Ellie

God afton

Här ligger jag i ett försök till att vara raklång i min fantastiska Klippansoffa som är ungefär en halvmeter lång och lika mjuk som att den vore gjord av cement. Ingvar Kamprad borde ha en rak höger och inget annat som verkar ha gjort den så fruktansvärt hård med flit bara för att man ska bli invalid ända in i benmärgen och därför bli tvungen att köpa ytterligare en i hopp om att den ska vara bekväm. Efter tio stycken orkar man till slut inte dra på sig fler sittmöbler eftersom alla är lika rassliga och för sakens skull går man över till att inhandla ett helt kök istället. Så har man redan ett och får montera upp det nya köket i själva köket vilket resluterar i ett IKEA-inferno med stolar som heter Bengt, lampor vid namn Gudrun och durkslag döpta till Dunka.


Det som är så lustigt med detta varukoncept är att det ska vara så enkelt och fantastiskt lättvindigt att montera ihop grejerna men det slutar alltid med att man står på alla fyra och skriker i frustration medan tårarna sprutar och knogarna vitnar. Alltid när man ska syna beskrivningen för att kolla så att man fått med alla skruvar så fattas det en viktig så att bordet eller vad det nu är man köpt står och svajar som lutande tornet i Pisa. Alternativt är det för många så man inte vet vart dom ska sitta så man drar dit någon på måfå men upptäcker att dom ändå bara ramlar bort.

Själv har jag ägt två hyllor som rasade ner i parkettgolvet med en skräll från den lätta bris som blev när man gick förbi. Det är vad jag kallar kvalité. Så går man runt och blir deprimerad för man tror man är upphovsman till alla trasiga saker för man inte följt ritningen och skruvat ordentligt, så blir man arg och kriminell och slutar på anstalt vilket i själva verket i grund och botten är Ingvars fel. Det som börjar med IKEA kan med andra ord sluta med Hinseberg så det är bäst att se upp med i vilket hål man borrar och vilken mutter man gängar (gäller ju i största allmänhet oftast män men i detta fall alltså även kvinnor).



Gnirk