jag dock mitt förnuft till fånga när jag insåg att det inte var så sexigt att det lät klippetiklopp när man kom gåendes förbi ett gäng med killar i min egen ålder. Sen blev dom liggandes på hatthyllan och jag bröt väl förstås benen av mig resten av vintern men det var det värt för att slippa bli förknippad med gummi och piggar som ett vandrande dubbdäck.
Ritch ratch
Nu så har man sedan senaste inlägget (som måste varit någon gång när färg-TV började bli populärt) minsann gått och blivit ringmärkt på gamla dar. Det var väl lika bra när man ändå fått tag på en karl, konceptet att kedja fast honom i diskbänken fungerade inte riktigt i praktiken för då får ju inte jag någon mat. Det skulle bara sluta med att jag skulle få skörbjugg av att enbart äta glass eftersom det är det enda som man inte kan misslyckas med i matväg så skulle jag bli undernärd (även om det nu skulle ta ett år, bastant och stadig i blåsväder som man är).
Sen skulle jag dessutom bli tvungen att rassla omkring med droppställning fram och tillbaka över trösklar och andra hinder som slutligen skulle resultera i att jag blev totalt utarbetad, ramlade och bröt alla befintliga ben i kroppen. Därefter skulle jag bli helt invalidiserad och inte ens kunna sleva i mig min enda näringskälla för egen maskin. Då skulle jag få lov att vänta tills glassen smälte och dricka den som milkshake, litet utav ett omständigt projekt. Så det var helt enkelt enklast att dra med honom till guldsmeden tyckte jag. Ett plus i kanten är att han faktiskt är ett material man kan behålla livet ut. Bonusen är då att jag slipper ligga som en utmattad stelopererad grönsak också.
För övrigt har ju som känt hösten kommit och det är väl bara jag i hela vårat avlånga land som tycker det är skitkul att skrapa rutor på morgonen och halka omkring utanför porten som en ål på glansis. Förra året fulländade jag den totala pensionärsstilen med att spänna på mig ett par broddar som jag faktiskt använde ett par gånger. Till slut tog jag dock mitt förnuft till fånga när jag insåg att det inte var så sexigt att det lät klippetiklopp när man kom gåendes förbi ett gäng med killar i min egen ålder. Sen blev dom liggandes på hatthyllan och jag bröt väl förstås benen av mig resten av vintern men det var det värt för att slippa bli förknippad med gummi och piggar som ett vandrande dubbdäck.
Ritch ratch
Att avverka en livstid, ventilera fram vapenvila i väntrummet & att vara en vandrande avocado
God eftermiddag
Jag är ganska säker på att jag idag besökt vad som måste klassas som topp 10 tråkigaste platserna i hela världen. Där det enda som händer där är att ljuset från gamla lysrörslampor vibrerar, en trött och halvdöd fluga envisas med att åka och slå huvudet i glasrutan där det på andra sidan sitter en skräcködla med glasögon i ett senilsnöre som inte ser ut att vara mycket piggare och mer sugen på livet än den vingbeklädda varelsen. Ganska lika är dom ändå, receptionisten och flugan. Enda skillnaden är att tanten inte dunkar huvudet i receptionsluckan utan sitter istället och bläddrar monotont i massa papper som hon ändå inte verkar se vad det står i.
Förutom dessa fantastiskt händelserika sinnesintryck som vårdcentralen ger så sitter det 13 äldre människor på rad på bänkar. Den ena kniper ihop munnen hårdare än den andra medan den tredje svettigt och ursäktande svarar nervöst i telefon när det ringer en signal som skvallrar om att mobilen är från ungefär 1995. - Det är Lennart. Går bussen 11.20, säger du. Jaha. Ja. Jag måste lägga på. Ja. 11.20! Vi säger så. Nej, det ska jag inte. Jag måste sluta, jag är på vårdcentralen. Vi säger så då, ja. Hej. Tack ska du ha, hejdå."
Det får mig genast att undra varför den svettige mannen blir så svettig, är det så att han tror att ett telefonsamtal skulle ta död på omgivningen som ändå ser ut att ha klarat 100 år i bara söndagar? Någon sitter och idisslar förstrött så tandprotesen gnisslar och en annan halvsover med armarna i kors på magen. Plötsligt hör man en bestämd röst från hörnet där tv:n sitter som säger: "Lyssnar du på det där?"
"Nja, lite halvhjärtat", svarar tilltalade pensionär 2 till pensionär 1. Pensionär 1 spänner ögonen i hallåan på SVT2 och tillbaka på pensionär 2. "Man hör ju inte vad dom säger ändå. Bara massa irriterande ljud". Pensionär 1 tar upp en dagstidning och vågar inte säga att han faktiskt lyssnade på vad Tuttfia skulle säga om nästkommande program eller dra till med för klämkäckt skämt om det föregående för att få till en bra övergång. "Ja, det har du rätt i. Stäng av du om du vill".
Lång tystnad.
"Nej, men det är ju faktiskt så att det ändå inte hörs något, det blir liksom bara ett slags brus så får man lov å läsa på läpparna". Pensionär 1 verkar ha fått dåligt samvete över att ha bossat över pensionär 2 och försöker inleda en lättsam konversation men det går sådär. Det låter mest bara krystat när pensionär 1 berättar om höga frekvenser och syrsor som man kan lyssna på på CD-skiva innan man lägger sig så man får hörseln tillbaka tills man vaknar. Plötsligt hör jag "DÖÖLÖÖÖ" och skärmen slår om till mitt nummer. Tar upp min väska, tackar min lyckliga stjärna för att jag fortfarande bara är 25 år och inte har 60 år till på nacken.
Man kan klaga över rynkor och stigande ålder. Men när man sitter i ett väntrum och bråkar om ljudet på tv:n för att man har dålig hörsel medan någon annan håller på att ramla av bänken för att personen i fråga helt enkelt är för gammal, då finns det inte så mycket mer kvar att gnälla över. Jag tycker själv att jag börjar se ut som en bortglömd och ihoptorkad avocado eller dadel från julen -92 runt ögonen men det är ju ändå tecken på att man varit glad. Sen så är det klart man blir på bra humör när man kommer på att man förhoppningsvis hinner göra en del innan man tycker att höjdpunkten på dagen är när monitorn i vårdcentralens tak slår om till rätt nummer.
Pling
Jag är ganska säker på att jag idag besökt vad som måste klassas som topp 10 tråkigaste platserna i hela världen. Där det enda som händer där är att ljuset från gamla lysrörslampor vibrerar, en trött och halvdöd fluga envisas med att åka och slå huvudet i glasrutan där det på andra sidan sitter en skräcködla med glasögon i ett senilsnöre som inte ser ut att vara mycket piggare och mer sugen på livet än den vingbeklädda varelsen. Ganska lika är dom ändå, receptionisten och flugan. Enda skillnaden är att tanten inte dunkar huvudet i receptionsluckan utan sitter istället och bläddrar monotont i massa papper som hon ändå inte verkar se vad det står i.
Förutom dessa fantastiskt händelserika sinnesintryck som vårdcentralen ger så sitter det 13 äldre människor på rad på bänkar. Den ena kniper ihop munnen hårdare än den andra medan den tredje svettigt och ursäktande svarar nervöst i telefon när det ringer en signal som skvallrar om att mobilen är från ungefär 1995. - Det är Lennart. Går bussen 11.20, säger du. Jaha. Ja. Jag måste lägga på. Ja. 11.20! Vi säger så. Nej, det ska jag inte. Jag måste sluta, jag är på vårdcentralen. Vi säger så då, ja. Hej. Tack ska du ha, hejdå."
Det får mig genast att undra varför den svettige mannen blir så svettig, är det så att han tror att ett telefonsamtal skulle ta död på omgivningen som ändå ser ut att ha klarat 100 år i bara söndagar? Någon sitter och idisslar förstrött så tandprotesen gnisslar och en annan halvsover med armarna i kors på magen. Plötsligt hör man en bestämd röst från hörnet där tv:n sitter som säger: "Lyssnar du på det där?"
"Nja, lite halvhjärtat", svarar tilltalade pensionär 2 till pensionär 1. Pensionär 1 spänner ögonen i hallåan på SVT2 och tillbaka på pensionär 2. "Man hör ju inte vad dom säger ändå. Bara massa irriterande ljud". Pensionär 1 tar upp en dagstidning och vågar inte säga att han faktiskt lyssnade på vad Tuttfia skulle säga om nästkommande program eller dra till med för klämkäckt skämt om det föregående för att få till en bra övergång. "Ja, det har du rätt i. Stäng av du om du vill".
Lång tystnad.
"Nej, men det är ju faktiskt så att det ändå inte hörs något, det blir liksom bara ett slags brus så får man lov å läsa på läpparna". Pensionär 1 verkar ha fått dåligt samvete över att ha bossat över pensionär 2 och försöker inleda en lättsam konversation men det går sådär. Det låter mest bara krystat när pensionär 1 berättar om höga frekvenser och syrsor som man kan lyssna på på CD-skiva innan man lägger sig så man får hörseln tillbaka tills man vaknar. Plötsligt hör jag "DÖÖLÖÖÖ" och skärmen slår om till mitt nummer. Tar upp min väska, tackar min lyckliga stjärna för att jag fortfarande bara är 25 år och inte har 60 år till på nacken.
Man kan klaga över rynkor och stigande ålder. Men när man sitter i ett väntrum och bråkar om ljudet på tv:n för att man har dålig hörsel medan någon annan håller på att ramla av bänken för att personen i fråga helt enkelt är för gammal, då finns det inte så mycket mer kvar att gnälla över. Jag tycker själv att jag börjar se ut som en bortglömd och ihoptorkad avocado eller dadel från julen -92 runt ögonen men det är ju ändå tecken på att man varit glad. Sen så är det klart man blir på bra humör när man kommer på att man förhoppningsvis hinner göra en del innan man tycker att höjdpunkten på dagen är när monitorn i vårdcentralens tak slår om till rätt nummer.
Pling
Förnöjda nygifta, konsten att vara en konfettimaskin & fyra iväg föda
God afton
Blir lika förvånad varje gång jag ser att det finns stackare som fortfarande läser min blogg trots uppdatering 2 ggr/året. Har haft lite fullt upp senaste tiden och jobbat rätt mycket, prio ett när man slutat jobbet är i princip att äta, skita och sova. Det är sällan så att man rycker med sig datorn in på skithuset och sitter och skriver tills man domnat bort i låren och har märken efter toalettringen som sitter kvar en halv livstid eller knackar på tangenterna samtidigt som man hamstrar munnen full med mat så det flyger åt alla håll.
På tal om det så ligger jag i skrivande stund och äter morötter (men det är inte för att vara nyttig, dom fyller bara ut tomrummet innan middagen efter popcornen som var själva huvudrätten) och hostar samtidigt. Har kommit fram till att jag skulle kunna ha en väldigt betydande roll på bröllop. Istället för att kasta ris på brudparet kan man bara hyra in mig, dra på mig en klänning som matchar med brudtärnorna (som givetvis inte sitter lika bra utan får mig se ut som en Skogaholmslimpa i ett kasslernät) och sen ge mig ett par morötter i näven och vänta på att rethostan från helvetet ska börja. Efter det har de lyckliga nygifta fina detaljer av orangefärgad konfetti från topp till tå. Annars kan jag fungera som ett ekonomiskt substitut för rökmaskin på 8-årsdisco om man ställer mig någonstans under godisbordet och kamofluerar mig med något gott.
Ska börja sälja mig själv på TV-shop och hoppas på ett lyckat resultat. En Ellie - så många möjligheter.
Frrrrrr
Blir lika förvånad varje gång jag ser att det finns stackare som fortfarande läser min blogg trots uppdatering 2 ggr/året. Har haft lite fullt upp senaste tiden och jobbat rätt mycket, prio ett när man slutat jobbet är i princip att äta, skita och sova. Det är sällan så att man rycker med sig datorn in på skithuset och sitter och skriver tills man domnat bort i låren och har märken efter toalettringen som sitter kvar en halv livstid eller knackar på tangenterna samtidigt som man hamstrar munnen full med mat så det flyger åt alla håll.
På tal om det så ligger jag i skrivande stund och äter morötter (men det är inte för att vara nyttig, dom fyller bara ut tomrummet innan middagen efter popcornen som var själva huvudrätten) och hostar samtidigt. Har kommit fram till att jag skulle kunna ha en väldigt betydande roll på bröllop. Istället för att kasta ris på brudparet kan man bara hyra in mig, dra på mig en klänning som matchar med brudtärnorna (som givetvis inte sitter lika bra utan får mig se ut som en Skogaholmslimpa i ett kasslernät) och sen ge mig ett par morötter i näven och vänta på att rethostan från helvetet ska börja. Efter det har de lyckliga nygifta fina detaljer av orangefärgad konfetti från topp till tå. Annars kan jag fungera som ett ekonomiskt substitut för rökmaskin på 8-årsdisco om man ställer mig någonstans under godisbordet och kamofluerar mig med något gott.
Ska börja sälja mig själv på TV-shop och hoppas på ett lyckat resultat. En Ellie - så många möjligheter.
Frrrrrr
Konstanta skick, knastrande kost & knaggliga köksprestationer
Hej Sverige (eller "världen" för att låta ytterligare lite narcissistisk).
Nu är fröken Westberg tillbaka i sadeln efter en liten stunds uppehåll bakom fjäderpennan. Eftersom det sällan eller aldrig händer så många häpnadsväckande saker så har det heller inte funnits så mycket att skriva om. Livet går sin gilla gång både för mig och staden i övrigt; gatumusikanterna utanför Åhléns fortsätter att rassla med sina bongotrummor och gnissla med felstämda dragspel i väntan på att hamstra sedlar så att dom kan tanka sina nya BMW och Chrysler efter att ha storhandlat lite smått och gott på Systembolaget. Tanten på tobaksaffären är fortfarande beredd att vänligt men bestämt slänga fram tre paket Pall Mall menthol när jag hasar in över tröskeln och ölpumparna på Pitchers fungerar som dom ska. Allt är under kontroll med andra ord.
På jobbfronten är det inte heller någon större skillnad, jag fortsätter vara mer förvirrad än de dementa och när jag blir lämnad ensam i köket står jag som vanligt fastvuxen i golvet och gapar paralyserat som en mossig fågelholk medan diverse matrester ligger och brinner på plattan eller håller på att bli uppeldade i ugnen. Inga större framsteg alltså men det är inte något jag räknat med att göra heller. Det gäller att lägga ribban lågt ifall om man någon gång skulle lyckas koka potatis utan att det blir till en diffus överkokt gröt. Kanske att man ska utbilda sig till kokerska (heter det fortfarande så eller var det under 1930-talet yrkeskategorin gick under den benämningen?) för att öka säkerheten för människor i min omgivning. Eller inte, folk lär ju leva lite farligt och våga chansa. Annars skulle det inte finnas trisslotter.
Dags att knyta ihop säcken för idag och se vad morgondagen bär i sitt sköte. Finns det förresten någon som blir sugen, ivrig och intresserad av att få veta vad som händer dagen efter när man uttrycker sig på det viset? För jag kan minnas att jag och Hanna brukade sitta och hulka ikapp när vi hörde det ordet. Men det var på den tiden när man var ung, hade ett obesudlat ordförråd och ännu inte hade börjat plöja sig fram genom livets alla händelser som ångvältar på en fridfull sommaräng.
Mina yttersta ursäkter till er som brukar klaga på för långa inlägg, hoppas att ni inte dessutom lider av brytningsfel.
Sprak
Nu är fröken Westberg tillbaka i sadeln efter en liten stunds uppehåll bakom fjäderpennan. Eftersom det sällan eller aldrig händer så många häpnadsväckande saker så har det heller inte funnits så mycket att skriva om. Livet går sin gilla gång både för mig och staden i övrigt; gatumusikanterna utanför Åhléns fortsätter att rassla med sina bongotrummor och gnissla med felstämda dragspel i väntan på att hamstra sedlar så att dom kan tanka sina nya BMW och Chrysler efter att ha storhandlat lite smått och gott på Systembolaget. Tanten på tobaksaffären är fortfarande beredd att vänligt men bestämt slänga fram tre paket Pall Mall menthol när jag hasar in över tröskeln och ölpumparna på Pitchers fungerar som dom ska. Allt är under kontroll med andra ord.
På jobbfronten är det inte heller någon större skillnad, jag fortsätter vara mer förvirrad än de dementa och när jag blir lämnad ensam i köket står jag som vanligt fastvuxen i golvet och gapar paralyserat som en mossig fågelholk medan diverse matrester ligger och brinner på plattan eller håller på att bli uppeldade i ugnen. Inga större framsteg alltså men det är inte något jag räknat med att göra heller. Det gäller att lägga ribban lågt ifall om man någon gång skulle lyckas koka potatis utan att det blir till en diffus överkokt gröt. Kanske att man ska utbilda sig till kokerska (heter det fortfarande så eller var det under 1930-talet yrkeskategorin gick under den benämningen?) för att öka säkerheten för människor i min omgivning. Eller inte, folk lär ju leva lite farligt och våga chansa. Annars skulle det inte finnas trisslotter.
Dags att knyta ihop säcken för idag och se vad morgondagen bär i sitt sköte. Finns det förresten någon som blir sugen, ivrig och intresserad av att få veta vad som händer dagen efter när man uttrycker sig på det viset? För jag kan minnas att jag och Hanna brukade sitta och hulka ikapp när vi hörde det ordet. Men det var på den tiden när man var ung, hade ett obesudlat ordförråd och ännu inte hade börjat plöja sig fram genom livets alla händelser som ångvältar på en fridfull sommaräng.
Mina yttersta ursäkter till er som brukar klaga på för långa inlägg, hoppas att ni inte dessutom lider av brytningsfel.
Sprak
Att kommentera korrekt, klädkrux & konsten att vara kärvänlig
En hyllning till de trebenta
Det här inlägget vill jag tillägna alla killar därute som någon gång i livet genomgått detta trauma. Jag har själv bevittnat en del situationer när plågan och skräcken i era ögon varit lika stor som att bli tvingad att spendera varje dag omkringklapprandes i klackskor och kortkort eller bo hemma med mamma för resten av livet. När man bedjande sett er önska att ni för allt i världen inte vore där just då utan hemma med fötterna nerkörda i de fyrkantiga noppiga tubsockorna i ett stabilt läge på soffbordet med en pilsner i näven. Nämligen dom gångerna ni fått lov att följa med eran tjej på shopping.
De flesta män jag känner har sällan eller aldrig något sug efter att springa omkring och pilla på små söta tröjor i olika material eller beundra höjden/bredden/längden/färgen/mönstret på en sko. Det är inte heller så ofta man ser två personer av det manliga könet gå in två och två i en provhytt för att sedan utbrista massa uppmuntrande kommentarer med hög stämma och kvittrande toner för att sedan avsluta hela tillställningen med "du är sååå fin!", "nej, det är DU som är det!"
Alla gånger som en tjej undrar om klänningen är fin eller om hon ser tjock ut i det där plagget jämfört med det första i kombination med det andra eventuellt tillsammans med det tredje, så kan jag förstå att ni svarar på måfå. Om någon skulle ställa så mycket frågor till mig under ett besök på stan eller inför en fest eller liknande skulle jag förmodligen hellre tänka på hur Lasse Kronér ser ut i tajta trikåer och känna ett större engagemang.
Om det vore tvärtom och killarna började fråga oss "dom här skorna, visst får dom mig att se kortare ut? Och slipsen, hallå den här färgen kan väl knappast passa till mina ögon?" etc, så skulle man inget annat än att filtrera 95%, svara ibland och hoppas på att det blev rätt. För om en tjej får ett svar hon inte är nöjd med så följer ett antal upprörda följdfrågor så det gäller att känna in både stämning och situation för att inte hamna under ett korsförhör som kan pågå i åratal. "Kommer du ihåg den där gången 2002 när du sa att den där kjolen... vad menade du med det egentligen?"
Så därför vill jag ge en stor eloge till alla er grabbar som lyckas genomlida detta genomgående drag som de flesta kvinnor verkar ha. Ni har inte bara ett tålamod av plåt utan är även egentligen professionella på att läsa av oss. Det är väl bara det att ni ibland kanske hellre skulle äta pölsa till frukost, lunch och middag tills domedagen än att försöka klara er igenom frågor som inte ens en fullfjädrad politiker skulle kunna slingra sig ifrån.
Avslutar med klippet på tjejen som har lite utav ett klädproblem.
Aaaah
Konsten att vara pigg, tröttsamma historier & att peta sporadiskt med pinnar
Hej kära vänner
Har inte haft tid att skriva för jag har slitit som en nordsvensk arbetshäst med sitt anletes svett i hovskägget. Har lite svårt att förstå hur jag resonerade när jag tyckte att det var lite halvjobbigt att ligga hemma på sofflocket och skriva uppsatser, jag kunde ju då
1) Ligga stilla och endast röra fingrarna vilket sparade oerhört mycket energi. 2) Äta kebab när jag ville, har upptäckt att det är rätt komplicerat att trycka ner en i jackfickan och ha med på jobbet. 3) Sova så mycket att påsarna under ögonen blev så stora att man hade kunnat lägga potatis i dom när man var och handlade. Då hade det blivit många avundsjuka blickar från snåla pensionärer som minsann fick lov att betala 1,50 för kassen.
Nu är det ju vår och är man inte pigg då så får man stryk. Eller åtminstone brukar man få höra att det är något allvarligt fel på en så det är tur att Aftonbladet och Expressen ger såna konkreta och handfasta tips på vad man ska göra. Snart kommer dom nog på att morötter är så farligt att det visslar i dom inre organen men att T-sprit däremot "rensar ut vintertröttheten med ny metod".
"T-Röd - För dig som tänkt klart"
Men vad kan det spela för roll om man är trött under hela sommarhalvåret och sover lika mycket som om man skulle varit tvungen att konstant lyssna på en påhittad ljudbok som Inga-Maj, 62 på Hemköp spelat in med sin rostiga gamla kasettbandspelare. Man kan ju fortfarande vara med på sociala aktiviteter i detta slumrande tillstånd bara folk petar på en med en pinne så man vaknar när det händer något roligt.
Så om du känner dig lite hängig är ett tips är därför att gå ut och plocka ihop en säck med kvistar av olika slag som du sedan delar ut till vänner och bekanta (speciellt viktigt är detta om du ska medverka vid vigslar, dop eller andra stora högtider då det ser bäst ut att vara vaken) sen är det bara att korka igen ögonlocken och sova gott. Fast själv tänker jag nog försöka hänga med så gott det går i förhållande till min arma ålder. Man lär ju i alla fall hoppa till de gånger som någon sprätter en öl.
Kvidevitt
Solstekningar, skosaneringar & att nakenchocka som Caesar
Tjofaderittan
Det verkar som att våren är på ingång i Sverige, men först ska man tydligen genomlida såna fantastiska stormstyrkor att man kommer ha ett hårstrå kvar på huvudet lagomt tills sommaren anländer. Alla verkar vara helt lyriska i väntan på denna årstid men för min del skulle jag kunna hoppa direkt till nästa. Jag kan inte se så mycket positivt i att det ligger tonvis med grus på vägarna som legat på isen så att man får gå en meter, stanna, tömma skon, trycka på sig den igen för att sedan upprepa samma procedur om och om igen tills man är måttligt till lagomt försenad dit man skulle.
Sen när solen börjar steka kommer jag se ut som en bränd och friterad prickigkorvskiva i ansiktet och får med största säkerhet även detta år höra att jag har en lastbilsbränna. Men det var inte undra på att bartendern var tvungen att påpeka det då alla andra tjejer på krogen var fräscht sommarbruna i en gyllenbrun färg medan jag gick runt och var knallröd på armarna och skiftade i en ojämn grisrosa färg på resterande kroppsdelar.
Med våren kommer även alla leende cyklister fram runt buskar och hörn, dom där som trampar omkring och ler samtidigt som dom blundar och blir en bunt flummiga trafikfaror. Något som är positivt när det blir lite värme i luften är onekligen alla karlar som kastar av sig kläder åt både höger och vänster. Förra året när jag kom glidandes nerför en gata i Mercan fick jag ju syn på en skapelse som var lika lättklädd som Julius Caesar skulle ha varit om han fått i sig för mycket rödvin, blivit på pickalurven och supit bort togaskynket. Denna uppenbarelse resulterade i att jag slirade upp på refugen och var några centimter ifrån en planterad gammal björk.
Vart jag vill komma är att våren är en farlig tid varesig om man blundar så det krampar i ögonlocken för man är glad eller håller ögonen ivrigt och nyfiket öppna för då ser man alldeles för mycket trevligheter. Därför kan ett alternativ vara att gå omkring med cyklop eller simglasögon på sig, för då får man lite utav ett tunnelseende och kan koncentrera sig på det nödvändigaste i trafiken. Det tänker då i alla fall jag ha för att slippa jämna alla träd och buskar med marken, det blir dyrt för Falu kommun det.
Jag kom, jag såg, jag raserade.
Brak
Det verkar som att våren är på ingång i Sverige, men först ska man tydligen genomlida såna fantastiska stormstyrkor att man kommer ha ett hårstrå kvar på huvudet lagomt tills sommaren anländer. Alla verkar vara helt lyriska i väntan på denna årstid men för min del skulle jag kunna hoppa direkt till nästa. Jag kan inte se så mycket positivt i att det ligger tonvis med grus på vägarna som legat på isen så att man får gå en meter, stanna, tömma skon, trycka på sig den igen för att sedan upprepa samma procedur om och om igen tills man är måttligt till lagomt försenad dit man skulle.
Sen när solen börjar steka kommer jag se ut som en bränd och friterad prickigkorvskiva i ansiktet och får med största säkerhet även detta år höra att jag har en lastbilsbränna. Men det var inte undra på att bartendern var tvungen att påpeka det då alla andra tjejer på krogen var fräscht sommarbruna i en gyllenbrun färg medan jag gick runt och var knallröd på armarna och skiftade i en ojämn grisrosa färg på resterande kroppsdelar.
Med våren kommer även alla leende cyklister fram runt buskar och hörn, dom där som trampar omkring och ler samtidigt som dom blundar och blir en bunt flummiga trafikfaror. Något som är positivt när det blir lite värme i luften är onekligen alla karlar som kastar av sig kläder åt både höger och vänster. Förra året när jag kom glidandes nerför en gata i Mercan fick jag ju syn på en skapelse som var lika lättklädd som Julius Caesar skulle ha varit om han fått i sig för mycket rödvin, blivit på pickalurven och supit bort togaskynket. Denna uppenbarelse resulterade i att jag slirade upp på refugen och var några centimter ifrån en planterad gammal björk.
Vart jag vill komma är att våren är en farlig tid varesig om man blundar så det krampar i ögonlocken för man är glad eller håller ögonen ivrigt och nyfiket öppna för då ser man alldeles för mycket trevligheter. Därför kan ett alternativ vara att gå omkring med cyklop eller simglasögon på sig, för då får man lite utav ett tunnelseende och kan koncentrera sig på det nödvändigaste i trafiken. Det tänker då i alla fall jag ha för att slippa jämna alla träd och buskar med marken, det blir dyrt för Falu kommun det.
Jag kom, jag såg, jag raserade.
Brak
