Ellie

...vi har planterat en kaktus på marken.

Vissa låtar kan ganska lätt få en att känna sig redo att läggas in permanent på ett litet trångbott boende. Jag menar, Owe Törnqvist, vad är det för fel på mig?
Anyway, helgen har ju varit lite slitig. Mest slitig för jag fått lov att hyperventilera och luftkonditionera för att hålla mig ovanför ytan. Det var nära att jag kastade in handduken ett par gånger men det gick bra till slut. Jag har dock inte svettats färdigt än. Det här är alltså bara en försmak på hur jävligt mitt liv kommer bli när jag träder in i den underbara klimakterieperioden. Om man nu ens lever så länge. Att den som lever får se är ju ganska logiskt.
På lördagen skulle vi ut och äta allihopa, i detta fall jag, Hanna, Noomi, Per, Jonas, Christian, Lars och Maria. Först satt vi på Banken eller ja, The Bank som dom så klämkäckt börjat kalla sig. När jag och Paulsson gjorde entré hade väl ingen tidigare skådat en kvinna med mer rinnande svett än vad jag så uppseendeväckande gjorde. Var tvungen att rycka åt mig en meny att sitta och fläkta med och dök ner i Christians vattenglas (som jag för övrigt bara träffat en gång tidigare, då jag så att säga gjorde ett ganska skevt intryck, full i snaps som jag var). Att sno åt mig hans vatten utan att tänka mig för eller fråga först gjorde säkert helhetsintrycket av Ellinor den rödhåriga mycket bättre.

Vi satt där och kuckilurade lite innan det bar av mot Harrys. Där var det trångt, varmt och bökigt men mitt lilla sällskap hade minsann bunkrat upp vid ett bord alldeles där man kom in. Det kändes ju relativt bra att veta att det inte var många meter ut till friheten, om svettkörtlarna skulle få för sig att kurska ihop. (Kurska? Säkert dialekt.)

Som vanligt så hittar alltid dom konstigaste människorna på mig, varesig om jag känner dom eller inte. Denna gång var det en man i 30-års åldern med risigt svinto-liknande hår och tillstymmelse till spröda lockar i hans askblonda hår som ställde sig bredvid mig i baren och började armbågas lite nonchalant. Så höjde han på ena ögonbrynet och ryckte på huvudet lite, ungefär som att han i stundens ingivelse fick för sig att han var Clint Eastwood. Det skulle, gissar jag, betyda hej eller något åt det hållet. Jag besvarade hans western-hälsning med att se besvärad, förstoppad och lidande ut med ett minimalt leende (det enda som hände var att jag försökte dra upp mungipan men det tog emot så hemskt mycket). Så då tänkte jag att med detta intryck så borde han fatta vinken. Men snuvad på min egen konfekt och krossade förhoppningar om att han skulle vända på sina boots och kasta sig upp på Jolly Jumper, märkte jag hur Herr Askblond med whiskeyångor gjorde en ansats till att börja prata.

"Happ.. gör man i Falun då?"
"Vad man gör i Falun?" (jag använde mig av "ursäkta-men-är-du-korkad-på-riktigt"-tonen. Just för att jag sett honom där, hängandes vid pokerbordet så många gånger tidigare. Så jag tänkte att det borde han väl ändå kunnat ha upptäckt under dom senaste månaderna utan att behöva fråga mig).
"Ja, finns det nåt roligt att göra här då?"
- Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är... namyoho renge kyo, namyoho renge kyo (tänkte att några psalmer och mantran skulle hjälpa mig ur situationen, tills jag kom underfund med att det enda som skulle hjälpa var att gå därifrån).
"Mmmm, nej men nuså, lär jag nog hitta mina komp.. ja, se där, där är dom visst! Vad tokigt det kan bli. Lycka till med att finna några aktiviteter!"
Så jag tog min öl som jag precis i samma sekund fick och hasade mig över till mina kompanjoners bord. Några minuter senare vände jag mig om lite hastigt för att se hur det gick för den lilla mannen som såg ut att vara hämtad ifrån Gökboet och där bara stog han och gapade lite förstrött. Tänk att så lite kan göra så mycket för att utplåna dom sista befintliga hjärncellerna hos en vuxen man. För jag måste säga att han såg skapligt IQ-befriad ut, fattades bara droppande dregel ur ena mungipan och den där sköna vita tröjan som håller armarna stabilt på plats.

Och när vi skulle dansa, tog det inte lång stund förrän min baksida fungerade som någon slags invandrarmagnet. Efter någon minut hade jag två svettiga iranska labbar på höfterna och jag tänkte att det var väl själva fan. Jag som ser elakast ut av alla i en lokal med omkring 250 pers, hur vågar dom riskera att aldrig mer kunna leva på bidrag och vara ägare till nyaste sportbilarna? Fast dom bryr sig ju måttligt om man går därifrån. Men det är så fruktansvärt tillfredsställande att i samma sekund man vänder sig om, höja flatan och klippa till. Jag minns en gång när jag och Paulsson stog vid ett bord, vi hade en varsin flasköl. När jag tittade bort kom det en kille som diskret svingade med armen ovanför vårat bord och fick med sig min öl. Åh, vad glad jag blev. Jag gick efter, ställde mig bakom honom, pickade honom på axeln, gav honom ett leende samtidigt som jag tog tillbaka min öl. Varefter jag hävde upp knäet i samma höjd som hans apparat. Det är lustigt att karlar viker sig så fort. Tänk om man kunde få dom att uträtta saker man ber dom om, med samma omgående effekt. Hursomhelst, med respekt för mitt sällskap så lät jag mina armbågar, knän och handflator vila denna gång. Funderade på att om man någongång skulle ha problem med utlänningar som vägrar bli utvisade till sitt hemland, är det bara att rada upp med några fruntimmer med lockande handtag och stora hyllor så följer dom nog efter av ren instinkt.
Åh, vad jag älskar Falun. Sån givande, överraskande och spännande stad att bara leva och frodas i!

Här följer några bilder från gårdagen när man var pigg, ren och nysminkad vilket jag nu är raka motsatsen till. Om man skulle slå upp orden "sliten", "miserabel", "huvudvärk", "svettig", "offer" och "döende", så skulle jag nog finnas med på dom flesta bilderna.




Glada som få;
Piddeli P-zon och Spånch
 
Mitt uppe i någon slags jämförelse-procedur

Noomi var gladare än
en finsk zigenare med
kjolen fylld med kexchoklad

Maria, Lars & P-zon

Drei panelenhönen
Jonas, Christian und Noomi

My sweet honeybee

Dags att fälla upp
landgången och
skeppa vidare till Harrys

Där träffade jag fröken
Tangstad, rund under fötterna
men ändå väl balanserad

Kl 01.42 kan det se ut såhär

Sen LÄR jag lägga in en bild på något som jag kämpade med i totalt 1 timme och trekvart. Att trassla ut flera meter sladd med lampor som kärvade fast sig i varann, sen helst inte ramla ner ifrån soffkanten medans jag balanserade med armarna utsträckta och 25 häftstift i munnen som för övrigt ökade salivproduktionen så till den milda grad att jag hade kunnat dränka mig själv. Dessvärre så hände inte det.
 
Måste även lägga in en bild på min söta tokiga kära kusin Sussie i Skåne! (Som är en utmärkt visningsexemplar för min riktiga hårfärg).


Nej, nu så får det vara dags att plana ut och knoppa in så dom sista fragmenten av baksmällan försvinner.
"Om grodan hade vingar skulle den inte slå i röven när den hoppar". Hääämst vackert tycker jag.

Ciao ciao