Ellie

Hoj

Ytterligare ett spännande dygn har gått och man har blivit en erfarenhet rikare. Idag har jag fått känna på hur det känns att lida av Tourettes syndrom (när man skriker fula ord utan att rå för det). Fast jag hade mer än all rätt för när det var som minst passande klickade datorn till, la av och inte gick att få igång igen. Hur hårt, länge och bestämt jag än tryckte in knappen så lät den bara som en gräsklippare som vägrar starta när man drar i snöret. Kände hur pulsen började stiga och svetten tränga fram i min stackars panna så jag tänkte att det enda som kunde hjälpa i denna svåra situation vore att svära och skrika. Detta är något jag vanligtvis inte gör i min ensamhet med risk för att komma på mig själv med att helt tappa greppet och behöva bli inlagd med armarna bakom ryggen.

Här är den där tyska pojken som blir lite upprörd för att dataspelet
inte fungerar, man kanske ska vara glad att man inte är såhär nervklen.



Eftersom en av grannarna trillat pinn så kunde jag med uteslutningsmetoden komma fram till att det bara var familjen Aziz som skulle höra mig. Förmodligen skulle dom inte ens tycka det vore nåt konstigt med såna decibel eftersom det ändå är så dom oftast pratar till varandra. Jag var så arg att jag höll på att lyfta från parketten men efter att ha utropat hela mitt ordförråd med förbjudna stavelser kändes det mycket bättre. Efter att ha börjat gråta i telefon när Hanna ringde blev det ännu bättre så jag har nu kommit fram till vad jag ska satsa på i framtiden.

Jag ska utveckla en alldeles egen terapimetod som går ut på att få patienterna att börja gråta eller bli så förbannade att dom svimmar. Efter min traumatiska upplevelse idag kan jag konstatera att det finns få saker som är lika förlösande som att gråta över meningslösa saker eller bli så arg så man skakar (att bli kliad på ryggen eller pissa när man är på lyset och hållt sig i en halvtimme kan också höra hit). Om personen i fråga inte har några problem kan man alltid skapa några. Exempelvis genom att säga att man legat med hans/hennes respektive eller ringa och låtsas att man är chefen som avskedar denne från jobbet. Det är ju trots allt högst troligt att dom förr eller senare kommer bli glada igen och då har man ju lyckats med sitt uppdrag. Det kan dock vara svårt att få dit folk som inte behöver söka hjälp från första början, så man kanske måste sätta ut en annons och locka med en pinnglass eller nåt.


Kanske har någon varit observant och lagt märke till att jag sitter framför datorn och uppdaterar bloggen en lördagnatt. Detta beror på att gamla Westbergskan börjat känna av åldern och för tillfället gör sig bäst med skinkorna i soffskarven. Men när jag väl kommer tillbaka för att återigen bli en del av inventarierna på krogen så gör jag det med full styrka. Så alla som brukar irritera sig på mitt kedjerökande i kön, att jag på blodigt allvar armbågar mig fram i baren eller tar en kvart på mig på toaletten för att rulla upp strumpbyxorna, får vänta en vecka till.

Jag kan även förstå att det måste vara tomt att slippa slänga sig åt sidan för att det kommer en stor figur som drar fram som en ångvält, det är därför jag måste skynda mig att veva igång levern tills nästa vecka. Detta projekt påbörjade jag redan igår genom att utesluta spriten och ersätta den med ett par liter glass och nåt kilo godis. Sallad och grönsaker är för militanta veganer och hurtbullar och någon sån har jag inte planerat att bli. Kanske någon annan helg om jag skulle komma på att jag behöver vila höften och tänka på åldersdiabetes igen.

Hopottebamp-inndäbampshobapp-shobapp