Fortplantningsföreställningar, mångfasetterade träffar & fräcka haffningar
Hej vad det går
Första dagen på utbildningen och jag har redan lyckats säga massa omotiverade saker. För att ta ett exempel så började jag prata med en tjej som frågade om jag hade barn, varpå jag sa att "nej, har inte ens hunnit fått tag på någon karl". (Precis som att man försöker sätta sig på var och varannan person av det manliga könet för att sedan handfängsla och placera dom i en mörk källare. Bra Ellie, inte alls ett underligt intryck). Först tänkte jag svara: "med den här kroppshyddan är det väl uppåt en tio-tolv stycken" men sen lyckades jag vara tyst. Då sa hon att det kan gå rätt fort att bilda familj osv för det hade det gjort för henne, och jag svarade på omedvetet jättebred dialekt "jaa, dä bara smäller väl till dä".
Undrar hur stor risk det är att drabbas av en ovanlig sjukdom över natten så man blir sängliggande. Eller om någon kan komma på ett botemedel mot hurtighet, breda uttal och för hög dos jävlaranamma. Känns inte som att dessa saker är något jag är i så stort behov av när det gäller att försöka socialisera med nya människor. Kan ju lika gärna sätta på mig den där fleecejackan och Graninestövlarna jag så länge funderat på. Kanske att jag vid tillfälle ska berätta för alla att jag inte är en 80-åring utklädd till 23, för nåt annat lär dom ju inte tro om det ska fortsätta såhär.
Återkommer med vidare information under morgondagen om hur många människor jag lyckats skrämma iväg eller försatt i chocktillstånd.
Schouu nycklar, skynda skynda, dä här ä Fott Bojjaard
Motsträviga träffar, neurotiska repetitioner & anspråkslösa otrevligheter
Måste bara säga att det är fint av er människor som går in och kollar här redan tidigt på morgonen. Det ger mig hopp om att man ger sken av att vara en normalpigg person som vaknar innan klockan ett på dagen. Efter helgen blir det dock andra tag då utbildningen börjar och jag lär låtsas som att jag älskar att gå upp 06:30. De kan kom ti å bi de odeiligaste jeg gjort i hele mid liu, men det är sånt man få leva med. Dessutom anser jag att behöva presentera sig för nya människor som man senare tvingas lära känna är det värsta man kan råka ut för. Mina kära väninnor minns än idag vad jag vräkte ur mig för underliga saker första dagen på gymnasiet och dom trodde väl att jag var direktinsatt från Samhall. Man verkade nog inte helt normal när man försökte göra hembränt av apelsinjuice som blivit för gammal och jäst vilken jag förvarade i skåpet till allas doftsinnens förtret. Kanske att Hanna och Linnéa från början blev intresserade av att prata med mig för att ta reda på hur många kromosomer jag egentligen kunde tänkas ha.
Jag blir så obstinat gentemot krystat trevliga tilllställningar att jag antagligen kommer säga något konstigt den här gången med. Brukar oftast sitta och studsa på stolen och slänga maniska blickar på klockan, tänka på nikotin och läsa mantran om att jag kommer klara mig igenom situationen med livet i behåll vilket jag knappt aldrig gör. När det är min tur att presentera mig funderar jag på att berätta mitt namn, att man varit nykter alkoholist i 25 år (därav att man ser så bevarad ut) och att man tycker det är trevligt med en sammankomst med stödgrupp. Alternativt fråga när det blir tidpunkt att komma till själva gudstjänsten med bön. Eller varför inte när man hör sitt namn på listan slänga ut med armarna så man välter personen bredvid, göra ett avstamp för att sedan skrika gråtandes på alla fyra "kom jag MED, kom jag med?! Åh herregud! Det är inte sant! Går jag VIDARE?" Efter detta hoppa jämfota ut genom dörren för att några sekunder senare öppna och fråga lite försynt vart man kan hämta guldbiljetten.
Det enklaste är nog att inte presentera sig alls utan bara se glad och förvånad ut och köra på att man är en dövstum utbytesstudent från Libyen som hamnat lite fel på kartan.
Rajdidajdidaa
Konsten att kasta hästskit, skrikande skräcködlor & stinkande ICA-skandaler
Godafton kära vänner
Har inte skrivit något på senaste tiden då jag tack vare vädret inte bara tappat öronen och näsan utan även humorn. Det är inte undra på att man blir bitter när man kommer ut och märker att det inte går att andas utan att låta som en traktormotor som skurit. Då sitter man hellre inne, tjurar och rullar tummarna och svär över kallgraderna. Men eftersom vi svenskar aldrig är hundraprocentigt nöjda över vädret, blir det samma gnäll fast åt motsatta hållet när sommaren väl kommit. Då hasar man sig fram knallröd i ansiktet, är varm så svetten droppar och skulle kunna offra sin högra arm för lite snö. Det är i alla fall vad jag brukar göra.
Ni ska nu få en stänk av vardagsbloggande då jag ska berätta att jag på lördag ska på maskerad hemma hos kära fröken Liljeholm. Först tänkte jag i samma banor som vid Halloween, att jag inte behöver klä ut mig överhuvudtaget. Egentligen skulle det räcka med att inte komma i bara mässingen. En tanke var ju att vara utklädd till polack med blyertstavlor i ena näven och en lapp i andra där det skulle stå:
"Min brors dåters kussins systers svermors släckting opereras snarrt. Har bara en huvud ock en arm kvar nu vi ska sammla penger till opperasjon så han kan behåla huvud att seta hjälm på ock cykla igen det er hans drom".
När jag var liten verkade dessa människor inte ha någon annan sysselsättning än att komma och knacka på, så det är också ett fint barndomsminne man har ifrån byn. Efter ett tag hade man hört alla spektakulära historier om operationer, aids och gulsot och började tröttna på att ha bärplockare med uppspärrande hundvalpsögon fastklistrade på fönstret bredvid dörren. Därför hade det ju varit ett tillfälle att sälja dessa vidare, inte för att någon kanske hade varit särskilt intresserad men ändå. Istället kom jag och Martina fram till att jag ska vara Oprah Winfrey vilket borde fungera ganska bra. Kan ju för det mesta identifiera mig med en majsskördande bullmamma från Alabama med en röst som Otis Redding.
Är för övrigt precis hemkommen från att ha varit och "hjälpt" Martina i stallet. Eftersom min motorik och koordination inte är den bästa så står jag mest och flaxar med dynggrepen som en Ecstasy-speedad alzheimerpatient så hästskiten flyger åt alla håll. Därför är det nog smartast av mig att inte försöka mig på ett Friskis & svettispass, då jag efter en tiondels sekund skulle hamna som en formlös hög på golvet och hindra alla hurtiga tanter med cykelbyxor. Adrenalinstinna frustande medelålders kvinnor i klimakteriet är antagligen det sista man vill råka komma ivägen för i något som helst sammanhang. Ett tips till alla män därute är att undvika eventuella frierier för även den mest sockersöta, underbara kvinnan kommer förr eller senare att förvandlas till en skrikande instabil skräcködla lika rynkig som prinsessan Lilian med ångest över både bilringar och celluliter. Då är det väl ändå roligare att gå och fiska som Per Gessle skulle sagt.
Efter stallvisiten skulle jag följa med min kära väninna in på Ica Maxi och handla då jag var fullständigt tvungen. Ni som inte var där klockan 20:45 ska tacka er lyckliga stjärna för att ha sluppit möta mig. Förutom att sprida stekosdofter från baconstekning stank jag lika mycket häst som varenda kuse på hela Solvalla tillsammans. Grädde på moset var att jag hade dragit på mig två par mjukisbyxor vilket gjorde att jag såg mer bredhöftad ut än om jag skulle vänta trillingar. Som om inte detta var nog hade jag stoppat upp allt hår inklusive luggen under mössan så det såg ut som att jag inte hade något. Väl därinne gjorde jag allt för att inte synas, men det blir problematiskt när man är några storlekar större än Twiggy. Man har alltid haft lite svårigheter att gömma sig bakom en lyktstolpe om man säger så.
Nu blir det att ta fram rotborsten och Svinto få se om det går att få fram en annan hudton än skithusbrun.
Arrivederci
Konsten att kommunicera bitskt om läskande frukter
Ellie: Vad är det där?
Smack
Att undervärdera vikten av att vara privatspanare & att undvika invalidisering
Det är lika bra att jag önskar alla läsare ett Gott nytt år medans tider är, för nu har invandrarbarnen kommit på att man kan skjuta smällare i trapphuset istället för direkt utanför porten. Med min tur kommer det med största sannolikhet sluta med att jag blir blind, döv eller börjar brinna och eftersom jag är lite seg och inlärningsförmågan inte är på topp så kan det ta ett tag innan jag kan börja kommunicera med teckenspråk.
Det är ju sällan som någon förstår vad jag försöker säga i vilket fall som helst, antingen för att jag skrattar så det bara joddlar eller för att man pratar på för bred dialekt. Om man skulle tappa synen skulle man äntligen få köra upp ett par solglasögon på näsryggen och bara le tills käkarna går ur led och se dum ut. För det gör ju faktiskt Stevie Wonder och jag vet inte om ingen undgått att undra om han har alla koppar i skåpet.
Alternativet att komma utanför dörren och ner på gården utan att dra på sig diverse åkommor vore ju att ta en massa plastkassar och spänna upp dessa över diskstället i rostfritt stål, så har man gjort en hangglider. Risken att sväva iväg med en vindpust så man inte hittar hem igen när man är en kvinna som äter räkmackor med majonnäs till frukost är inget man behöver oroa sig för. Man ger ju skugga på sommaren och värme på vintern åtminstone.
Däremot har jag börjat se livet gå i slowmotion när turken i porten bredvid kommer i 70 knyck med sin permobil med sin fru i knät. Det bara fladdrar till så har dom passerat. Men jag skulle tippa på att dom vid dessa tillfällen har läst ett annonsblad med nedsatta priser från Lidl, dom brukar kunna hänga där. Känns bra att man har koll på alla som rör sig, kanske att man skulle kunna börja arbeta undercover för CIA eller något. Även detta en pensionärsvarning för att man börjat komma upp i ålder.
Det märks att man börjar bli äldre när man inte har någonting bestämt att göra på nyårsafton. Jag minns när jag var yngre, då hände det alltid något denna kväll och man började planera redan på midsommar. En gång skulle jag och mina nya gymnasiekompisar fira med att ha middag och dricka vin. Själv ringde man in det nya året med att ligga och spy i golvbrunnen en trappa upp och undra vart partyhatten tagit vägen.
Det är väl så att vad som inte dödar det härdar och nog kan min lever filtrera bättre nu än då för partyhatten har jag hållit reda på sen dess. Däremot får jag lov att återkommande under en lördagkväll peka Paulsson på bröstkorgen och be att få låna tändare, när jag i själva verket stoppat på mig den i BH:n. Får hoppas att det nya året ger mig ett nytt minne för min hårddisk behöver en grundlig defragmentering.
Poff
Musikaliska minoriteter, enmansorkestrar & tondöva melodier
Då var det söndag igen och dags att hålla vit flagg. Helgen bar i sitt sköte med sig bland annat Minttushottning och en upptäckt av att det är en himla fin akustik i trapphuset. Detta blev grannarna varse om igår då vi tog ton men till våran stora förskräckelse var det aldrig någon som öppnade dörren och applåderade. Dom ska väl vara tacksamma för att man inte fått för sig att börja spela trumpet. Vissa kanske dock tyckte det var värre i somras då jag tog mig en stänkare, slog upp fönstret och spelade dragspel för två pensionärer som satt ute på balkongen (och resten av huset). Såhär i efterhand undrar man om dom inte klappade händerna för att jag skulle sluta någon gång.
Folk reagerar alltid oerhört chockat om det i något sammanhang nämns att jag brukar riva av någon låt med bälgen och det är nästan så man blir lite rädd själv. Det kommer sluta med att jag när jag fyller 70 får sätta in en kontaktannons i varenda tidning så man åtminstone kan få någon att brevväxla med. Det gör i och för sig inte så mycket för jag tänker att det enda en karl skulle kunna göra för nytta vore att sanda framför rullatorn.
Man har fått höra att man inte ser ut som en sån som spelar denna typ av instrument så därför kanske jag ska börja gå runt i kläder som kan matcha. En fleecejacka i bjärta färger och hängselbyxor borde ju kunna fungera. Förutom detta så hade jag i min ungdoms glada dagar även intensiva period med både piano och ståbas. Kanske att man ska ta vara på musikaliteten och rigga upp på torget med en ställning på huvudet så man dessutom kunde spela munspel samtidigt. Det är tur att man är så begåvad, det måste jag fått efter far min som brukar grilla korv på grenröret i bilen.
Då vill jag avslutningsvis tacka alla nya bekanta för en trevlig tid och jag ber om ursäkt för eventuella obekväma känslor detta chockbesked kan ha förorsakat. Vännerna jag redan har vet inte bättre men det är just det jag älskar dom för. Hade dom haft bättre förstånd skulle dom nog sprungit fortast möjligt så det är bra att vi är som en grupp IQ-befriade förvirrade fiskmåsar med kommunikationsproblem.
Ellie: - Jag är helt säker på att om man tappar socker på en varm platta så blir det sockervadd.
Hanna: - Fantastiskt!
Ellie: - Vadå ta en taxi?
Hopp om livet
Barambaram
Att inte kunna presentera protokoll & att slå stjärnsyster Paulsson på smalbenet
Det händer inte så mycket på den Westbergska fronten för tillfället och inga rapporter från bunkern kan ges. Invandrarbarnen har inte tänt på sina smällare och sprängt varandra än och grannfamiljen har inte börjat spela en repig skiva som låter som Lilla snigel på kurdiska med ett enerverande triangelplingande i bakgrunden.
Själv har jag inte griljerat någon skinka som tagit eld i ugnen och inte heller köpt en enda julklapp. Tänkte att mina nära och kära i år skulle få äran att se mig som en present eftersom jag tillför så mycket fint i deras liv. Häribland kan saker som stress, irritation och förundran över hur korkad man kan vara nämnas.
Så jag får nog lov att återkomma när det hänt något dramatiskt och helt sanslöst intressant vilket kan dröja. Skulle tippa på att jag nog då är omkring 80-90 år, men då kommer jag vara upptagen med att sitta på hemmet och slå Hanna på benen med käppen och skrika att jag inte hör vad hon säger. Vi som redan har en sån relation kommer nog få många fina stunder tillsammans på ålderns höst.
Eko
Att förbereda sig för fördärv i förtältet, bunkra upp i bunkern & vara redo
Eftersom det är dubbelsiffriga minusgrader håller jag mig helst inne idag. Det är nog det bästa att göra om man inte vill frysa fast med ena foten framför den andra på olämpligt ställe till allmän beskådan. Vad som är bra med kylan är att man inte är ensam om att se ut som att man festat på whiskey dygnet runt tre veckor i sträck så man sprängt varje befintlig artär i ansiktet. Alla är lika rödmosiga och har snorsträngar som fryst till istappar vilket jag tycker är ytterst positivt att ingen blir särskilt fager. Jag hör dock till den lilla skara människor som inte ser ut som ett dagisbarn så fort det blir kallt ute, vilket är ännu trevligare än ovanstående. Fast det väger ju jag upp med att när det är halt gå som att jag vore 102 år på rullskridskor.
Det börjar dra ihop sig till nyår och jag kom att tänka på hur roligt det var vid millenieskiftet när alla bunkrade upp med konservburkar och sprang och satte sig i källaren på tolvslaget. Andra tog ut varenda öre på banken för man trodde att denna skulle haverera och andra tog livet av sig eftersom dom trodde att jorden ändå skulle gå under. Det som livshypokondriker nu är rädda för är jordens undergång 2012 för att mayanakalendern säger så. Måste säga att jag tycker det är lika roligt som när alla Jehovas Vittnen för ett antal år sen stängde in sig i ett gigantiskt tält i Norge i väntan på att världen skulle gå åt helvete. Hade kunnat ge trekvart av min stortå för att se deras förvånande miner när dragkedjan gnirkades upp och alla märkte att det inte hänt något.
Det börjar ju med andra ord bli ganska vanligt att hitta på ett datum då domedagen ska komma och sen hålla i både bordsben och kjoltyg när klockslaget slår till. Därför bestämmer jag helt omotiverat att det den 7:e januari är dags att sprätta en vitabönorburk i både bunkrar och källare världen över. Händer det inget så är det ett tecken på att jorden har gått under, så det är ingen idé att titta upp bara för att det är tyst däruppe. (På detta sätt kommer jag först i både krog-, bankomat- och Max drive in-köerna. Förutsatt att ingen informerat denna personal om att alla kommer kasta in handduken och att det är dags att ta beteckning). Svårare än så kan det väl ändå inte vara att känna hur det är att vara drottning Silvia på en vardag.
Boom
Att vägra viktvakta, vara frivilligt voluminös & lyckligt olovlig
Inte helt överraskande så har alla bantarrörelser och gym sina glansdagar i början av januari. Det är ju trots allt efter jul som folk (däribland undertecknad) ska börja sina nya liv efter att ha tryckt i sig kilovis med choklad och obegränsat många pepparkakor samt annat mat som direkt efter förtäring lägger sig som en stadig bilring runt midjan. En gång för ett antal år sen var jag en av dom som hade som nyårslöfte att gå ner i vikt, förmodligen en så orimlig siffra som 35 kilo på en månad eller något sånt. På nyårsdagen är man ju så optimistisk att man visslandes studsar fram som en gasell tills man upptäcker att det nya året i själva verket kommer bli lika förjävligt som det förra. Men innan denna verklighet föll över mig som en dammlucka hann jag skriva in mig på Viktväktarna.
Detta var under en period då jag var lika bred som hög och såg ut som en ladugårdsvägg bakifrån så det var väl med all rätt att jag hade planer på att inte sluta mina dagar med att se ut som en pilatesboll. Senaste tiden verkar babyhullet emellertid ha försvunnit några procent och jag kan numer istället se mig själv som en svängdörr men i fortfarande lika massivt trä med bastanta och stadiga lister. Hursomhelst var Viktväktarna en mycket värre upplevelse än när Jonas och jag i 8:an fick syn på ett flygblad där man bjöd in till ett möte med sekten Maranata som vi genast besökte (där man för övrigt satt och svajade hysteriskt från vänster till höger med händerna i luften samtidigt som man skrek diverse underliga saker).
En tant med halvpermanentat hår, runda glasögon, 80-talsjeans och som man tydligt kunde se dragit på sig en kroppsstrumpa för att se smalare ut hälsade alla tjockisar välkomna. Efter det började hon med sieg heil i rösten prata om points, daska med pennan på whiteboardtavlan och med bestämd röst säga att det minsann syntes direkt om man fuskat. Redan där märkte jag att det inte var något för mig eftersom jag älskar att mygla och bryta mot konstens alla regler, men då hade jag redan blivit av med medlemsavgiften så det var väl lika bra att rätta in sig i ledet och ställa sig på vågen. Försökte skoja lite med kärringen och sa "hur mycket håller den här för då?" men hon bara snörpte på munnen och svarade barskt "tillräckligt!". När man ser ut som en Michelingubbe får man visst inte skämta, i alla fall inte i Viktväktarnas lokaler.
Fick ett häfte med olika recept som var lika inspirerande som att försöka laga en gourmetmiddag med kattmat och potatis. Medan alla andra kvinnor log och nickade ivrigt satt jag och funderade på om jag skulle ha en calzone eller kebabpizza på vägen hem. Och bara för att kursledartanten var så lik en guerillaledare så bestämde jag mig för att sno alla hennes gratispennor som hon flera gånger poängterat att man bara fick låna.
Omkring 30 pennor senare, en handskakning och ett halleluja på att man skulle bli smal och snärt gick jag därifrån och tänkte att alla på Viktväktarna kunde dra ballen i gruset med sina poäng. Sen dess har jag både levt och frodats som en kviga på grönbete och konstaterat att vardagen inte blir roligare, klämkäckare eller mer spännande av att räkna kalorier och kilon. Varför jag tränar är ju bara i hopp om att se ut som Magnus Samuelsson när jag hamnar på äldreboende, inte som en heliumballong som någon pyst luften ur och fyllt med nötter.
Som jag brukar säga så har jag aldrig varit mindre, bara lite yngre. Kan ju tyckas lite onödigt att ändra på ett fungerande koncept, man brukar ju inte laga sånt som inte är trasigt (min Mercedes är dock ett undantag). Avslutningsvis lägger jag ut en tio år gammal bild från början av seklet då jag kom på den briljanta idén att man faktiskt kan lösa synliga viktproblem med ett par rymliga mjukisbyxor. Nu ska jag återgå till att likt mina grannar här på Järnet gunga med och känna ghettorytmen och skaka mattorna i trapphuset. Har jag tur så kanske jag bränner några påjjnts.
Glunk
Att kapitulera för knäckkokningen, kasta sig efter skinkan & käcka dörrknackningar
Det finns ingen tid på året som det är så roligt och intressant att iaktta andra människor som under julen, förutom under dom hysteriska semesterveckorna under sommarhalvåret förstås. Ju längre in man kommer i december, desto svettigare och galnare blir folk i affärer. Om det blir billigare julskinka börjar man med att smyga runt kyldisken på håll och slänga nonchalanta blickar för att inför andra låtsas om att man inte är så snål att man tilltalas av det nedsatta priset. Några minuter senare har spänningen mellan människorna trappats upp och slutligen hänger man över kanten halvt ner i disken och sträcker sig otåligt och aggressivt efter den bästa skinkan.
Frenetiskt springs det runt för att köpa julklappar till både höger åt vänster tills man inte har en aning om vad man letar efter. Tanter i kön på Åhléns blir upprörda för att inte kassörskorna har tid att slå in deras saker och göra lockar på snöret med saxen. Folk tycker synd om personer som jobbar i affär för att dom tvingas lyssna på julsånger på repeat dagarna i ända, men när man kommer hem kör man ändå igång Absolute Christmas på högsta volym. Det ska rullas köttbullar och bakas pepparkakor medans man neurotiskt kastar sig mellan spisen och paketinslagning samtidigt som man ska koka knäck som ändå kommer få farmor att tappa protesen.
Själv har jag lite svårt för att förlika mig med att göra sånt man bara blir totalt utmattad av. Traditioner i all ära men jag förstår inte poängen med att stressa, hetsa och leva i halv panik tills 25:e december. Utöver detta så ska man hinna slänga sig i bilen så många gånger som möjligt för att hälsa på rekordmånga släktingar och bekanta med gladaste minerna på hela året. För egen del så ser jag det som att om inte Muhammed vill gå till berget, får berget komma till Muhammed (eller hur det var med det där). Jag trivs bäst i min bunker där jag kan lukta på betongen och njuta av grannarnas blinkande och kortslutna ljusslingor och barnen som håller på att skjuta händerna av varandra. Det är väl en harmonisk och fridfull jul som är få förunnad så säg.
Dingdong
Att falla ifrån, hänga med och trilla dit & fasansfulla fashionabla flugor
Jag har inte särskilt mycket att berätta. Har bara legat i soffan och dreglat och sovit dom senaste två dagarna och däremellan när jag varit vaken så har jag tryckt i mig 20-30 pepparkakor. Har nämligen hört att nejlika ska vara bra mot inflammationer och det är precis vad jag blivit utsatt för då mina halsmandlar är större än fotbollar. Alla i min bekantskapskrets undrar hur jag fortfarande kan ha dom kvar, då det är något man brukar ta bort när man är liten. Men eftersom jag ligger lite efter så är det nog därför dessa delar fortfarande är där. Får väl helt enkelt gå till vårdcentralen och fixa remiss så jag kan få dom bortopererade så man hänger med i trenderna.
Till helgen måste man väl dra på sig ett lakan och snurra in sig i ett par meter glitter om man vill smälta in i Luciahysterin. Fruntimmer på krogen brukar ha för vana att dra några varv runt huvudet, jag vet inte varför. Så brukade jag göra när jag var 5-6 år, därför förstår jag inte poängen när man är närmare 25. Om jag skulle gå ut med en t-shirt som jag fått från hästboksklubben Pollux 1995 så skulle jag antagligen inte se gullig ut utan bara bakom flötet, vilken tid på året det än skulle gälla.
Dom har så mycket underligt för sig en del flickor. Och jag ska tala om att 90% av det som är mode för tjejer sticker i ögonen på var och varannan kille som undrar hur man kan vara så dum att sätta på sig något dylikt. Som exempelvis den tvådelade klänningen där underdelen är uppdragen långt upp på magen. Eller när det blev på tapeten att smacka på sig ett bälte en decimeter nedanför pattarna. En person av det manliga könet nickade menande mot en tjej med denna utstyrsel och sa till mig "går det inte att dra upp den lite längre?" och en annan "den där måste hon ju hittat i sin gammelfarmors garderob".
För egen del så vred det sig lite i magen när jag upptäckte att 80-talet började komma tillbaka. Det man redan lämnat en gång är det nog i dom flesta fall inte varken nödvändigt eller meningen att ta upp igen. Kan bara tänka mig själv i axelvaddar, skjortringar och färgglada kreationer. Folk skulle tro att jag rymt från en rysk cirkus. Det är nog bäst att inte falla för precis allt vad mode heter, om man inte vill bli stämplad som helt galen och hemmahörande i ett speciellt bostadsområde med likasinnade.
Gluck
Lårmatlagning, laddade lidelser & att snubbla över lemmar
Ett skepp kommer lastat med ett vårdpaket
Nu ligger jag som ett kolli i soffan och det enda jag kan röra är benen och fingrarna. I fredags kom jag och fröken Danielsson till gymmet så sent att dom var på väg att stänga. Måste ha slagit världsrekord i antal maskiner för överkropp under tidspress vilket kanske inte var det mest genomtänkta. Att rycka, slita och dra med uppspärrade ögon och andningssvårigheter och ha så bråttom att man håller på att snubbla på sina egna kroppsdelar när man ska till nästa maskin fungerar nog inte i längden, det blir nog lätt en aning hysteriskt.
Jag kan stolt säga att jag inte gått och blivit hypokondrisk på äldre dar så mitt tillstånd är åtminstone äkta. Vilket i sig är ganska trevligt då det hade kunnat varit rena rama inbillningen. Även om det är svårt att laga mat med låren och fötterna, det är lite svårt att hålla balansen om man står och svårt att nå om man ligger ner på golvet. Men det är ingen fara för övning ger färdighet och jag har även dragit ner persiennerna för att inte chocka någon på andra sidan så dom ramlar ner från balkongen.
Whooaa
Vad man gör innan det börjar bana utför & att vara gift med en morot
Ännu en helg har gått och man är ett par erfarenheter rikare. Igår kväll höll jag på att svimma för det ringde på dörren och då brukar jag instinktivt springa in och gömma mig i garderoben ifall om det är Jehovas Vittnen eller någon arg granne (som t. ex gubben med knallröd spritnäsa som kom ner för trappan i bara långkalsonger och strumpfötterna för att säga att jag skulle sänka för att min musik inte gick ihop med "På spåret"). Så smög jag och tittade och såg en blondin och jag stelnade av skräck för det var ingen jag kände igen men till slut så såg jag att det var kära gamla Thunlind som kommit för att överraska mig. Charlies änglar samlades åter för att ta sig ett järn och lägga en sula på parketten.
Det är ju bäst att passa på att roa sig nu eftersom det bara går utför vid 25. Detta är ett evigt återkommande samtalsämne för mig och mina flickor (vännerna alltså, inte brösten som för övrigt har en tendens att bli kallade både det ena och det andra, som exempelvis Albert & Herbert). Man måste ju skynda sig innan man ser ut som ett ihoptorkat russin och blivit så avdankad att det bästa man vet är att kolla på Tina Nordström och äta morötter på lördagkvällarna. För det enda sällskapet man kommer få fortsätta ha då är ju grönsakerna, fast å andra sidan kanske det skulle räcka. Dessutom är dom alltid oskyldiga om man upptäcker att toalettringen inte är nerfälld.
Plopp
Att bulla upp på bemärkelsedan, bana fri väg & bli obehindrat bedragen
Min dag har börjat med att jag stoppat upp trafiken. I en halvbrant backe som leder ut i vägen var det tydligen skinande blankis vilket jag naturligtvis inte uppmärksammade. Halkade till och började kana som en pingvin i Antarktis medan bilister stannade upp för att titta med gapande munnar. Under dessa sekunder hann jag fundera över om man inte skulle ta och starta en karriär som professionell snowboardåkare. Det får bli ett senare projekt för idag är jag alldeles för upptagen för att leta nya rynkor att störa mig på till nästa år.
Förutom det så ska jag sentimentalt försöka minnas vad jag gjort under 23 år vilket inte är det lättaste. Minns nog bara omkring 10% när det kommer till kritan så det där med tidig demens kan jag skriva en doktorsavhandling om då jag är ett levande bevis. Detta i kombination med att vara den mest lättlurade människan på jorden kan visserligen vara bra om någon lurar mig att jag fyller 20. Förra året var jag helt och fullt övertygad att jag skulle få en falabellaponny av Hanna och Linnéa på min födelsedag och jag bekymrade mig vart jag skulle ställa den.
Mina kära väninnor hade nämligen börjat ge mig ledtrådar flera månader i förväg och döm om min förvåning när jag fick ett paket som var en halv decimeter stort. Där i låg en plasthäst för en tjugolapp och jag föll ihop i tårar. Så den som vill inbilla mig någonting behöver inte ens tänka över att det behöver vara verklighetstroget för jag går på det ändå. Skulle någon säga att jag skulle få efterträda Påven så skulle jag direkt ställa mig och posera framför spegeln och tänka mig hur min framtoning skulle bli i den där hatten.
Nu ska jag till gymmet och lyfta lite skrot med seniga Sture, svettiga Sivert och spinkiga Sven eller vad dom kan tänkas heta. Sen ska jag fylla år utav bara helvete så man klarar sig till nästa år och fokusera på att 23 inte är någon ålder på en trähäst (eller ponny). Kan detta vara anledningen till att man tappat en del fragment? 100 år i bara söndagar i huvudet. Det gäller att börja i tid som man brukar säga. Nu kööör vi
Poff
Att glassa med polissällskap, svettiga snattartanter & att sträcka sig efter snask
Senaste dagarna har det inte hänt så mycket nämnvärda saker förutom att jag och Hanna var på julskyltningen på stan i söndags. Alla år har jag alltid utan undantag börjat stortjuta när jag sett lyckliga par som hållt varandra i handen och utbytt tindrande blickar och växlat saliv på öppen gata. Jag har med andra ord varit så bitter över dessa scenarion att det stuckit i ögonen så till den milda grad att man fått lust att slänga sig på backen och rulla runt tills någon skulle komma med vita tröjan.
Vi kom på lösningen på detta problem och det skulle vara att när det knep som mest så skulle jag få rycka åt mig Hannas hand. Jag skulle då kunna kisa vindögt och låtsas att hon var en sjuhelvetes het karl. Men när vi lunkade fram på stadens gator och torg ville hon ha handen för sig själv så det blev inget med det. Det blev alltså en lika svår julskyltning att genomlida i år igen men jag överlevde relativt bra.
Man fick trycka sig igenom en folkmassa med tiotalet studsande ungar och svettiga föräldrar som halvt förtvivlat skrek "små grodornaaa, små grooodorna är lustiga att se!". Det fick min biologiska klocka att abrupt sluta ticka och man kände att det inte är ett dugg trevligt med barn. Utöver att dom ska hålla underhållas på diverse underliga sätt så låter dom illa. Då duger det lika bra med en nymfparakit för såna behöver inte ens träffa tomten och man slipper bli ruinerad på dagisavgifter och täckbyxor.
Eftersom det var söndag så var jag ju redigt sugen på mat som alltid när jag varit ute och tjoat kvällen innan. Mitt fenomenala luktsinne kände varmkorvsdofter och andra delikatesser vart vi än gick. Vi gick förbi en äldre dam som stod med en burk och hon såg ut att bjuda på något. Min första tanke var att det var kakor och var på väg ner med handen men hann inte för Hanna fick sånt raskt tempo. Tur var kanske det för det visade sig att tanten samlade in pengar för hemlösa och ville ha bidrag till Ria-stugan.
Inne på Åhléns gjorde jag nog det mest omotiverade jag någonsin åstadkommit i hela mitt liv. Har aldrig gjort något så pensionärsaktigt. Det var så att vi stod vid utgången och kollade på en julstjärna till Hanna. Så såg vi en medelålders kvinna som var närmare två meter lång och nästan lika bred med krulligt hår och stirrig blick. Hon tog några långsamma steg mot utgången med sina 20 kassar hon bar på och det började pipa. Hon tvärstannade, snurrade ett halvt varv och tittade oskyldigt upp i taket. Hon upprepade proceduren men försökte denna gång gå på sidan av larmpelarna. Samma sak igen, det började tjuta en gång till.
Vid det här laget hade folk börjat uppmärksamma att snattartanten inte kom ut genom dörrarna för att larmet gick. Man såg hur hon började pilla nervöst i håret, och ställde sig och granskade intresserat en hylla med pocketböcker. Sen tog hon sats och gick bestämt ut en sista gång medan larmet satte igång, men det var ingen personal som reagerade. Då blev jag så hemskt upprörd att jag väste till Hanna "mä, varför är det ingen som gör nåt? Sådär sega kan dom väl inte vara. Jag ska minsann säga till dom jag!"
På väg till kassan försökte Hanna avleda mig från att skämma ut oss bägge två men det fungerade inte, jag var inställd på krig. När hon skulle betala så pickade jag med fingret i luften och sa "ursäkta, det var en kärring som gick ut fast larmet gick. Jag undrar varför ingen gjorde något?". Hon på andra sidan disken undrade om hon hade kassar, varpå jag svarade att det hade hon minsann. Så sa hon att det kunde hända att det var något som inte blivit avlarmat ordentligt. Så hörde jag mig själv säga:
"Nej det tror jag inte, för hon var så himla svettig".
Min kära väninna hann aldrig sparka mig på benet i tid för att få tyst på mig. Såhär i efterhand måste jag säga att det var synd att hon inte lyckades. Hädanefter kan ni kalla mig Svea, 93, bitter på både livet och butikstjuvar. Måste tillägga att jag inte har en aning om varför jag var så hatisk mot krullhåriga kärringtjuven för jag har själv gjort med samma sak i ungdomens glada dagar. Jag blev då eskorterad av en polisman på varje sida med batongerna i högsta beredskap. Vilket i sig var en mycket trevlig upplevelse, det är nog inte ofta man får vara med om att två karlar har verktygen redo mitt på ljusa dan och på allmän plats dessutom. Mer om detta en annan gång, då ska jag berätta om min stenhårda och kriminella bakgrund. Den går att jämföra med hur det skulle se ut om Gunde Svan rånade Hemköp med en skidpjäxa. Hurtigt och inte så genomtänkt.
Tuuuulituuuuli
Konsten att isdansa utan skridskor, skörbjugg & smidiga sysslor
Om jag vaknat och av någon anledning haft en pinne i röven hade jag förstått dom bakomliggande orsakerna till varför jag knappt kom ur sängen idag heller. Känns som att jag skulle sprungit maraton med 100 kg packning på ryggen i regnväder och motvind utan linser. Ögonen var blodsprängda och det kändes som att ryggen gått av. Men om det beror på vad jag tror så är det i såna fall smällar man får ta om man envisas med att gå ut på krogen i stövlar där ena klacken är tre centimeter kortare än den andra och man får slira omkring på spikarna som tittar fram under skon.
Fick koncentrera mig på varje steg för att det inte skulle raspa till i parketten och jag hamna i spagat. Det hände nämligen en gång för ett par veckor sen, då jag precis fått min första öl i baren. Två steg senare hade ena benet sprätt iväg framför det andra och när händelseförloppet var över upptäckte jag att jag hållt upp ölen som Frihetsgudinnan gör med facklan, allt för att rädda det som räddas kunde. Reste mig upp, tackade mina åskådare trots att jag inte fick applåder och stegade hastigt därifrån.
Mitt projekt den här veckan efter att lönen rullat in på kontot är att handla skor. Sånt som tjejer ska tycka är roligt men det slutar alltid med att jag tar i för kung och fosterland och trycker i foten i nåt som är en storlek för liten bara för att jag vill därifrån. Eller så drar jag till med ett nummer för att kunna köra ner foten med raggsocka på. Man vill ju inte dra på sig kallbrand eller något annat otrevligt. Skörbjugg kan jag leva med och det måste man vara van vid om man är matperiodare.
Dagens, gårdagens och förrgårdagens rätt har alla dagar bestått av köttfärssås och spaghetti. Jag vet inte om det finns så många mer maträtter, skulle nog behöva en kokbok. Denna måste jag läsa innan jag blir helt blind av att öka styrkan på linserna på egen hand. Det gör jag bara för att slippa gå till en skelögd optiker med dålig andedräkt som spottar när han pratar och frågar "är det bättre nu? Eller nu? Eller nu? Kanske nu? Eller ser du bäst nu? Nu då? Men om jag gör såhär då?" Rött eller grönt? Hur ser det ut nu?". Det finns gränser för vad en människa klarar av.
Tror det bara innebär fördelar att experimentera på egen hand. Härnäst så ska jag istället för att gå till mödravården och kasta mig i gynstolen för cellprovstagning, skruva i en 60-wattare i skrivbordslampan och ta fram grilltången. Så kan jag skicka det på analys i en syltburk som jag i själva verket skickar ner i hissen för att sedan gå och hämta i källaren iklädd vit rock. Det finns så mycket tid att fördriva om man kan tänka sig att strunta i allt vad vård och landsting heter. Kortare väntetider, hälften så dyrt och dubbelt så roligt. Jag som inte är färdigbehandlad med min tandställning kanske ska ta och åka till bildemonteringen och se vad jag kan svetsa ihop för praktiskt.
Vzzzzzzz
Gaggiga glada dagar, ledgångsgnissel & gottisgåvor
På ålderns höst
Man vet att man börjar bli gammal när man svassa runt på stan samma tid varje lördag. Till och med tanterna i tobaksaffären har börjat lägga märke till att jag alltid kommer klockan ett för att köpa cigaretter. Dom hejar igenkännande och då tycker jag det blir så pinsamt så jag har kommit på mig själv med att säga "happ, då varä dags igen då!" och förnöjt slänga upp plånboken på disken.
Det värsta av allt är att jag jämt får en chokladbit tillsammans med kvittot. Det känns verkligen som att det vore 1960 och man ber om en ettöres kola i kiosken. Fråga mig inte varför detta sker, kärringen borde väl ändå se att jag är den sista som behöver lite extra socker och hull. Jag kanske ska börja införa som ritual att slå ner röven på rullatorn och börja tippa på stryktipset varje veckodag. Då är pensionärstouchen fulländad. 
Jag har återigen tvingats spendera timmar på biblioteket och leta efter böcker tills jag blev så utmattad och svettig om fötterna att jag var tvungen att försöka ta mig därifrån. Jag hade lånat några böcker men en gick inte igenom så jag fick gå till kassan. Då ville hon ha lånekortet vilket jag lyckats tappa bort på under 30 sekunder. Hon frågade om körkortet men det hade jag tydligen inte heller. Det slutade med att den ena personalen bakom disken stängde kassan så dom var två i styrkan som hjälpte mig leta.
Det fick mig att börja fundera på om vissa kan bli senila i min ålder eller om det finns någon annan medicinsk benämning. Det är nämligen hundraprocentigt säkert att detta är vad som inträffat mig, för idag backade jag ut med motorvärmarsladden kvar under huven igen. Man blir lika skrämd varje gång det rasslar till och den kommer som skjuten ur en kanon. Den instinktiva reaktionen är att det är en kobra, men jag vet inte om det skulle finnas någon anledning till att en sån skulle gömma sig i mitt garage för att skrämmas.
Idag försökte jag inte undkomma denna fara lika mycket som förra gången då jag slängde mig mot bildörren så jag slog huvudet i handtaget ovanför listen. För den delen kan man undra vilka som hellre håller i sig i det än ratten under färd. Det kanske är till för såna som mig som inte kan gå upprätt utan att få ryggskott eller gå stadigt utan att halka. Det är tur att man kan ta sig en skvätt brännvin på lördagar så man blir modig och törs gå ut utan snöbroddar till krogen.
Gnirk
Att susa och slira & uppskattningen med att vara skorsten
Hej alla barn nu blir det barnprogram,
titta här vad faster Ellie tar fram. En liten gurka skala med kniv, så har vi gjort oss ett tidsfördriv. Tjohej! Jag vet inte varför alla ber om ursäkt när dom inte skrivit i bloggen inom närmaste dygnen, men det kanske hör till vett och etikett. Så då kommer här min hjärtligaste ursäkt och hoppas att jag inte försatt någon i total apati och depression. 
Senaste dagarna har jag varit ovanligt korkad och disträ och har bland annat sugit upp en kvarts lök i dammsugarröret så det blivit stopp. Efter det har jag fått hasa mig fram för att inte det ska komma vindpustar så skräpet börjat flyga. Jag har även lyckats halka på en två decimeter stor vattenpöl ute på gården medans resten av ytorna inom kilometers räckvidd haft bar asfalt.
Mitt sista försök till matlagning slutade med att jag sprängde köttbiten i micron. Jag lade med största varsamhet och respekt in revbensspjället och gjorde korstecknet för att jag inte skulle sätta eld på lägenheten, men som vanligt så hjälper varken böner eller Fader vår i det Westbergska köket. På tal om kokkonster så har dagens lukt i trapphuset varit ruttet ägg tillsammans i en fräsch kombination av 70 år lagrad mögelost.
Jag har pluggat så många timmar i sträck dom senaste dagarna och suttit lutad över soffbordet som en säck potatis. Detta medförde inte bara att jag som vanligt när jag ska ut med hunden efter intensiva studier ser ut som Quasimodo i Ringaren i Notre Dame, utan även att jag fick ryggskott. Vanligtvis brukar jag ju kunna mjukna till efter nån timme som ostbåge men den här gången smällde det till ordentligt. Jag blev fast i en mycket osmickrande ställning och önskade för kung och fosterland att jag hade haft en rullator att hålla mig i.
Imorgon blir det till att lägga en sula på parketten med Paulsson i egenskap av professionell kedjerökare. Förra gången vi stog i kön in till krogen var det ett par som vände sig om, gav mig en menande blick och sedan en på cigaretten. Först frågade jag Hanna om inte hon kunde tända en så jag slapp se så skyldig ut men vi kom fram till att det inte är nånting att hymla med om man är en skorsten. Någon gång kanske man blir en eftertraktad antikvitet på Antikrundan. 
Pang
Konsten att inte krackelera i kö & icke-kvicka kärringar
Ticktack
Dagen har fortlöpt med ett besök i en lokal som jag tycker borde vara den mest utsatta för framtida bombattentat. Här har man samlat dom minst kompetenta, socialt utvecklade och långsammaste individerna som man verkat kunna hitta i samhället. Vad jag pratar om är byggnaden som har Arbetsförmedlingen, Vägledningcentrum, Försäkringskassan och Skatteverket under ett och samma tak. Det kan vara en av dom mest upprörande ställena som finns på jordens yta och att sedan låta folk gå lös på nummerlappsmaskinen är ren galenskap.
Redan utanför ser man människor som tappat tålamodet och står stampar i backen och varmröker så ingången ligger som i ett moln. När man kommit in genom dörren slår en stark svettlukt emot en i en kombination av kopieringsapparater som luktar bränt och verkar ta eld vilken sekund som helst. Tar man några steg till möts man av avsmalnade blickar som visar att alla är tävlingsmänniskor i grund och botten, för trots att man har fått ett nummer i kön försöker man ändå instinktivt komma före den som sitter bredvid även om det inte går. 
Personerna som väntar på sin tur ser ut att vara direkt tagna från Kumlaanstalten och helspeedade på allt som går att bli uppåt av efter att ha blivit utsatta för den väntan som råder. Broschyrer rullas frenetiskt ihop till små rör, datorerna blir sönderknackade och mobiler söndertryckta. Allt i ren irritation för att tanterna på andra sidan disken nyss lärt sig använda muspekaren. Så styr dom den långsamt upp i ett hörn på skärmen för att halvt vindögda och med glasögonen långt nerhalkade på näsan skämtsamt kuttra "jaha då ska vi se.. mm-hm.. oj, hoppsan nu for den iväg. Det här med tekniken!"
Kärringen som skulle föreställa någon som arbetade med det jag skulle få information om, satt istället och frågade mig om saker. Under vårat spännande möte som varade en kvart fick jag förklara det ena efter det andra medan hon blinkade långsamt, gnessade fram på stolen och frågade "nu vet jag inte riktigt om jag är med.. jag förstår faktiskt inte ens frågan" och "blir det här rätt? Kan det stämma? Helt ärligt så har jag ingen aning".
Det är inte alla yrken man kan sitta på en rullande kontorsstol och se lobotomerad ut och säga att man inte kan svara. Till och med den som kör glassbilen är ju troligtvis bättre vetande än denna skara fruntimmer. Om någon vill köpa en glasskartong kan man ju inte stå och knäa med fötterna pekandes inåt mot varandra, peta sig i näsan och säga "jag förstår inte, vad var det du sa? Ingen aning om det finns nåt sånt här".
Visst finns det säkert sengångare i pensionsålder som är duktiga på sitt jobb. Men att vara så seg att klockorna stannar när folk är så arga att svetten sprutar och stampar med foten så höften håller på att hoppa ur led, då är det kanske dags att fundera på att välja ett yrke som går lite saktare så man kan hänga med i svängarna. Detta säger jag för att till och med jag som är halvseg får närmast syrebrist och andningssvårigheter av sanslöst tröga människor. Å andra sidan kan det ju vara strategiskt beteende för att man inte ska orka skattefuska, utnyttja försäkringskassan eller dra fötterna efter sig som arbetslös. Själv blir jag ypperligt avskräckt och kommer förmodligen tack vare dessa sävliga skräcködlor vara en god och arbetande medborgare tills jag trillar pinn.
Döö-lö
Konsten att studsa med silikon & smita från SÄPO
Buenas noches
Här ligger jag en fredagsnatt utan att ha knäckt en enda bärs eller rökt ett paket cigaretter bara för att jag pluggat och skrivit så fingrarna blivit krokiga. Att inte vara i sitt sedvanliga esse ger en utrymme att fundera över saker som får en att rynka på näsan tills den nästan ramlar av och studsar iväg på golvet. Det som fick mig att tänka på att tjejerna i världen är på väg käpprätt åt helvete var när jag av en händelse såg en bild på Linda Rosing. 
Först visste jag inte om det var två badbollar som klätt ut sig till en badanka som fått elchocker eller om det var en okänd syster till Joey Tempest i Europe. Ibland är det svårt att avgöra vem som döljer sig bakom plutande hästläppar och löshår ner till myntinkastet. Man skulle nästan kunna tro att var och varannan tjej på senare tid har blivit efterlysta av SÄPO och behöver en bra förklädnad. Skillnaden är väl att om fallet vore så så skulle det vara svårt att hitta rätt individ eftersom alla snart ser likadana ut. 
Om jag själv skulle få för mig att börja med att ändra mitt utseende skulle jag nog satsa på att sticka ut så mycket som det på nåt vis vore möjligt. Istället för att blondera mig och sätta i löshår och noppa ögonbrynen så dom blev närmast obefintliga, skulle jag klippa mig kort, färga håret svart och lägga på skokräm ovanför ögonen. Vips så skulle jag bli lika unik som Gunnel i kassan på ICA i Hofors. Som ett alternativ till bröstförstoring och bröstlyft skulle jag sluta använda BH helt och hållet så tyngdlagen fick göra resten så man fick akta sig för att snubbla till slut.
När alla andra flickor skulle vara totalt besatta av shopping så skulle jag gräva fram något storblommigt och malätet som jag fått genom grannens dödsbo. Istället för stilettklackar och andra tjusiga skor för ett par tusen, skulle jag dra fram ett par ladugårdsstövlar med rejält mönster så man har nåt att slira på på krogen. Till denna outfit skulle en Willys-kasse fungera lika bra som en märkesväska från Dolce & Gabbana. Bara man kan flytta med sig grejer utan att behöva hålla i dom är jag nöjd.
Det är en konst att kunna vara en berguv bland småfåglarna och en kanadagås bland svanarna. Det finns många exempel på folk som har fått till det ändå. Per Moberg t ex har ju en hel barnaskara även fast han är så svettig av sig. Leif Pagrotsky har utökat familjen trots att han knappt når upp till mattkanten och Elisabeth Höglund har lyckats trots sitt fågelbo på huvudet.
Nog tror jag att man kan göra som den äldre generationen och gå på känsla istället för utseende. Som den stackars mannen som beklagade sig för kompisen att han inte hittade till själva målet eftersom frun ville älska med lyset släckt. Denne gav då rådet att innan akten strö ut Samarin lite varstans i rummet, "för där det brusar, där är det". Förutom vissa utseendebestyr så är det ju andra man slipper som kvinna.
Boink boink boink
