Ellie

Nämen tjenare, gott folk!

Nu är jag här igen efter att ha varit under jord och skrotat omkring ett tag. Har precis kollat på bilder från Hannas och min så kallade "semester" till Gran Canaria 2005 och är fortfarande förvånad över att vi lyckades ta oss hem till Sverige igen. Förutom att vara halvt på lyset av i princip alla dygnets vakna timmar så måste vi varit dom mest förvirrade människorna på den ön det året. (Kanarieöarna var ju för övrigt populärt för ett tiotal år sen men kan hända man är lite sen med att haka på trender. Fick man välja idag skulle man förmodligen inte landa på Gando flygplats och ha som mål med semestern att hitta det mytomspunna Pepes bodega. Så kul var det inte där).



Den första riktigt traumatiska incidenten för en sjuttonåring med resfeber så man höll på att snubbla på nerverna skedde redan i bilen på väg till Arlanda då pappa körde oss. Vi var så upprymda och drack vin med sån inlevelse att i kartongen jag hade med mig var det bara imma i påsen när vi kommit en tredjedel av vägen. Nästan framme vid Arlanda blev jag akut kissnödig så jag slängde mig ut i bilen och backade upp mot lämplig snödriva. Innan det hade jag kastat upp mitt nya, breda bälte på biltaket vilket jag kom på när vi checkat in väskorna. Började då stortjuta och trodde inte jag skulle kunna åka men det gick över när jag fick dra igång en cigarett och häva i mig en pilsner i rökrummet.

Dragna som två ryska gruvfyllon hasade vi i sinom tid in på planet och satte oss tillrätta mitt i en flock med pensionärer som tappat livslusten. Då sa Hanna någonting som fick mig att skvätta saliv på sätet framför och därefter satt vi och försökte genomlida en skrattattack samtidigt som vi vred oss i kramper och kippade efter luft. Då började sätet framför att gunga aggressivt och i mittspringan fick man plötsligt se ett stort, blont hår och förmodligen den argaste kärringen som någonsin suttit på ett plan. Sedan spände hon ögonen i mig, därefter Hanna varpå hon fräste med ihopbitna käkar: "Det är faktiskt inte ROLIGT!!!" Man kan ju undra vad fru Spott von Fräs skulle i en flygplansstol att göra om det nu var så tråkigt att åka på semester. Vi blev i alla fall så chockade att vi tvärslocknade och sov som två stenar tills vi skulle gå ner för landning.

Listan på diverse djävulskaper vi hann utföra kan göras extremt lång. Såhär i efterhand kan man tänka att vi mest snurrade omkring och åkte taxi till platser vi inte visste vad vi skulle där och göra. En kväll åkte vi över hela ön för att komma till Puerto Rico där vi skulle festa till det lite extra. Det gjorde vi definitivt och det slutade med att den ena av oss öppnade handväskan och la en smidig spya i innerfacket medan den andra satt och kisade och försökte förklara för en skock halvt efterblivna spanjorer att hon hade pojkvän.

Inte kom vi hem därifrån heller för pengarna var slut men på något sätt hamnade vi i en taxi och sluddrade namnet på destinationen som var Rocas Rojas. Enda problemet var att vi satt och försökte med alla krafter få fram hotellnamnet men på bred dialekt lät vi som två desorienterade papegojor som sa "Råckas Råckas.. Råschas Råschas? Råååschas Råckas? Nää. Du, vafan hette rä?" Till slut kom vi dit vi skulle, vi släpade oss upp för den milslånga backen till våran bungalow och vaknade dagen efter utan en droppe vatten.

Städerskan kom och ryckte upp gardinerna för att sedan rynka på näsan åt våran fruntimmersröra samtidigt som hon muttrade "Dios mío" när hon snärtade på sig diskhandskarna med en smäll. Men bland billig Yurinkasprit, kletiga spår efter groggvirke och kortlekar med nakna karlar trivdes vi ganska bra ändå. Nog för att vi verkligen behövde semester när vi kom hem, men det var det värt. Även fast jag inte kunde tulla med mig en spanjor hem i resväskan som kunde sitta på diskbänken och dra av ett riff med kastanjetterna som underhållning när jag diskar.

När vi på avresedagen satt och väntade på bussen blev jag så akut törstig att jag trodde jag skulle avlida. Det var några minuter kvar tills den skulle komma och jag sa åt Hanna att jag faktiskt var tvungen att gå och köpa något att dricka. "I HELVETE VAD DU GÖR!" fräste hon medan jag sa emot och stampade i backen. Svettig som en travhäst sprang jag till snabbköpet och fick tag på en halvljummen stackars festis. Under tiden stod Hanna på bussen och förklarade för reseledaren att vi var tvungna att vänta på hennes kompis (som hon nog aldrig hatat mer i hela sitt liv).

Såg den arga chaufförens ilsket vibrerande mustasch i backspegeln och skyndade mig upp för trappstegen, slängde mig ner på ett säte och när vi kom fram följde vi så glatt strömmen med människor. Fast när vi skulle checka in bagaget upptäckte vi att vi var på väg att åka med ett hundratal skåningar till Skavsta. Men det hade kanske varit en idé. Inte många hade nog funderat över vart dom två senila flickorna utan lokalsinne och som drack Sangría till frukost tog vägen. Förutom mamma och pappa förstås. Tur att föräldrarna alltid tycker man är söt.

Vamos a la playa