Konsten att vara uppspelt, snabba tanter & att bli förbisvept av en stormvind
Gooo eftermiddag Sverige
Idag fick jag bevisat att jag måste sluta hälla i mig koffein för glatta livet en halvtimme innan jag tänkt sova. Det slutade inte helt oväntat med att jag var så speedad att ögonen höll på att ploppa ur. Jag hade dessutom säkerligen kunnat spela både Für Elise och Beethovens femte symfoni felfritt med tårna. Någon gång måste jag ha fått kortslutning för på morgonen blev man både vettskrämd och panikslagen vid blotta åsynen av vad klockan var. Höll på att ramla handlöst ur sängen men lyckades kontrollera spirorna in på toaletten för att sedan köra mascaran över näsan och sprätta iväg ena linsen ner i badkaret. Eftersom jag är närmast helblind utan och avståndsbedömningen blir lika med noll så slog jag naturligtvis pannan i kanten när jag skulle leta efter den.
Efter några få men ack så intensiva minuter var jag på väg mot skolan i vad som kan ha varit mitt högsta tempo någonsin. Nu tror jag att jag vet varför motionerande medelålders tanter med stavar går så fruktansvärt fort. Antingen har dom bråttom och försöker svinga sig fram för dom tror det går fortare eller så har dom blivit skrämda av något. För jag kan inte för mitt liv förstå hur man frivilligt vill guppa fram så frenetiskt i den hastigheten, varken med eller utan stavar. Det är ju rent vansinne. Lyckades till slut komma fram med två minuters marginal men visste knappt vad jag hade för identitet efter det uppvaknandet. Det var tur att man inte blev försatt i en situation då man skulle presentera sig för då hade jag nog svarat att jag heter Gunhild Andersson och kommer från Flogsta.
Nu är det dags för fröken Westberg att leta efter föda i skåpen, undrar om det får det bli kokt potatis med senap. Till och med ketchupen är nämligen slut och jag vet inte hur gott det är med potatis och hallonsylt. I skafferiet finns det i princip bara tacokrydda men det kan ju hända man kan göra något kreativt med den tillsammans med sylten och äta det som en slags påhittad mexikansk gröt. Eller så kanske det är hög tid att dra på sig fritidsoverallen, köra in händerna i ett par stavar och dra fram som en hurtig virvelvind till affären. Är man inte pensionär och har lite att göra kan man ju alltid låtsas vara en. Så om det är något rödhårigt som sveper förbi så är det bara en hungrig Ellie. Denna varelse brukar för det mesta inte attackera allmänheten men hon uppskattar i detta kritiska tillstånd kebabrullar (med mellanstark sås för den som tänkt pröva mata).
Svisch
Idag fick jag bevisat att jag måste sluta hälla i mig koffein för glatta livet en halvtimme innan jag tänkt sova. Det slutade inte helt oväntat med att jag var så speedad att ögonen höll på att ploppa ur. Jag hade dessutom säkerligen kunnat spela både Für Elise och Beethovens femte symfoni felfritt med tårna. Någon gång måste jag ha fått kortslutning för på morgonen blev man både vettskrämd och panikslagen vid blotta åsynen av vad klockan var. Höll på att ramla handlöst ur sängen men lyckades kontrollera spirorna in på toaletten för att sedan köra mascaran över näsan och sprätta iväg ena linsen ner i badkaret. Eftersom jag är närmast helblind utan och avståndsbedömningen blir lika med noll så slog jag naturligtvis pannan i kanten när jag skulle leta efter den.
Efter några få men ack så intensiva minuter var jag på väg mot skolan i vad som kan ha varit mitt högsta tempo någonsin. Nu tror jag att jag vet varför motionerande medelålders tanter med stavar går så fruktansvärt fort. Antingen har dom bråttom och försöker svinga sig fram för dom tror det går fortare eller så har dom blivit skrämda av något. För jag kan inte för mitt liv förstå hur man frivilligt vill guppa fram så frenetiskt i den hastigheten, varken med eller utan stavar. Det är ju rent vansinne. Lyckades till slut komma fram med två minuters marginal men visste knappt vad jag hade för identitet efter det uppvaknandet. Det var tur att man inte blev försatt i en situation då man skulle presentera sig för då hade jag nog svarat att jag heter Gunhild Andersson och kommer från Flogsta.
Nu är det dags för fröken Westberg att leta efter föda i skåpen, undrar om det får det bli kokt potatis med senap. Till och med ketchupen är nämligen slut och jag vet inte hur gott det är med potatis och hallonsylt. I skafferiet finns det i princip bara tacokrydda men det kan ju hända man kan göra något kreativt med den tillsammans med sylten och äta det som en slags påhittad mexikansk gröt. Eller så kanske det är hög tid att dra på sig fritidsoverallen, köra in händerna i ett par stavar och dra fram som en hurtig virvelvind till affären. Är man inte pensionär och har lite att göra kan man ju alltid låtsas vara en. Så om det är något rödhårigt som sveper förbi så är det bara en hungrig Ellie. Denna varelse brukar för det mesta inte attackera allmänheten men hon uppskattar i detta kritiska tillstånd kebabrullar (med mellanstark sås för den som tänkt pröva mata).
Svisch
Arga kineser, hur man gör för att orsaka konkurs & att proppa i och rulla ut från resturang
Buenas noches
Då har man fått vara med om ännu en spännande dag, det är nästan så att jag fått hållt i mig i möblemangen för att inte svimma av upphetsning. Vid lunch åt jag och Linnéa på resturang China Thai och personalen såg förbannade ut och var lika otrevliga som vanligt när jag kommer intågandes. Kanske för att dom får fylla på buffén efter varje gång jag kastat på mer på tallriken och att dom vet att fritösen får gå varmare än annars. Jag styrde upp det hela genom att som alltid att äta så mycket att jag i princip rullade ut. Tycker nog att dom ska vara glada över att jag inte har som rutin att äta där varje dag för då skulle dom nog få lov att gå i konkurs.
Sen bar det hem (det blev inget fika som jag försökte övertala Linnéa om medan jag fortfarande hade munnen full med mat) och eftersom jag är 100 år i bara söndagar så var jag tvungen att sova en skvätt. Vaknade efter någon timme (dock inte för att hemtjänsten kom) och då var det dags att dra på sig danstrosorna och gå till studion för en svängom. Min 75-åriga friare var till min obefintliga förtret inte där men det fanns ju andra studsbollar till karlar att trampa på fötterna. Efter det gick jag, Milla och Martina till Waynes och drack kaffe så nu kommer man ligga med uppspärrade ögon in på småtimmarna. Det kommer bli helt fantastiskt roligt.
Klirr
Då har man fått vara med om ännu en spännande dag, det är nästan så att jag fått hållt i mig i möblemangen för att inte svimma av upphetsning. Vid lunch åt jag och Linnéa på resturang China Thai och personalen såg förbannade ut och var lika otrevliga som vanligt när jag kommer intågandes. Kanske för att dom får fylla på buffén efter varje gång jag kastat på mer på tallriken och att dom vet att fritösen får gå varmare än annars. Jag styrde upp det hela genom att som alltid att äta så mycket att jag i princip rullade ut. Tycker nog att dom ska vara glada över att jag inte har som rutin att äta där varje dag för då skulle dom nog få lov att gå i konkurs.
Sen bar det hem (det blev inget fika som jag försökte övertala Linnéa om medan jag fortfarande hade munnen full med mat) och eftersom jag är 100 år i bara söndagar så var jag tvungen att sova en skvätt. Vaknade efter någon timme (dock inte för att hemtjänsten kom) och då var det dags att dra på sig danstrosorna och gå till studion för en svängom. Min 75-åriga friare var till min obefintliga förtret inte där men det fanns ju andra studsbollar till karlar att trampa på fötterna. Efter det gick jag, Milla och Martina till Waynes och drack kaffe så nu kommer man ligga med uppspärrade ögon in på småtimmarna. Det kommer bli helt fantastiskt roligt.
Klirr
Konsten att fly från ett fruntimmer, fulltankningar & att tillfångata sin andra hälft
Good afternoon
Då ligger man raklång och utsträckt och funderar över gårdagens synder. Fast jag vet inte om det blev så väldigt många, varken dans på bordet, tuttchocker eller höga decibel och byxorna hade jag på mig hem. Hanna klarade sig också finemang, men det är väl för att vi börjar känna av åldern. En gång för ungefär ett år sen gick det mindre bra, då hade vi hinkat i oss ganska rejält och min trötta väninna försökte stödja huvudet i handen men armbågen slirade iväg ner för bordskanten. Själv satt jag på andra sidan och tittade i kors när någon pickade mig på axeln och sa "du, din kompis ser inte ut att må så bra" varpå jag slog ut med handen i en avfärdande gest och svarade "ääääh, nejnej, hon ser ut sådär". Jag kan det där med att lägga in goda ord för mina vänner.
Dagens förortsdramatik var att det hördes ett hulkande och bölande i trapphuset och en dörr som rycktes upp. Sen möttes jag av en man med lockigt hår och glasögon som halvsvettig stormade förbi med en fullproppad icakasse med kläder hängandes överallt. Inifrån lägenheten hördes en tutande falsettstämma "kom tillbaka, kom hit, jag vill praaaata med dig!" och svettiga mannen ropade generat och lågmält tillbaka "jag kommer". Vad som verkade vara hans nu före detta kärlek fortsatte envist: "nej det göööör du ju inte! Kom hiiiiit!" Sen smällde hon igen dörren, skrek, snyftade och snorade i ett par sekunder. Svettige mannen vände tydligen inte på klacken och tacka fan för det. Att umgås med en brölande nervklen kvinna är förmodligen lika lätt som att klippa tånaglarna med en häcksax. 
Ren och skär fakta är att vi är jobbiga varelser på riktigt. De män som efter många om och men slutligen kommer ut för att ta en öl med grabbarna har i nio fall av tio en kvinna som spottar och svär över detta och är på dåligt humör i ett halvår. Alternativt kan hon vara en sån som melankoliskt sjunker ihop i soffan i ren förtvivlan av att bli lämnad ensam och stirrar i taket tills den själviske maken kliver över tröskeln igen. Även fast vi säger att det är självklart att ni ska gå ut och ha roligt kanske vi i själva verket vill handfängsla er i avloppsröret under diskbänken, prata känslor och måla naglarna. Jag har även vänner som vill spöa skiten ur sin andra hälft för att dom anser att dom är lika intelligenta och finkänsliga som en mossig gråsten. Måste säga att det är ganska skönt att man slipper slåss och uppfostra en karl, det är jag ändå för lat för.
Nu ska jag vända min ensamma singelröv mot
väggen och snarka så det fladdrar i gardinerna.
"Det är inte lätt att va ödmjuk för den som är felfri som jag
jag längtar så hem till min spegel, jag blir vackrare för varje dag"
Klatsch
Konsten att vara ett matvrak, porslinsrengöring & urholkade kylskåp
Tjo vad det var matglatt i holken i fredags
Jag tycker det är så trevligt att folk har upptäckt att vi har en sol. Vad jag vet så har den funnits där i ett par år och vår brukar det ju bli en gång om året. Det är rätt skönt att vi har fyra årstider i det här landet, annars skulle folk gå runt och spotta och svära över snön i en oändlighet eller pusta och flåsa över att det är för varmt på sommaren tills löständerna sprätter iväg. Så det får vara veckans plus i kanten. Själv bryr jag mig inte så mycket om väder och vind, bara jag slipper få is i röven eller tredje gradens brännskador i ansiktet.
Om en stund ska jag slänga in disktrasan (Rico) i Martinas bil sen ska vi tillsammans med Milla åka till Liljeholmskan i Gustafs som ska bjuda på middag. Men vi vet väl alla hur det där slutar, Ellinor börjar med att äta för två personer för att sedan skrapa resterna efter tre. För vem gillar inte kött i alla bemärkelser, man är ju varken vegetarian eller nunna.
Rico (a.k.a Disktrasan/Gråbocken)
Detta fick mig att tänka på när jag och Paulsson var på Kanarieöarna och jag blev helt galen i en resturang som serverade hel kyckling med bearnaisesås. Efter att ha ätit där tre kvällar i rad ville inte min kära väninna äta där mer men jag lyckades släpa dit henne så åt vi där två gånger till. Varje gång den lilla kineskyparen kom för att hämta tallriken skrattade han förnöjt "clean! Clean, yes, clean!" och syftade på att jag bokstavligt talat gjort tallriken ren. Det fanns inte tillstymmelse till att det kan ha legat mat där, förutom dom renskrapade kycklingbenen som jag tuggat i mig så glatt och med största inlevelse och njutning.
Samma sak var det alltid när när vi var på middag hos Jonas och han lagat Räkgrytan med stort R som jag kan gå över lik för. När alla andra började klä på sig för att gå hem stod fröken Westberg kvar i köket med sleven i munnen och grävde i grytan. Så nu får vi se hur mycket mat min vän har kvar i huset när jag står i hallen och sätter på mig skorna. När jag står i den positionen skulle jag rekommendera att avspärra köket, så man får hoppas hon har lite silvertejp i högsta beredskap.
Goffgoff
Jag tycker det är så trevligt att folk har upptäckt att vi har en sol. Vad jag vet så har den funnits där i ett par år och vår brukar det ju bli en gång om året. Det är rätt skönt att vi har fyra årstider i det här landet, annars skulle folk gå runt och spotta och svära över snön i en oändlighet eller pusta och flåsa över att det är för varmt på sommaren tills löständerna sprätter iväg. Så det får vara veckans plus i kanten. Själv bryr jag mig inte så mycket om väder och vind, bara jag slipper få is i röven eller tredje gradens brännskador i ansiktet.
Om en stund ska jag slänga in disktrasan (Rico) i Martinas bil sen ska vi tillsammans med Milla åka till Liljeholmskan i Gustafs som ska bjuda på middag. Men vi vet väl alla hur det där slutar, Ellinor börjar med att äta för två personer för att sedan skrapa resterna efter tre. För vem gillar inte kött i alla bemärkelser, man är ju varken vegetarian eller nunna.
Rico (a.k.a Disktrasan/Gråbocken)
Detta fick mig att tänka på när jag och Paulsson var på Kanarieöarna och jag blev helt galen i en resturang som serverade hel kyckling med bearnaisesås. Efter att ha ätit där tre kvällar i rad ville inte min kära väninna äta där mer men jag lyckades släpa dit henne så åt vi där två gånger till. Varje gång den lilla kineskyparen kom för att hämta tallriken skrattade han förnöjt "clean! Clean, yes, clean!" och syftade på att jag bokstavligt talat gjort tallriken ren. Det fanns inte tillstymmelse till att det kan ha legat mat där, förutom dom renskrapade kycklingbenen som jag tuggat i mig så glatt och med största inlevelse och njutning.
Samma sak var det alltid när när vi var på middag hos Jonas och han lagat Räkgrytan med stort R som jag kan gå över lik för. När alla andra började klä på sig för att gå hem stod fröken Westberg kvar i köket med sleven i munnen och grävde i grytan. Så nu får vi se hur mycket mat min vän har kvar i huset när jag står i hallen och sätter på mig skorna. När jag står i den positionen skulle jag rekommendera att avspärra köket, så man får hoppas hon har lite silvertejp i högsta beredskap.
Goffgoff
Att vara en vindögd trafikfarlig backhoppande 80-åring & kolsvarta svindlande hissfärder
Hej kära vänner
Min dag har bestått av kaffe, cigaretter och att skriva på ett arbete så tangenterna glödit. Så nu är jag om inte annat mer vindögd än vad mina fingrar är krokiga, men dom ser ut som två deformerade krattor dom med. Helt fantastiskt vad studier kan göra med ens yttre. Jag har till råga på allt bytt arbetsposition från att ha suttit dubbelvikt över datorn vid bordet till att halvligga ner i soffan med datorn i knät.
Så istället för att se ut som Gollum eller något annat dubbelvikt träskmonster har jag nu efter min studiesession antagit en kroppshållning som påminner om en backhoppande 80-åring. För att inte tala om hur mindre begåvad jag nu måste se ut som stirrat på skärmen så länge. Vill inte ens veta hur vindögd jag blivit så därför tänker jag undvika speglar ett bra tag framöver. Sen får man väl se hur det kommer gå för samtliga bilister när jag ger mig ut i trafiken med ögonen i kors. Om jag nu ens tar mig in i bilen.
Eftersom jag varit helt och fullt upptagen med att knacka på datorn tills den nästan börjat brinna så har jag inte hunnit gjort så mycket mer av betydelse. Gångerna jag har begett mig ut med hunden har jag fått åka i en kolsvart hiss, vilket inte riktigt hör till vanligheten. Det beror på att någon halvsmart (eller extremt ointelligent) människa kommit på att det sitter ett lysrör i taket. Ett likadant som personen i fråga verkar behöva till sitt kök eller vad det nu kan vara.
Slutsatsen man nu kan dra är att någon invandrarherre har lyse i köket och resterande människor i huset en mörk hiss. Det måste ju betyda att jag som brukar plocka ögonbrynen i hissen (för det är sådant bra lyse) istället kan komma och göra det i hans kök. Fast då får man ju kanske passa sig så man inte blir insvept i en burka för då vore det ju ändå ingen idé att noppa ögonbrynen. Det kanske är lika bra att det är kolsvart i hissen. Kan ju bli lite mer spännande så.
Klick
Min dag har bestått av kaffe, cigaretter och att skriva på ett arbete så tangenterna glödit. Så nu är jag om inte annat mer vindögd än vad mina fingrar är krokiga, men dom ser ut som två deformerade krattor dom med. Helt fantastiskt vad studier kan göra med ens yttre. Jag har till råga på allt bytt arbetsposition från att ha suttit dubbelvikt över datorn vid bordet till att halvligga ner i soffan med datorn i knät.
Så istället för att se ut som Gollum eller något annat dubbelvikt träskmonster har jag nu efter min studiesession antagit en kroppshållning som påminner om en backhoppande 80-åring. För att inte tala om hur mindre begåvad jag nu måste se ut som stirrat på skärmen så länge. Vill inte ens veta hur vindögd jag blivit så därför tänker jag undvika speglar ett bra tag framöver. Sen får man väl se hur det kommer gå för samtliga bilister när jag ger mig ut i trafiken med ögonen i kors. Om jag nu ens tar mig in i bilen.
Eftersom jag varit helt och fullt upptagen med att knacka på datorn tills den nästan börjat brinna så har jag inte hunnit gjort så mycket mer av betydelse. Gångerna jag har begett mig ut med hunden har jag fått åka i en kolsvart hiss, vilket inte riktigt hör till vanligheten. Det beror på att någon halvsmart (eller extremt ointelligent) människa kommit på att det sitter ett lysrör i taket. Ett likadant som personen i fråga verkar behöva till sitt kök eller vad det nu kan vara.
Slutsatsen man nu kan dra är att någon invandrarherre har lyse i köket och resterande människor i huset en mörk hiss. Det måste ju betyda att jag som brukar plocka ögonbrynen i hissen (för det är sådant bra lyse) istället kan komma och göra det i hans kök. Fast då får man ju kanske passa sig så man inte blir insvept i en burka för då vore det ju ändå ingen idé att noppa ögonbrynen. Det kanske är lika bra att det är kolsvart i hissen. Kan ju bli lite mer spännande så.
Klick
Vitlöksmissbruk, instrumentala strofer & fashionabla utstyrslar
Hej goddag
För tillfället sitter jag och är lite fundersam över vad jag precis ätit och undrar vad utgången av det hela kommer bli. Jag har nämligen tryckt i mig ett helt paket vitlöksklyftor i olja och örtmarinad vilket motsvarar ungefär tolv hela vitlökar. Nu är det bara att hoppas att effekterna inte blir lika fasansfulla som jag kan tänka mig att dom skulle kunna. Har nämligen inte planerat att bli vräkt än, har ju minst 60 år kvar att tjänstgöra som kvinna, myt och legend i ghettot på Järnet.
Dessa vitlökar fick mig precis att tänka på en berättelse om ett av mina föräldrars första möten (eller om man ska kalla det missöden). Mamma undrade vad hon gett sig in på när det plingade på dörren den aftonen. När hon öppnade möttes hon nämligen av åsynen av en 180 cm lång och stor karl som kvällen till ära klätt sig i orange Helly-Hansenjacka, dragit en skotskrutig halsduk ett par varv runt halsen och satt en pälsmössa på huvudet. Min far hade väldigt bråttom att komma innanför tröskeln men det var inte för att kärleken spirade utan för att han helt enkelt behövde slå sig ner på porslinet på hemlighuset ett tag.
På andra sidan dörren hördes det hur herr Westberg prövade akustiken rejält utan att skämmas och hade inte särskilt bråttom ut därifrån heller. Hur glödande romantiken var för mammas del efter denna detalj vet jag inte men han blev på något sätt kvar över natten. Dagen efter blev mamma stoppad i trapphuset av sin upprörda hyresvärd som röd i ansiktet sa att hon störde grannarna och påpekade att man faktiskt inte fick spela trumpet på nätterna.
Slutsatserna man kan dra av detta är att om pappa lyckades hitta någon att kila stadigt med så borde jag också kunna om jag mot all förmodan skulle få lust innan jag fyller 80. Det som i mitt fall kan vara lite problematiskt är att jag är en komplett avbild av min far, sånär som på någon liten detalj mellan stortårna och upp. Jag ska ju föreställa vara av det motsatta könet vilket om inte annat borde bli förvirrande för männen.
Kära kvinnliga läsare. Handen på skrevet.. jag menar hjärtat.
Är det bara jag som är såhär naturlig när jag är ensam hemma?
Min nya hobby ska bli att i möjligaste mån försöka börja bete mig som en kvinna, det kan ju vara kul att pröva åtminstone. Med full entusiasm kanske jag kör igång redan idag med att använda bestick när jag äter och inte slita saker i stycken med tänderna. Till helgen ska jag dessutom överväga att dricka vin eller cider istället för att svepa öl och slå ihop burken till ett dragspel. Någon gång kanske jag till och med ska skriva om något tjejigt som smink eller kläder som alla andra gör fast det ska nog mycket till så det kan ni få vänta på. Eller så kan jag pröva redan nu. Här har ni jättehipp sko:
som ni kan matcha med en sån här
tillsammans med en hjälm som aldrig går ur tiden
Sen är det bara att pysa ner på stan och vara lika
glamourös som vilken Stureplanspingla som helst.
Raaaowr
För tillfället sitter jag och är lite fundersam över vad jag precis ätit och undrar vad utgången av det hela kommer bli. Jag har nämligen tryckt i mig ett helt paket vitlöksklyftor i olja och örtmarinad vilket motsvarar ungefär tolv hela vitlökar. Nu är det bara att hoppas att effekterna inte blir lika fasansfulla som jag kan tänka mig att dom skulle kunna. Har nämligen inte planerat att bli vräkt än, har ju minst 60 år kvar att tjänstgöra som kvinna, myt och legend i ghettot på Järnet.
Dessa vitlökar fick mig precis att tänka på en berättelse om ett av mina föräldrars första möten (eller om man ska kalla det missöden). Mamma undrade vad hon gett sig in på när det plingade på dörren den aftonen. När hon öppnade möttes hon nämligen av åsynen av en 180 cm lång och stor karl som kvällen till ära klätt sig i orange Helly-Hansenjacka, dragit en skotskrutig halsduk ett par varv runt halsen och satt en pälsmössa på huvudet. Min far hade väldigt bråttom att komma innanför tröskeln men det var inte för att kärleken spirade utan för att han helt enkelt behövde slå sig ner på porslinet på hemlighuset ett tag.
På andra sidan dörren hördes det hur herr Westberg prövade akustiken rejält utan att skämmas och hade inte särskilt bråttom ut därifrån heller. Hur glödande romantiken var för mammas del efter denna detalj vet jag inte men han blev på något sätt kvar över natten. Dagen efter blev mamma stoppad i trapphuset av sin upprörda hyresvärd som röd i ansiktet sa att hon störde grannarna och påpekade att man faktiskt inte fick spela trumpet på nätterna.
Slutsatserna man kan dra av detta är att om pappa lyckades hitta någon att kila stadigt med så borde jag också kunna om jag mot all förmodan skulle få lust innan jag fyller 80. Det som i mitt fall kan vara lite problematiskt är att jag är en komplett avbild av min far, sånär som på någon liten detalj mellan stortårna och upp. Jag ska ju föreställa vara av det motsatta könet vilket om inte annat borde bli förvirrande för männen.
Kära kvinnliga läsare. Handen på skrevet.. jag menar hjärtat.
Är det bara jag som är såhär naturlig när jag är ensam hemma?
Min nya hobby ska bli att i möjligaste mån försöka börja bete mig som en kvinna, det kan ju vara kul att pröva åtminstone. Med full entusiasm kanske jag kör igång redan idag med att använda bestick när jag äter och inte slita saker i stycken med tänderna. Till helgen ska jag dessutom överväga att dricka vin eller cider istället för att svepa öl och slå ihop burken till ett dragspel. Någon gång kanske jag till och med ska skriva om något tjejigt som smink eller kläder som alla andra gör fast det ska nog mycket till så det kan ni få vänta på. Eller så kan jag pröva redan nu. Här har ni jättehipp sko:
som ni kan matcha med en sån här
tillsammans med en hjälm som aldrig går ur tiden
Sen är det bara att pysa ner på stan och vara lika
glamourös som vilken Stureplanspingla som helst.
Raaaowr
Att minnas att komma ihåg att inte glömma bort & fantastiskt fenomenala kvalitéer
Godafton, godkväll & godnatt
Ikväll har jag förutom att varit hem till Hanna och tömt hennes kylskåp kommit på något mycket underhållande för ensamma uttråkade själar. Det är att lägga sig i sängen med ett filpaket som är nästan slut, öppna det och försöka undvika få innehållet i ögat. Övar man upp reaktionsförmågan och blir riktigt duktig ska man inte sticka under stol med denna begåvning utan gärna nämna den på sin anställningsintervju.
På tal om kvalitéer finns det så mycket man skulle kunna berätta för sin framtida arbetsgivare, saker som säkert skulle få denne att förstå hur oersättlig man är och vilket lyft man skulle vara för företaget. Jag skulle exempelvis lista saker som jag är duktig på när det är söndag och man susar runt på bara alkoholångorna. Det vill dom säkert veta, man ska ju vara lite personlig. Som att jag kan äta oavbrutet från att jag vaknar tills dess att jag slänger ner huvudet på kudden för att sova, dels för att jag hungig men även för att jag kanske inte alltid minns hur många gånger jag varit och ryckt i kylskåpsdörren.
När det kommer till dessa söndagar kan jag även tala om för arbetsplatsens chef att man är bra för företaget för att man alltid är glad. I själva verket så grundar sig detta på att jag är alldeles för disträ för att förstå allvaret i saker, men också för att jag inte vet hur man ska reagera förutom att skratta. Det beror ju i sin tur på att jag tycker att allting är roligt eftersom jag lever i min IQ-befriade bubbla.
Så på det sättet har jag det ganska bra, ett problem för min del kan dock bli när jag blir äldre och har garvat så mycket att jag fått hängkinder. Men det kommer nog reda sig det med, för det är nog tämligen skrattretande att ha förvandlats till en medelålders kärring med bulldogkinder vilket nog kommer bli kul. Har jag vid den åldern en man, blir det nog mindre roligt för honom att svara på frågan vilken kennel jag kommer från.
Det tar sån tid att lista alla mina bra sidor (som en normal människa med logiska tankegångar förstår inte egentligen är något annat kvantiteér) så det hinner jag inte med nu. För nu måste jag skynda mig sova så jag kommer upp i tid till... till.. ja vad var det nu då? Dåligt minne har jag också vilket är en bra egenskap för att man glömmer sånt som inte är viktigt att minnas. Värre är det när man inte har en aning om vad det var man skulle komma ihåg att inte glömma bort.
PS. Glömde (inte helt oväntat) att i förra inlägget publicera
en bild på mig och Linnéa för att visa hur glada vi var
innan den fruktansvärda och oförglömliga dansincidenten. DS.
Hmm
Ikväll har jag förutom att varit hem till Hanna och tömt hennes kylskåp kommit på något mycket underhållande för ensamma uttråkade själar. Det är att lägga sig i sängen med ett filpaket som är nästan slut, öppna det och försöka undvika få innehållet i ögat. Övar man upp reaktionsförmågan och blir riktigt duktig ska man inte sticka under stol med denna begåvning utan gärna nämna den på sin anställningsintervju.
På tal om kvalitéer finns det så mycket man skulle kunna berätta för sin framtida arbetsgivare, saker som säkert skulle få denne att förstå hur oersättlig man är och vilket lyft man skulle vara för företaget. Jag skulle exempelvis lista saker som jag är duktig på när det är söndag och man susar runt på bara alkoholångorna. Det vill dom säkert veta, man ska ju vara lite personlig. Som att jag kan äta oavbrutet från att jag vaknar tills dess att jag slänger ner huvudet på kudden för att sova, dels för att jag hungig men även för att jag kanske inte alltid minns hur många gånger jag varit och ryckt i kylskåpsdörren.
När det kommer till dessa söndagar kan jag även tala om för arbetsplatsens chef att man är bra för företaget för att man alltid är glad. I själva verket så grundar sig detta på att jag är alldeles för disträ för att förstå allvaret i saker, men också för att jag inte vet hur man ska reagera förutom att skratta. Det beror ju i sin tur på att jag tycker att allting är roligt eftersom jag lever i min IQ-befriade bubbla.
Så på det sättet har jag det ganska bra, ett problem för min del kan dock bli när jag blir äldre och har garvat så mycket att jag fått hängkinder. Men det kommer nog reda sig det med, för det är nog tämligen skrattretande att ha förvandlats till en medelålders kärring med bulldogkinder vilket nog kommer bli kul. Har jag vid den åldern en man, blir det nog mindre roligt för honom att svara på frågan vilken kennel jag kommer från.
Det tar sån tid att lista alla mina bra sidor (som en normal människa med logiska tankegångar förstår inte egentligen är något annat kvantiteér) så det hinner jag inte med nu. För nu måste jag skynda mig sova så jag kommer upp i tid till... till.. ja vad var det nu då? Dåligt minne har jag också vilket är en bra egenskap för att man glömmer sånt som inte är viktigt att minnas. Värre är det när man inte har en aning om vad det var man skulle komma ihåg att inte glömma bort.
PS. Glömde (inte helt oväntat) att i förra inlägget publicera
en bild på mig och Linnéa för att visa hur glada vi var
innan den fruktansvärda och oförglömliga dansincidenten. DS.
Hmm
Att svingas runt i en svängom, exalterade pensionärer & att dansa sista dansen
Hej kära vänner
Undrar hur många som satte i halsen eller ramlade baklänges nu när jag uppdaterat. Det var ju ett tag sen men jag har haft mina skäl. Det är nämligen så att jag blivit utsatt för en galen pensionärs dansattack, inte bara en utan två gånger. Första gången var i måndags förra veckan på dansstudion då det var dags att byta partner och jag fick ställa mig framför och le artigt åt detta russin med en framtand. Tyckte att det var ganska gulligt att en sådan gammal man åtminstone försökte dansa och komma ut på något trevligt. Mina sockersöta funderingar förvandlades omgående till hatiska tankar och önskningar om att komma ur hans järngrepp med livet i behåll. Han puttades, stampade aggressivt omkring helt omotiverat och drog och slet i mina stackars armar för kung och fosterland. Efter detta hemska scenario lovade jag mig själv att göra allt för att slippa dansa med denna människa igen.
På lördag kväll blev det dags igen då jag följde med Linnéa på Hela huset gungar i Borlänge. Jag hann inte stå därinne längre än ungefär två minuter innan jag till min förskräckelse upptäckte något blårandigt och kutryggigt i ögonvrån som kom mot mitt håll. Ju närmare sengångaren kom, desto mer kände jag igen den. Hur stor risken var att träffa på den enda personen man vill undvika i länet på samma ställe en lördag kunde ju jag fundera på. Till slut fanns det inga tvivel om att det var den hysteriska gubben och jag väste och gestikulerade åt Linnéa att vi skulle förflytta oss. Hon hörde inte vad jag sa och svetten började rinna i takt med att paniken steg så jag kastade mig iväg till baren. Jag tänkte att eftersom han är så gammal och kan lämna in vilken minut som helst har han väl inte tid att stå och vänta på att jag ska komma tillbaka men ack så fel jag hade.
Där stod min 75-årige danskavaljer med skortan innanför byxorna med åtdraget läderbälte, prydligt uppställd bredvid bordet och rättade kaxigt till frisyren. Dessvärre så såg jag honom inte i det ljussken med sjungande änglakör som han kanske trodde, men jag kunde ju knappast gömma mig under bordet så det var bara att hälla i sig halva ölen och hoppas på det bästa. Efter lite hejande hit och dit kom frågan (på bredaste dalmål) som fick mig att bokstavligt talat frysa till is i alla leder.
Herr Svängom: - Skä vi int ta å dansa lite du å ja då?
Jag: - Njaa, jag (tänkte skylla på krigsskadan i vänsterbenet) står nog över.
Herr Svängom: - Äääh jooo, visst ska föll vi träna lite på dansn?
Jag: - Nej alltså jag tror inte -
Sen hann jag inte säga mer förrän jag befann mig på dansgolvet och blev snurrad åt alla möjliga håll i 120 så jag trodde jag skulle få två meter långa pattar av g-kraften. Flera gånger förklarade jag glatt att det inte var någon idé och försökte ta mig därifrån men då kom det minsann en till karusell. Jag kände hur benen släpade efter så det gnisslade och att det var nära att jag knockade honom i ansiktet med armbågen men han gav inte upp ändå. När jag slutligen kom därifrån utmattad, tömd på energi och lika ståtlig som en blöt disktrasa gav min kära väninna mig dom uppmuntrande orden: "det där såg förjävligt ut". Undra på det när man sett livet passera revy och dragit på sig wiplashskada under loppet av 2½ minut.
Jag behöver väl inte säga mer än att detta tog knäcken på mig så dom senaste dagarna har jag varit sjuk och kippat efter luft som en mört på land. Men nu vet alla att jag inte har kastat in min handduk eller parkerat mina tofflor, därför är det åter dags att få följa fröken Westbergs spännande och fantastiskt innehållsrika liv igen. På tal om dramatik så tänkte jag den närmsta timmen ligga och stirra upp i taket för att upptäcka mönster och formationer, efter det ska jag vända blicken mot fönstret och räkna snöflingor. Får hoppas att mitt immunförsvar någon gång kommer bli bättre än en 102-årings så jag får gå till gymmet och jobba på mina respektingivande sparrismuskler. Sen kanske det är min tur att snärta iväg Mr Dirty Dancing så det börjar brinna i parketten.
Blink
Undrar hur många som satte i halsen eller ramlade baklänges nu när jag uppdaterat. Det var ju ett tag sen men jag har haft mina skäl. Det är nämligen så att jag blivit utsatt för en galen pensionärs dansattack, inte bara en utan två gånger. Första gången var i måndags förra veckan på dansstudion då det var dags att byta partner och jag fick ställa mig framför och le artigt åt detta russin med en framtand. Tyckte att det var ganska gulligt att en sådan gammal man åtminstone försökte dansa och komma ut på något trevligt. Mina sockersöta funderingar förvandlades omgående till hatiska tankar och önskningar om att komma ur hans järngrepp med livet i behåll. Han puttades, stampade aggressivt omkring helt omotiverat och drog och slet i mina stackars armar för kung och fosterland. Efter detta hemska scenario lovade jag mig själv att göra allt för att slippa dansa med denna människa igen.
På lördag kväll blev det dags igen då jag följde med Linnéa på Hela huset gungar i Borlänge. Jag hann inte stå därinne längre än ungefär två minuter innan jag till min förskräckelse upptäckte något blårandigt och kutryggigt i ögonvrån som kom mot mitt håll. Ju närmare sengångaren kom, desto mer kände jag igen den. Hur stor risken var att träffa på den enda personen man vill undvika i länet på samma ställe en lördag kunde ju jag fundera på. Till slut fanns det inga tvivel om att det var den hysteriska gubben och jag väste och gestikulerade åt Linnéa att vi skulle förflytta oss. Hon hörde inte vad jag sa och svetten började rinna i takt med att paniken steg så jag kastade mig iväg till baren. Jag tänkte att eftersom han är så gammal och kan lämna in vilken minut som helst har han väl inte tid att stå och vänta på att jag ska komma tillbaka men ack så fel jag hade.
Där stod min 75-årige danskavaljer med skortan innanför byxorna med åtdraget läderbälte, prydligt uppställd bredvid bordet och rättade kaxigt till frisyren. Dessvärre så såg jag honom inte i det ljussken med sjungande änglakör som han kanske trodde, men jag kunde ju knappast gömma mig under bordet så det var bara att hälla i sig halva ölen och hoppas på det bästa. Efter lite hejande hit och dit kom frågan (på bredaste dalmål) som fick mig att bokstavligt talat frysa till is i alla leder.
Herr Svängom: - Skä vi int ta å dansa lite du å ja då?
Jag: - Njaa, jag (tänkte skylla på krigsskadan i vänsterbenet) står nog över.
Herr Svängom: - Äääh jooo, visst ska föll vi träna lite på dansn?
Jag: - Nej alltså jag tror inte -
Sen hann jag inte säga mer förrän jag befann mig på dansgolvet och blev snurrad åt alla möjliga håll i 120 så jag trodde jag skulle få två meter långa pattar av g-kraften. Flera gånger förklarade jag glatt att det inte var någon idé och försökte ta mig därifrån men då kom det minsann en till karusell. Jag kände hur benen släpade efter så det gnisslade och att det var nära att jag knockade honom i ansiktet med armbågen men han gav inte upp ändå. När jag slutligen kom därifrån utmattad, tömd på energi och lika ståtlig som en blöt disktrasa gav min kära väninna mig dom uppmuntrande orden: "det där såg förjävligt ut". Undra på det när man sett livet passera revy och dragit på sig wiplashskada under loppet av 2½ minut.
Jag behöver väl inte säga mer än att detta tog knäcken på mig så dom senaste dagarna har jag varit sjuk och kippat efter luft som en mört på land. Men nu vet alla att jag inte har kastat in min handduk eller parkerat mina tofflor, därför är det åter dags att få följa fröken Westbergs spännande och fantastiskt innehållsrika liv igen. På tal om dramatik så tänkte jag den närmsta timmen ligga och stirra upp i taket för att upptäcka mönster och formationer, efter det ska jag vända blicken mot fönstret och räkna snöflingor. Får hoppas att mitt immunförsvar någon gång kommer bli bättre än en 102-årings så jag får gå till gymmet och jobba på mina respektingivande sparrismuskler. Sen kanske det är min tur att snärta iväg Mr Dirty Dancing så det börjar brinna i parketten.
Blink
Konsten att vara uppriven, nervklen och neurotisk & att undvika eldvatten en lördagkväll
Hoj
Ytterligare ett spännande dygn har gått och man har blivit en erfarenhet rikare. Idag har jag fått känna på hur det känns att lida av Tourettes syndrom (när man skriker fula ord utan att rå för det). Fast jag hade mer än all rätt för när det var som minst passande klickade datorn till, la av och inte gick att få igång igen. Hur hårt, länge och bestämt jag än tryckte in knappen så lät den bara som en gräsklippare som vägrar starta när man drar i snöret. Kände hur pulsen började stiga och svetten tränga fram i min stackars panna så jag tänkte att det enda som kunde hjälpa i denna svåra situation vore att svära och skrika. Detta är något jag vanligtvis inte gör i min ensamhet med risk för att komma på mig själv med att helt tappa greppet och behöva bli inlagd med armarna bakom ryggen.
Här är den där tyska pojken som blir lite upprörd för att dataspelet
inte fungerar, man kanske ska vara glad att man inte är såhär nervklen.
Eftersom en av grannarna trillat pinn så kunde jag med uteslutningsmetoden komma fram till att det bara var familjen Aziz som skulle höra mig. Förmodligen skulle dom inte ens tycka det vore nåt konstigt med såna decibel eftersom det ändå är så dom oftast pratar till varandra. Jag var så arg att jag höll på att lyfta från parketten men efter att ha utropat hela mitt ordförråd med förbjudna stavelser kändes det mycket bättre. Efter att ha börjat gråta i telefon när Hanna ringde blev det ännu bättre så jag har nu kommit fram till vad jag ska satsa på i framtiden.
Jag ska utveckla en alldeles egen terapimetod som går ut på att få patienterna att börja gråta eller bli så förbannade att dom svimmar. Efter min traumatiska upplevelse idag kan jag konstatera att det finns få saker som är lika förlösande som att gråta över meningslösa saker eller bli så arg så man skakar (att bli kliad på ryggen eller pissa när man är på lyset och hållt sig i en halvtimme kan också höra hit). Om personen i fråga inte har några problem kan man alltid skapa några. Exempelvis genom att säga att man legat med hans/hennes respektive eller ringa och låtsas att man är chefen som avskedar denne från jobbet. Det är ju trots allt högst troligt att dom förr eller senare kommer bli glada igen och då har man ju lyckats med sitt uppdrag. Det kan dock vara svårt att få dit folk som inte behöver söka hjälp från första början, så man kanske måste sätta ut en annons och locka med en pinnglass eller nåt.
Kanske har någon varit observant och lagt märke till att jag sitter framför datorn och uppdaterar bloggen en lördagnatt. Detta beror på att gamla Westbergskan börjat känna av åldern och för tillfället gör sig bäst med skinkorna i soffskarven. Men när jag väl kommer tillbaka för att återigen bli en del av inventarierna på krogen så gör jag det med full styrka. Så alla som brukar irritera sig på mitt kedjerökande i kön, att jag på blodigt allvar armbågar mig fram i baren eller tar en kvart på mig på toaletten för att rulla upp strumpbyxorna, får vänta en vecka till.
Jag kan även förstå att det måste vara tomt att slippa slänga sig åt sidan för att det kommer en stor figur som drar fram som en ångvält, det är därför jag måste skynda mig att veva igång levern tills nästa vecka. Detta projekt påbörjade jag redan igår genom att utesluta spriten och ersätta den med ett par liter glass och nåt kilo godis. Sallad och grönsaker är för militanta veganer och hurtbullar och någon sån har jag inte planerat att bli. Kanske någon annan helg om jag skulle komma på att jag behöver vila höften och tänka på åldersdiabetes igen.
Hopottebamp-inndäbampshobapp-shobapp
Ytterligare ett spännande dygn har gått och man har blivit en erfarenhet rikare. Idag har jag fått känna på hur det känns att lida av Tourettes syndrom (när man skriker fula ord utan att rå för det). Fast jag hade mer än all rätt för när det var som minst passande klickade datorn till, la av och inte gick att få igång igen. Hur hårt, länge och bestämt jag än tryckte in knappen så lät den bara som en gräsklippare som vägrar starta när man drar i snöret. Kände hur pulsen började stiga och svetten tränga fram i min stackars panna så jag tänkte att det enda som kunde hjälpa i denna svåra situation vore att svära och skrika. Detta är något jag vanligtvis inte gör i min ensamhet med risk för att komma på mig själv med att helt tappa greppet och behöva bli inlagd med armarna bakom ryggen.
Här är den där tyska pojken som blir lite upprörd för att dataspelet
inte fungerar, man kanske ska vara glad att man inte är såhär nervklen.
Eftersom en av grannarna trillat pinn så kunde jag med uteslutningsmetoden komma fram till att det bara var familjen Aziz som skulle höra mig. Förmodligen skulle dom inte ens tycka det vore nåt konstigt med såna decibel eftersom det ändå är så dom oftast pratar till varandra. Jag var så arg att jag höll på att lyfta från parketten men efter att ha utropat hela mitt ordförråd med förbjudna stavelser kändes det mycket bättre. Efter att ha börjat gråta i telefon när Hanna ringde blev det ännu bättre så jag har nu kommit fram till vad jag ska satsa på i framtiden.
Jag ska utveckla en alldeles egen terapimetod som går ut på att få patienterna att börja gråta eller bli så förbannade att dom svimmar. Efter min traumatiska upplevelse idag kan jag konstatera att det finns få saker som är lika förlösande som att gråta över meningslösa saker eller bli så arg så man skakar (att bli kliad på ryggen eller pissa när man är på lyset och hållt sig i en halvtimme kan också höra hit). Om personen i fråga inte har några problem kan man alltid skapa några. Exempelvis genom att säga att man legat med hans/hennes respektive eller ringa och låtsas att man är chefen som avskedar denne från jobbet. Det är ju trots allt högst troligt att dom förr eller senare kommer bli glada igen och då har man ju lyckats med sitt uppdrag. Det kan dock vara svårt att få dit folk som inte behöver söka hjälp från första början, så man kanske måste sätta ut en annons och locka med en pinnglass eller nåt.
Kanske har någon varit observant och lagt märke till att jag sitter framför datorn och uppdaterar bloggen en lördagnatt. Detta beror på att gamla Westbergskan börjat känna av åldern och för tillfället gör sig bäst med skinkorna i soffskarven. Men när jag väl kommer tillbaka för att återigen bli en del av inventarierna på krogen så gör jag det med full styrka. Så alla som brukar irritera sig på mitt kedjerökande i kön, att jag på blodigt allvar armbågar mig fram i baren eller tar en kvart på mig på toaletten för att rulla upp strumpbyxorna, får vänta en vecka till.
Jag kan även förstå att det måste vara tomt att slippa slänga sig åt sidan för att det kommer en stor figur som drar fram som en ångvält, det är därför jag måste skynda mig att veva igång levern tills nästa vecka. Detta projekt påbörjade jag redan igår genom att utesluta spriten och ersätta den med ett par liter glass och nåt kilo godis. Sallad och grönsaker är för militanta veganer och hurtbullar och någon sån har jag inte planerat att bli. Kanske någon annan helg om jag skulle komma på att jag behöver vila höften och tänka på åldersdiabetes igen.
Hopottebamp-inndäbampshobapp-shobapp
Surrealistisk chassiservice, botaniserande klostersystrar & att vara en sosse från Bagarmossen
God eftermiddag
(Känsliga läsare får blunda och räkna får eller tänka på grannfrun)
Ska berätta att den där cellprovstagningen var helt overklig. Det började vanligt med att man som vanligt fick sitta och vänta tills man nästan växte fast i soffan medan man tvingades lyssna på tiotalet skrikande tjutande nyfödda ungar. Sen kom det en rynkig hagga i vit rock med vitt hår och glasögonen nere på näsan som började kolla så att adress och personnummer stämde. Efter det frågade hon när jag sist hade haft mens för att hon ville skriva ett datum. Det om nånting är ju nåt som jag verkligen skiter i att ha koll på vilket jag också sa. Då snörpte tanten på munnen och blev genast bitsk i tonen.
Skräcködlan: - Men det LÄR du väl veta.
Jag: - Nä. Ingen aning.
Skräcködlan: - Men på ett ungefär?
Jag: - Jag vet inte, jag bryr mig inte i sånt där.
Skräcködlan (märkbart upprörd): - Om du tittar här (puttade pedagogiskt åt mig en kalender) så kanske du kan minnas?
Jag: - Nej.
Skräcködlan: - Du lär väl ha någon aning om när det var sist?! (spände ögonen i mig och sköt bestämt iväg sig från skrivbordet så hon rullade iväg)
Jag: - Nejdu, jag har faktiskt inte det.
Vid det här laget var stämningen så kass att ingen av oss ville säga något men till slut så sa jag "eftersom du nu så gärna vill veta så tar jag och ringer till min kompis. För vi har typ haft det samtidigt. Knappade in numret. Jaa, du. När hade du mens sist? För sist så hade vi det ju samtidigt och nu sitter jag här och dom vill veta det. Mhm, okej bra att nån har koll, hejdå. Klick. Hon ska ha det om fem dagar ungefär så."
Skräcködlan: - Ja, men vilket datum är det då? (vid det här laget började undra om hon var redigt senil eller förståndshandikappad)
Jag: - Öh, det lär väl bli fem dagar ifrån idag? Så omkring den 21:a då.
Skräcködlan (sarkastiskt): - Titta vad BRA!
Sen tog hon upp sina instrument ur en blå skurhink med 250 grader varmt vatten som stod bredvid stolen och började trassla runt. Eftersom hon var så sur så tänkte jag att det bara kunde gå åt helvete och lite till, så jag började småprata lite om väder och vind. Detta gick inget vidare då hon ganska omgående fräste att jag skulle vara tyst så hon kunde koncentrera sig. Det var väl ändå jag som hade anledning att vara samlad. Det kunde aldrig vara en bra kombination att stoppa verktyg i händerna på en ilsken barnmorska och det kändes som att jag var med om något som liknade en version av Tandläkaren.
Var fullkomligt beredd på att hon skulle göra något överraskat så man flög upp och välte hela möblemanget, vilket hon i princip också gjorde (på ren djävulskap naturligtvis). Under tiden hann jag tänka att om jag överlevde scenariot så skulle jag flytta till Italien och bli nunna för att leva ett sunt liv och spendera resten av mina dagar i örtagården och sparrislandet. Är det någonstans man borde få ha grejerna ifred så är det väl i kloster. Då återstår det bara för mig att leta på kabinväskan, slänga ner en kratta och en diskret gummituta för kommande fröjder. Så om det inte blir fler uppdateringar vet ni vart jag håller hus.
Dagens låt
"Klipper oss det gör vi hos Abdullah och inte hos nån bög på Östermalm"
Amen
(Känsliga läsare får blunda och räkna får eller tänka på grannfrun)
Ska berätta att den där cellprovstagningen var helt overklig. Det började vanligt med att man som vanligt fick sitta och vänta tills man nästan växte fast i soffan medan man tvingades lyssna på tiotalet skrikande tjutande nyfödda ungar. Sen kom det en rynkig hagga i vit rock med vitt hår och glasögonen nere på näsan som började kolla så att adress och personnummer stämde. Efter det frågade hon när jag sist hade haft mens för att hon ville skriva ett datum. Det om nånting är ju nåt som jag verkligen skiter i att ha koll på vilket jag också sa. Då snörpte tanten på munnen och blev genast bitsk i tonen.
Skräcködlan: - Men det LÄR du väl veta.
Jag: - Nä. Ingen aning.
Skräcködlan: - Men på ett ungefär?
Jag: - Jag vet inte, jag bryr mig inte i sånt där.
Skräcködlan (märkbart upprörd): - Om du tittar här (puttade pedagogiskt åt mig en kalender) så kanske du kan minnas?
Jag: - Nej.
Skräcködlan: - Du lär väl ha någon aning om när det var sist?! (spände ögonen i mig och sköt bestämt iväg sig från skrivbordet så hon rullade iväg)
Jag: - Nejdu, jag har faktiskt inte det.
Vid det här laget var stämningen så kass att ingen av oss ville säga något men till slut så sa jag "eftersom du nu så gärna vill veta så tar jag och ringer till min kompis. För vi har typ haft det samtidigt. Knappade in numret. Jaa, du. När hade du mens sist? För sist så hade vi det ju samtidigt och nu sitter jag här och dom vill veta det. Mhm, okej bra att nån har koll, hejdå. Klick. Hon ska ha det om fem dagar ungefär så."
Skräcködlan: - Ja, men vilket datum är det då? (vid det här laget började undra om hon var redigt senil eller förståndshandikappad)
Jag: - Öh, det lär väl bli fem dagar ifrån idag? Så omkring den 21:a då.
Skräcködlan (sarkastiskt): - Titta vad BRA!
Sen tog hon upp sina instrument ur en blå skurhink med 250 grader varmt vatten som stod bredvid stolen och började trassla runt. Eftersom hon var så sur så tänkte jag att det bara kunde gå åt helvete och lite till, så jag började småprata lite om väder och vind. Detta gick inget vidare då hon ganska omgående fräste att jag skulle vara tyst så hon kunde koncentrera sig. Det var väl ändå jag som hade anledning att vara samlad. Det kunde aldrig vara en bra kombination att stoppa verktyg i händerna på en ilsken barnmorska och det kändes som att jag var med om något som liknade en version av Tandläkaren.
Var fullkomligt beredd på att hon skulle göra något överraskat så man flög upp och välte hela möblemanget, vilket hon i princip också gjorde (på ren djävulskap naturligtvis). Under tiden hann jag tänka att om jag överlevde scenariot så skulle jag flytta till Italien och bli nunna för att leva ett sunt liv och spendera resten av mina dagar i örtagården och sparrislandet. Är det någonstans man borde få ha grejerna ifred så är det väl i kloster. Då återstår det bara för mig att leta på kabinväskan, slänga ner en kratta och en diskret gummituta för kommande fröjder. Så om det inte blir fler uppdateringar vet ni vart jag håller hus.
Dagens låt
"Klipper oss det gör vi hos Abdullah och inte hos nån bög på Östermalm"
Amen
Att lägga upp i den ljuvliga fotöljen, ljudliga plågor & fängslande angelägenheter
Barambaram
Gårdagen var precis som alla andra dagar inte särskilt innehållsrik men man lever ändå. På eftermiddagen lockade jag in Paulsson i min vinröda kebabvagn så åkte vi och handlade i Borlänge. Redan i första rondellen fick jag påbackning av instruktörskan på passagerarsidan som påstog att jag gjorde massa konstiga saker när jag skulle svänga vänster vilket blev ett hett diskussionsämne dom närmsta timmarna. Idag slog det mig varför vi kan gaffla om småsaker tills ämnet blir mossigt och det kan bero på att min kära väninna också är rödhårig. Detta säger man är ett genomgående karaktärsdrag för individer med denna typ av pigment.
Vad som även brukar vara typiskt för rödhåriga är att man har hög smärttröskel. Detta har det dock blivit lite si och så med på senare år för min del. Nuförtiden brukar jag för det mesta skrika chockartat i falsett, bryta ihop och gråta för mig själv i en kvart om jag får en sticka i fingret eller klämmer mig i en skåpdörr. Kanske beror det på att man börja bli gammal för förr tillbaks kunde jag snubbla och köra ansiktet en halvmeter i gruset utan att det gjorde mig något. Jag kanske måste lägga ut en hinderbana med häftstift, rakblad och sågklingor i lägenheten för att bli härdad. Man ska ju trots allt åtminstone försöka överleva ett par år till innan man lämnar in så då är det kanske bäst att vara lite tålig.
Eftermiddagen kommer bli spännande och nervkittlande i ordets bemärkelse då jag ska få ta sats och studsa upp i den berömda stolen (som för övrigt är fantastisk bekväm och skulle kunna vara en möbel framför min tv) för att visa underredet och ta cellprov. Precis som hos tandläkaren så finns det ingen roligare situation att försöka hålla igång kallprat än när det inte riktigt passar sig. Personen som försöker vara så smidig som möjligt i sitt intima arbete blir ofta lite besvärad när man ställer en massa frågor, och det är just i det ögonblicket man ska säga "happ... annars då? Knallar å går eller?" 
Så snart kommer tant barnmorska få det hett om öronen för man måste trots allt betala 100 kronor vid besöket och då tycker jag att man ska få ut det mesta möjliga av upplevelsen. Inte lägger jag ut ett sånt belopp för att ligga och vara tyst när det går att få veta så mycket trevligt om Gunnel, 62 eller vem som målat väggarna på mottagningen. Det är sällan man får en motfråga men man förstår ju att det kanske är jobbigt att bli bästis med alla som visar skinkorna i lodrät position.
Gnirk
Konsten att vara tillfredsställd solist, kärleksfulla supéer & att skjuta skarpt med vassa skott
Godkväll
För att berätta hur det gick på gårdagens bio så hamnade vi naturligtvis bredvid ett par kärlekskranka tonåringar som satt och tussade varandra ömt på knäna. Det kunde jag gå med på tills dom greppade tag om varandras ansikten, fastnade som två sugklockor och började smaska ljudligt utan att bry sig ett dugg om varken film eller omgivning. Jag kan ju tycka att det är lite dyrt att betala närmare 100 spänn för att ha tunggymnastik bland en grupp människor som inte alls är intresserade av att veta vad man håller på med. Det var tur att jag hade hunnit äta upp mina popcorn för annars hade jag spänt gäddhänget, tagit sats och träffat honan på tinningen så hon svimmat av. Då hade det blivit ett irritationsmoment mindre i ögonvrån, något man aningens nervklen en alkoholfri lördag inte tackar nej till. (Ja, jag är 94 år).
Idag har det ju varit Alla hjärtans dag och när jag vaknade kom min underbara man och gav mig frukost på säng. Jag fick en bukett röda rosor och efter det tog han med mig till resebyrån och vi bokade en tvåmånaders semester till Dominikanska republiken. Sen avnjöt vi en underbar middag på resturang och inatt ska vi bo på femstjärnigt hotell och bara ha det mysigt. Hur troligt låter detta scenario på en skala från 1-10? Låt mig fundera. Ungefär 0,01.
För det första så skulle jag smida en pokal till mig själv om jag överhuvudtaget skulle lyckas behålla en karl längre än två dygn. För det andra, om jag nu skulle hitta någon så är det säkert någon som bor i arslet på världen bredvid en leråker med 50 getter i en hage, utan både el och rinnande vatten. Istället för frukost på säng skulle jag få ett halvstekt ägg på en blommig assiett som han ärvt av sin gammelfarmor, en servis han inte får slänga för sin farmor som i sin tur bor ett stenkast bort från modern som från huset bredvid med hjälp av sin kikare vet mer om vårt förhållande än vi själva. Vad gäller romantiska resor så förväntas jag antagligen vara både tacksam och exalterad om jag får åka med ett par varv runt byn med traktorn. När det kommer till hotellupplevelser och fina rum ska man vara glad om karln tar av sig motorsågshjälmen innan han klampar in i sängkammaren och hasar ner i flanellakanen.
Så, en dag som denna är jag rätt nöjd över att bara ha mig själv att sköta. Det är bara att spotta i näven, stampa i parketten och glädjas över ännu en kommande natt som fri kvinna. Jag kan minsann dricka direkt ur mjölkpaketet, skita med öppen dörr och leva på makaroner och kebabrullar utan att bekymra mig över att någon mer än jag ska få skörbjugg. Jag kan utan att skämmas sjunga kärleksballader i duschen så vävtapeten krullar sig och skjuta snorkråkor tvärs över rummet utan att vara rädd för att träffa min partners öga. Jag får bestämma över vilka program som ska visas på min TV, vilket kan innebära timmar av hulkande i fosterställning till Oprah Winfrey eller vinjetten till En annan del av Köping. Det mina vänner, är livet på en pinne med smör på.
Olé
För att berätta hur det gick på gårdagens bio så hamnade vi naturligtvis bredvid ett par kärlekskranka tonåringar som satt och tussade varandra ömt på knäna. Det kunde jag gå med på tills dom greppade tag om varandras ansikten, fastnade som två sugklockor och började smaska ljudligt utan att bry sig ett dugg om varken film eller omgivning. Jag kan ju tycka att det är lite dyrt att betala närmare 100 spänn för att ha tunggymnastik bland en grupp människor som inte alls är intresserade av att veta vad man håller på med. Det var tur att jag hade hunnit äta upp mina popcorn för annars hade jag spänt gäddhänget, tagit sats och träffat honan på tinningen så hon svimmat av. Då hade det blivit ett irritationsmoment mindre i ögonvrån, något man aningens nervklen en alkoholfri lördag inte tackar nej till. (Ja, jag är 94 år).
Idag har det ju varit Alla hjärtans dag och när jag vaknade kom min underbara man och gav mig frukost på säng. Jag fick en bukett röda rosor och efter det tog han med mig till resebyrån och vi bokade en tvåmånaders semester till Dominikanska republiken. Sen avnjöt vi en underbar middag på resturang och inatt ska vi bo på femstjärnigt hotell och bara ha det mysigt. Hur troligt låter detta scenario på en skala från 1-10? Låt mig fundera. Ungefär 0,01.
För det första så skulle jag smida en pokal till mig själv om jag överhuvudtaget skulle lyckas behålla en karl längre än två dygn. För det andra, om jag nu skulle hitta någon så är det säkert någon som bor i arslet på världen bredvid en leråker med 50 getter i en hage, utan både el och rinnande vatten. Istället för frukost på säng skulle jag få ett halvstekt ägg på en blommig assiett som han ärvt av sin gammelfarmor, en servis han inte får slänga för sin farmor som i sin tur bor ett stenkast bort från modern som från huset bredvid med hjälp av sin kikare vet mer om vårt förhållande än vi själva. Vad gäller romantiska resor så förväntas jag antagligen vara både tacksam och exalterad om jag får åka med ett par varv runt byn med traktorn. När det kommer till hotellupplevelser och fina rum ska man vara glad om karln tar av sig motorsågshjälmen innan han klampar in i sängkammaren och hasar ner i flanellakanen.
Så, en dag som denna är jag rätt nöjd över att bara ha mig själv att sköta. Det är bara att spotta i näven, stampa i parketten och glädjas över ännu en kommande natt som fri kvinna. Jag kan minsann dricka direkt ur mjölkpaketet, skita med öppen dörr och leva på makaroner och kebabrullar utan att bekymra mig över att någon mer än jag ska få skörbjugg. Jag kan utan att skämmas sjunga kärleksballader i duschen så vävtapeten krullar sig och skjuta snorkråkor tvärs över rummet utan att vara rädd för att träffa min partners öga. Jag får bestämma över vilka program som ska visas på min TV, vilket kan innebära timmar av hulkande i fosterställning till Oprah Winfrey eller vinjetten till En annan del av Köping. Det mina vänner, är livet på en pinne med smör på.
Olé
Konsten att göra sig av med skit, ge levern semester & stinkande matlagningskoncept
God middag
Plötsligt händer det och nu har det faktiskt gjort det även om man inte tror att man någonsin ska bli bönhörd och given lite lycka och framsteg. Jag kan nämligen stolt meddela Sverige att Ellinor Westberg fått tag i en tvättid, den första sen någon gång i oktober. Ska bli skönt att slippa stamptvätta i badkaret åtminstone en gång det här kvartalet och pröva på lite moderniteter. Skulle tro att det är mer effektivt att använda torktumlaren än vad det är att stå och flaxa aggressivt med kläderna så svetten rinner och man blir så förbannad att resten av dagen är förstörd. Idag såg det minsann annorlunda ut och jag tog balettsprång mellan maskinerna i tvättstugan samtidigt som jag lyssnade på och skrek med i What a feeling. Fantastiskt vad lite rena trådar kan göra med en kvinna.
Ikväll blir det en afton i IOGT-NTO-tecken då jag och Paulsson bara ska gå på bio och peta näsan. Under tiden ska vi dela på en 75:a, några Sofiero och ett par ölkorvar. Eller ja, det ska vi ju inte men det hade säkert kunnat bli så mycket roligare om man gjorde. Det skulle förmodligen vara jättepopulärt bland bänkraderna att lukta folkpark och vitlök. På tal om fräna odörer kanske man skulle ta med sig en surströmmingsburk som en av oss kan sprätta upp i en hink vatten medan den andra hackar lök. Det skulle bli som ett litet matlagningsprogram som hela salongen skulle få ta del av varesig dom vill eller inte. Ett litet inslag att krydda en nykter lördag med.
Böööp
Plötsligt händer det och nu har det faktiskt gjort det även om man inte tror att man någonsin ska bli bönhörd och given lite lycka och framsteg. Jag kan nämligen stolt meddela Sverige att Ellinor Westberg fått tag i en tvättid, den första sen någon gång i oktober. Ska bli skönt att slippa stamptvätta i badkaret åtminstone en gång det här kvartalet och pröva på lite moderniteter. Skulle tro att det är mer effektivt att använda torktumlaren än vad det är att stå och flaxa aggressivt med kläderna så svetten rinner och man blir så förbannad att resten av dagen är förstörd. Idag såg det minsann annorlunda ut och jag tog balettsprång mellan maskinerna i tvättstugan samtidigt som jag lyssnade på och skrek med i What a feeling. Fantastiskt vad lite rena trådar kan göra med en kvinna.
Ikväll blir det en afton i IOGT-NTO-tecken då jag och Paulsson bara ska gå på bio och peta näsan. Under tiden ska vi dela på en 75:a, några Sofiero och ett par ölkorvar. Eller ja, det ska vi ju inte men det hade säkert kunnat bli så mycket roligare om man gjorde. Det skulle förmodligen vara jättepopulärt bland bänkraderna att lukta folkpark och vitlök. På tal om fräna odörer kanske man skulle ta med sig en surströmmingsburk som en av oss kan sprätta upp i en hink vatten medan den andra hackar lök. Det skulle bli som ett litet matlagningsprogram som hela salongen skulle få ta del av varesig dom vill eller inte. Ett litet inslag att krydda en nykter lördag med.
Böööp
Kåkundersökningar, ilskna knackningar & kofotsfäktningar
Godkväll
Jag har kommit fram till att jag måste bo i det mest spännande området i landet, om man inte räknar med Rosengård, Rinkeby eller något annat halvkriminellt ställe. Här går hälften av dom utländska männen efter frun med en påk i handen, (hon skulle säkert ändå inte kunna rymma i vilket fall då sikten måste vara tämligen begränsad under en fladdrande burka) och områdets ungar verkar ha som projekt att bygga upp ett eget samhälle influerat av Flugornas herre. Utöver detta vet man aldrig vad det är för oidentifierbara saker på hissgolvet (oftast kiss) eller kletat på spegeln (i nio fall av tio snor) så man vet aldrig vad morgondagen bär med sig i sitt sköte. På tal om män och skrev, stackars karlarna i haremsbyxor som väntar på att föda Muhammed. Känns lite som att dom väntar för gäves på nåt som inte kommer hända, dom skulle lika gärna kunna gå med i Kombilotteriet.
Hursomhelst är Järnet ändå ganska idylliskt, lungt och stilla även fast det är några få timmar om dygnet. Igår däremot, i den tiden man är van att grannarna ger upp sina vardagliga sammankomster med släkten i porten bredvid och det vanligtvis brukar bli tyst, började det istället dunka och smälla i trapphuset så det vibrerade i väggarna. Spaningsledare, infiltratör och hemlig agent som jag är på min fullspäckade fritid smög jag ut och lyssnade. Samtidigt öppnade tjejen mittemot och från våningen över kom det en kille nedstudsandes för trappan som var så nyfiken att han stormade ut i bara kalsongerna. Det var två poliser som stog och skrek att någon skulle öppna dörren, så jag tänkte springa in och hämta lite popcorn. Dom andra grannarna gav upp ganska omgående och gick tillbaka in till sig men en Westberg ger inte upp i första taget, speciellt inte om det är razzia på gång.
Personen på andra sidan dörren verkade vara lite envis så till slut fick dom lov att bryta upp dörren medan jag stod som en staty med uppspärrade ögon och höll på att svimma av adrenalin. Så småningom sa den ena polisen till den andra att personen i fråga var både kall och stel, så med min blicksnabba uteslutningsmetod kunde jag komma fram till att han nog inte lät bli att öppna för att han var trotsig. Man kanske skulle ta och söka till polishögskolan, för hur framstående skulle man inte bli inom det yrket. Jag var ju tvungen att dela med mig av informationen till min nyfikna granne idag så jag berättade vad jag hade hört. Att den högljudda historien slutade med att någon kastat in handduken, varpå hon svarade: "jahaa, det var ju tur att det inte var nåt värre".
Ja, nog var det tur att det bara var ett dödsfall. Inte för att jag såhär på rak arm kan komma på något som kan vara värre. Kanske en helg med svärmor eller att ha en fru som springer och rycker ur TV-sladden när det är slutspel i hockey för att hon vill prata känslor. Så nu vet ni gott folk att det finns förfärligare saker än att trilla pinn, det kan ju om inte annat bringa lite ljus i en hopplös vardag. När Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster eller hur man brukar säga, och i det här fallet stämde det nästan för jag fick ju se inte bara en, utan två batonger. Det är svårt att inte bli lite salig och pånyttfödd av den åsynen.
Dagens lukt i trapphuset:
Sill i dill och en liten lök
Dunk
Jag har kommit fram till att jag måste bo i det mest spännande området i landet, om man inte räknar med Rosengård, Rinkeby eller något annat halvkriminellt ställe. Här går hälften av dom utländska männen efter frun med en påk i handen, (hon skulle säkert ändå inte kunna rymma i vilket fall då sikten måste vara tämligen begränsad under en fladdrande burka) och områdets ungar verkar ha som projekt att bygga upp ett eget samhälle influerat av Flugornas herre. Utöver detta vet man aldrig vad det är för oidentifierbara saker på hissgolvet (oftast kiss) eller kletat på spegeln (i nio fall av tio snor) så man vet aldrig vad morgondagen bär med sig i sitt sköte. På tal om män och skrev, stackars karlarna i haremsbyxor som väntar på att föda Muhammed. Känns lite som att dom väntar för gäves på nåt som inte kommer hända, dom skulle lika gärna kunna gå med i Kombilotteriet.
Hursomhelst är Järnet ändå ganska idylliskt, lungt och stilla även fast det är några få timmar om dygnet. Igår däremot, i den tiden man är van att grannarna ger upp sina vardagliga sammankomster med släkten i porten bredvid och det vanligtvis brukar bli tyst, började det istället dunka och smälla i trapphuset så det vibrerade i väggarna. Spaningsledare, infiltratör och hemlig agent som jag är på min fullspäckade fritid smög jag ut och lyssnade. Samtidigt öppnade tjejen mittemot och från våningen över kom det en kille nedstudsandes för trappan som var så nyfiken att han stormade ut i bara kalsongerna. Det var två poliser som stog och skrek att någon skulle öppna dörren, så jag tänkte springa in och hämta lite popcorn. Dom andra grannarna gav upp ganska omgående och gick tillbaka in till sig men en Westberg ger inte upp i första taget, speciellt inte om det är razzia på gång.
Personen på andra sidan dörren verkade vara lite envis så till slut fick dom lov att bryta upp dörren medan jag stod som en staty med uppspärrade ögon och höll på att svimma av adrenalin. Så småningom sa den ena polisen till den andra att personen i fråga var både kall och stel, så med min blicksnabba uteslutningsmetod kunde jag komma fram till att han nog inte lät bli att öppna för att han var trotsig. Man kanske skulle ta och söka till polishögskolan, för hur framstående skulle man inte bli inom det yrket. Jag var ju tvungen att dela med mig av informationen till min nyfikna granne idag så jag berättade vad jag hade hört. Att den högljudda historien slutade med att någon kastat in handduken, varpå hon svarade: "jahaa, det var ju tur att det inte var nåt värre".
Ja, nog var det tur att det bara var ett dödsfall. Inte för att jag såhär på rak arm kan komma på något som kan vara värre. Kanske en helg med svärmor eller att ha en fru som springer och rycker ur TV-sladden när det är slutspel i hockey för att hon vill prata känslor. Så nu vet ni gott folk att det finns förfärligare saker än att trilla pinn, det kan ju om inte annat bringa lite ljus i en hopplös vardag. När Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster eller hur man brukar säga, och i det här fallet stämde det nästan för jag fick ju se inte bara en, utan två batonger. Det är svårt att inte bli lite salig och pånyttfödd av den åsynen.
Dagens lukt i trapphuset:
Sill i dill och en liten lök
Dunk
Grävande glada förmågor, myglande gubbar & glasögonbekymmer
Buenas tardes amigos
Jag har börjat fundera om den nya vaktmästaren har någon form av tvångstanke. Det spelar nämligen ingen roll om det är snö på gården eller inte för han ska ploga till varje pris även om det slår gnistor om asfalten. Därför är jag ganska glad över att jag inte har nattjobb för hade man varit tvungen att vakna till detta skrapande vet jag inte vad jag hade gjort. Det är samma sak för Hanna, där åker plogbilen förbi i 90 knyck fram och tillbaka i timmar fast det inte finns tillstymmelse till snö.
Därför har jag en teori om att det är människor som är instabila på ett eller annat sätt som använder sig av renhållningsfordon för att ge utlopp för sina känslor. (Vägverket behöver kanske inte nödvändigtvis bestå av enbart psykfall och tänkbara förbrytare). Men om Thomas Quick och Svartenbrandt hade haft en grävskopa eller ångvält hade dom säkert gjort roligare saker i dagsläget än att rulla tummarna på anstalt. Sen kan man ju fundera över hur säkert det hade varit för allmänheten att låta dom gasa fritt med sina leksaker men det är en annan fråga.
+
= 
Nu ska jag se om jag kan få något gjort med mina arbeten. Det är ju så lätt för mig att bli distraherad av annat, det räcker att jag tittar upp i taket när jag funderar över nästa rad jag ska skriva och jag råkar se tapetskarvarna. Vid anblick av dessa kan jag börja tänka på hur mycket Bosse eller vad han nu kan tänkas ha heta, egentligen slarvade när han tapetserade. Detta leder i sin tur att jag blir lika förnärmad varje gång jag kommer ihåg att jag en dag hade ställt fram en termos med kaffe till honom som han knappt rört. Dagen efter hade han minsann en egen med sig, precis som att jag skulle göra äckligt kaffe. Här slutar mina reflektioner då jag kommer på att så är sanningen.
Det varierar förstås om jag tänker på Bosse och tapeter eller andra ovidkommande saker men det bästa vore om jag kunde plugga i en mörk låda för då skulle jag säkert hålla bättre fokus. Men med min vanliga otur så skulle man väl bli förväxlad med något annat och bli ivägskeppad till Saudiarabien. Det mobila bredbandet från 3 som knappt fungerar hemma skulle definitivt inte gå att använda, så skulle jag få lov att försöka göra röksignaler för att få kontakt med omvärlden.
Eftersom jag inte planerat att röka i min låda och därför inte vara förberedd med tändare så skulle jag inte ens kunna göra eld. Då skulle jag sitta där med sand i käften och mellan stortårna och upp och tänka på att det kanske hade varit bra med ett par glasögon trots allt. (Pappa undrar med jämna mellanrum varför jag inte skaffar ett par, för jag "skulle passa så bra i det" och att "det hade varit billigare än linser". Har försökt förklara att det får kosta vad det kosta vill för jag skulle se ut som någon som sitter på kontor och äter bakelser så det kommer inte på fråga). Ibland känns det som att det inte kan bli värre än vad det redan är och att det är lika bra att köra fullt ut. Eller så skulle man bara klättra upp i en hytt och sopa gator.
Koko
Jag har börjat fundera om den nya vaktmästaren har någon form av tvångstanke. Det spelar nämligen ingen roll om det är snö på gården eller inte för han ska ploga till varje pris även om det slår gnistor om asfalten. Därför är jag ganska glad över att jag inte har nattjobb för hade man varit tvungen att vakna till detta skrapande vet jag inte vad jag hade gjort. Det är samma sak för Hanna, där åker plogbilen förbi i 90 knyck fram och tillbaka i timmar fast det inte finns tillstymmelse till snö.
Därför har jag en teori om att det är människor som är instabila på ett eller annat sätt som använder sig av renhållningsfordon för att ge utlopp för sina känslor. (Vägverket behöver kanske inte nödvändigtvis bestå av enbart psykfall och tänkbara förbrytare). Men om Thomas Quick och Svartenbrandt hade haft en grävskopa eller ångvält hade dom säkert gjort roligare saker i dagsläget än att rulla tummarna på anstalt. Sen kan man ju fundera över hur säkert det hade varit för allmänheten att låta dom gasa fritt med sina leksaker men det är en annan fråga.
+
= 
Nu ska jag se om jag kan få något gjort med mina arbeten. Det är ju så lätt för mig att bli distraherad av annat, det räcker att jag tittar upp i taket när jag funderar över nästa rad jag ska skriva och jag råkar se tapetskarvarna. Vid anblick av dessa kan jag börja tänka på hur mycket Bosse eller vad han nu kan tänkas ha heta, egentligen slarvade när han tapetserade. Detta leder i sin tur att jag blir lika förnärmad varje gång jag kommer ihåg att jag en dag hade ställt fram en termos med kaffe till honom som han knappt rört. Dagen efter hade han minsann en egen med sig, precis som att jag skulle göra äckligt kaffe. Här slutar mina reflektioner då jag kommer på att så är sanningen.
Det varierar förstås om jag tänker på Bosse och tapeter eller andra ovidkommande saker men det bästa vore om jag kunde plugga i en mörk låda för då skulle jag säkert hålla bättre fokus. Men med min vanliga otur så skulle man väl bli förväxlad med något annat och bli ivägskeppad till Saudiarabien. Det mobila bredbandet från 3 som knappt fungerar hemma skulle definitivt inte gå att använda, så skulle jag få lov att försöka göra röksignaler för att få kontakt med omvärlden.
Eftersom jag inte planerat att röka i min låda och därför inte vara förberedd med tändare så skulle jag inte ens kunna göra eld. Då skulle jag sitta där med sand i käften och mellan stortårna och upp och tänka på att det kanske hade varit bra med ett par glasögon trots allt. (Pappa undrar med jämna mellanrum varför jag inte skaffar ett par, för jag "skulle passa så bra i det" och att "det hade varit billigare än linser". Har försökt förklara att det får kosta vad det kosta vill för jag skulle se ut som någon som sitter på kontor och äter bakelser så det kommer inte på fråga). Ibland känns det som att det inte kan bli värre än vad det redan är och att det är lika bra att köra fullt ut. Eller så skulle man bara klättra upp i en hytt och sopa gator.
Koko
Vantflygningar, riviga verser & svettiga nävar
Todiloo
Då är man nyss hemkommen efter att ha varit på dansstudion och fått armarna halvt avryckta av svettiga karlhänder. Fast värre måste det varit för Erika, man har ju en fördel att vara en bastant tant och då flyger man inte som en vante. Fötterna har jag fortfarande i behåll även om jag fick försöka förflytta mig runt med någon som var ungefär lika dansant som en Christopher Reeve med pyspunka. Nu är det dags att tvätta av sig ansiktet, plana ut och tryna på kudden ett tag så jag får lov att återkomma imorgon.
Dagens Mensa-konversation:
Ellie: Är det där en flick-ponny? (även den som inte är hästvan vet nog att det heter "sto")
Martina: Nej, ser du inte att den har en snopp?
Femsexsjuått
Då är man nyss hemkommen efter att ha varit på dansstudion och fått armarna halvt avryckta av svettiga karlhänder. Fast värre måste det varit för Erika, man har ju en fördel att vara en bastant tant och då flyger man inte som en vante. Fötterna har jag fortfarande i behåll även om jag fick försöka förflytta mig runt med någon som var ungefär lika dansant som en Christopher Reeve med pyspunka. Nu är det dags att tvätta av sig ansiktet, plana ut och tryna på kudden ett tag så jag får lov att återkomma imorgon.
Dagens Mensa-konversation:
Ellie: Är det där en flick-ponny? (även den som inte är hästvan vet nog att det heter "sto")
Martina: Nej, ser du inte att den har en snopp?
Femsexsjuått
Konsten att syna och spana med stetoskop & att sjuda snaps med slang
Tjo vad det var dött i holken i fredags
Först måste jag nästan passa på att tacka (eller beklaga) alla trogna läsare som håller ångan uppe och väntar på uppdatering. Nu har det inte blivit någon tack vare mitt guldfiskminne som sträcker sig ungefär 30 minuter tillbaka i tiden så det är inte mycket man har att sväva på när det gäller att komma ihåg bloggen. Helgen kommer bli ungefär lika spännande som veckan som gått, likt den gamla hederliga lucköppningen med Loket på Bingolotto. Paulsson har lämnat mig för en semester någonstans i Sverige, men det är fullt förståeligt att hon behöver lite andrum som min personliga assistent. Så nu känner man sig som en aborre i en kräftbur men kanhända att man överlever, det återstår att se.
Jag har börjat fundera över om mitt yrkesval kanske inte är det bästa trots allt, då jag hade en konversation med en väninna häromdagen. Nämnde att "jag förstår inte varför man säger att man i vissa situationer ser stjärnor och planeter, för att kunna göra det behöver man faktiskt ett stetoskop". Observera att jag vid detta uttalande var på väg hem från skolan efter att ha varit kissnödig i fem timmar och inte ätit på lika många så det gick lite på tomgång och hade ingen aning vad jag pratade om. Användningområdena med ett stetoskop är tydligen många, kanske kan man även använda det till en förenklad hembränningsapparat. Det återstår att se, jag har ju tid över att ta reda på det i helgen. Återkommer med en rapport om hur experimentet fungerat.
Dagens lukt i trapphuset: Ren och skär diarré
Fsssss
Först måste jag nästan passa på att tacka (eller beklaga) alla trogna läsare som håller ångan uppe och väntar på uppdatering. Nu har det inte blivit någon tack vare mitt guldfiskminne som sträcker sig ungefär 30 minuter tillbaka i tiden så det är inte mycket man har att sväva på när det gäller att komma ihåg bloggen. Helgen kommer bli ungefär lika spännande som veckan som gått, likt den gamla hederliga lucköppningen med Loket på Bingolotto. Paulsson har lämnat mig för en semester någonstans i Sverige, men det är fullt förståeligt att hon behöver lite andrum som min personliga assistent. Så nu känner man sig som en aborre i en kräftbur men kanhända att man överlever, det återstår att se.
Jag har börjat fundera över om mitt yrkesval kanske inte är det bästa trots allt, då jag hade en konversation med en väninna häromdagen. Nämnde att "jag förstår inte varför man säger att man i vissa situationer ser stjärnor och planeter, för att kunna göra det behöver man faktiskt ett stetoskop". Observera att jag vid detta uttalande var på väg hem från skolan efter att ha varit kissnödig i fem timmar och inte ätit på lika många så det gick lite på tomgång och hade ingen aning vad jag pratade om. Användningområdena med ett stetoskop är tydligen många, kanske kan man även använda det till en förenklad hembränningsapparat. Det återstår att se, jag har ju tid över att ta reda på det i helgen. Återkommer med en rapport om hur experimentet fungerat.
Dagens lukt i trapphuset: Ren och skär diarré
Fsssss
Tafatta företaganden, frysavfrostningar & hemmafrufix
Godkväll
Välkommen till kvällens avsnitt av Ellies fantastiskt innehållsrika och fascinerande liv. Kan berätta att jag idag med hjälp av Hanna (själv stod jag egentligen bredvid, glufsade i mig en äggmacka och berättade hur mycket jag älskar majonnäs "mer än livet självt") fått upp min helfigursspegel från IKEA som stått lutad mot väggen närmare året. Vet inte om man kan lita på mannen på järnhandeln som skulle föreställa professionell då han sa att jag skulle ta den "bamsigaste" spiken. Känns om att det lika gärna skulle kunna varit Victoria Silvstedt som stått bakom disken, slängt med håret och uttalat sig i falsett.
Man får väl ligga med ögonen uppspärrade och rulla tummarna inatt och vänta på att det brakar till. Det är väl bäst att vara vaken och beredd, annars är det lätt att det sker en olycka för mycket. Eftersom man fått en ny vaktmästare som inte går att muta med whiskey kan det dessutom dröja innan jag får en ny tvättstugenyckel. Tills dess får jag fortsätta med mitt stamptvättande i badkaret och önskar mig för övrigt inte längre en ponny utan en gammelvärldens tvättbräda (fungerar även om den sitter på en karl). Det går nämligen inte att fråga dom albanska hemmafruarna som officiellt äger tvättiderna om man skulle kunna få låna en maskin, för dom väser ju bara "jalla" och fäktar med armarna vad man än gör.
Imorgon kanske man ska ta och frosta av frysen eller något annat nervkittlande. Har hört att personlig utveckling ska vara bra på nåt vis och vad kan då passa bättre än att höra det knaka i frysen och iaktta vatten som droppar. Kan hända att det ger motsatt effekt så man till slut sitter och tittar i kors och gungar fram och tillbaka medan man sjunger sånger med Christer Sandelin. Efter avfrostningen kanske man ska ta och göra rent dörrmattan med pincett eller vattna blommorna med sugrör. Något spännande kommer jag säkert på (har inte hoppat av skolan, råkar bara ha möjlighet att plugga hemma. Men då är det ju roligare att vara lite husmoderlig innan dammråttorna börjar dansa tango och disktrasan få fötter).
Plopp
Välkommen till kvällens avsnitt av Ellies fantastiskt innehållsrika och fascinerande liv. Kan berätta att jag idag med hjälp av Hanna (själv stod jag egentligen bredvid, glufsade i mig en äggmacka och berättade hur mycket jag älskar majonnäs "mer än livet självt") fått upp min helfigursspegel från IKEA som stått lutad mot väggen närmare året. Vet inte om man kan lita på mannen på järnhandeln som skulle föreställa professionell då han sa att jag skulle ta den "bamsigaste" spiken. Känns om att det lika gärna skulle kunna varit Victoria Silvstedt som stått bakom disken, slängt med håret och uttalat sig i falsett.
Man får väl ligga med ögonen uppspärrade och rulla tummarna inatt och vänta på att det brakar till. Det är väl bäst att vara vaken och beredd, annars är det lätt att det sker en olycka för mycket. Eftersom man fått en ny vaktmästare som inte går att muta med whiskey kan det dessutom dröja innan jag får en ny tvättstugenyckel. Tills dess får jag fortsätta med mitt stamptvättande i badkaret och önskar mig för övrigt inte längre en ponny utan en gammelvärldens tvättbräda (fungerar även om den sitter på en karl). Det går nämligen inte att fråga dom albanska hemmafruarna som officiellt äger tvättiderna om man skulle kunna få låna en maskin, för dom väser ju bara "jalla" och fäktar med armarna vad man än gör.
Imorgon kanske man ska ta och frosta av frysen eller något annat nervkittlande. Har hört att personlig utveckling ska vara bra på nåt vis och vad kan då passa bättre än att höra det knaka i frysen och iaktta vatten som droppar. Kan hända att det ger motsatt effekt så man till slut sitter och tittar i kors och gungar fram och tillbaka medan man sjunger sånger med Christer Sandelin. Efter avfrostningen kanske man ska ta och göra rent dörrmattan med pincett eller vattna blommorna med sugrör. Något spännande kommer jag säkert på (har inte hoppat av skolan, råkar bara ha möjlighet att plugga hemma. Men då är det ju roligare att vara lite husmoderlig innan dammråttorna börjar dansa tango och disktrasan få fötter).
Plopp
Att vara på krigsstigen, strömfyllda sånger & uppmärksamma besiktningar
Hej mina vänner
Det är dags att gå ut och varna med sin närvaro igen. Har inte haft överdrivet mycket att skriva om då det inte hänt något nämnvärt och så utgick jag från att ingen har sånt stort intresse för hur länge jag suttit i soffan och petat i näsan, vilket klockslag jag lagt en kabel eller muttrat över att Mona Sahlin har mer smink för varje år och börjar mer och mer likna en korsning mellan iller och transvestit.
Hörde precis en 60-talslåt på radion om hur en kille blev så imponerad av tjejens fick-transformator att dom levde lyckliga i alla sina dagar eller något sånt. Det fick mig att tänka på vad folk i allmänhet har börjat ställa för krav på sin nästkommande partner nuförtiden, förutom dom som söker till Bonde söker fru på TV4 förstås. Där bryr man sig inte om ifall bonden i fråga konstant går med hö i näsan, koskit i håret och pratar baklänges på värmländska, bara dom får vara med i TV.
Det låter ju knappast troligt att någon i dagsläget skulle få en person av det motsatta könet intresserad för att man har en freestyle i fickan. Nuförtiden bör man nog ha en platt-TV och helst även ett hemmabiosystem innanför rocken om ens det skulle göra någon skillnad. Däremot vet jag inte hur det gick för Lotta Engberg med hennes fyra Bugg, Cocacola och freestyle med fräck musik. Det kanske bara rasslade till så fick hon till det så sänghalmen började brinna. Detta resultat skulle man antagligen inte uppnå själv om man satte på sig en kycklinggul skjorta och började studsa fram som en skolflicka.
Snart är det dags att bli beskådad av männen i övre medelåldern på gymmet. Tycker det är så pinsamt för deras del att jag snart måste börja använda solglasögon. Allra värst är det när Martina ska träna röven, då ser det ut som att vissa ska drabbas av hjärtinfarkt. Igår var det en gråhårig av arten Mjukisbyxa Tappahakanus som kastade lystna blickar. Jag som aldrig är på dåligt humör hade PMS så det stänkte om det och när jag gjorde repetitionerna blev jag så förbannad att jag började skaka av ilska och nära att tappa alla vikter. Känner mig inte mindre nervklen idag så är det någon som inte kan hålla emaljögat i styr ska jag stampa hälarna i golvet, gå fram och rycka åt mig vattenflaskan, skvätta ner fanskapet och lämna adressen till glädjeflickorna på Reeperbaun i Hamburg. Blicken på tårna på mina pass, punkt slut.
Lite andningövningar på det här så kanske man kan känna sig mänsklig och inte som ett stridsfartyg. Låt mig tillägga att jag älskar att vara kvinna trots att man tydligen på äldre dagar blivit mindre glad en gång i månaden så att säga. Jag har nämligen ingen kroppsdel som kryper in och gömmer sig för det blir kallt, och behöver heller inte slita på varken knän eller balans då jag vill urinera. Fast det hade nog säkert varit roligt det också, undrar om det är därför vi kvinnfolk blir så hormonstinna ibland.
Raaaaoor
Det är dags att gå ut och varna med sin närvaro igen. Har inte haft överdrivet mycket att skriva om då det inte hänt något nämnvärt och så utgick jag från att ingen har sånt stort intresse för hur länge jag suttit i soffan och petat i näsan, vilket klockslag jag lagt en kabel eller muttrat över att Mona Sahlin har mer smink för varje år och börjar mer och mer likna en korsning mellan iller och transvestit.
Hörde precis en 60-talslåt på radion om hur en kille blev så imponerad av tjejens fick-transformator att dom levde lyckliga i alla sina dagar eller något sånt. Det fick mig att tänka på vad folk i allmänhet har börjat ställa för krav på sin nästkommande partner nuförtiden, förutom dom som söker till Bonde söker fru på TV4 förstås. Där bryr man sig inte om ifall bonden i fråga konstant går med hö i näsan, koskit i håret och pratar baklänges på värmländska, bara dom får vara med i TV.
Det låter ju knappast troligt att någon i dagsläget skulle få en person av det motsatta könet intresserad för att man har en freestyle i fickan. Nuförtiden bör man nog ha en platt-TV och helst även ett hemmabiosystem innanför rocken om ens det skulle göra någon skillnad. Däremot vet jag inte hur det gick för Lotta Engberg med hennes fyra Bugg, Cocacola och freestyle med fräck musik. Det kanske bara rasslade till så fick hon till det så sänghalmen började brinna. Detta resultat skulle man antagligen inte uppnå själv om man satte på sig en kycklinggul skjorta och började studsa fram som en skolflicka.
Snart är det dags att bli beskådad av männen i övre medelåldern på gymmet. Tycker det är så pinsamt för deras del att jag snart måste börja använda solglasögon. Allra värst är det när Martina ska träna röven, då ser det ut som att vissa ska drabbas av hjärtinfarkt. Igår var det en gråhårig av arten Mjukisbyxa Tappahakanus som kastade lystna blickar. Jag som aldrig är på dåligt humör hade PMS så det stänkte om det och när jag gjorde repetitionerna blev jag så förbannad att jag började skaka av ilska och nära att tappa alla vikter. Känner mig inte mindre nervklen idag så är det någon som inte kan hålla emaljögat i styr ska jag stampa hälarna i golvet, gå fram och rycka åt mig vattenflaskan, skvätta ner fanskapet och lämna adressen till glädjeflickorna på Reeperbaun i Hamburg. Blicken på tårna på mina pass, punkt slut.
Lite andningövningar på det här så kanske man kan känna sig mänsklig och inte som ett stridsfartyg. Låt mig tillägga att jag älskar att vara kvinna trots att man tydligen på äldre dagar blivit mindre glad en gång i månaden så att säga. Jag har nämligen ingen kroppsdel som kryper in och gömmer sig för det blir kallt, och behöver heller inte slita på varken knän eller balans då jag vill urinera. Fast det hade nog säkert varit roligt det också, undrar om det är därför vi kvinnfolk blir så hormonstinna ibland.
Raaaaoor
Besvärande blottningar, blåsplågor & obefogat bemötande
Hej kära vänner
Jaha, andra dagen i skolan och man har redan lyckats försätta sig i en ganska pinsam situation. Det var så att jag under förmiddagen hade druckit så mycket kaffe att jag bokstavligen höll på att svimma. Det var bara ett par minuter kvar av lektionen så jag tänkte hålla mig. Då hela handen började skaka när jag försökte skriva och det kändes som att ögonen höll på att ploppa ut förstog jag att det var dags att smita iväg även om det skulle se ut som att jag drabbats av akut diarré. Bättre det än att för resten av kvarvarande terminer bli förknippad med urin efter att ha kissat på mig på stolen. Även fast det tog emot så gjorde jag en helhjärtad insats.
Lyckades klämma mig förbi alla som satt och fläkte ut sig längs väggen och väl utanför dörren stängde jag den fort medans jag knäade av nödighet, pustade ut och sa "fyfan". Då upptäckte jag att det satt ett gäng med folk utanför vid ett bord vilka antagligen förstog att det var på liv eller död. Det var bara att skynda sig in på toaletten, koncentrera sig på att hålla emot tills det var dags att pricka porslinet (vilket jag också lyckades med så jag trodde jag var på väg att nå nirvana). Där satt jag, drog djupa andetag och tittade upp i taket medans jag lovade mig själv att aldrig mer bli så extremt kissnödig igen. Plötsligt öppnades dörren och jag hörde stämman av en kvinna som skrek till i falsett och ryggade tillbaka som att hon fått en stöt av ett kostängsel. När jag mötte hennes uppspärrade blick kom jag tydligen inte på något bättre än att fråga:
"Går du ofta hit"?
Så var det det där med att verka normal.
Kan rapportera att det går sådär med den saken.
PS: Det finns en i övre medelåldern som ser ut som
en kvinnlig version av Leif GW Persson, rätt häftigt. DS.
(För den som trodde att jag brukar ha åt helvete för mycket
brunkräm kan jag berätta att det bara är en bild från maskeraden)
Wiiii
Jaha, andra dagen i skolan och man har redan lyckats försätta sig i en ganska pinsam situation. Det var så att jag under förmiddagen hade druckit så mycket kaffe att jag bokstavligen höll på att svimma. Det var bara ett par minuter kvar av lektionen så jag tänkte hålla mig. Då hela handen började skaka när jag försökte skriva och det kändes som att ögonen höll på att ploppa ut förstog jag att det var dags att smita iväg även om det skulle se ut som att jag drabbats av akut diarré. Bättre det än att för resten av kvarvarande terminer bli förknippad med urin efter att ha kissat på mig på stolen. Även fast det tog emot så gjorde jag en helhjärtad insats.
Lyckades klämma mig förbi alla som satt och fläkte ut sig längs väggen och väl utanför dörren stängde jag den fort medans jag knäade av nödighet, pustade ut och sa "fyfan". Då upptäckte jag att det satt ett gäng med folk utanför vid ett bord vilka antagligen förstog att det var på liv eller död. Det var bara att skynda sig in på toaletten, koncentrera sig på att hålla emot tills det var dags att pricka porslinet (vilket jag också lyckades med så jag trodde jag var på väg att nå nirvana). Där satt jag, drog djupa andetag och tittade upp i taket medans jag lovade mig själv att aldrig mer bli så extremt kissnödig igen. Plötsligt öppnades dörren och jag hörde stämman av en kvinna som skrek till i falsett och ryggade tillbaka som att hon fått en stöt av ett kostängsel. När jag mötte hennes uppspärrade blick kom jag tydligen inte på något bättre än att fråga:
"Går du ofta hit"?
Så var det det där med att verka normal.
Kan rapportera att det går sådär med den saken.
PS: Det finns en i övre medelåldern som ser ut som
en kvinnlig version av Leif GW Persson, rätt häftigt. DS.
(För den som trodde att jag brukar ha åt helvete för mycket
brunkräm kan jag berätta att det bara är en bild från maskeraden)
Wiiii
