Inflyttningsfest, identitetsbyte & ogenomtänka lögner
Man kan ju alltid pröva att ropa hej innan man kommit över bäcken...
Jaha, igår var man på inflyttningsfest hos min gamla arbetskamrat Therece. Eller ja, så gammal och utnött är hon ju faktiskt inte. Men det var hursomhelst ett rött hus som säkert hade vita knutar, såna där detaljer som man sällan lägger märke till när man fått mer än 2 cl sprit innanför västen. (Åh om man nån gång kunde få veta hur den där berömda västen ser ut!) Där var det folk må jag säga. Och tror ni inte på fan att det var någon som trodde att jag var Susanna Kallur. Igen. Som vanligt. Jag satt bredvid en kompis, så började han på andra sidan bordet höja ögonbrynen och försökte använda sig av en diskret mimik som innebar att rulla med ögonen och bita sig i läppen. Han lutade sig över bordskanten och väste till min vän "är inte hon LITE VÄL LIK Susanna Kallur?!"
Det roliga var att vi faktiskt på nåt konstigt sätt kommit in på just det ämnet tidigare under kvällen, och hur upprörd jag blir när folk säger så. Egentligen kanske det inte är så mycket att bli arg över, för det är väl mest synd om Kallur om folk tittar på mig och tror att hon (eller systern) slutat både löpa och träna, hamnat framför soffan med ett förråd med chips och aldrig mer tagit sig upp.
Hursomhelst, min kompis hakade på frågan och viskade tillbaka "joo, det ÄR ju hon..." Då kunde man se hur Nisse eller vad han nu kan ha ägt för namn, hoppade till och blev närmast likstel. Så satt han där och funderade ett tag, och man kunde tydligt se att han inte visste vart han skulle göra av sina lemmar nånstans. Sedan sträckte han ut handen och sa "hejsan", varpå han presenterade sig med namnet som skulle kunna vara Bertil. Jag hälsade tillbaka och svarade "heej, Susanna heter jag". Han skvatte återigen till och nickade vördnadsfullt och log ett lyckligt leende som att han sett Bosse Ringholm i blommig pyjamas. Därefter satt han på helspänn, sa inte ett ljud och så fort någon kom i närheten av bordet så vinkade han inbjudande dit dom och sa stolt "haalu sett vem som sitter däääälå?". Jag vet inte om jag någonsin fått uppleva äkta kändiskåthet på nära håll och i verkliga livet, men nu har jag. Så var man en erfarenhet rikare.
Inte nog med detta, det kom en människa och smög bakom mig. Jag kände hur någon bara stog där, och då undrade man ju förstås vad poängen med det hela var. Men eftersom jag vid det laget blivit lika mycket till attraktion som en munspelande siamesisk tvilling från Alperna, trodde jag väl att det var därför. Sen hörde jag hur smygehuk bakom mig drog in luft i lungorna och sen hoppade fram och tjöt "näämen HEJ Nina!"
Lite lustigt är ju även detta, i och med att jag träffat en ny kompis som alla tror är min syster. Hon ser väl alltså i princip ut som mig. Det fick man ju erfara när vi en gång var på Kupolen, och det kom fram en bekant till henne. Han frågade om jag var hennes syster, och vi instämde. Sen kunde han inte för sitt liv förstå hur han kan ha undgått att hon hade en till familjemedlem, och att hon aldrig nämnt det samt att "ja det ser jag ju nu hur lika ni är!"
Det skulle vara hemskt trevligt att någon gång bli igenkänd för den man är och inte för 40 andra personer. Fast i och för sig så är det väl ganska lustigt, fast med risk för grav schizofreni. Och på tal om det måste det vara precis det min högstadiekompis trodde att jag hade för diagnos, när vi pratade en gång på krogen för första gången sen vi gick i nian. Han ställde den gamla vanliga artighetsfrasen som alla frågar fast ingen bryr sig om svaret, "happ, vad gör du nuförtiden då?" Och jag hörde mig själv svara: "jag håller på att utbilda mig till flygvärdinna". Han undrade vart man gjorde det nånstans, och eftersom jag vid några tveksamma ögonblick tidigare kollat upp vart man kan göra det nånstans, så replikerade jag "I Umeå!"
Då tittade han på mig ungefär som om man skulle blunda och få en bit mögelost i käften fast man är beredd på choklad. Sen sa han "öh okej, så du pendlar alltså?" Han hade förmodligen noterat att jag varit på krogen i stort sett hela tiden under ett halvårs tid. Så ungefär då kände jag att det var dags att svinga bägaren och tassa därifrån obemärkt.
Ett tips för er i småstäder; försök inte byta identitet - tänk inte ens tanken! Min kompis Linnéa håller väl just nu på att skriva en regelbok som är ämnad för bara mig, så många stilbrott jag begått genom åren. En paragraf är garanterat att inte ljuga om någonting så länge alla vet vem man är. Och om man nu hemskt gärna vill ljuga och känner ett sting av mytomani, bör man hålla sig något till sanningen. Det är bara för att undvika pinsamma situationer som följd.
Nästa gång det är dags att slå klackarna i taket tror jag bestämt att jag ska vara Mona Sahlin. Hon verkar ju vara himla klämkäck, speciellt när hon ler och kisar med ögonen så man tror att hon inte har några. Inte för att jag kan skryta med att jag är speciellt insatt i politik, men en Sahlinare bör man nog göra innan man hamnar tre meter under jord. Eller varför inte Kristina Lugn? Vi slår nog ungefär samma hastighetsrekord i att prata skulle jag tro. Dessutom är vi nog hemskt lika. Röker gör hon ju också!
Bomporompompom
Jaha, igår var man på inflyttningsfest hos min gamla arbetskamrat Therece. Eller ja, så gammal och utnött är hon ju faktiskt inte. Men det var hursomhelst ett rött hus som säkert hade vita knutar, såna där detaljer som man sällan lägger märke till när man fått mer än 2 cl sprit innanför västen. (Åh om man nån gång kunde få veta hur den där berömda västen ser ut!) Där var det folk må jag säga. Och tror ni inte på fan att det var någon som trodde att jag var Susanna Kallur. Igen. Som vanligt. Jag satt bredvid en kompis, så började han på andra sidan bordet höja ögonbrynen och försökte använda sig av en diskret mimik som innebar att rulla med ögonen och bita sig i läppen. Han lutade sig över bordskanten och väste till min vän "är inte hon LITE VÄL LIK Susanna Kallur?!"
Det roliga var att vi faktiskt på nåt konstigt sätt kommit in på just det ämnet tidigare under kvällen, och hur upprörd jag blir när folk säger så. Egentligen kanske det inte är så mycket att bli arg över, för det är väl mest synd om Kallur om folk tittar på mig och tror att hon (eller systern) slutat både löpa och träna, hamnat framför soffan med ett förråd med chips och aldrig mer tagit sig upp.
Hursomhelst, min kompis hakade på frågan och viskade tillbaka "joo, det ÄR ju hon..." Då kunde man se hur Nisse eller vad han nu kan ha ägt för namn, hoppade till och blev närmast likstel. Så satt han där och funderade ett tag, och man kunde tydligt se att han inte visste vart han skulle göra av sina lemmar nånstans. Sedan sträckte han ut handen och sa "hejsan", varpå han presenterade sig med namnet som skulle kunna vara Bertil. Jag hälsade tillbaka och svarade "heej, Susanna heter jag". Han skvatte återigen till och nickade vördnadsfullt och log ett lyckligt leende som att han sett Bosse Ringholm i blommig pyjamas. Därefter satt han på helspänn, sa inte ett ljud och så fort någon kom i närheten av bordet så vinkade han inbjudande dit dom och sa stolt "haalu sett vem som sitter däääälå?". Jag vet inte om jag någonsin fått uppleva äkta kändiskåthet på nära håll och i verkliga livet, men nu har jag. Så var man en erfarenhet rikare.
Inte nog med detta, det kom en människa och smög bakom mig. Jag kände hur någon bara stog där, och då undrade man ju förstås vad poängen med det hela var. Men eftersom jag vid det laget blivit lika mycket till attraktion som en munspelande siamesisk tvilling från Alperna, trodde jag väl att det var därför. Sen hörde jag hur smygehuk bakom mig drog in luft i lungorna och sen hoppade fram och tjöt "näämen HEJ Nina!"
Lite lustigt är ju även detta, i och med att jag träffat en ny kompis som alla tror är min syster. Hon ser väl alltså i princip ut som mig. Det fick man ju erfara när vi en gång var på Kupolen, och det kom fram en bekant till henne. Han frågade om jag var hennes syster, och vi instämde. Sen kunde han inte för sitt liv förstå hur han kan ha undgått att hon hade en till familjemedlem, och att hon aldrig nämnt det samt att "ja det ser jag ju nu hur lika ni är!"
Det skulle vara hemskt trevligt att någon gång bli igenkänd för den man är och inte för 40 andra personer. Fast i och för sig så är det väl ganska lustigt, fast med risk för grav schizofreni. Och på tal om det måste det vara precis det min högstadiekompis trodde att jag hade för diagnos, när vi pratade en gång på krogen för första gången sen vi gick i nian. Han ställde den gamla vanliga artighetsfrasen som alla frågar fast ingen bryr sig om svaret, "happ, vad gör du nuförtiden då?" Och jag hörde mig själv svara: "jag håller på att utbilda mig till flygvärdinna". Han undrade vart man gjorde det nånstans, och eftersom jag vid några tveksamma ögonblick tidigare kollat upp vart man kan göra det nånstans, så replikerade jag "I Umeå!"
Då tittade han på mig ungefär som om man skulle blunda och få en bit mögelost i käften fast man är beredd på choklad. Sen sa han "öh okej, så du pendlar alltså?" Han hade förmodligen noterat att jag varit på krogen i stort sett hela tiden under ett halvårs tid. Så ungefär då kände jag att det var dags att svinga bägaren och tassa därifrån obemärkt.
Ett tips för er i småstäder; försök inte byta identitet - tänk inte ens tanken! Min kompis Linnéa håller väl just nu på att skriva en regelbok som är ämnad för bara mig, så många stilbrott jag begått genom åren. En paragraf är garanterat att inte ljuga om någonting så länge alla vet vem man är. Och om man nu hemskt gärna vill ljuga och känner ett sting av mytomani, bör man hålla sig något till sanningen. Det är bara för att undvika pinsamma situationer som följd.
Nästa gång det är dags att slå klackarna i taket tror jag bestämt att jag ska vara Mona Sahlin. Hon verkar ju vara himla klämkäck, speciellt när hon ler och kisar med ögonen så man tror att hon inte har några. Inte för att jag kan skryta med att jag är speciellt insatt i politik, men en Sahlinare bör man nog göra innan man hamnar tre meter under jord. Eller varför inte Kristina Lugn? Vi slår nog ungefär samma hastighetsrekord i att prata skulle jag tro. Dessutom är vi nog hemskt lika. Röker gör hon ju också!
Bomporompompom
Kommentarer
Trackback
