Förnöjda nygifta, konsten att vara en konfettimaskin & fyra iväg föda
Blir lika förvånad varje gång jag ser att det finns stackare som fortfarande läser min blogg trots uppdatering 2 ggr/året. Har haft lite fullt upp senaste tiden och jobbat rätt mycket, prio ett när man slutat jobbet är i princip att äta, skita och sova. Det är sällan så att man rycker med sig datorn in på skithuset och sitter och skriver tills man domnat bort i låren och har märken efter toalettringen som sitter kvar en halv livstid eller knackar på tangenterna samtidigt som man hamstrar munnen full med mat så det flyger åt alla håll.
På tal om det så ligger jag i skrivande stund och äter morötter (men det är inte för att vara nyttig, dom fyller bara ut tomrummet innan middagen efter popcornen som var själva huvudrätten) och hostar samtidigt. Har kommit fram till att jag skulle kunna ha en väldigt betydande roll på bröllop. Istället för att kasta ris på brudparet kan man bara hyra in mig, dra på mig en klänning som matchar med brudtärnorna (som givetvis inte sitter lika bra utan får mig se ut som en Skogaholmslimpa i ett kasslernät) och sen ge mig ett par morötter i näven och vänta på att rethostan från helvetet ska börja. Efter det har de lyckliga nygifta fina detaljer av orangefärgad konfetti från topp till tå. Annars kan jag fungera som ett ekonomiskt substitut för rökmaskin på 8-årsdisco om man ställer mig någonstans under godisbordet och kamofluerar mig med något gott.
Ska börja sälja mig själv på TV-shop och hoppas på ett lyckat resultat. En Ellie - så många möjligheter.
Frrrrrr
Konstanta skick, knastrande kost & knaggliga köksprestationer
Nu är fröken Westberg tillbaka i sadeln efter en liten stunds uppehåll bakom fjäderpennan. Eftersom det sällan eller aldrig händer så många häpnadsväckande saker så har det heller inte funnits så mycket att skriva om. Livet går sin gilla gång både för mig och staden i övrigt; gatumusikanterna utanför Åhléns fortsätter att rassla med sina bongotrummor och gnissla med felstämda dragspel i väntan på att hamstra sedlar så att dom kan tanka sina nya BMW och Chrysler efter att ha storhandlat lite smått och gott på Systembolaget. Tanten på tobaksaffären är fortfarande beredd att vänligt men bestämt slänga fram tre paket Pall Mall menthol när jag hasar in över tröskeln och ölpumparna på Pitchers fungerar som dom ska. Allt är under kontroll med andra ord.
På jobbfronten är det inte heller någon större skillnad, jag fortsätter vara mer förvirrad än de dementa och när jag blir lämnad ensam i köket står jag som vanligt fastvuxen i golvet och gapar paralyserat som en mossig fågelholk medan diverse matrester ligger och brinner på plattan eller håller på att bli uppeldade i ugnen. Inga större framsteg alltså men det är inte något jag räknat med att göra heller. Det gäller att lägga ribban lågt ifall om man någon gång skulle lyckas koka potatis utan att det blir till en diffus överkokt gröt. Kanske att man ska utbilda sig till kokerska (heter det fortfarande så eller var det under 1930-talet yrkeskategorin gick under den benämningen?) för att öka säkerheten för människor i min omgivning. Eller inte, folk lär ju leva lite farligt och våga chansa. Annars skulle det inte finnas trisslotter.
Dags att knyta ihop säcken för idag och se vad morgondagen bär i sitt sköte. Finns det förresten någon som blir sugen, ivrig och intresserad av att få veta vad som händer dagen efter när man uttrycker sig på det viset? För jag kan minnas att jag och Hanna brukade sitta och hulka ikapp när vi hörde det ordet. Men det var på den tiden när man var ung, hade ett obesudlat ordförråd och ännu inte hade börjat plöja sig fram genom livets alla händelser som ångvältar på en fridfull sommaräng.
Mina yttersta ursäkter till er som brukar klaga på för långa inlägg, hoppas att ni inte dessutom lider av brytningsfel.
Sprak
Att kommentera korrekt, klädkrux & konsten att vara kärvänlig
En hyllning till de trebenta
Det här inlägget vill jag tillägna alla killar därute som någon gång i livet genomgått detta trauma. Jag har själv bevittnat en del situationer när plågan och skräcken i era ögon varit lika stor som att bli tvingad att spendera varje dag omkringklapprandes i klackskor och kortkort eller bo hemma med mamma för resten av livet. När man bedjande sett er önska att ni för allt i världen inte vore där just då utan hemma med fötterna nerkörda i de fyrkantiga noppiga tubsockorna i ett stabilt läge på soffbordet med en pilsner i näven. Nämligen dom gångerna ni fått lov att följa med eran tjej på shopping.
De flesta män jag känner har sällan eller aldrig något sug efter att springa omkring och pilla på små söta tröjor i olika material eller beundra höjden/bredden/längden/färgen/mönstret på en sko. Det är inte heller så ofta man ser två personer av det manliga könet gå in två och två i en provhytt för att sedan utbrista massa uppmuntrande kommentarer med hög stämma och kvittrande toner för att sedan avsluta hela tillställningen med "du är sååå fin!", "nej, det är DU som är det!"
Alla gånger som en tjej undrar om klänningen är fin eller om hon ser tjock ut i det där plagget jämfört med det första i kombination med det andra eventuellt tillsammans med det tredje, så kan jag förstå att ni svarar på måfå. Om någon skulle ställa så mycket frågor till mig under ett besök på stan eller inför en fest eller liknande skulle jag förmodligen hellre tänka på hur Lasse Kronér ser ut i tajta trikåer och känna ett större engagemang.
Om det vore tvärtom och killarna började fråga oss "dom här skorna, visst får dom mig att se kortare ut? Och slipsen, hallå den här färgen kan väl knappast passa till mina ögon?" etc, så skulle man inget annat än att filtrera 95%, svara ibland och hoppas på att det blev rätt. För om en tjej får ett svar hon inte är nöjd med så följer ett antal upprörda följdfrågor så det gäller att känna in både stämning och situation för att inte hamna under ett korsförhör som kan pågå i åratal. "Kommer du ihåg den där gången 2002 när du sa att den där kjolen... vad menade du med det egentligen?"
Så därför vill jag ge en stor eloge till alla er grabbar som lyckas genomlida detta genomgående drag som de flesta kvinnor verkar ha. Ni har inte bara ett tålamod av plåt utan är även egentligen professionella på att läsa av oss. Det är väl bara det att ni ibland kanske hellre skulle äta pölsa till frukost, lunch och middag tills domedagen än att försöka klara er igenom frågor som inte ens en fullfjädrad politiker skulle kunna slingra sig ifrån.
Avslutar med klippet på tjejen som har lite utav ett klädproblem.
Aaaah
Konsten att vara pigg, tröttsamma historier & att peta sporadiskt med pinnar
Hej kära vänner
Har inte haft tid att skriva för jag har slitit som en nordsvensk arbetshäst med sitt anletes svett i hovskägget. Har lite svårt att förstå hur jag resonerade när jag tyckte att det var lite halvjobbigt att ligga hemma på sofflocket och skriva uppsatser, jag kunde ju då
1) Ligga stilla och endast röra fingrarna vilket sparade oerhört mycket energi. 2) Äta kebab när jag ville, har upptäckt att det är rätt komplicerat att trycka ner en i jackfickan och ha med på jobbet. 3) Sova så mycket att påsarna under ögonen blev så stora att man hade kunnat lägga potatis i dom när man var och handlade. Då hade det blivit många avundsjuka blickar från snåla pensionärer som minsann fick lov att betala 1,50 för kassen.
Nu är det ju vår och är man inte pigg då så får man stryk. Eller åtminstone brukar man få höra att det är något allvarligt fel på en så det är tur att Aftonbladet och Expressen ger såna konkreta och handfasta tips på vad man ska göra. Snart kommer dom nog på att morötter är så farligt att det visslar i dom inre organen men att T-sprit däremot "rensar ut vintertröttheten med ny metod".
"T-Röd - För dig som tänkt klart"
Men vad kan det spela för roll om man är trött under hela sommarhalvåret och sover lika mycket som om man skulle varit tvungen att konstant lyssna på en påhittad ljudbok som Inga-Maj, 62 på Hemköp spelat in med sin rostiga gamla kasettbandspelare. Man kan ju fortfarande vara med på sociala aktiviteter i detta slumrande tillstånd bara folk petar på en med en pinne så man vaknar när det händer något roligt.
Så om du känner dig lite hängig är ett tips är därför att gå ut och plocka ihop en säck med kvistar av olika slag som du sedan delar ut till vänner och bekanta (speciellt viktigt är detta om du ska medverka vid vigslar, dop eller andra stora högtider då det ser bäst ut att vara vaken) sen är det bara att korka igen ögonlocken och sova gott. Fast själv tänker jag nog försöka hänga med så gott det går i förhållande till min arma ålder. Man lär ju i alla fall hoppa till de gånger som någon sprätter en öl.
Kvidevitt
Solstekningar, skosaneringar & att nakenchocka som Caesar
Det verkar som att våren är på ingång i Sverige, men först ska man tydligen genomlida såna fantastiska stormstyrkor att man kommer ha ett hårstrå kvar på huvudet lagomt tills sommaren anländer. Alla verkar vara helt lyriska i väntan på denna årstid men för min del skulle jag kunna hoppa direkt till nästa. Jag kan inte se så mycket positivt i att det ligger tonvis med grus på vägarna som legat på isen så att man får gå en meter, stanna, tömma skon, trycka på sig den igen för att sedan upprepa samma procedur om och om igen tills man är måttligt till lagomt försenad dit man skulle.
Sen när solen börjar steka kommer jag se ut som en bränd och friterad prickigkorvskiva i ansiktet och får med största säkerhet även detta år höra att jag har en lastbilsbränna. Men det var inte undra på att bartendern var tvungen att påpeka det då alla andra tjejer på krogen var fräscht sommarbruna i en gyllenbrun färg medan jag gick runt och var knallröd på armarna och skiftade i en ojämn grisrosa färg på resterande kroppsdelar.
Med våren kommer även alla leende cyklister fram runt buskar och hörn, dom där som trampar omkring och ler samtidigt som dom blundar och blir en bunt flummiga trafikfaror. Något som är positivt när det blir lite värme i luften är onekligen alla karlar som kastar av sig kläder åt både höger och vänster. Förra året när jag kom glidandes nerför en gata i Mercan fick jag ju syn på en skapelse som var lika lättklädd som Julius Caesar skulle ha varit om han fått i sig för mycket rödvin, blivit på pickalurven och supit bort togaskynket. Denna uppenbarelse resulterade i att jag slirade upp på refugen och var några centimter ifrån en planterad gammal björk.
Vart jag vill komma är att våren är en farlig tid varesig om man blundar så det krampar i ögonlocken för man är glad eller håller ögonen ivrigt och nyfiket öppna för då ser man alldeles för mycket trevligheter. Därför kan ett alternativ vara att gå omkring med cyklop eller simglasögon på sig, för då får man lite utav ett tunnelseende och kan koncentrera sig på det nödvändigaste i trafiken. Det tänker då i alla fall jag ha för att slippa jämna alla träd och buskar med marken, det blir dyrt för Falu kommun det.
Jag kom, jag såg, jag raserade.
Brak
Malplacerade muttrar, osmidiga monteringar & kampen mot Kamprad
Här ligger jag i ett försök till att vara raklång i min fantastiska Klippansoffa som är ungefär en halvmeter lång och lika mjuk som att den vore gjord av cement. Ingvar Kamprad borde ha en rak höger och inget annat som verkar ha gjort den så fruktansvärt hård med flit bara för att man ska bli invalid ända in i benmärgen och därför bli tvungen att köpa ytterligare en i hopp om att den ska vara bekväm. Efter tio stycken orkar man till slut inte dra på sig fler sittmöbler eftersom alla är lika rassliga och för sakens skull går man över till att inhandla ett helt kök istället. Så har man redan ett och får montera upp det nya köket i själva köket vilket resluterar i ett IKEA-inferno med stolar som heter Bengt, lampor vid namn Gudrun och durkslag döpta till Dunka.
Det som är så lustigt med detta varukoncept är att det ska vara så enkelt och fantastiskt lättvindigt att montera ihop grejerna men det slutar alltid med att man står på alla fyra och skriker i frustration medan tårarna sprutar och knogarna vitnar. Alltid när man ska syna beskrivningen för att kolla så att man fått med alla skruvar så fattas det en viktig så att bordet eller vad det nu är man köpt står och svajar som lutande tornet i Pisa. Alternativt är det för många så man inte vet vart dom ska sitta så man drar dit någon på måfå men upptäcker att dom ändå bara ramlar bort.
Själv har jag ägt två hyllor som rasade ner i parkettgolvet med en skräll från den lätta bris som blev när man gick förbi. Det är vad jag kallar kvalité. Så går man runt och blir deprimerad för man tror man är upphovsman till alla trasiga saker för man inte följt ritningen och skruvat ordentligt, så blir man arg och kriminell och slutar på anstalt vilket i själva verket i grund och botten är Ingvars fel. Det som börjar med IKEA kan med andra ord sluta med Hinseberg så det är bäst att se upp med i vilket hål man borrar och vilken mutter man gängar (gäller ju i största allmänhet oftast män men i detta fall alltså även kvinnor).
Gnirk
Obevarade revben, konsten att valla skidor & att vika av i välmening
Nu är jag tillbaka på tangenterna igen men har dock inte vallat skidorna som övervägande delen människor verkar ha gjort under denna VM-hysteri. Vilken kanal man än slår på så är det en intervju med någon flåsande skidåkare som är röd som en kräfta i ansiktet, stödjer sig på stavarna och kippar efter luft. Jag säger bara det, det är tur att man själv aldrig började med någon sport. När man var yngre klarade man ju knappt av att hasa sig fram 200 meter på längdskidor utan att ramla och demolera både armar och ben. Jag kommer ihåg speciellt en gång då jag var åtta år och redan då så obegåvad att skidturen slutade med att min kära far bröt ett par revben.
Det var en redig nedförsbacke som jag vinglande försökte ta mig ner för. När jag nästan var nere snubblade jag på ena skidan och hamnade som en formlös hög i snön med skidor och stavar åt alla håll och kanter. Pappa trodde väl naturligtvis att jag hade förstånd nog att flytta mig omgående eftersom han kom åkandes uppifrån ganska snabbt, men kvar låg jag och åmade mig och försökte flytta mig det snabbaste jag kunde (dvs. extremt långsamt).
Där kom han i högre och högre hastighet, stor och reslig karl som han är som dessutom flitigt vallat skidorna. Han fick syn på mig och undrade antagligen hur jag kunde vara så dum att ligga kvar i spåret. Men för att inte köra över sin klantiga och sega dotter tänkte han köra runt mig och fick sätta ut ena skidan ur spåret. Tanken var då att den andra också skulle följa med men den fastnade kvar och gick rakt fram medan den andra bar iväg rakt ut. Jag vittnade hur denna bastanta man som är min far, med uppspärrade ögon alltmer gick ner i split som en toppgymnast med skidorna spretandes för att slutligen braka rätt ner i backen några decimeter från mig.
Några brutna revben, en unge som trots detta inte lärde sig att agera snabbare än 0,5 km/h var det en ganska trevlig skidtur. Men jag tänker aldrig åka skidor igen. Inget mera ut på tur med såna där smala brädbitar och pinnar att hålla i. Så det närmsta jag kommer komma när det gäller skidvalla är möjligen att ha det i håret eller som färglöst läppstift. Den enda sporten jag tänker utöva är för övrigt möjligtvis att hoppa över frukosten och hänga i bardisken.
Swosch
Att osta omkring och smula runt, bomullsmygel & bokstavskombinationer
Då var man jag nyss hemkommen efter att ha hasat omkring på stan med Paulsson i timmatal. I vanlig ordning fick vi ingenting nyttigt uträttat men en varsin kasse eldvatten från bolaget tog vi i ett stadigt grepp innan det bar hemåt. Vi jagade karlar på herrbutiker men utan fångst och jag skulle dricka kaffe i ett tält på stan men fick inte för Hanna för hon var antagligen säker på att jag skulle göra bort mig. Antar att hon fortfarande är förfärad över mig och ideella sammanhang från den gången förra vintern då någon från en hjälporganisation stog på stan och sträckte ut en bössa. Jag trodde naturligtvis att det var en kakburk och var på väg att dyka ner med handen men min kära vapendragare stoppade mig bryskt innan det han uppstå en prekär situation. Hon är rätt bra att ha ibland ändå, även fast hon är fast besluten om att har ADHD. Men jag kan dock spika att hon själv lider av HÅIBS, Hundra År I Bara Söndagar.
Ikväll ska vi iväg på någon tillställning med massa fruntimmer, vin, ost och kex. Osten älskar jag ju mer än livet självt, kex sätter jag bara i halsen så jag får andnöd medan smulorna sprutar men vin är alltid trevligt. Med handen på hjärtat är det väldigt sällan som jag brukar festa med kvinnfolk, dels för att dom har en tendens att låta som en skock uppspelta kalkoner men även för att jag är ganska säker på att jag är en man. När en tjej pratar om läppförstoringar och botox tycker nämligen jag att det bara är att stryka på tabasco på läpparna så dom svullnar upp och när det kommer till bröstimplantat duger det väl ändå med ett par billiga tubsockor från Rusta. Är ju ändå så sällan någon är i dom regionerna och rotar runt så jag tror jag skulle kunna gå fri därifrån med min tillfälliga förstoring i 100% bomull.
Hoppas att ni får en bra kväll, det är faktiskt inte utan att jag tror att jag kommer ha en.
Tjoflöjt
Konsten att kräma iväg en kula, göra märken i marken & hur man gör för att ordna oreda
Kära läsare, ni kanske trott att jag varit mer död än levande men så lätt parkerar inte Westberg tofflorna för sista gången. Tillbaka med full styrka som stormen Gudrun, lika full av liv som en tjackspeedad Gunde Svan och med lika mycket stuns i benen som Peps Persson är jag nu åter på banan.
Nytt på fronten sedan jag sist knattrade loss på tangenterna här är att jag halkat in och börjat jobba på ett demensboende. I mitt fall är det absolut ingenting att hurra över med tanke på att jag är mer förvirrad än dom som bor där. Detta blev ganska tydligt då någon som snurrade runt i cirklar frågade mig vart den bodde och jag ledde in personen i fråga i fel rum (och alltså planade ut denne i någon annans säng, vilket jag senare fick berättat för mig ledde till ett mindre kaos på avdelningen).
Den ena vill dra på sig täckbyxorna och åka rutschkana ner från taket, den andra är världsmästare i skidåkning veckans alla dagar men bara där för att hälsa på medan den tredje letar efter bilder på halvnakna män i Hemmets Journal och småfnissar generat för sig själv. Vem man än träffar så är det som att möta sig själv i ett nötskal. Snart kommer det nog bli svårt för folk att urskilja om jag jobbar eller bor där, jag har ju en förmåga att smälta in i underliga miljöer som en kameleont och bli ett med inredningen.
Mitt förslag på att införa fredag hela veckan har än så länge inte gått igenom så därför får vi helt enkelt nöja oss med att det är fredag idag men det duger rätt bra. Den tänkte jag fortsätta med att städa efter Sune (som folk är övertygade om är djävulens katt). Han har idag vält allt som vältas kan och kastat omkring med både husgeråd och möbler likt en aggressiv rysk kulstötare med byxorna alldeles för högt upp i grenen. För vem skulle inte bli arg om man hade en klämd pung och dessutom förväntades kasta någonting väldigt långt.
Det är rätt skönt att vara kärring utan att ha ett helt klockspel att hålla reda på. Än så länge så har jag ju mina flickor inom synhåll men det dröjer inte länge innan det blir krondiken efter en där man går. Då får man utveckla och ta patent på en patthållare som då är två pinnar med en låda längst upp för varje bröst och vid marken har man två hjul. Sen ska det vara ett trappsteg som håller ihop denna kreation så har man en kombinerad rullator/moped och vips så har man tjänat multum. Nu vet jag inte hur det är med er, men jag har framtiden säkrad för vi kvinnor ska förr eller senare alla den vägen vandra. Det knäpper vi en pilsner på.
Trevlig helg
Ratta-ratta-raaaa
Att ringa in och hiva ut, börja på & göra slut
2010 var året då jag bland annat...
- Började lite lätt med att snubbla på långsamma pensionärer för att sedan avancera och stampa på en vettskrämd pojke i permobil. Igår avslutade jag lite tjusigt med att trampa på två långa kjoltyg så personerna i fråga dök som strutsar ner i en sandbank.
- Fastnade rejält med handen i ratten utanför macken, väl synlig i tio långsamma och smärtsamma minuter. (Detta hände även i garaget, men som tur var hade jag precis handlat diskmedel så jag kunde komma loss).
- Haft ett antal prekära hissituationer med mångkulturella kallprat då den ena inte förstått vad den andra sagt. Som när en man med en matkasse frågade mig vad jag hette, jag trodde han bjöd mig på baguette och var på väg att dyka ner i påsen.
- Luktade så mycket hästskit på Ica Maxi att folk vibrerade med näsborrarna och vände sig om. Kanske inte så konstigt då dom måste trott att dom helt plötsligt hamnat på Jägersro travbana bara av att gå förbi mjölkdisken. (Vem skulle inte bli förvirrad?)
- Fortfarande inte fick tio kilo choklad och en halv rosenhäck av min blivande man på Alla hjärtans dag. Får helt enkelt köpa en andel av Marabou, bli vilse i min egen trädgård och köpa upp alla blomsterföretag så ingen karl kan köpa blommor åt sin flickvän/fru dagen till ära. Ska det va så ska det va.
- Fick synen tillbaka genom att ha karvat omkring med laser. Synd bara att det inte avhjälpte problemet med lokalsinne, omdöme och avståndsbedömning. Den är snarare värre än någonsin och inte lär det bli bättre med åren.
- Började utbilda mig till undersköterska och kom i efterhand på att det inte är helt fel att vistas kring massa manliga läkare och dessutom få betalt för det. Fast är dom för gamla är det istället dom som får lägga en extra peng i kaffekassan.
- Snavade på dammsugarslangen, halkade på tröskeln och flög in på toaletten för att sedan landa i kattlådan där det låg en rykande färsk produkt.
- Använde mig av så mycket hemkörning att det till slut räckte med att säga hej till pizzabagaren innan han rabblade upp beställningen och avslutade med "tio minotee en quart, varsogod".
- Träffade helt fantastiska människor på alla sätt som fått magmusklerna att arbeta och ansiktet att nästan ramla sönder av skratt. Tack alla mina älskade vänner för all glädje ni tillför i mitt liv, fortsätter vi i samma spår nästa år kan vi starta en sekt och etablera oss över hela världen. Namn på denna kommer diskuteras på årsmötet som hålls i slutet av april 2011.
Nu hoppas jag att Ni får ett bra år och att det inte blir jävligare än det förra. Håll i era nära och kära och ta det långa benet före det korta när ni ska skjuta raketer så det slipper bli konfetti av farmor. Själv planerar jag att ge någon en smäll istället för att kyssas på tolvslaget, man lär väl vara lite nytänkande.
Men det kanske är lika bra att sluta drömma...? För kan hända det går åt helvete i alla fall.
Vi ses i vimlet, Falun.
Ellinor Westberg,
ansvarig skribent
Elliefant.blogg.se
Konsten att sitta stilla på planet, spekulera på spanska & att spara en spya
Nämen tjenare, gott folk!
Nu är jag här igen efter att ha varit under jord och skrotat omkring ett tag. Har precis kollat på bilder från Hannas och min så kallade "semester" till Gran Canaria 2005 och är fortfarande förvånad över att vi lyckades ta oss hem till Sverige igen. Förutom att vara halvt på lyset av i princip alla dygnets vakna timmar så måste vi varit dom mest förvirrade människorna på den ön det året. (Kanarieöarna var ju för övrigt populärt för ett tiotal år sen men kan hända man är lite sen med att haka på trender. Fick man välja idag skulle man förmodligen inte landa på Gando flygplats och ha som mål med semestern att hitta det mytomspunna Pepes bodega. Så kul var det inte där).
Den första riktigt traumatiska incidenten för en sjuttonåring med resfeber så man höll på att snubbla på nerverna skedde redan i bilen på väg till Arlanda då pappa körde oss. Vi var så upprymda och drack vin med sån inlevelse att i kartongen jag hade med mig var det bara imma i påsen när vi kommit en tredjedel av vägen. Nästan framme vid Arlanda blev jag akut kissnödig så jag slängde mig ut i bilen och backade upp mot lämplig snödriva. Innan det hade jag kastat upp mitt nya, breda bälte på biltaket vilket jag kom på när vi checkat in väskorna. Började då stortjuta och trodde inte jag skulle kunna åka men det gick över när jag fick dra igång en cigarett och häva i mig en pilsner i rökrummet.
Dragna som två ryska gruvfyllon hasade vi i sinom tid in på planet och satte oss tillrätta mitt i en flock med pensionärer som tappat livslusten. Då sa Hanna någonting som fick mig att skvätta saliv på sätet framför och därefter satt vi och försökte genomlida en skrattattack samtidigt som vi vred oss i kramper och kippade efter luft. Då började sätet framför att gunga aggressivt och i mittspringan fick man plötsligt se ett stort, blont hår och förmodligen den argaste kärringen som någonsin suttit på ett plan. Sedan spände hon ögonen i mig, därefter Hanna varpå hon fräste med ihopbitna käkar: "Det är faktiskt inte ROLIGT!!!" Man kan ju undra vad fru Spott von Fräs skulle i en flygplansstol att göra om det nu var så tråkigt att åka på semester. Vi blev i alla fall så chockade att vi tvärslocknade och sov som två stenar tills vi skulle gå ner för landning.
Listan på diverse djävulskaper vi hann utföra kan göras extremt lång. Såhär i efterhand kan man tänka att vi mest snurrade omkring och åkte taxi till platser vi inte visste vad vi skulle där och göra. En kväll åkte vi över hela ön för att komma till Puerto Rico där vi skulle festa till det lite extra. Det gjorde vi definitivt och det slutade med att den ena av oss öppnade handväskan och la en smidig spya i innerfacket medan den andra satt och kisade och försökte förklara för en skock halvt efterblivna spanjorer att hon hade pojkvän.
Inte kom vi hem därifrån heller för pengarna var slut men på något sätt hamnade vi i en taxi och sluddrade namnet på destinationen som var Rocas Rojas. Enda problemet var att vi satt och försökte med alla krafter få fram hotellnamnet men på bred dialekt lät vi som två desorienterade papegojor som sa "Råckas Råckas.. Råschas Råschas? Råååschas Råckas? Nää. Du, vafan hette rä?" Till slut kom vi dit vi skulle, vi släpade oss upp för den milslånga backen till våran bungalow och vaknade dagen efter utan en droppe vatten.
Städerskan kom och ryckte upp gardinerna för att sedan rynka på näsan åt våran fruntimmersröra samtidigt som hon muttrade "Dios mío" när hon snärtade på sig diskhandskarna med en smäll. Men bland billig Yurinkasprit, kletiga spår efter groggvirke och kortlekar med nakna karlar trivdes vi ganska bra ändå. Nog för att vi verkligen behövde semester när vi kom hem, men det var det värt. Även fast jag inte kunde tulla med mig en spanjor hem i resväskan som kunde sitta på diskbänken och dra av ett riff med kastanjetterna som underhållning när jag diskar.
När vi på avresedagen satt och väntade på bussen blev jag så akut törstig att jag trodde jag skulle avlida. Det var några minuter kvar tills den skulle komma och jag sa åt Hanna att jag faktiskt var tvungen att gå och köpa något att dricka. "I HELVETE VAD DU GÖR!" fräste hon medan jag sa emot och stampade i backen. Svettig som en travhäst sprang jag till snabbköpet och fick tag på en halvljummen stackars festis. Under tiden stod Hanna på bussen och förklarade för reseledaren att vi var tvungna att vänta på hennes kompis (som hon nog aldrig hatat mer i hela sitt liv).
Såg den arga chaufförens ilsket vibrerande mustasch i backspegeln och skyndade mig upp för trappstegen, slängde mig ner på ett säte och när vi kom fram följde vi så glatt strömmen med människor. Fast när vi skulle checka in bagaget upptäckte vi att vi var på väg att åka med ett hundratal skåningar till Skavsta. Men det hade kanske varit en idé. Inte många hade nog funderat över vart dom två senila flickorna utan lokalsinne och som drack Sangría till frukost tog vägen. Förutom mamma och pappa förstås. Tur att föräldrarna alltid tycker man är söt.
Vamos a la playa
Matkvarnskåserier, kebabsvinerier & hästkuskerier
Godafton Svärrjä
Jaha, då kommer kvartalets uppdatering igen. I vanlig ordning har det inte hänt något extraordinärt förutom att jag mest varit så lat som det på nåt vis går att bli. Det är lite synd att man inte lever på stenåldern så man hade fått jobba lite för att få i sig lite käk men så är ju inte fallet. Det räcker ju att sikta in fötterna i tofflorna och hasa till kylskåpet förutsatt att man handlat vilket jag ju heller aldrig gör. Därför tror jag att jag snart skulle kunna anmäla mig att i volontärsyfte agera ankare på en luftballong. Fast då skulle den väl bli så lätt och stiga så snabbt efter att jag hoppat av att passagerarna skulle sprängas av lufttrycket när den kom upp på för hög höjd så det är kanske ingen idé det heller.
När andra tränar ambitiöst och skriver träningsbloggar så funderar jag på vad jag ska kunna göra för praktiskt med mina fantastiska kebabrulleprojekt. Man kanske måste tänka lite långsiktigt på beach 2039 och jogga 300 varv runt sjön om dagen. Det är möjligt att det skulle kunna bli viss problematik om man bröt benet och var tvungen att hoppa på kryckor för då skulle väl dom knaka till och gå av som två björkkvistar och sprätta någon i ögat. Så skulle man återigen bli skyldig att betala skadestånd. Fast jag äter faktiskt annat än kebab emellanåt även om folk vid det här laget kanske börjat tro att jag är kebabens moderskepp. Istället för att bli åklagare, pilot eller chefsläkare så kan ju alltid jag skryta med att man har titeln kebabsmakare med mer välutvecklade smaklökar än Carl Jan Granqvist.
Å alla dyslektikers vägnar får jag be om ursäkt för en tretimmars läsning om flottig mat. Kanske man borde ta och skaffa sig en hobby, som att bli travkusk och sitta och studsa runt i en sulky hela dagarna eller nåt. Inte för att det nödvändigtvis skulle bli så mycket mer intressant att läsa om skavsår i arslet och flimmer framför ögonen för man skakat omkring bakom ett hästarsle dagarna i ända. Jag lovar att jobba på att skaffa ett intressantare liv tills nästa gång.
Kloppetikloppetiklopp
Telefontrakasserier, en skvätt sprit & eldiga toner
Då ligger man här som en formlös klump i sängen med datorn fastvuxen på magen. Har roat mig med att skriva ett arbete som tydligen kom att likna en doktorsavhandling på magisternivå, allt för att min lärare inte ska orka läsa och engagera sig utan istället skumma igenom det hela och stämpa på ett betyg så hon slipper mig. Förut när jag hade naturkunskap på distans blev min lärare till slut så less på mig att han vägrade ringa upp när jag skulle ha betygssamtal. Det var bara för att jag envisades med att det var jag som hade rätt och han fel vilket han måste tröttnat ganska rejält på, för när det plingade i hans telefon och han hörde att det var jag på andra sidan bara fräste han upphetsat:
"Jag har inte tiiiiiiid! Du får ringa imorgon". Klick.
Tror det hann bli nytt dygn sisådär 14 gånger innan han med en ljudlig suck berättade vad jag hade fått för betyg i kursen. Jag tackade så mycket och avslutade samtalet med "jajamensan, vi hörs!" varpå den stackaren skräckslaget slängde luren i örat på mig.
Om ett par timmar är det minsann officiellt fredag och jag planerar att handla upp halva bolaget. Minttu och Tequila står överst på listan och här ska bunkras så till den grad att det kan bli aktuellt att stjäla en truck för att frakta hem skiten. Det är ungefär precis ett år sen sedan jag och Hanna körde i oss ett par helrör med tarrkaste priten på polaget och dansade bugg på hennes balkong klockan fyra en eftermiddag så till och med plogbilen stannade och frågade om vi hade fest. Den mannen i hytten var så nyfiken vad vi höll på med att han till slut körde fram och tillbaka med bladet nere i asfalten så det slog gnistor i en fontän.
Imorgon blir det alltså att dra på lite hysterisk salsa och kasta salt och tequila åt alla möjliga håll och kanter för att få in en riktigt exotisk känsla. Sen är det bara att vänta tills det går förbi ett lämpligt offer som man kan fånga in och tejpa fast på en pall, dra på en bastkjol och tvinga sjunga Viva España medan han får klappra med kastanjetter i vild förtvivlan.
Extremt häftig musikvideo
Trevlig helg alla människor!
På söndag blir det en skvätt Antabus och en saftig kebabrulle.
Klirr
Upprörda trafikanter, närsynta tanter & borstade vägkanter
Kul att se att folk har börjat hitta tillbaka hit, då kan det ju vara ett plus i kanten om även jag själv gör det. Idag kan det väl inte ha undgått någon att hela Sverige verkar vara i uppror över att det seglat ned några slöflingor uppifrån. Detta orsakar sådant kaos att alla gubbar med keps blåhåller ännu hårdare i ratten så krogarna vitnar under skinnhandskarna och de närsynta tanterna med sina tjocka glasögon sitter närmare vindrutan än någonsin.
Det som är lustigt med detta är att folk kommer krypköra lika sävligt och långsamt även om det blir tio plusgrader ute. Folk verkar nämligen ha en benägenhet att ta fasta på att om det är halt så är det halt och därmed basta, även om sopbilen så har borstat upp varje befintligt gruskorn på vårkanten.
Skraap
Att passa sig för paraplydråpare, tröstlösa väderomslag & konsten att svepa fram på hjässan
Jag har kommit på hur farligt det egentligen är med såna här plötsliga omslag i vädret för folk blir så förbryllade när det börjar regna då man förväntar sig snö. En del verkar bli så distraherade att dom glömt bort hur man hanterar ett paraply för jag har varit millimeter ifrån att få ögonen utpetade ett antal gånger på stan idag. Just när jag trodde att kusten var klar och jag vågade räta upp mig så kom det en hetsig kärring från ingenstans som frenetiskt ryckte i paraplystången och ruskade runt på hela schabraket tills hon nästan tappade andan samtidigt som svordomarna haglade så löständerna glappade bakom det knallröda läppstiftet. Kan säga att hon inte blev på bättre humör av att glasögonen immat igen så hon inte såg något när hon stampade fram utan att veta vart hon egentligen gick.
I sådana situationer behöver man inte bara frukta för sitt liv och att bli spetsad av ett föremål det står "Dalarnas tidningar" eller "Löfbergs Lila" på (vilket inte skulle vara en särskilt häftig död att gå till mötes). Man får även som en bonus surt regnvatten stänkt i ansiktet varesig man vill eller inte men det kan väl vara gemytligt på sitt lilla vis det också. Jag har aldrig ägt ett paraply för jag tycker det ser jobbigare ut att skaka omkring på ett än att bara acceptera att man i värsta fall blir riktigt blöt så håret hänger som en sur ryamatta och man blir zebrarandig över hela kinderna för sminket rinner. Man är inte mycket snyggare när det är extrem värme, uppehållsväder och solen skiner heller för då blir man istället så flottig att om man snubblar kan man glida flera meter på pannan. Ska lägga förslag på att man i OS kan införa 100 meter pannsvettsglidning på lämpligt underlag. Kan man stå och se lagomt intelligent ut när man hänger lite nonchalant på en sopkvast i curling går det nog även när man surfar på sin egen skalle.
PS. Kom igen nu Tone Bekkestad och fixa lite snö för nu är det faktiskt
många svenskar som spottat och fräst när dom bytt till vinterdäck. DS
Dropp
Konsten att vara en snubblande snedseglare & att stampa på rörelsehindrade gossar
Idag har jag funderat över hur många människor jag lyckats snubbla och trampa på genom åren. Kom att tänka på det när jag skulle gå ut med hunden imorse och jag vred om portlåset och sparkade upp dörren med samma och styrka och hastighet som vanligt med blicken någonstans i perferin. Efter ett bastant kliv ut hördes det något som lät som en samling skogsmöss under en ångvält, jag tittade ner och fick se en upprörd unge med stora vettskrämda ögon. Jag tittade förvånat ner och undrade om den (kön oidentifierbart) inte skulle akta på sig. Men istället för att sladda iväg med trehjulingen och skrika lungorna ur sig efter mamma som ett barn vanligtvis brukar göra så tittade den bryskt upp på mig medan den rullade fram och tillbaka med mord i blicken. För en stund så kändes det som att jag var med i en Stephen Kingfilm och väntade på vad som skulle bli dess nästa drag. Det hände ingenting så jag tog ett stadigt steg över det lynniga lilla livet och ryckte med mig jycken.
Skulle inte bli det minsta förvånad om man fick ghettots alla ungar efter sig med eldfacklor och spjut nästa gång man går ut. Det var som i vintras när jag kom gåendes ner från parkeringen och skymtade plötsligt något rött som flög mot mig med ett skärande primalskrik. En invandrarunge hade bestämt sig för att jag skulle bli en levande måltavla för hans halvrostiga pulka och eftersom jag inte ville fara åt helvete som en kägla och bryta lårbenshalsen så var det rätt bråttom att akta på sig. Eftersom dom ändå inte förstår vad man säger så lät jag hunden leka med hans fula leksak innan jag avlägsnade mig.
Nästa gång jag skulle passera samma ställe hörde jag en armé av småfolk som skrapade omkring på kullen med sina plastgrejer och under ledning av en albansk glosögd maffiaunge åkte dom allihop samtidigt på signal. Fast istället för att gå ivägen så man hade blivit invalidiserad för resten av livet så stannade jag, varpå hela flocken krockade med varandra i 110. Den ena var mer förbannad än den andra och den tredje skrek högre än den fjärde för att planen att mosa den rödhåriga tanten inte gick i lås. Det är tur att man ska värna om barnen eftersom dom är framtiden eller vad det är man brukar säga. Vill man ha livhanken i behåll borde dom inte få leka med något annat än kottar och kvistar, åtminstone inte så länge det finns tillstymmelse till att dom bildar en fanatisk stridstrupp med hjälp av vinterleksaker som en halvkass version av Flugornas herre.
Förutom att ha halvt trampat ihjäl en annan människa idag så var det inte alltför längesen som jag gick på stan och höll på att göra samma sak. Det var när jag gjorde min sedvanliga fredagsrunda och hade glömt köpa cigaretter. När jag kom på detta så tvärstannade jag, vände helt om men kom inte så långt då det tog stopp. Allting gick i slow motion när det enda jag såg var mina shoppingkassar som svävade omkring i ultrarapid luften och jag dubbelvikt tog emot mig i två handtag för att rädda min egna kroppshydda. Jag var bara någon centimeter från en gapande mun och när jag insåg att dessa handtag satt på en permobil och att personen i den var skapligt handikappad så började hetta mer om kinderna än om jag skulle lagt en ansiktsmask med chilifrön och tabasco. Hade foten på ett däck och kunde därmed skjuta ifrån mig för att komma i ett upprätt läge, bad stammande om ursäkt och såg sedan hur den stackars pojken i tystnad gjorde en piruett och gasade därifrån.
Är det något jag önskar mig så är det inte pengar och att vara framgångsrik, utan att låta andra människor få ha sina lemmar i ett välbehållet skick trots att jag är i närheten. Annars kan det bli en dyr historia så man i slutändan hamnar på Hinsebergsanstalten för att man försökt få ihop till skadestånd till var och varannan människa. Det kan med andra ord sluta med kriminalitet om man är för klumpig så därför ska jag se om det finns några slags kvällskurser att söka så man blir lite lättare på foten, nåt i stil med vett och etikett. För det vet jag ju inte heller vad det är för något.
Roaah
Muntra tillställningar, att rassla runt med Redford & att tala om att man kliver på
Då har man precis som alla andra söndagar legat i sängen och svurit så hela vokabuläret ramlat bort. Det är ganska fantastiskt att något som man förbannar så fruktansvärt dagen efter ändå är så roligt under tiden man håller på. Nästan så att det skulle vara mer praktiskt om det var så tråkigt att tanka i sig brännvin att man inte visste hur fort man skulle få i sig det så man fick gå hem någon gång. Fast då skulle folk säkert bli klara och vilja utrymma samtidigt så skulle det bara uppstå en situation liknande den som när Titanic sjönk, bortsett från att alla istället fastnade i en dörrpost och inte i en livbåt. Då är det ju faktiskt bra att det är trevligt att dricka pilsner så man kan umgås med sina vänner och bekanta under lite mer avslappnade former och inte när dom sitter fastklämda i en bunt och skriker i falsett. Det hade nog blivit lite jobbigt på nåt vis.
Igår drog jag på mig högklackat för första gången sen i våras och kände mig nästan som en kvinna. Sen tog jag Paulsson under armen och slirade iväg till Borlänge till det där danshaket där man förra gången fick genomlida diverse prekära situationer. Lika illa blev det den här gången och eftersom konceptet är som en gigantisk dansbandskryssning är det svårt att komma undan utan att bli tvungen att med skräck och panik i ögonen bugga så svetten sprutar. Igår var det en karl vars utgångsdatum passerat för 30 år sen som stod och svajade mot en ledstång. Någonstans under ögonbrynen som vibrerade av sexappeal (åtminstone enligt honom själv) kunde man ana på blicken att han trodde han såg ut som Robert Redford i sin svarta skjorta och med sitt böljande välkammade hår.
För att göra en lång historia kort så kastade han runt mig som en sur vante, jag steppade med i vild förtvivlan och när låten var slut sa jag "Ja, det känns ju sådär att vara amatör när det kommer en sån avancerad dansare som du som kastar upp en i takkronorna". Så lutade han sig tillbaka med armarna i kors, tittade upp i taket och funderade en stund och sa sedan eftertänksamt med allvarlig röst: "Mmmja, fast det där är ju spotlights..."
Det var ungefär i det ögonblicket jag kunde konstatera att det kanske inte bara är en myt att Borlängebor faktiskt inte är så klipska. Jag har nog aldrig blivit så glad över att se en öl som när jag kom därifrån, sen hastade vi ut för att röka. På väg in var det en medelålders man vid dörren som sa glatt "håhå, kliv på!" så replikerade jag lika muntert på mitt eget fylledalmål: "Aaa, ja ä ju van å göra dä!". Efter att ha reflekterat en sekund över vad det var jag egenligen sa var det verkligen dags att hämta ut skinnpajen, gråta en skvätt över att skiljas från Borlänges svar på Robert Redford och bege sig hemåt.
Svag i kroppen efter gårdagens bravader ska jag fortsätta göra det jag är allra bäst på, dvs att ligga raklång som en klubbad säl och balansera en pizzakartong på magen. Man kommer antagligen få såga ut mig ur lägenheten när jag är klar med mitt ungkarlsliv och det där med att avsluta sitt liv på ett värdigt sätt kan man avskriva redan nu. Men det var väl inte så noga, bara man får vila när det är söndag och ta det lite lugnare på måndag så slipper man bli utbränd.
Arrivederci
Att fastna och filosofera mellan soffkuddar, fysiska defekter & rafflande kjoltyg
Hej kära vänner
Med risk för att gummistövlarna kommer växa fast mellan stortårna och upp i och med att det aldrig verkar bli bättre väder tänker jag inte sätta på mig några (tänkte bara informera om det ifall om någon hade starka funderingar över vad jag ska ha på mig). Kan för övrigt inte minnas när jag körde fötterna i ett par så det lär inte bli så väldigt aktuellt i vilket fall som helst. Idag har jag legat och skrivit hela dagen i min skeva soffa som i princip bara har en hel fjäder kvar. Att knacka omkring på tangentbordet konstant sen man slog upp dom blåa i kombination med att man ligger dubbelvikt som i en rävsax bidrar inte till att man blir på det bästa humöret genom tiderna. Skulle hellre bli dömd att dansa schottis baklänges till Uzbekistan i zigenarkjol fylld med husgeråd från hela IKEA:s lager. Antagligen hade man blivit mindre mörbultad av det.
Nu ska jag försöka rehabilitera mig från slagsida, skrivskramp och diverse åkommor om jag ens tar mig upp ur den här möbeln från helvetet. Om ni inte hör från mig på ett tag så vet ni att jag ligger utmärglad som en påse nötter mellan två dynor och ropar på hjälp. Det är då välkommet och uppskattat med en kebabrulle, lite utav den varan så får det regna hur det vill och jag kan då gladeligen växa fast och bli ett med soffan utan att klaga.
Gnirk
Konsten att försvara sig mot vådlig proviant, att vagga in i vintersömn & försvunna vänner
Nu har man återigen inte varit så väldigt produktiv att berätta nåt spännande, tur är ju då att livet varit nästan lika händelselöst som vanligt. Fast med handen på bibeln lär jag väl erkänna att det blivit en hel del pilsner i goda vänners lag under ganska ocivilicerade former. Jag har klättrat på saker jag aldrig trodde jag skulle kunna bestiga och skålat så mycket att man blivit lika förvånad varje morgon man inte vaknat med armen i mitella. Eftersom det tydligen blivit höst över en natt är det lika bra att dra täcket över huvudet och gå i dvala tills det blir vår igen. Alla människor man umgåtts med över sommaren brukar ha en tendens att göra samma sak och om man ser någon av dessa individer kommande halvår ska man vara beredd med både trumpet och girlanger för att fira.
Har inte så mycket att tillägga idag, jag måste återgå till mitt arbete att nöta på gropen i soffan där jag ska spendera vintern och putsa upp kylskåpet där det ska proppas in förnödenheter. På sommaren dricker man och övriga årstider äter man, det är en väl utarbetad teori jag kommit fram till. Det är nästan så man har ångest redan nu över alla chokladaskar som slängs upp på alla befintliga bord kring jul. Det bästa man kan göra då är att alltid bära med sig silvertejp för att gardera sig när man kommer i närheten av sådana onyttigheter. Är man bortbjuden på en tillställning där man inte känner så många är det bara att knacka en okänd människa på axeln och fråga vänligt "vilken trevlig kavaj du har, skulle du kunna tejpa här.. ja, om du tar och drar några varv runt käften här.. måste tänka på figuren vettu. Rä bi bra rerär!". Vips, så har man en getingmidja lagomt till flyttfåglarna återvänder.
Tjoflöjt
Konsten att överleva illvilliga vädertillstånd, evighetskonversationer & vänskapliga javastunder
Kan hända att det är lite av ett i-landsproblem att klaga på den rådande värmen men det är inte okej när man tror att man ska halka ur strumporna och dra på sig ett benbrott så fort man rör sig en kvadratcentimeter. Utöver detta så är kroppshyddan lika klibbig som att man skulle smetat in sig i tio liter barnolja och studsat ner i en container med sockervadd. Min bil som är långt ifrån den mest högteknologiska på kontinenten har ingen AC heller, vilket gör att det känns som att rulla runt i en gigantisk kuvös från helvetet. Kan tala om att det inte är lätt att försöka styra omkring och försöka akta pensionärer som släpar sig över övergångsstället i ultrarapid när man samtidigt måste kippa efter luft som en astmatisk mört på land.
Det är nästan så att jag börjar tycka att det är mer angenämt med vinter, även fast det då snarare är så att man bara väntar på att kroppsdelarna ska frysa till is, krackelera och ramla av. Kanske att man alltid ska dra med sig en skottkärra året runt vart man än går så man kan samla ihop lemmarna i fall att dom lossnar av kylan eller smälter iväg på grund av värmen. Jag har tänkt på hur klena och förutsägbara vi svenskar egentligen är, för om det blir ett minimalt omslag i vädret får alla panik och blir helt paralyserade varpå ingen kan prata om något annat förrän solen har gått ner och kusten är klar att krypa fram under parasollet.
Det man förundras mest över är att vi egentligen aldrig tröttnar på att diskutera detta oändliga samtalsämne. Oavsett om det regnar, snöar, haglar, är högtryck så man sprängs eller lågtryck så man svimmar så blir vi liksom lite glada av att ha något unisont med tanten i kassan på Konsum. Även om Ingalill Svensson eller vad hon nu kan tänkas heta äter bruna bönor till frukost veckans alla dagar och lyssnar på raspiga LP-skivor med mediokra tyska dansband så har man i alla fall vädret gemensamt. Är det inte vackert så säg? Tänk vad mycket problem folk skulle slippa i Afghanistan, Irak och alla andra krigshärjade områden om de rivaliserande militärstyrkorna kunde slå ner arslet, skruva upp en kaffetermos och diskutera väder och vind istället.
Plopp
