Konstanta skick, knastrande kost & knaggliga köksprestationer
Hej Sverige (eller "världen" för att låta ytterligare lite narcissistisk).
Nu är fröken Westberg tillbaka i sadeln efter en liten stunds uppehåll bakom fjäderpennan. Eftersom det sällan eller aldrig händer så många häpnadsväckande saker så har det heller inte funnits så mycket att skriva om. Livet går sin gilla gång både för mig och staden i övrigt; gatumusikanterna utanför Åhléns fortsätter att rassla med sina bongotrummor och gnissla med felstämda dragspel i väntan på att hamstra sedlar så att dom kan tanka sina nya BMW och Chrysler efter att ha storhandlat lite smått och gott på Systembolaget. Tanten på tobaksaffären är fortfarande beredd att vänligt men bestämt slänga fram tre paket Pall Mall menthol när jag hasar in över tröskeln och ölpumparna på Pitchers fungerar som dom ska. Allt är under kontroll med andra ord.
På jobbfronten är det inte heller någon större skillnad, jag fortsätter vara mer förvirrad än de dementa och när jag blir lämnad ensam i köket står jag som vanligt fastvuxen i golvet och gapar paralyserat som en mossig fågelholk medan diverse matrester ligger och brinner på plattan eller håller på att bli uppeldade i ugnen. Inga större framsteg alltså men det är inte något jag räknat med att göra heller. Det gäller att lägga ribban lågt ifall om man någon gång skulle lyckas koka potatis utan att det blir till en diffus överkokt gröt. Kanske att man ska utbilda sig till kokerska (heter det fortfarande så eller var det under 1930-talet yrkeskategorin gick under den benämningen?) för att öka säkerheten för människor i min omgivning. Eller inte, folk lär ju leva lite farligt och våga chansa. Annars skulle det inte finnas trisslotter.
Dags att knyta ihop säcken för idag och se vad morgondagen bär i sitt sköte. Finns det förresten någon som blir sugen, ivrig och intresserad av att få veta vad som händer dagen efter när man uttrycker sig på det viset? För jag kan minnas att jag och Hanna brukade sitta och hulka ikapp när vi hörde det ordet. Men det var på den tiden när man var ung, hade ett obesudlat ordförråd och ännu inte hade börjat plöja sig fram genom livets alla händelser som ångvältar på en fridfull sommaräng.
Mina yttersta ursäkter till er som brukar klaga på för långa inlägg, hoppas att ni inte dessutom lider av brytningsfel.
Sprak
Nu är fröken Westberg tillbaka i sadeln efter en liten stunds uppehåll bakom fjäderpennan. Eftersom det sällan eller aldrig händer så många häpnadsväckande saker så har det heller inte funnits så mycket att skriva om. Livet går sin gilla gång både för mig och staden i övrigt; gatumusikanterna utanför Åhléns fortsätter att rassla med sina bongotrummor och gnissla med felstämda dragspel i väntan på att hamstra sedlar så att dom kan tanka sina nya BMW och Chrysler efter att ha storhandlat lite smått och gott på Systembolaget. Tanten på tobaksaffären är fortfarande beredd att vänligt men bestämt slänga fram tre paket Pall Mall menthol när jag hasar in över tröskeln och ölpumparna på Pitchers fungerar som dom ska. Allt är under kontroll med andra ord.
På jobbfronten är det inte heller någon större skillnad, jag fortsätter vara mer förvirrad än de dementa och när jag blir lämnad ensam i köket står jag som vanligt fastvuxen i golvet och gapar paralyserat som en mossig fågelholk medan diverse matrester ligger och brinner på plattan eller håller på att bli uppeldade i ugnen. Inga större framsteg alltså men det är inte något jag räknat med att göra heller. Det gäller att lägga ribban lågt ifall om man någon gång skulle lyckas koka potatis utan att det blir till en diffus överkokt gröt. Kanske att man ska utbilda sig till kokerska (heter det fortfarande så eller var det under 1930-talet yrkeskategorin gick under den benämningen?) för att öka säkerheten för människor i min omgivning. Eller inte, folk lär ju leva lite farligt och våga chansa. Annars skulle det inte finnas trisslotter.
Dags att knyta ihop säcken för idag och se vad morgondagen bär i sitt sköte. Finns det förresten någon som blir sugen, ivrig och intresserad av att få veta vad som händer dagen efter när man uttrycker sig på det viset? För jag kan minnas att jag och Hanna brukade sitta och hulka ikapp när vi hörde det ordet. Men det var på den tiden när man var ung, hade ett obesudlat ordförråd och ännu inte hade börjat plöja sig fram genom livets alla händelser som ångvältar på en fridfull sommaräng.
Mina yttersta ursäkter till er som brukar klaga på för långa inlägg, hoppas att ni inte dessutom lider av brytningsfel.
Sprak
Kommentarer
Trackback
