Konsten att studera luddigheter
Jag tror bestämt att lärare är ett överskattat yrke...
...jag menar, när dom skriver saker som ingen normal människa som inte är medlem i Mensa kan förstå. Här skulle jag göra nån töntig dikanalys och här är alltså ett utdrag från en mall om vad den ska innehålla.
"Stilfigurer
Stilfigurer använder man för att levandegöra och förbättra tal, dikter, debattartiklar, berättelser, romaner... Ja, i alla texter där man kan tillåta sig att smycka ut språket lite."
(Åh vad trevligt att smycka ut språket, nu blev hela uppgiften genast mycket roligare. Fast helst smyckar ju jag heller ut mina egna öron och uppskattar det lite mer).
"10. Rim av olika slag, till exempel - AABB (=sig, dig, hund, rund), ABBA (sig, hund, rund, dig) ABAB (sig, hund, dig, rund), ABCABC (sig, hund, har, dig, rund, tar)."
(VA?! ABAB? ABCABC?... AABB? Är det bara jag som tycker att detta låter som ett böneutrop?)
Hursomhelst, nu har jag skrivit i 23 timmar sen igår förmiddag. Totalt. Nu ska jag njuta av att kunna gå och skita utan tidspress, äta utan att ha så bråttom att man får lov att svälja maten hel och sova utan att drömma om att jag inte hinner lämna in uppgifter i tid och att en tjock mörkhårig tant med permanentat hår och glasögon springer efter mig med en häcksax. Det ska även bli skönt att slippa försöka plugga när grannarna sjunger i sitt badrum så att det ekar in till mitt. Vad kan man säga? Det blir livet på en pinne det!
Så fokuserad som jag varit i mitt studerande (klart jag måste fokusera extra noga än vad andra behöver när hjärncellerna inte samarbetar och tankeförmågan går långsammare än om en dyngfull uteliggare skulle hålla nyårstalet på Skansen) i kombination med dom fina utlänska sångerna jag hört studsa mellan väggarna, har gjort att jag anpassat mig efter miljön. Det betyder att när jag inte skrivit, och t ex gått och duschat, har jag stått bakom draperiet och sjungit "Habibi ya nor el ain", eller åtminstone påhittade fragment. Då kände jag att det hade gått lite för långt och lovade mig själv att tacka livet när skiten var över. Ungefär som Arja Saijonmaa skulle gjort, som en liten favorit i repris.
Nu har jag lite funderingar...
I en nödsituation, skulle man verkligen se såhär glad ut?
"Fan vad roligt, fartyget sjunker och jag kanske kommer
dö men jag får i alla fall sätta på mig den orangea västen
och åka rutschbana ner i vattnet som ligger under fryspunkten!"
Och här skall man observera att man endast får dansa
3-8 centimeter ifrån toalettväggen eller spolknappen.
Nu förstår man varifrån drinken Gröna hissen möjligen fått sitt namn
Tjo och tjim och klackarna i taket
