Att svingas runt i en svängom, exalterade pensionärer & att dansa sista dansen
Hej kära vänner
Undrar hur många som satte i halsen eller ramlade baklänges nu när jag uppdaterat. Det var ju ett tag sen men jag har haft mina skäl. Det är nämligen så att jag blivit utsatt för en galen pensionärs dansattack, inte bara en utan två gånger. Första gången var i måndags förra veckan på dansstudion då det var dags att byta partner och jag fick ställa mig framför och le artigt åt detta russin med en framtand. Tyckte att det var ganska gulligt att en sådan gammal man åtminstone försökte dansa och komma ut på något trevligt. Mina sockersöta funderingar förvandlades omgående till hatiska tankar och önskningar om att komma ur hans järngrepp med livet i behåll. Han puttades, stampade aggressivt omkring helt omotiverat och drog och slet i mina stackars armar för kung och fosterland. Efter detta hemska scenario lovade jag mig själv att göra allt för att slippa dansa med denna människa igen.
På lördag kväll blev det dags igen då jag följde med Linnéa på Hela huset gungar i Borlänge. Jag hann inte stå därinne längre än ungefär två minuter innan jag till min förskräckelse upptäckte något blårandigt och kutryggigt i ögonvrån som kom mot mitt håll. Ju närmare sengångaren kom, desto mer kände jag igen den. Hur stor risken var att träffa på den enda personen man vill undvika i länet på samma ställe en lördag kunde ju jag fundera på. Till slut fanns det inga tvivel om att det var den hysteriska gubben och jag väste och gestikulerade åt Linnéa att vi skulle förflytta oss. Hon hörde inte vad jag sa och svetten började rinna i takt med att paniken steg så jag kastade mig iväg till baren. Jag tänkte att eftersom han är så gammal och kan lämna in vilken minut som helst har han väl inte tid att stå och vänta på att jag ska komma tillbaka men ack så fel jag hade.
Där stod min 75-årige danskavaljer med skortan innanför byxorna med åtdraget läderbälte, prydligt uppställd bredvid bordet och rättade kaxigt till frisyren. Dessvärre så såg jag honom inte i det ljussken med sjungande änglakör som han kanske trodde, men jag kunde ju knappast gömma mig under bordet så det var bara att hälla i sig halva ölen och hoppas på det bästa. Efter lite hejande hit och dit kom frågan (på bredaste dalmål) som fick mig att bokstavligt talat frysa till is i alla leder.
Herr Svängom: - Skä vi int ta å dansa lite du å ja då?
Jag: - Njaa, jag (tänkte skylla på krigsskadan i vänsterbenet) står nog över.
Herr Svängom: - Äääh jooo, visst ska föll vi träna lite på dansn?
Jag: - Nej alltså jag tror inte -
Sen hann jag inte säga mer förrän jag befann mig på dansgolvet och blev snurrad åt alla möjliga håll i 120 så jag trodde jag skulle få två meter långa pattar av g-kraften. Flera gånger förklarade jag glatt att det inte var någon idé och försökte ta mig därifrån men då kom det minsann en till karusell. Jag kände hur benen släpade efter så det gnisslade och att det var nära att jag knockade honom i ansiktet med armbågen men han gav inte upp ändå. När jag slutligen kom därifrån utmattad, tömd på energi och lika ståtlig som en blöt disktrasa gav min kära väninna mig dom uppmuntrande orden: "det där såg förjävligt ut". Undra på det när man sett livet passera revy och dragit på sig wiplashskada under loppet av 2½ minut.
Jag behöver väl inte säga mer än att detta tog knäcken på mig så dom senaste dagarna har jag varit sjuk och kippat efter luft som en mört på land. Men nu vet alla att jag inte har kastat in min handduk eller parkerat mina tofflor, därför är det åter dags att få följa fröken Westbergs spännande och fantastiskt innehållsrika liv igen. På tal om dramatik så tänkte jag den närmsta timmen ligga och stirra upp i taket för att upptäcka mönster och formationer, efter det ska jag vända blicken mot fönstret och räkna snöflingor. Får hoppas att mitt immunförsvar någon gång kommer bli bättre än en 102-årings så jag får gå till gymmet och jobba på mina respektingivande sparrismuskler. Sen kanske det är min tur att snärta iväg Mr Dirty Dancing så det börjar brinna i parketten.
Blink
Undrar hur många som satte i halsen eller ramlade baklänges nu när jag uppdaterat. Det var ju ett tag sen men jag har haft mina skäl. Det är nämligen så att jag blivit utsatt för en galen pensionärs dansattack, inte bara en utan två gånger. Första gången var i måndags förra veckan på dansstudion då det var dags att byta partner och jag fick ställa mig framför och le artigt åt detta russin med en framtand. Tyckte att det var ganska gulligt att en sådan gammal man åtminstone försökte dansa och komma ut på något trevligt. Mina sockersöta funderingar förvandlades omgående till hatiska tankar och önskningar om att komma ur hans järngrepp med livet i behåll. Han puttades, stampade aggressivt omkring helt omotiverat och drog och slet i mina stackars armar för kung och fosterland. Efter detta hemska scenario lovade jag mig själv att göra allt för att slippa dansa med denna människa igen.
På lördag kväll blev det dags igen då jag följde med Linnéa på Hela huset gungar i Borlänge. Jag hann inte stå därinne längre än ungefär två minuter innan jag till min förskräckelse upptäckte något blårandigt och kutryggigt i ögonvrån som kom mot mitt håll. Ju närmare sengångaren kom, desto mer kände jag igen den. Hur stor risken var att träffa på den enda personen man vill undvika i länet på samma ställe en lördag kunde ju jag fundera på. Till slut fanns det inga tvivel om att det var den hysteriska gubben och jag väste och gestikulerade åt Linnéa att vi skulle förflytta oss. Hon hörde inte vad jag sa och svetten började rinna i takt med att paniken steg så jag kastade mig iväg till baren. Jag tänkte att eftersom han är så gammal och kan lämna in vilken minut som helst har han väl inte tid att stå och vänta på att jag ska komma tillbaka men ack så fel jag hade.
Där stod min 75-årige danskavaljer med skortan innanför byxorna med åtdraget läderbälte, prydligt uppställd bredvid bordet och rättade kaxigt till frisyren. Dessvärre så såg jag honom inte i det ljussken med sjungande änglakör som han kanske trodde, men jag kunde ju knappast gömma mig under bordet så det var bara att hälla i sig halva ölen och hoppas på det bästa. Efter lite hejande hit och dit kom frågan (på bredaste dalmål) som fick mig att bokstavligt talat frysa till is i alla leder.
Herr Svängom: - Skä vi int ta å dansa lite du å ja då?
Jag: - Njaa, jag (tänkte skylla på krigsskadan i vänsterbenet) står nog över.
Herr Svängom: - Äääh jooo, visst ska föll vi träna lite på dansn?
Jag: - Nej alltså jag tror inte -
Sen hann jag inte säga mer förrän jag befann mig på dansgolvet och blev snurrad åt alla möjliga håll i 120 så jag trodde jag skulle få två meter långa pattar av g-kraften. Flera gånger förklarade jag glatt att det inte var någon idé och försökte ta mig därifrån men då kom det minsann en till karusell. Jag kände hur benen släpade efter så det gnisslade och att det var nära att jag knockade honom i ansiktet med armbågen men han gav inte upp ändå. När jag slutligen kom därifrån utmattad, tömd på energi och lika ståtlig som en blöt disktrasa gav min kära väninna mig dom uppmuntrande orden: "det där såg förjävligt ut". Undra på det när man sett livet passera revy och dragit på sig wiplashskada under loppet av 2½ minut.
Jag behöver väl inte säga mer än att detta tog knäcken på mig så dom senaste dagarna har jag varit sjuk och kippat efter luft som en mört på land. Men nu vet alla att jag inte har kastat in min handduk eller parkerat mina tofflor, därför är det åter dags att få följa fröken Westbergs spännande och fantastiskt innehållsrika liv igen. På tal om dramatik så tänkte jag den närmsta timmen ligga och stirra upp i taket för att upptäcka mönster och formationer, efter det ska jag vända blicken mot fönstret och räkna snöflingor. Får hoppas att mitt immunförsvar någon gång kommer bli bättre än en 102-årings så jag får gå till gymmet och jobba på mina respektingivande sparrismuskler. Sen kanske det är min tur att snärta iväg Mr Dirty Dancing så det börjar brinna i parketten.
Blink
Kommentarer
Trackback
