Ellie

Vilken underbar blandning!

Nyss hemkommen från att ha varit och plaskat runt i ett stillastående vattendrag men min kära Paulsson. Eftersom hon ville åka och bada och jag närmast ville dränka mig med tanke på värmen, så följde jag med. Vid första anhalten som var vid Lilltorpet var det bara att vända på flipflopskorna för där var det lika befolkat som i Zimbabwe. Så då tog vi den vita lilla opeln och styrde ett kvartsvarv på kompassen och kom fram till Krondiket som, som tidigare nämnt, är ett stillastående vattendrag. Hemskt underligt ställe, för vattnet ligger bara några decimeter nedanför väggrenen. Så där var det bara att ta ett skutt ner bland vass och sten.



Som alltid så blir jag lite manisk på att göra kullerbyttor i vattnet, men det är väldigt sällan jag lyckas med denna konst. När jag får vatten i öronen blir jag lika panikslagen som om jag skulle bli instängd i en trång bingolokal med Ernst Kirsteiger som utropare. Och när jag gör någonting som är väldigt lamt, brukar Hanna säga "Nej, men du, lägg ner det där.. det är lika dödfött som dina kullerbyttor på Kanarieöarna..."  så då kan man nästan bilda sig en uppfattning.

Då kom vi istället på att man i sina yngre dar brukade låta en vän, som det kanske inte var så noga med, huka sig under vattenytan och som man sedan trampade på axlarna för att bli ivägskjuten. Vi kom ganska snabbt fram till att jag var den som skulle sätta livhanken till och jag gjorde enligt Hannas anvisningar. Väl där under vattenytan såg jag hur mitt liv (som vanligt, utan undantag) återigen passerade revy. Jag kände hur hon stog på mina axlar men jag hade vid det laget redan dragit arselet i gruset botten, utan att så att säga, skjuta iväg henne. Så där låg jag, hjälplös och kippade efter luft som en mört ute på ålandhav. När jag inte hade mer luft att blåsa ut, och hon lade märke till att det slutade komma upp bubblor till ytan, så klev hon så vänligt av. Det var alltså heller ingenting vi kunde underhålla oss med. Vi gjorde dock ett antal försök, då min kära väninna uppmanade mig;

"Nej men ner med dig nu! Det är inte så svårt. En gång till!"
"Men du jag kommer ju drunkna!"
"Ähh, det gör inget. Bara JAG har roligt!"

Vi gick vidare till nästa aktivitet, som var att kasta macka (vi hade vid det laget börjat domna bort i diverse lemmar, men stanna kvar i vattnet skulle vi. Därav den desperata jakten på någonting att göra). Vi plockade upp lite stenar från den slemmiga gröna bottnen, och jag lade genast märke till att fröken vänsterhänt svingade sitt grus farligt nära mina tinningar ett par gånger. Jag gjorde detsamma, men inte som hämndaktion, utan mer för att jag ser väldigt dåligt. Men vi skaffade oss ju ett motto, "det gör inget om du börjar blöda i tinningen, svimmar av och flyter upp till vattenytan, - bara JAG har roligt!"

Därefter begav vi oss till macken för att inhandla glass. Jag med min korta kjol skrämde väl slag på kassörskan med mina vita ben, för hon blev nervös och började prata om hur varmt det var därinne och att hon minsann stog alldeles bredvid en korvgrill. För att inte glömma att hon tänkt köpa en isglass enbart för att stoppa den under tröjan.
Efter det åkte vi till Slussen och satte oss där på bryggan och fick sällskap av dom muterade änderna. Dessutom blev Paulsson blåst på ränderna på sin lakritspuck. Ett besök hos Sverker Olofsson på Plus nästa. Så att man kan få slänga den i hans häftiga soptunna.



   

I och med att det inte var så lite glass vi köpte heller så funderar jag nu på om jag möjligtvis kan vara skengravid och har värkar, eller om det bara kan vara kramper av en mer naturlig orsak. För att jag skulle vara på smällen, är väl i princip det mest osannolika som skulle kunna hända. Att Stalin, Lenin och Goebbles skulle varit lekisfröknar klädda i små rosa förkläden och blommiga hattar i Bangladesh är nog mer troligt.

Detta var lite av vad denna dag med tillhörande värmebölja bjudit på.
Värmen som personen i Bingoberra-dräkten på Bingolotto för många år sen fick uppleva, har även jag idag blivit utsatt för.

La bamba

...ser till att magsåret blöder i magen!

Tänk vilka stödjande vänner man har!
Har pratat med kära Thunlind och gamla Paulsson och berättat att jag tänkt köpa en ny TV imorgon. Och gissa om jag sällan eller aldrig hört två kvinnoröster gå upp i sådan gäll falsett förut!
Linnea: "Men ELLINOR!! VAD ska du med en ny TV till? Det här stödjer jag inte! Vadå ska du byta ut ditt krogliv mot en TV och sitta hemma på helgerna? Jag känner inte igen dig! Verkligen inte! Och dessutom så brukar det ändå inte gå några bra program på helgerna så det slutar med att du kommer gå ut ändå.. eventuellt trappa ner till en gång i månaden.. hmm...! Nej nu vet jag inte vad som flugit i dig!"

Hanna: "Vadå?! Ska DU köpa ny TV?! Men vad ska du med en sån till? Har du inte redan en? Jag vill inte ha din TV (försökte pracka på henne min gamla om jag ska köpa en ny, samt bänken den står på men den gubben gick inte) och jag vill inte ha din bänk heller för den är för liten. Jag ska ha en låg och bred. Och förresten, så vet du ju knappt hur du sätter på TV:n du har nu, och du sitter ju aldrig i den där soffan. Du sitter ju mest framför datorn och gnessar på sängkanten, så den där är nog så nersutten nu att du borde sno ett varv på sängen och nöta där också. Det är inte bra att ligga ojämnt! Nej du, sov på saken. Det där är bara en fix idé. Det går över! Som när du skulle köpa en sibirisk dvärghamster. Det är bättre att du gör det istället, mycket billigare och säkert roligare. Men det är i och för sig säkert bara en tidsfråga innan hunden käkar upp den... Nej, det här stödjer jag inte!"

Vill bara säga att jag älskar mina vänner som alltid stöttar mig i alla beslut jag fattar. Och så vidare. HAHA.

Koskenkorva

Ja, nu ska det bli skönt med lite tung bas!

Eller unz unz unz för den delen, det går lika bra. Har varit hemma hos Spange och norpat saker från Jonas tallrik. Det var väl visserligen inte bara det jag gjorde, men det var trevligt. Noomi fick en lite putslustig rullväska av mig som är kombinerad kylväska som hon kan gå och rulla runt med i Göteborg. (aka "Dramaten-väska, red. anm).

Så nu är det väl dags att svinga sina lurviga. Fast i och med att dom mer eller mindre är lurviga ganska konstant så kanske man ska ge fan i att svinga dom. Åtminstone inte uppseendeväckande högt. Det skulle ju vara att utmana ödet. Folk kanske skulle tro att jag vore en sån där Amish, så skulle dom undra vart jag gjort av mitt svarta lille huckle och min häst och vagn. Så fötter i marknivå är nog nåt att satsa på.

Gissa om det rycker i alla lemmar efter att åka utomlands. Ungefär en gång om året har jag en inbyggd klocka, ungefär som moderskänslor vissa kvinnor har vid ägglossning. Skulle kunna gissa att jag har det lika jobbigt, åtminstone en gång på våren och sen på hösten. Då är det paella och spanska på hög nivå som gäller. Nu är det ju visserligen inte så jättelängesen jag var där, 5 månader sen, men det där lilla suget gör sig återigen påmint.

Nu får vi se vad denna groteska kväll har i sitt.. ja you know the dirty story.

Hasta luego

"Ett kärt minne att skratta sig galen på!

Måste också berätta om ett annat härligt minne, denna gång med min älskade Ellinore Westberg!

Jag hade precis flyttat dit jag bor nu & det visade sig att jag & ellinore blev grannar. Så nu bor vi mitt emot varandra & kan kolla in i varandras fönster när vi känner för det. Så vi bor alltså i olika hus, men bredvid varandra. Så en kväll står jag & pratar i telefon, säkert om någon vardaglig sak när jag plötsligt ser att det brinner på grannens balkong. På samma våning som älskade Ellinore bor på, fast på gaveln. Så när jag stått & kikat på detta inferno ett tag tänker jag att jag kanske borde vara en god medborgare & slå brandkåren en pling. Så för att få känna mig lite duktig & kanske bli hjälte är det precis vad jag gör. Men eftersom klockan passerat 21:00 fungerar inte portkoden så jag får ha telefonkontakt med brandmännen ett tag. Så jag går pliktskyldigt ut och möter dessa stiliga karlar mitt i natten. Men de kommer ju naturligvis inte in Så jag bestämmer mig för att gå upp till mig & ringa upp Ellinore som jag vet sitter hemma själv. I samma stund som jag skickar iväg mitt sms som löd "Kan du gå ner & öppna åt brandmännen?" skickar hon ett sms till mig som löd "Åh jag har tråkigt, skulle du inte vilja komma över & värma en ensam själ?" (Att vi lyckades skicka precis samtidigt var en slump) Som svar får jag "Yes kommer ner & öppnar nu". & där jag står & tittar ner på porten där dom stiliga brandmännen otåligt står & väntar, ser jag plötsligt 2 nakna fötter & två nakna ben. Min tanke var då att hon vekligen bjuder på sig själv & det ska man ju. Två sekunder senare får jag ett sms, det löd.."VA FAN DÅ!!?!!". Det visade sig att Ellie trodde att det var jag som var "brandmännen" eftersom hon skrivit & faktiskt frågat om jag ville "Värma" henne. Jag hade ju faktiskt inte berättat för henne att hon befann sig mitt i ett brinnande inferno & helt ovetandes om vad som hände i hennes kvarter. Så där står jag i mitt fönster, & kan inget annat än att vika mig dubbel av skratt av att hon står barnfota & så gott som naken mitt i natten & konfronterar sin & alla andra kvinnors hetaste fantasi! Jag skrattar mig galen fortfarande!"

"En tanke, varför tog hon inte chansen när hon hade den framför sig?? "

...såhär på kvällskvisten.

Att man sällan eller aldrig ska falla för låga priser. För tänk vad sjuk man kan bli. Förmodlgen inte sängliggande och döende kanske, men närapå.
Idag när jag var och handlade på City Gross så tog jag mig en titt på fetaosten. En sort var nedsatt till 2 för 35:- istället för 25:- styck, dvs att man sparar 15 kronor. 15 riksdaler rikare för att äta något som gick ut för 16 dagar sen, det är härligt! Dom tar vi.
Sen blev jag så fruktansvärt upprörd på de allra flesta artiklarna som jag letade efter bäst-före-datum på.
Så ser man på etiketten att det står:

Används före: Se datumstämpel.

Men snälla nån, var det inte den jag letade efter då?! Skulle det inte vara så mycket enklare om dom satte ut datumet där, istället för att irritera personen i fråga till max och upplysa om att man ska fortsätta leta på burkjäveln, exempelvis på locket eller nedre kanten?

I övrigt så har min dag varit rätt packad med aktiviteter för en slö hjärna. Har bland annat varit ute och joggat och spårat med Ricochet i skogen. Det gick bra och han sprang inte bort. Hade varit rätt jobbigt att fått reda på att Bertil Johansson från Vingåker hittat kissande hund som ser ut som en gråbock, under en gran utanför hans vedbod som hans svåger byggt 1954, som för övrigt var året då han träffade sin fru Barbro, som också är Lill-Babs riktiga namn. På tal om riktiga namn så heter säkert inte Peppe Eng just Peppe, utan säkert Per. Som utsökt får mig att tänka på en sommaräng någonstans på vägen mot Sandviken där det finns ett ställe som heter Sibbersbo, där det inte kan bo många människor. Och när jag ändå är inne på det där med obefolkade byar, så var det väl för grabbarna i Den sista färden där dom stötte på diverse löst folk och inavel. För att fundera lite på det, så är det vad som kan hända om man inte steriliserar alternativt kastrerar en kull med kattungar som så småningom blir könsmogna. Och ordet könsmogen användes flitigt på sexuallektionerna med en lärare som blev lite smått röd i ansiktet. Röd i ansiktet kan man även säga att jag blev idag när jag handlade och gick in i en stolpe, då jag samtidigt skulle titta på hyllan med pasta. Och att pasta är rikt på snabba kolhydrater kan vara bra att veta om man vill utesluta sådana ur sin kost. Kost är något man tydligen skall variera, då är det inte bra att äta exempelvis dillkött 9 dagar i rad. 9 dagar i rad har jag någongång i mitt liv lidit av PMS. När jag ändå funderar över bokstavligt förkortade sjukdomar, är TBC säkert inget man tackar ja till om man slipper. Fattigdom och svält, trångboddhet samt brist på utbildning och information bidrar väsentligt till att tbc är ett stort folkhälsoproblem. Fokhälsoproblem kan man kanske även säga att den svenska avundsjukan är. Och att vara avunsjuk förväxlar många ofta med svartsjuk, och väljer fel ord i fel sammanhang. Något som hänger samman är inte Skåne och Danmark, vilket vissa kan tycka är lite synd. Synd skulle det vara om man satt på tåget och började leta febrilt efter sin mobil och fråga folk om man sett den, när man fortfarande pratar i den. Prata i telefon är något som alla tycker är roligt, fast ingen tänker nog på hur många bakterier som frodas under knappsatserna. Knappsats är något som sitter på en permobil som oftast körs av en på något sätt invalid person. Det ordet upptäckte jag för tre dagar sen inskuret på väggen nere i min källare. Och i min källare kan man inte bara hitta saker som folk inte vill ha, utan även silverfiskar med dom bästa stamtavlorna. Stamtavla lär travhästen Järvsö Fax ha en ganska fin, vilket leder mig in på att det är just därifrån Lill-Babs kommer.


Barambarambaram

Ja, ibland undrar jag hur hög min IQ egentligen är.

Jag och Nanni gick i förrgår en kvällspromenad med Nova. På vägen mötte vi nånting som kom vaggandes. "Är det en grävling? Åh nej, akta dig, såna där kan bli skitelaka dom!" upplyste Nanni. Fast några sekunder senare upptäckte vi att det var en helt vanlig hederlig svensk igelkott. Jag gick fram för att ta kort och när den gått ner i diket tyckte hon att jag skulle klappa den.
"Men klappa den du!" 
"Är du säker på att det inte gör ont?"
"Neej, det går bra! Det är bara att kupa handen..."
Så jag böjde mig framåt och vinklade ut pekfingret (för jag tänkte att jag inte ville förlora hela handen) och petade. Precis när jag nuddade med mitt stackars finger så studsade den upp och skjöt ut alla taggar och förvandlades till en boll. I ren och skär panik hoppade jag upp ur diket och skrek "Naaaaanniiiii, du SA!" DU SA att den inte skulle sticka mig!!"
Fröken Skadeglädje själv stog på vägen och gapskrattade och jag tittade förtvivlat på mitt finger. "Gjorde det verkligen så ont eller är det bara chocken?" frågade hon. Just då vidhöll jag vid att det gjorde så fruktansvärt ont, men jag kom senare underfund med att det nog egentligen var det sistnämnda.


Grävlings-igelkotten
på promenad

Sandvikens
kantarell/vattentorn

Samma dag fast tidigare var vi ner på stan och kollade lite, där vi träffades Nannis syster och hennes tre (supergulliga) pojkar.
Vi gick in i en nyöppnad gulsmedsaffär som det stog en liten farbror i som såg ut att vara från Iran. Vi var på jakt efter nån form av stav till min tunga, då vi kommit fram till att det finns en möjlighet att det är läkstaven jag har kvar i. Så vi tittade lite på smyckena i hans välputsade disk innan Nanni dropped the question. Inte helt förvånande så såg lilla Iranfarbrorn väldigt förvirrad ut, och ungefär som en mänskligt frågetecken. Så hon fick sträcka ut tungan och visa. Inte det heller gjorde honom klokare, han visste nog säkert inte om hon lipade eller vad hon ville. Så han tog fram ett litet block efter att ha frågat ett antal gånger "va eter det?" och skrev fundersamt upp "tungstaf". Efter det visade han alla sina nässmycken. Petade med fingret på dom och tittade sedan upp på mig. Både jag och Nanni hade inte hjärta att göra annat än att stå lutade över hans samling och se intresserade ut. Han frågade "ur den ser ut bakom?" och syftade på den jag hade i näsan. För hans var minsann spiralformade. Efter vad som kändes som en evighet av tittande, så frågade Nanni om affären var nyöppnad varpå hon artikulerade "DET KOMMER NOG GÅ JÄTTEBRA FÖR DIG!"  Allt för att lilla farbrorn skulle förstå vad hon menade. Då visade att han kunde gravera i guld och laga alla smycken i världen. "DET BEHÖVS I DEN HÄR STAN, JÄTTEBRA!" Hon förklarade att hon skulle börja jobbet och att vi var tvugna att gå, och vi hastade ut. 

När det som sagt var dags för min kära vän att bege sig till jobbet stannade jag kvar och flanerade lite i Sandvikens centrum. Det är ungefär lika stort som en fyrvägskorsning med 20 meter åt vardera hållet, så det gick relativt fort för mig att söka av området. Hittade en klänning och ett linne som jag för övrigt lär lämna tillbaka när jag kommer hem. Linnet var nämligen oranget och jag vet inte vad det var som gjorde att jag i det ögonblicket inte kopplade att det aldrig har varit min färg. Måste vara luften från Skutskär som gör en lite dimmig.

När jag kom tillbaka igen tog jag mig en redig fläskfilélunch med kött från gårdagen. Pluggade lite spanska och drack lite öl från samma land för att komma i stämning. Vet inte riktigt om det hjälpte.

     

Och igår när Nanni kom hem från jobbet åt vi lite tagliatelle med kyckling & bacon. Efter det bjöd aftonen på en promenad hem till Nannis kusin Linda där även hennes andra kusin var på besök, och vi fastnade framför ett avsnitt av One tree hill. Efter det släpade vi oss hem, trötta som bara den och slappade framför TV:n med en bit brieost och kex samt Sex and the city. Fast jag tror att den som fick i sig mest ost förmodligen var jag, satte nog nästan i mig hela medans stackars Nanni fick äta dom vita kanterna jag inte ville ha.



Nu får vi se vad denna afton bär i sitt sköte (visst låter det lite halvkonstigt/snuskigt?)

Arriverderci

Åh, vad jag hatar dom orden!

"Men heeeeej på dig Gunbritt! Hur står det till? (utan att invänta svar) Ellinor heter jag och ringer från Ljudboken i Borlänge! Det är så att vi har en kampanj där man nu kan få pröva på en ljudbok för 19 kronor. Sen är det ju bara att säga upp skiten, men det kan ju vara kul att utnyttja (okej, det stog inte alls i manus faktiskt, men lite ärlighet var man ju tvungen att ge dom stackars människorna). Ääär det nåt du vill pröva på? (återigen utan att invänta svar, gäller att elda på på bredast möjliga dialekt) För vi har en här som heter På genomresa genom Sverige av Åke Edvardsson...

Ja, tänk vilken strålande karriär jag hade som telefonförsäljare. Det var alldeles kopiöst. Lite ironisk är jag men jag sålde ändå bäst i landet just då. När andra låg på 11-12 stycken var jag uppe i ungefär 50. Haha ja, jag säger då det vilket skitjobb. Jag började tröttna ur redigt mycket när jag fick sitta bredvid en rödlätt 45-åring med flätor som viskade fram varje mening. "S-s-stör jag dig i julbaket kanske? Personen på andra sidan luren frågade antagligen vad hon sa. Och den här gången tog hon i från tårna men det blev inte mycket högre volym i rösten för det. "Joo, jag undrar om jag stör!"  När samtalet var över satt hon fundersamt och pickade på sitt headset. "Det låter ingenting...jag hörs inte..." satt hon och konfererade med sig själv. Till slut var jag tvungen att säga att hon nog var tvungen att prata högre. Det slutade med att hon battlade med mig vem som kunde prata högst och med bredast dialekt. För dialekten hjälpte. Det var ett antal stockholmare som började asgarva när jag sa att jag ringde från Dalarna eller Borlänge. Och medan dom höll på att kikna av skratt så hörde man hur dom väste "Hahahaha.. mjo... HAHAHA jo jag HÖR det!" Så om man någon gång behöver roa en stockholmare är det bara att berätta att man kommer från Dalarna.

En äldre man från Stockholmsområdet var hemskt trevlig. Han lyssnade tålmodigt på mig från andra sidan luren och sa till slut på sin finslipade dialekt; "Hörredu kexet. Jettetreelit att snacka me en dalkulla o grejer, men jag ska nog inte ha nåt. Men ge mig ditt kontonummer så ska jag sätta in en slant för jag gissar att du får provision och sånt näru seljer".
Och pengar kom det in på kontot. Runt 200 om jag inte minns fel. Tror jag ska flytta till De givmilda människornas stad någon gång i livet. Kanske ska producera en egen ljudbok? Om hur man vattnar sina pelargoner med variation. Sen sätta mig på Plattan och sälja, iklädd dalkulledräkt. För att inte glömma megafonen.

However, dit jag ville komma med rubriken var alltså inte min telefonförsäljarkarriär. Har nu varit i Avesta och firat Madgalena, det var jättetrevligt. Det var bara upp med partytältet, in med människorna, korka upp vinet och knäppa några öl. Sen kom hennes mamma med världens godaste mat, Quinoa med gratinerad kycklingfilé och annat gott. Har nog inte varit så mätt sen jag åt tacobuffé i närmare två timmar på American Take Away för två år sen. Så det var gott. Och efter det lyckades jag tillsammans i samförstånd med alla andra även få i mig jordgubbar och glass.

Pix from the party


Almir och Tommy
kämpar med tältet

Sen kom även Erica,
Magda och Zelda till undsättning

Erica visade upp ett oerhört
bra ledarskap då hon fattade
många snabba och kloka beslut

Födelsedagsbarnet

Och in med alla i tältet

Systrarnas pappa Hans

Ena halvan av
systrarna Norman

Och här är den andra!
Almir är med på ett hörn

Mamma Ingrid



Jag och Erica hade
en liten fotosession

Det huvudsakliga syftet;
att Magda var glad!

Visst är dom gulliga!

Erica och Magda sprider lite syskonkärlek

The sweet duo

Madga's Tommy på
krigsstigen kanske?

Och det var en glädjens afton
(berättarröst från 50-talet)

Ja, må hon leva!

Nah, vante blyg!

Madga blir nersläppt efter ha
blivit omkringgungad en aning

Jordgubbar blev det!
Magda får Full custom service

Ett försök till en skarp bild

Och jag ser ju ut att
riktigt enjoy the moment

Jag är på det berömda
lyset en aning gissar jag

Så oerhört himla söt, lilla Norman!

I princip den bäst tagna
bilden från aftonen, man ser
åtminstone vad det är för något!
The one and only Turturduvorna

Framåt småtimmarna
Almir gosar med Zelda

Och resan till exotiska Sandviken
samma eftermiddag som baksmällan gjorde sig påmind...

Åsså lite film


På promenad med Nova. Fick henne att posera några gånger...

Hej och välkomna till Ellie - handbok för nybörjare del 1.

Att tänka på innan du lär känna Ellie
Det finns tio punkter som hjälp att använda innan du bestämmer dig.

1. Ellie kan bli 50-100 år. Är du beredd att ta ansvar för henne så länge?
2. Hon behöver en stor yta för att trivas, ca 40 kvm brukar rekommenderas.
3. Hennes hem måste alltid vara rent och hennes foder färskt. Är du på det klara med att det kostar både arbete, pengar och tid?
4. Ellie är sällskaplig. Hon har behov av att man pratar med henne varje dag, och att hon får röra sig fritt. (Helst på krogen. red. anm)
5. Om du vill att hon skall träffa din familj är det ditt ansvar att hon trivs och uppför sig på rätt sätt.
6. Det kan hända att Ellie stökar ner och spiller på möbler när hon springer runt fritt, eller lämnar kiss och diverse avföring efter sig.
7. Tänk på att hon också måste ha sällskap när du inte är hemma. Se till att hitta en ersättare.
8. Du kanske redan har vänner som Ellie inte passar ihop med? Håll henne ifrån dom, annars kan dåliga ursäkter och sparkar mot smalbenet uppstå.
9. Om hon blir "sjuk", måste du ta henne till sjukhuset för avgiftning, och det kan bli dyrt.
10. Innan du lär känna Ellie måste du vara säker på att varken du eller någon annan i din familj är allergisk mot cigaretter, rött hår eller vitt vin.

- Konsten att ta hand om Ellie av Hanna Paulsson, Richters förlag AB

ڮںٸٷڄڬڷکڨڤ ڥڴٮٯڃ ڿھڽڥڐڍ översatt till arabiska av Ahmed Mahmud Al Fawanis

Plöstligt händer det!

Det kändes som taget ur en Triss-reklam när jag tog steget att fatta ett stadigt grepp om dammsugaren. Fick en ny av mamma och pappa idag, världens bästa föräldrar har jag :) Det har råkat blivit så att jag aldrig dammsugit hela min lägenhet på en och samma dag. Egentligen inte ens samma vecka, för den delen. Och som jag dammat, gnidit, putsat och gnuggat frenetiskt idag. I hela 8 timmar. 7 sopkassar med skräp blev burna över tröskeln. Lyckades t o m slänga några trasiga cd-fodral. Det måste ju ändå betyda att jag inte lider av tvångssyndomet att samla på saker och skitgrejer. Vet inte riktigt vad det är som är fel, man brukar säga att om katterna äter gräs så blir det regn. Om Ellinor dammsuger överallt så kanske det är Armageddon och självaste domedagen som närmar sig, så det är  nog bäst att bunkra upp med konservburkar och diverse överlevnadsprylar. Men jag måste erkänna att jag blev jävligt förbannad när jag i en halvtimme försökte få upp badkarsfronten på sin ursprungliga plats, men den fortsatte ramla ner och skapade sånt oljud som kunnat få vilken dövstum gammal tant som helst på krigsstigen.

Eftersom denna dag inte bjudit på några nämnvärda saker överhuvudtaget, fyller jag ut skiten med lite bilder istället. Jag gick faktiskt (hör och häpna) en tvåtimmars promenad med Ricochet idag. (För den som inte vet vad en Ricochet är, kan jag lite i förbifarten nämna att det är det som händer när ammunition eller andra projektiler studsar mellan väggar eller andra ytor. Skulle kunna påstå att det är precis min galna hund gör om dagarna.)



   
   

Piripiri

Goddag kära vänner.
Även ni som mår bra idag, fast det är förstås orättvist.

Vad gårdagen hade i sitt sköte var ungefär samma coctail som alltid. Den härliga blandningen av vin, kedjerökande, kiss i buskar och dylikt. Kvällen började med att Milla kom hem till mig för jag skulle fixa hennes hår och ögonskugga. Det slutade med att vi kom fram till att jag skulle låta bli håret av många anledningar, men kladda med ögonskugga gjorde jag i alla fall. Efter det kom Martina som konstaterade att det inte var något fel på arbetet jag hade lagt ner på det. Var lite rädd att hon skulle tycka att mitt verk hade fått Milla att se ut som en tjackhora, men det kom aldrig.
Efter det gick dom hem (över gården till Milla) och Hanna gjorde sin storslagna entré. Vi korkade upp, eller ja, öppnade kranen på vinkartongen sen var vi back on track. Här följer lite bilder från våran exklusiva förfest med två ensamma men ack så förenade själar.


P-zon & moi

Fina Martina

La española Milla Cervilla

Sen skulle vi fransk-manikyrera oss (med lösnaglar).

...men sen spårade
det ur en aning...



En bild säger i vissa
fall mer än tusen ord

Eftersom ghettot jag bor i är så fridfullt och alla bara älskar varann i en härlig symbios, så gick vi över gården för att inta förfestposition med Martina och Milla hos någon som säkert hade det fint hemma. Kände hur paniken steg i takt med att svetten började rinna, då lägenheten var fylld med människor på både höjden och bredden. Åtminstone kändes det så, när jag uppskattningsvis trodde att den kan ha varit på 28m². Och eftersom jag kände mig lika social som en eremit från Sibbersbo så fick jag tag på Hanna och vi ställde oss ute på den s.k uteplatsen. Där stog jag och rökte som aldrig förr, medans min kära väninna ganska omgående lämnade mig åt mitt öde då hon började konversera med någon som diskuterade klinkers eller nåt. Det är inte så att jag är så värst insatt på den fronten. Han berättade att han hade åkt bil hela dagen och var trött, och vad kan man svara på det för att ta sig in i diskutionens oöverkomliga barriär? "Mä näää, klart du inte är trött! Vad är det för tok!" ? Så i just det tillfället så gav jag ordet missanpassad ett ansikte.
 
När vi började gå in på den 8:e minuten som besökande på den konstiga förfesten så kände jag hur jag gick in i koma. Därför var det lika bra att dra sig ner på krogen, vilket vi gjorde. Vid uttagsautomaten kom det fram en tjej som föreslog att jag skulle bli modell. Det var fan, och vad grundar du det på, fröken Blondin? Hon sa att hon haft ett kontrakt med några som hette si och så och gjorde det och det, men att hon tackade nej så nu behövde dom ju folk. Eller nåt i den stilen, lyssnade väl inte allt för stenhårt. Jag tänkte om hon tyckte det såg ut som att jag hade storlek 32-34 och anorexismala ben, extensions i blonda nyanser och överdimensionerade pattar. Men jag sa inget. Medans hon stog där och pratade så funderade jag på varför vissa som jobbar åt Posten får små gula bilar att åka omkring i men andra inte.

Väl inne på krogen så var likadant som alltid. Fnittriga fjortisar med korta kjolar och rivalitet i toalettkön. Vi gjorde våran grej tills det blev stängningsdags, sen traskade vi hemåt. Vid Folkets Hus fick jag världens infall och fick för mig att hoppa in i en buske. Typ stagedive-aktigt. Minns t o m att vi var inne i en disskution om något intressant men att min kropp helt plötsligt inte vill lyda. Jag tog världens fart, stampade av och väl uppe i luften med utsträcka armar gick allt i slow motion och jag såg mitt liv passera revy. När jag var 6 år och frågade pappa om jag kunde få en häst och ha den i garaget. När jag var 7 år och rullade ner för en backe i en blå tunna. När jag var 8 år och besatt av Super Mario Bros på Nintendo. När jag var 9 år och byggde en koja med min kusin utanför någons hus. När jag var 10 år och fick bevittna när städerska i Turkiet inte tyckte det var så farligt med bajs på gardinerna. När jag var 11 år och ryckte upp tulpaner i Furuviksparken. När jag var 12 år och skaffade en råtta som jag döpte till Frida. Som jag fick lämna tillbaka efter två dagar. När jag var 13 år och tyckte att Axe for men var en trevlig parfym att använda. När jag var 14 och drack hembränt ute i skogen. När jag var 15 och skulle dö om jag inte fick pierca tungan. Så det gjorde jag i vilket fall som helst.

Jag vet inte hur jag tänkte. Att busken skulle bära upp mig eller nåt? För det hände ju naturligtvis inte. När jag nådde backen kände jag hur jag hade tusen grenar och pinnar  under mig, samt att jag låg på sånt konstigt sätt att min ryggrad blev helt galet sneböjd. Så där låg jag som en strandsatt val i Öresund, och inte fick jag nå hjälp heller. För det gick inte. Om Hanna drog i min arm så gjorde det så jävla ont att jag höll på att dö. Jag hade dessutom en pinne som stack in i halsen och det hade inte varit nådigt om den hade punkterat pulsådern, vilket ju i sig är ytterst osannolikt. Men tanken dök ju naturligtvis upp då jag trodde det var min sista stund på jorden. Hann reflektera över huruvida jag skulle få leva mitt liv i en buske. Förvandlas till Folkets Hus lilla busk-maskot. Ligga där med ansiktet i jorden och hälsa turister välkomna, önska dom en trevlig föreställning och upplysa om att det kostar 20 kronor att hänga in jackan.
Tänkte på att någon kanske skulle vara snäll att bygga ett litet skjul åt mig. Kanske en liten braskamin. Fixa en liten miniradio och kanske en miniatyr-TV så att jag kunde titta på Bingolotto med alkisarna. Jag kände att, nej, jag tänker inte ge upp. Jag har inte levt mitt liv än! Så jag började resa på mig (naturligtvis medans det spelades Eye of the tiger i bakgrunden) trots att ryggen höll på att gå av och pinnen höll på att komma ut i nacken. Men det tog tid vill jag lova. Efter denna händelse så blev det inge mer buskagehoppning för min del. Bara en liten kisspaus gud vet vart nånstans.
Här är resultatet av mitt stagedive a'la Buske

...och som vanligt så finns det
inte en människa det är mer
synd om än mig på en söndag

(lägg märke till det
fruktansvärda ärret
på min stackars hals)

Nej, jag tror Lasse Berghagen verkligen menade något när han sa "Tacka vet jag logdans". Det måste vara så mycket mildare på något vis, kanske att man ska konvertera till ett liv med logdans istället.
Nu ska jag uppmuntra njurar och lever till ett gott samarbete för jag börjar snart se Pärleporten.

Morgelimorgelimorg

Midsommar i all ära...



Alltså gud vilken kväll! Vet inte vart jag ska börja.
Det är egentligen bara en sak som gör det till "gud-vilken-kväll", och det är att jag inte kom hem. Först. Erika som har ett minne som en senildement fjällande guldfisk, glömde förmodligen bort att jag skulle åka med henne hem. Och jag hade varit på Sundéns loge som ligger mitt ute i ingenstans i princip. Gissar på att jag ringde omkring 25 gånger men det slog mig inte förrän idag att hon förmodligen tappat mobilen. Hon brukar kunna göra det, en vild gissning är att hon är inne på sin 19:e mobil eller något sånt. Minns inte hela storyn när hon kissade på sin dåvarande mobil, men den låg i toaletten som jag förstog det. Nästa mobil glömde hon inne på tvättstället på McDonalds. Och stackarn måste alltid betala av på en mobil som ligger ute på en blöt gräsmatta någonstand i länet medans hon köper sin nya.

Gick med Jonas, Christian, Lars och hans tjej som jag inte minns vad hon heter. Men hon såg ut att heta Karin. Det var en halvtimmes promenad längs stora vägen vilket bara var trevligt. I vanliga fall så tycker ju inte jag om att gå längre än vad jag behöver. Gissa om jag blev fascinerad över Jonas tyskpratande. Nog vet jag att han pratar tyska, men jag har aldrig upplevt det live så att säga. Enda gångerna är väl när jag frågat nånting konstigt, typ "vad heter 'mina byxor har spruckit' på tyska?" eller nåt annat IQ-befriat.
När vi kom in fick jag syn på min kusin som jag inte sett på år och dar, och där stog han återigen och stötte på Hanna. Det är bra att släktingar lyssnar på en när man säger nåt i stil med "fan ta dig din jävla snuskhummer om du är där och försöker kladda, då ska jag fan komma och hälsa på dig och fika!" '
Ännu bättre är det ju att man kan ha användning för att hota att man ska komma och fika. För det vore väl nästan det värsta man kan vara med om.
Hursomhelst, direkt tappade jag bort Jonas och Christian. Ångesten idag är väl verkligen inte att leka med. Träffade P-zon och le Daniel, och diverse andra människor man inte sett sen man gick i nian (och i enstaka fall kan jag ärligt säga att tur är väl det). Vi drack väl och hasade oss ner för trapporna till toaletterna, kissade några gånger, gick runt och bufflades med andra fyllkajor och minglade. För det var inte så att vi var utstickande berusade direkt. Men jag måste säga att det sved lite i mina ögon när någon i skinnjacka och liknande mundering på resten av kroppen, ställde sig i ett hörn och drog ner byxorna så långt att man såg hela hans röv. För att kissa. Han gjorde det t o m bredvid toalettingången. Han kan inte ha blivit så himla långvarig i sin kisshörna för det fanns vakter överallt från Harrys där. Stackarna. Dom fick verkligen se så dom klarar sig ett bra tag framöver tror jag.

Blev precis hemskt upprörd då jag har en liten lucköppning från gårdagen med mig själv, och kom precis på att inträdet var 150 spänn. Det klirrar ju skönt i plånboken som endast innehåller kvitton från Hemköp.

När jag hade stått och pillat på mobilen och haft en lång ringa-upp-Erika-och-fråga-vart-fan-hon-tog-vägen-session, kom det en vakt och petade mig i sidan. "Rurururu nu får du gå. Vi stänger nu". Tror han försökte säga "hördu du du" men jag vet inte om jag tyckte det lät så. Kanske att han var så chockad över kompotten av knäppa människor så att han tappat talförmågan. Det är sånt jag aldrig får veta för jag inte frågar.

Ja, som sagt så fick jag väl knalla ut. Jag hade inte gjort det frivilligt tidigare i och med att jag inte ville stå utanför och titta på när alla kollektivkissar i dikena och kastar burkar runtomkring sig. Där utanför träffade jag på en hiphopare som hamnat väldigt fel rent geografiskt. Han hade två kompisar med sig varav en hade fått hugg på ett fruntimmer. Men hon kom faktiskt in i bilden senare än mig. Vilket betyder att jag borde haft sån jävla fet förtur i taxin! Jävla kackerlacka. Förklaring kommer. Dom sa i alla fall att jag fick åka med, och att taxin skulle komma snart. När det gått 35-40 min frågade jag vad som i deras värld är "snart", och att det i min inte handlade om närmare en timme. Då säger den ena till den andra "Ja, faan vad lång tid det tar egentligen" som säger till den tredje "Men haru ens ringt då?" Den tredje plockar upp mobilen och konstaterar att "nejfan, finns inge nummer till taxi i min lista. Göre de i din?" frågar han den andra som sliter upp mobilen i ren frustration på sin inbillningssjuke vän. "Inte min heller, men vafan ring nura! Jag har inga pengar på mobilen." 
Den tredje gör ett försök att ringa taxi men det enda som hände var att han fick höra Fröken Ur-rösten som berättade att han hade för lite pengar för att koppla upp samtalet. Då vinglar den första fram efter att ha varit på en kiss-tur, undrar vad problemet är och dom kommer i samförstånd fram till att han ska ringa taxi. Så det gjorde han, och det skulle ta 40 minuter. Fan, vad jag älskade mitt liv då. Och värre blev det.

När taxin kom så hoppade och skuttade alla av lycka, själv släpade jag mig fram eftersom jag blivit en aning avtrubbad av all väntan. Så alla satte sig i, och tamefan fick ju naturligtvis inte JAG plats eftersom jag satte mig sist. Jag försökte lyfta på låret samtidigt som jag hoppade upp lite och drog igen dörren, (och det här var väl ett av alla tillfällen då jag känner mig fetare än en höggravid elefant i Trivandrum) men den studsade upp igen.
Och dom tidigare så trevliga killarna förvandlades till fräsande, spottande mansgrisar som sa att det minsann inte fick plats och samstämmigt med taxichauffören som röt att det var för många. Gissa vem som fick ta sin lilla väska, tacka för sig och kliva ur? Jajjemen. Det var jag det! Jävla svin.

När jag klev ur taxin så hörde jag ett sorl från omkring 20 personer som skrek, suckade stött, pep "neee-eeej" och "men stackarn! Stackars tjej! Fan vad elakt! Vilka idioter! Men gud vad hemskt!"
Så till min räddning, var det två personer i 35-års åldern som slutade kuckilura när dom fick se mitt lilla missöde. Hon viftade med armarna att jag skulle komma dit, och väl framme fick jag en tröstkram. Ja fy fan vad mycket bättre det blev.
Dom sa att jag fick åka med in till stan och det lovade dom dyrt och heligt. Det var tur att min röv fick åka med i bilen, för hade samma sak hänt en gång till hade jag krypit under logen och byggt mig en egen bostad där. Med parabol och grejer.
 
I alla fall, på vägen in så satt jag och samtalade med taxichauffören om motorbromsning och att koppla ur växeln, när det gällde bränsleförbrukningen. Fråga mig inte varför, det är en neverending obesvarad fråga i mitt liv. Vilket som drar minst. Sen frågade jag lite halvlamt om man kunde dö av alkoholångor. Det tyckte han var så roligt att han fick ett hysteriskt skrattanfall. Men jag fick ju efter hans infall veta att han ägde en Ford Mondeo och med den brukar han växla ur, men att på taxibolaget hade dom fått lära sig att bara släppa på gasen, han hade 2 barn varav den ena nyss börjat på dagis (lyssnade lite förstrött medans jag ångrade att jag ens öppnat munnen) och hans fru jobbade på ett bageri och hon fick ju gå upp så tidigt om morgnarna, han hade ätit smörgåstårta och druckit alldeles för mycket kaffe innan han började jobba och visade mig även hur taxametern fungerade. Aldrig har jag väl blivit gladare att bli avsläppt hemma och att det blir tyst från någon man inte vill lyssna på.

Det halvgamla paret som suttit och fnittrat och varit inne i sin egen rosa kärleksdimma, vaknade till liv, tackade för sällskapet (inte för att jag vet vad jag tillförde med min existens just då) och sa att jag skulle ha det bra. Gissa om jag skulle ha det riktigt bra. Min säng. Ingen kacklande taxichaufför som druckit för mycket kaffe eller kladdande medelåldersmänniskor. Bara sova. Och det gjorde jag så det stog härliga till.

Här kommer lite bilder från gårdagen. Alltid lika spännande att kolla på kort man inte minns att man tagit.
Så tror man att man får skitbra kort fast resultatet visar annorlunda dagen efter. Som här t ex, halva Christian.


Jonas och Christian


Hon som ser ut att heta Karin
och Jonas bror Lars


En katt bland hermelinerna
The one and da only Therece


Här tror jag att Hanna flippar ur för
att hon är trött på mitt fotograferande


Men hon var överlag hääämst glad
(jag också, utan att ta i underkant)


Daniel däremot var inte riktigt lika
speedad, men han vad glad ändå



Det är så skönt att det är ett helt år tills nästa gång det blir midsommar.
Men nu är det fortfarande en hel lördag man ska genomlida innan man är på den säkra sidan igen.

Helan går

Ja, jag tror jag krackelerar som bara jag kan.

Sitter här och är mest irriterad över alla konstiga människor vi träffade igår.
Så fort vi hade slagit ner arslet på Rådhusgården kom det två riktigt speedade killar. Dom drog ut varsin stol, satte sig, varpå dom undrade om det var ledigt. Dom var inte ens speedade på någon form av drog, utan på deras egna existens.
Det gick några sekunder efter deras bakvända handling med att sätta sig först och fråga sen, innan dom startade nåt slags säljknep för att lansera den ena.
Herr egocentrisk: "Jag är ju känd jag! Ska representera Dalarna (eller Sverige, i någon form av tävling. Möjligtvis melodifestivalen, lyssnade inte så noga) är inte det ganska tufft?
Herr Jag-är-din-manager: Jaaaa, jag vet att det låter jättekonstigt kanske men det är SANT!  Han har ju typ träffat Linda Bengtzing. (Det var väl vid det här ögonblicket dom väntade på att vi skulle spärra upp ögonen, skrika iiiiiiiiiiih och ifrågasätta om det var sant. Men det gjorde vi inte.)
Herr egocentrisk: Ja, det är sant! Kanske låter sjukt men.
Herr Jag-är-din-manager: (På bredast möjliga dialekt) Men du lär ju sjunga lite!
Herr egocentrisk: Njaaa, jag vet inte... (Kliade sig i huvudet lite nonchalant. Men man kunde se att ögonen lyste för han ville ju så gärna.)
Herr Jag-är-din-manager: Jo, kom igen nu (Spretade med armarna lite sporadiskt för att höja grabbens självförtroende)
Herr egocentrisk: Ah, keeej då. (Började sjunga på nån svensk låt samtidigt som han diggade sig själv så hårt att han svajade med huvudet i takt. Kan ju inte tala för Hanna men själv så ville jag hasa ner under bordet och krypa iväg, helst gå upp i rök också.)
Herr Jag-är-din-manager: Wohooooooooo!

Då kände jag att nej faaan, vad tråkigt att jag måste resa mig och gå och kissa. INTE. Släntrade iväg så fort jag kunde och hoppades på att dom skulle vara långt, långt, borta när jag kom tillbaka. Men tyvärr.
Medan vi lyssnade på långa monologer från bägge parter fick jag syn på att den ena hade en grogg han inte visade att han ägde. Jag tänkte att eftersom nu Hanna förmodligen ska gå och kissa snart kommer jag få stå ut med detta ensam och då behöver jag bedöva mig. FORT. Ingen av dom märkte heller att efter att jag druckit upp drinken, satt och petade tänderna med hans sugrör. För vid det laget så hade den andra fått luft i lungorna och berättade stolt att han jobbade på City Gross (Ännu ett tillfälle då det förväntades att vi skulle spärra upp ögonen, vilket jag nog säkert gjorde av ren utmattning) och blev så glad över att höra sin egen röst att han gnessade ner sig i stolen och lade huvudet lite på sned samtidigt som han pratade. För den rösten hade han ju inte hört på flera sekunder när Linda Bengtzings polare hade nåt slags fyll-kraxigt acapella för sig.
Till slut så började CityGross-gossen skruva lite på sig då hans skönsjungande vän lämnat honom ensam åt sitt öde.
Herr Jag-är-din-manager/Jag-jobbar-faktiskt-på-City-Gross: Neeej, jag ska väl ta och...
Vad bra. Vi med.

Eftersom klockan var typ 12 så var det väl ändå ingen idé att klappra hem. Så jag sökte desperat med blicken efter ett ledigt bord vilket jag inte fann. Men så fick jag syn på en jättejättelång kille jag jobbat med, så jag tog Hanna under armen och bemödade mig att sätta mig ner. Gissar på att vi satt och diskuterade personalstyrkan eller några andra livsexistensiella frågor. Då fick jag se att det satt någonting med en palestinasjal och stirrade. Då fick det fanimej räcka. Tänkte först att det var ett gyllene tillfälle att plocka fram "Lastbilschaufför-looken", men det blev inte så. Istället gick vi till McDonalds men det var bara att vända på klacken för där var det överfullt.
Hanna gav upp och stampade hem. Men jag ville minsann ha Sibyllamat istället så jag rörde mig inte i samma riktning. När jag för säkert andra gången fick se kön där surrenderade jag också och började gå hemåt.
Vid Åhléns så kom det fram en späd liten indier som var 1,5 meter med glasögon.
Mr Bangladesh: - Whad ar you doing?
Jag: - What does it look like?
Mr Bangladesh: I donno. Standing?
Jag: No, walking. Good bye!
Mr Bangladesh: I live der too.
Jag: WTF, you don't even know where I live.
Mr Bangladesh: No. That's troo.
Jag: So if you excuse me, I have to go. Really.
Mr Bangladesh: Ah ok. (Med en suck. I samma andetag han sa "ok" så halkade glasögonen ner på näsan, medans han stog och pillade på ett blad från en buske. Funderade över vad jag har gjort för fel som får konstigt folk efter mig. Det är som att jag skulle vara utrustad med en "kom-till-mig-alla-knäppgökar-för-här-är-jag"-magnet. Jag började röra mig en aning raskare i ren frustration över att han var fruktansvärt dryg med sina 65 frågor med tillhörande ointressanta berättelser om att han studerade i Sverige. No shit? Trodde bara du hade gått vilse när du skulle bestiga berget Nanga Parbat.)
Mr Bangladesh: So wadda you doing?
Jag: NOTHING!
Kände att jag behövde beklaga mig för någon över situationen, eftersom jag ofrivilligt höll på att lära känna en studerande indier med glasögon och tusen frågor. Så jag ringde Martina. Gissa vad den underbara människan gjorde? Ringde Tobbe som fixade så att det kom en grön volvo med mycket trevliga killar i som skjutsade mig några hundra meter hem. Har fortfarande inte stängt munnen efter att ha gapat av förvåning. Det finns änglar!
Här är en.



Tänkte bjuda på lite bilder från gårdagen. Ni vet från den tidpunkten på en lördag när allt är som roligast.

 
Bättre blir det inte, vilken härlig symbios som uppstår mellan dessa ting

Hanna är inte störd, det är bara som man kan tolka bilden

Nu är den där igen. Annika Andersson från Time Out-minen

Hanna hittade en av mina sjalar som var bra att ha på huvudet

Jag och min ryska väninna från Leninggrad
 
Tack Gud för du skonade oss från regn!
   
Många barn blir det
 
Är så lätt att bli exalterad

...så exalterad att man nästan råkar slicka på nåt man inte vet vad det är

Hanna när hon säger åt mig att sluta vara där och ratta på volymen. Rött kort fick jag dessutom

Jag vet dock inte om jag stödjer dagen efter!

Chachacha