Obevarade revben, konsten att valla skidor & att vika av i välmening
Nämen godkväll
Nu är jag tillbaka på tangenterna igen men har dock inte vallat skidorna som övervägande delen människor verkar ha gjort under denna VM-hysteri. Vilken kanal man än slår på så är det en intervju med någon flåsande skidåkare som är röd som en kräfta i ansiktet, stödjer sig på stavarna och kippar efter luft. Jag säger bara det, det är tur att man själv aldrig började med någon sport. När man var yngre klarade man ju knappt av att hasa sig fram 200 meter på längdskidor utan att ramla och demolera både armar och ben. Jag kommer ihåg speciellt en gång då jag var åtta år och redan då så obegåvad att skidturen slutade med att min kära far bröt ett par revben.
Det var en redig nedförsbacke som jag vinglande försökte ta mig ner för. När jag nästan var nere snubblade jag på ena skidan och hamnade som en formlös hög i snön med skidor och stavar åt alla håll och kanter. Pappa trodde väl naturligtvis att jag hade förstånd nog att flytta mig omgående eftersom han kom åkandes uppifrån ganska snabbt, men kvar låg jag och åmade mig och försökte flytta mig det snabbaste jag kunde (dvs. extremt långsamt).
Där kom han i högre och högre hastighet, stor och reslig karl som han är som dessutom flitigt vallat skidorna. Han fick syn på mig och undrade antagligen hur jag kunde vara så dum att ligga kvar i spåret. Men för att inte köra över sin klantiga och sega dotter tänkte han köra runt mig och fick sätta ut ena skidan ur spåret. Tanken var då att den andra också skulle följa med men den fastnade kvar och gick rakt fram medan den andra bar iväg rakt ut. Jag vittnade hur denna bastanta man som är min far, med uppspärrade ögon alltmer gick ner i split som en toppgymnast med skidorna spretandes för att slutligen braka rätt ner i backen några decimeter från mig.
Några brutna revben, en unge som trots detta inte lärde sig att agera snabbare än 0,5 km/h var det en ganska trevlig skidtur. Men jag tänker aldrig åka skidor igen. Inget mera ut på tur med såna där smala brädbitar och pinnar att hålla i. Så det närmsta jag kommer komma när det gäller skidvalla är möjligen att ha det i håret eller som färglöst läppstift. Den enda sporten jag tänker utöva är för övrigt möjligtvis att hoppa över frukosten och hänga i bardisken.
Swosch
Nu är jag tillbaka på tangenterna igen men har dock inte vallat skidorna som övervägande delen människor verkar ha gjort under denna VM-hysteri. Vilken kanal man än slår på så är det en intervju med någon flåsande skidåkare som är röd som en kräfta i ansiktet, stödjer sig på stavarna och kippar efter luft. Jag säger bara det, det är tur att man själv aldrig började med någon sport. När man var yngre klarade man ju knappt av att hasa sig fram 200 meter på längdskidor utan att ramla och demolera både armar och ben. Jag kommer ihåg speciellt en gång då jag var åtta år och redan då så obegåvad att skidturen slutade med att min kära far bröt ett par revben.
Det var en redig nedförsbacke som jag vinglande försökte ta mig ner för. När jag nästan var nere snubblade jag på ena skidan och hamnade som en formlös hög i snön med skidor och stavar åt alla håll och kanter. Pappa trodde väl naturligtvis att jag hade förstånd nog att flytta mig omgående eftersom han kom åkandes uppifrån ganska snabbt, men kvar låg jag och åmade mig och försökte flytta mig det snabbaste jag kunde (dvs. extremt långsamt).
Där kom han i högre och högre hastighet, stor och reslig karl som han är som dessutom flitigt vallat skidorna. Han fick syn på mig och undrade antagligen hur jag kunde vara så dum att ligga kvar i spåret. Men för att inte köra över sin klantiga och sega dotter tänkte han köra runt mig och fick sätta ut ena skidan ur spåret. Tanken var då att den andra också skulle följa med men den fastnade kvar och gick rakt fram medan den andra bar iväg rakt ut. Jag vittnade hur denna bastanta man som är min far, med uppspärrade ögon alltmer gick ner i split som en toppgymnast med skidorna spretandes för att slutligen braka rätt ner i backen några decimeter från mig.
Några brutna revben, en unge som trots detta inte lärde sig att agera snabbare än 0,5 km/h var det en ganska trevlig skidtur. Men jag tänker aldrig åka skidor igen. Inget mera ut på tur med såna där smala brädbitar och pinnar att hålla i. Så det närmsta jag kommer komma när det gäller skidvalla är möjligen att ha det i håret eller som färglöst läppstift. Den enda sporten jag tänker utöva är för övrigt möjligtvis att hoppa över frukosten och hänga i bardisken.
Swosch
Kommentarer
Trackback
