Tolv koppar kaffe och 200 gram choklad senare
Jag är bäst på att inte hinna med saker!
Alla vet väl vid det här laget att jag är ungefär lika snabb som en snigel som tagit nedåt tjack. Jag är fruktansvärt bra på att skjuta upp saker så att jag får skriva konstant i närmare ett dygn, och idag har varit en sån dag. Igår hade jag en teori om att jag skulle hinna göra provet innan jag drog igång med mina helgnöjen, men istället för att göra det så hittade jag på en dammvippa som jag gick runt och duttade med lite sporadiskt. Efter det duschade jag när jag var klar 40 minuter senare hann jag inte göra annat än att klä på mig innan jag skulle gå. Lite kläder är ju aldrig fel om man inte vill skrämma folk så att dom hamnar på sluten avdelning med en sån där skön, vit tröja. Jag hann alltså inte under några omständigheter plugga. Och det var mer än nära att jag inte hann ikväll heller, jag skickade iväg provet med tre minuters marginal, innan det blev nytt dygn. Hade jag fått för mig att jag skulle gå och skala en mandarin i ultrarapid hade det alltså blivit ogiltigförklarat. Det är ju visserligen skönt att inte vara överhetsig i humöret men man kan faktiskt få magkatarr av att vara för långsam också.
Så nu sitter jag här, högre än berget Mount Elbrus i Kaukasus för att jag är speedad på koffein och för några minuter så älskar jag livet. En kort stund av eufori infann sig men nu när jag börjar fundera på att man faktiskt förmodligen inte kommer hinna dö av en hjärtatack till morgondagen. Vilket innebär att jag fortfarande har saker kvar att göra. Om jag väljer att plocka döda blad från mina blommor och putsa spisluckan istället får jag helt enkelt spela lika dum som min lärare redan tror att jag är. Att låtsas att jag inte kommer ihåg hur man gör för att gå in på startmenyn på datorn och öppna internet eller nåt. För imorgon ska nämligen jag och Tivolind ner på stan och julshoppa. Eller, hon ska shoppa och jag ska titta på. Men det brukar ju sluta med att jag är den som har så många kassar att jag får röra mig som en stelopererad sengångare.
Imorgon ska jag gymma utav bara helvete tills artärerna blir lila. Eller ja, den energin har jag i alla fall nu efter allt kaffe. Att jag tröstätit en 200 grams chokladkaka kanske också spelar roll i sammanhanget. Jag ska nog inte bruka varken socker eller koffein, jag känner att jag blir alldeles för glad. Om man blir tilldelad en viss dos av lycka i livet kanske man ska spara på den tills man bättre behöver den. Om jag skulle få för mig att gå ut i skogen och vara verksam med en motorsåg och råka såga av mig benet. Ytterst osannolikt, men jag tror man skulle behöva vara lite glad om man hamnade i en lasarettssal med konstigt folk. En gång träffade jag en liten tant som satt på sängkanten och läste högt ut "Damernas värld" om drottning Silvia. Bredvid sängen satt hennes man och väntade på att hon skulle bli klar nån gång. Efter ungefär 20 minuter sänkte hon tidningen, hoppade till av förvåning och sa sedan irriterat "är du kvar än?"
Hon mittemot var senil och hade brytit armen så den var gipsad. Hennes närminne var inte helt felfritt, då hon var tredje minut hastigt satte sig upp så droppställningen höll på att vicka, och sa på finaste stockholmska samma fras varje gång; "Ursäkta, vet du vilken tid tåget går? Jag ska till Uppsala förstår du och har lite bråttom!" . Efter att ha fått förklarat för sig att hon befann sig på lasarettet och inte på en tågstation, lade hon sig ner och vilade i ungefär 2,5 minut innan samma scen spelades upp igen.
Det måste vara skapligt skönt att ha sånt kort minne. Nu är det ju inte långt ifrån i mitt fall eftersom jag knappt minns vad jag gjorde i förrgår. Får nog lov att börja föra någon slags dagbok så att man på nåt vis blir medveten om sin egen existens och minns vad man heter och så. Det är ju alltid en fördel att minnas såna saker, annars blir det så jobbigt om man hamnar i en situation där man måste presentera sig. Lite halvpinsamt att tro att man heter Gertrud och kommer från Stora Skedvi menar jag.
Nescafé!
Alla vet väl vid det här laget att jag är ungefär lika snabb som en snigel som tagit nedåt tjack. Jag är fruktansvärt bra på att skjuta upp saker så att jag får skriva konstant i närmare ett dygn, och idag har varit en sån dag. Igår hade jag en teori om att jag skulle hinna göra provet innan jag drog igång med mina helgnöjen, men istället för att göra det så hittade jag på en dammvippa som jag gick runt och duttade med lite sporadiskt. Efter det duschade jag när jag var klar 40 minuter senare hann jag inte göra annat än att klä på mig innan jag skulle gå. Lite kläder är ju aldrig fel om man inte vill skrämma folk så att dom hamnar på sluten avdelning med en sån där skön, vit tröja. Jag hann alltså inte under några omständigheter plugga. Och det var mer än nära att jag inte hann ikväll heller, jag skickade iväg provet med tre minuters marginal, innan det blev nytt dygn. Hade jag fått för mig att jag skulle gå och skala en mandarin i ultrarapid hade det alltså blivit ogiltigförklarat. Det är ju visserligen skönt att inte vara överhetsig i humöret men man kan faktiskt få magkatarr av att vara för långsam också.
Så nu sitter jag här, högre än berget Mount Elbrus i Kaukasus för att jag är speedad på koffein och för några minuter så älskar jag livet. En kort stund av eufori infann sig men nu när jag börjar fundera på att man faktiskt förmodligen inte kommer hinna dö av en hjärtatack till morgondagen. Vilket innebär att jag fortfarande har saker kvar att göra. Om jag väljer att plocka döda blad från mina blommor och putsa spisluckan istället får jag helt enkelt spela lika dum som min lärare redan tror att jag är. Att låtsas att jag inte kommer ihåg hur man gör för att gå in på startmenyn på datorn och öppna internet eller nåt. För imorgon ska nämligen jag och Tivolind ner på stan och julshoppa. Eller, hon ska shoppa och jag ska titta på. Men det brukar ju sluta med att jag är den som har så många kassar att jag får röra mig som en stelopererad sengångare.
Imorgon ska jag gymma utav bara helvete tills artärerna blir lila. Eller ja, den energin har jag i alla fall nu efter allt kaffe. Att jag tröstätit en 200 grams chokladkaka kanske också spelar roll i sammanhanget. Jag ska nog inte bruka varken socker eller koffein, jag känner att jag blir alldeles för glad. Om man blir tilldelad en viss dos av lycka i livet kanske man ska spara på den tills man bättre behöver den. Om jag skulle få för mig att gå ut i skogen och vara verksam med en motorsåg och råka såga av mig benet. Ytterst osannolikt, men jag tror man skulle behöva vara lite glad om man hamnade i en lasarettssal med konstigt folk. En gång träffade jag en liten tant som satt på sängkanten och läste högt ut "Damernas värld" om drottning Silvia. Bredvid sängen satt hennes man och väntade på att hon skulle bli klar nån gång. Efter ungefär 20 minuter sänkte hon tidningen, hoppade till av förvåning och sa sedan irriterat "är du kvar än?"
Hon mittemot var senil och hade brytit armen så den var gipsad. Hennes närminne var inte helt felfritt, då hon var tredje minut hastigt satte sig upp så droppställningen höll på att vicka, och sa på finaste stockholmska samma fras varje gång; "Ursäkta, vet du vilken tid tåget går? Jag ska till Uppsala förstår du och har lite bråttom!" . Efter att ha fått förklarat för sig att hon befann sig på lasarettet och inte på en tågstation, lade hon sig ner och vilade i ungefär 2,5 minut innan samma scen spelades upp igen.
Det måste vara skapligt skönt att ha sånt kort minne. Nu är det ju inte långt ifrån i mitt fall eftersom jag knappt minns vad jag gjorde i förrgår. Får nog lov att börja föra någon slags dagbok så att man på nåt vis blir medveten om sin egen existens och minns vad man heter och så. Det är ju alltid en fördel att minnas såna saker, annars blir det så jobbigt om man hamnar i en situation där man måste presentera sig. Lite halvpinsamt att tro att man heter Gertrud och kommer från Stora Skedvi menar jag.
Nescafé!
Kommentarer
Trackback
