Muntra tillställningar, att rassla runt med Redford & att tala om att man kliver på
Tjoflöjt
Då har man precis som alla andra söndagar legat i sängen och svurit så hela vokabuläret ramlat bort. Det är ganska fantastiskt att något som man förbannar så fruktansvärt dagen efter ändå är så roligt under tiden man håller på. Nästan så att det skulle vara mer praktiskt om det var så tråkigt att tanka i sig brännvin att man inte visste hur fort man skulle få i sig det så man fick gå hem någon gång. Fast då skulle folk säkert bli klara och vilja utrymma samtidigt så skulle det bara uppstå en situation liknande den som när Titanic sjönk, bortsett från att alla istället fastnade i en dörrpost och inte i en livbåt. Då är det ju faktiskt bra att det är trevligt att dricka pilsner så man kan umgås med sina vänner och bekanta under lite mer avslappnade former och inte när dom sitter fastklämda i en bunt och skriker i falsett. Det hade nog blivit lite jobbigt på nåt vis.
Igår drog jag på mig högklackat för första gången sen i våras och kände mig nästan som en kvinna. Sen tog jag Paulsson under armen och slirade iväg till Borlänge till det där danshaket där man förra gången fick genomlida diverse prekära situationer. Lika illa blev det den här gången och eftersom konceptet är som en gigantisk dansbandskryssning är det svårt att komma undan utan att bli tvungen att med skräck och panik i ögonen bugga så svetten sprutar. Igår var det en karl vars utgångsdatum passerat för 30 år sen som stod och svajade mot en ledstång. Någonstans under ögonbrynen som vibrerade av sexappeal (åtminstone enligt honom själv) kunde man ana på blicken att han trodde han såg ut som Robert Redford i sin svarta skjorta och med sitt böljande välkammade hår.
För att göra en lång historia kort så kastade han runt mig som en sur vante, jag steppade med i vild förtvivlan och när låten var slut sa jag "Ja, det känns ju sådär att vara amatör när det kommer en sån avancerad dansare som du som kastar upp en i takkronorna". Så lutade han sig tillbaka med armarna i kors, tittade upp i taket och funderade en stund och sa sedan eftertänksamt med allvarlig röst: "Mmmja, fast det där är ju spotlights..."
Det var ungefär i det ögonblicket jag kunde konstatera att det kanske inte bara är en myt att Borlängebor faktiskt inte är så klipska. Jag har nog aldrig blivit så glad över att se en öl som när jag kom därifrån, sen hastade vi ut för att röka. På väg in var det en medelålders man vid dörren som sa glatt "håhå, kliv på!" så replikerade jag lika muntert på mitt eget fylledalmål: "Aaa, ja ä ju van å göra dä!". Efter att ha reflekterat en sekund över vad det var jag egenligen sa var det verkligen dags att hämta ut skinnpajen, gråta en skvätt över att skiljas från Borlänges svar på Robert Redford och bege sig hemåt.
Svag i kroppen efter gårdagens bravader ska jag fortsätta göra det jag är allra bäst på, dvs att ligga raklång som en klubbad säl och balansera en pizzakartong på magen. Man kommer antagligen få såga ut mig ur lägenheten när jag är klar med mitt ungkarlsliv och det där med att avsluta sitt liv på ett värdigt sätt kan man avskriva redan nu. Men det var väl inte så noga, bara man får vila när det är söndag och ta det lite lugnare på måndag så slipper man bli utbränd.
Arrivederci
Då har man precis som alla andra söndagar legat i sängen och svurit så hela vokabuläret ramlat bort. Det är ganska fantastiskt att något som man förbannar så fruktansvärt dagen efter ändå är så roligt under tiden man håller på. Nästan så att det skulle vara mer praktiskt om det var så tråkigt att tanka i sig brännvin att man inte visste hur fort man skulle få i sig det så man fick gå hem någon gång. Fast då skulle folk säkert bli klara och vilja utrymma samtidigt så skulle det bara uppstå en situation liknande den som när Titanic sjönk, bortsett från att alla istället fastnade i en dörrpost och inte i en livbåt. Då är det ju faktiskt bra att det är trevligt att dricka pilsner så man kan umgås med sina vänner och bekanta under lite mer avslappnade former och inte när dom sitter fastklämda i en bunt och skriker i falsett. Det hade nog blivit lite jobbigt på nåt vis.
Igår drog jag på mig högklackat för första gången sen i våras och kände mig nästan som en kvinna. Sen tog jag Paulsson under armen och slirade iväg till Borlänge till det där danshaket där man förra gången fick genomlida diverse prekära situationer. Lika illa blev det den här gången och eftersom konceptet är som en gigantisk dansbandskryssning är det svårt att komma undan utan att bli tvungen att med skräck och panik i ögonen bugga så svetten sprutar. Igår var det en karl vars utgångsdatum passerat för 30 år sen som stod och svajade mot en ledstång. Någonstans under ögonbrynen som vibrerade av sexappeal (åtminstone enligt honom själv) kunde man ana på blicken att han trodde han såg ut som Robert Redford i sin svarta skjorta och med sitt böljande välkammade hår.
För att göra en lång historia kort så kastade han runt mig som en sur vante, jag steppade med i vild förtvivlan och när låten var slut sa jag "Ja, det känns ju sådär att vara amatör när det kommer en sån avancerad dansare som du som kastar upp en i takkronorna". Så lutade han sig tillbaka med armarna i kors, tittade upp i taket och funderade en stund och sa sedan eftertänksamt med allvarlig röst: "Mmmja, fast det där är ju spotlights..."
Det var ungefär i det ögonblicket jag kunde konstatera att det kanske inte bara är en myt att Borlängebor faktiskt inte är så klipska. Jag har nog aldrig blivit så glad över att se en öl som när jag kom därifrån, sen hastade vi ut för att röka. På väg in var det en medelålders man vid dörren som sa glatt "håhå, kliv på!" så replikerade jag lika muntert på mitt eget fylledalmål: "Aaa, ja ä ju van å göra dä!". Efter att ha reflekterat en sekund över vad det var jag egenligen sa var det verkligen dags att hämta ut skinnpajen, gråta en skvätt över att skiljas från Borlänges svar på Robert Redford och bege sig hemåt.
Svag i kroppen efter gårdagens bravader ska jag fortsätta göra det jag är allra bäst på, dvs att ligga raklång som en klubbad säl och balansera en pizzakartong på magen. Man kommer antagligen få såga ut mig ur lägenheten när jag är klar med mitt ungkarlsliv och det där med att avsluta sitt liv på ett värdigt sätt kan man avskriva redan nu. Men det var väl inte så noga, bara man får vila när det är söndag och ta det lite lugnare på måndag så slipper man bli utbränd.
Arrivederci
Kommentarer
Trackback
