Långsamma Volvoägare och bacon-besatthet
Jomenvisst, nu är juljäveln på väg också!
Igår var lätt den mest omständiga dagen i mitt 22-åriga liv. Nog för att jag beskrivs som den mest omständiga människa man träffat på, men när gud väljer att bråka med en blir det lite värre. Till att börja med tog det 2,5 timme för mig att göra mig iordning, vilket i vanliga fall går på under halva tiden minus hälften. När jag väl kom iväg hamnade jag återigen efter en Volvo 240 med en gubbe som inte visste vart varken gas eller koppling satt. Det måste vara nåt gemensamt med alla dessa bilägare, och lägger man sig bakom beredd att upphetsat luta sig mot och lägga hela tyngden på signalhornet så tänds bromslysena som en gest att man ska sakta in. Det gick verkligen i 30 km/h.
Jag fick god lust att köra om och bromsa honom ännu mer än vad han gjorde med mig, så hastigheten inte ens skulle ge utslag på mätaren. Skulle han känna irritation över min omotiverat långsamma körning, vore det enda rätta att lite lätt trampa på bromsen och glatt vinka i backspegeln. Är det nåt som kan få min puls att överstiga bristningsgränsen så är det långsamma människor i trafiken. Mitt motto är först in och först ut i en rondell. Kommer man i en fyrvägskorsning och gasar på istället för att bromsa, så att man kanske håller ungefär 70 km/h, jag menar hur stor är sannolikheten att det skulle komma en bil från höger just då? Man måste ju satsa lite för att tjäna tid, i de flesta fall ungefär 45 sekunder. Men det kan det absolut vara värt! Dom där få sekunderna är ju så mycket mer värda än ett liv som fullt frisk människa. Hellre hamnar man väl i permobil med nack krage med skruvar och muttrar än att sakta in för någon annan som egentligen har företräde. Nån stolthet har man väl.
Hursomhelst, skulle åka och (stor)handla och när jag väl kom in på affären kom jag inte på vad jag skulle ha. Som jag kanske tidigare nämnt är jag den enda i hela bekantskapskretsen som lyckas få det totalt tyst i huvudet under en längre tid. Som när vi varit på kryssning satt jag och stirrade på digitalklockan i bussen hela vägen hem. Min storartade shopping slutade med att jag gick ut därifrån med bananer och en påse tuggummi. Åkte vidare hem till mamma och drack kaffe, frågade om jag kunde ta lite med mig i en termos. Hon undrade vad jag skulle med det till, då jag i vanliga fall inte dricker kaffe men jag svarade att jag skulle ha det över helgen. 4,5 deciliter. Under närmare tre dagar. Det behövs inte kommenteras mer än att man undrar vart ankaret på min båt tagit vägen.
På väg hem gjorde jag ett nytt försök att handla (jajamän, man drar sig inte för att se varken senil eller korkad ut genom att handla mer än en gång under loppet av en timme) och denna gång fick jag med mig ett paket kaffe och bacon. Jag har skapat någon slags förkärlek till bacon, har ingen aning om varför men om jag fick välja mellan hunden och bacon skulle förmodligen Rico få en ny ägare.
Vidare ner på stan och in hos frisören för att köpa schampo och hårfärg, där jag av någon anledning blev helgonförklarad av tjejen i kassan. Hon frågade först om jag ville ha en finare kasse vilken jag också erhöll, och därefter mumlade hon glatt om det fanns "nåt annat" jag kunde få också. Hon rotade i skåpen och studsade upp och ropade "häääär! en sån där du vet man spikar upp på väggen och lägger mobilen på, typ mobilhållare!"
Jag undrade varifrån denna barmhärtighet kom ifrån så jag log och höjde på ögonbrynen lite frågande, då hon fortsatte "jaa, alltså om du inte vill ha den kan du ju alltid ge den till någon i julklapp.. eller så.. hm!"
Hasade mig därifrån till systemet, bunkrade med öl samtidigt som jag höll på att helt och fullt svettas ihjäl i min eskimå jacka. Det är inte långt ifrån att man ser ut som en blåval med lite ludd runt nacken i den heller. Jag lyckas ju som tidigare nämnt alltid köpa för små storlekar på kläder i hopp om att jag någon gång ska kunna stänga dragkedjan utan att den delar sig eller stänga knappar utan att dom flyger iväg och gör någon blind.
Åkte till gymmet med hunden ihärdigt gnisslande och pipande i örat. Parkerade, drog ut jycken så han fick kissa, satte in honom i bilen igen. Min kära Mercedes (kebab bil) är lite speciell för att man måste låsa på passagerarsidan men öppna på förarsidan eller eventuellt genom bakluckan. Behöver väl inte påpeka att man ser ganska IQ befriad ut när man ska låsa bilen på allmän plats. Jag började gå mot entrén, kom på att jag glömt vattenflaskan. Vände. Öppnade på passagerarsidan, gick runt för att gå in på förarsidan, tog flaskan och stängde dörren, gick runt för att låsa. Gjorde ett nytt försök och när jag närmare mig dörren upptäckte jag att jag inte hade gymkortet med mig. Fick alltså upprepa samma procedur en gång till. När jag tredje gången gillt var vid dörren upptäckte jag att det var stängt. En halvtimme innan jag kom dit. Då blev jag så upprörd att jag fick lust att utan kläder på mage glida ner för hela Svärdsjöbacken tills man slagit huvudet i ett trafikljus.
Idag har kära Paulsson varit hit och gett mig en julklapp, jag fick en rattmuff! Har aldrig ägt en sån, mest för att jag nog troligtvis tänkt att jag skulle vara för korkad för att sätta dit den på ratten. Tills jag vågar försöka så har jag satt den på huvudet och liknar nu Frihetsgudinnan för den som eventuellt skulle undra hur det ser ut med en rattmuff på den delen av kroppen. Hanna fick ingenting av mig, bara för att jag är sån snäll vän. Det ska inte Linnéa heller få, jag tycker tacksamheten att jag ens existerar borde räcka utan massa krimskrams. Haha. Det är möjligt att jag kanske går och kollar sen om jag skulle få lust att röra på mig efter alla köttbullar jag ska äta. Eller bacon, ska försöka införa det som ny tradition i Sverige.
Så var det dags att göra lite prov, tror nästan att jag trillar pinn, kastar in handduken, ser ljuset i tunneln och går vidare till de sällan jaktmarkerna för att det ska bli så roligt. Det är faktiskt lördag, vart är barmhärtigheten gudjävel? Okej, det är möjligt att man får skylla sig själv om man torkar spisplattor och lyssnar på Rysslands nationalsång istället för att göra det man ska innan veckoslutet. Men tänk den som får mig till hemmafru, den kommer ha en Svintotorkad spis som skiner värre än en svettig Malou i ett möte med Antonio Banderas. Stackars Malou, det mötet kommer förmodligen aldrig inträffa. Undrar hur hon klarar av att leva i vetskapen om detta.
Vart är världen på
väg när Berta, 89 börjat
shoppa på Gina Tricot?
The Dress for
Christmas Day
Saknar dig käraste,
finaste, bästaste!
Igår var lätt den mest omständiga dagen i mitt 22-åriga liv. Nog för att jag beskrivs som den mest omständiga människa man träffat på, men när gud väljer att bråka med en blir det lite värre. Till att börja med tog det 2,5 timme för mig att göra mig iordning, vilket i vanliga fall går på under halva tiden minus hälften. När jag väl kom iväg hamnade jag återigen efter en Volvo 240 med en gubbe som inte visste vart varken gas eller koppling satt. Det måste vara nåt gemensamt med alla dessa bilägare, och lägger man sig bakom beredd att upphetsat luta sig mot och lägga hela tyngden på signalhornet så tänds bromslysena som en gest att man ska sakta in. Det gick verkligen i 30 km/h.
Jag fick god lust att köra om och bromsa honom ännu mer än vad han gjorde med mig, så hastigheten inte ens skulle ge utslag på mätaren. Skulle han känna irritation över min omotiverat långsamma körning, vore det enda rätta att lite lätt trampa på bromsen och glatt vinka i backspegeln. Är det nåt som kan få min puls att överstiga bristningsgränsen så är det långsamma människor i trafiken. Mitt motto är först in och först ut i en rondell. Kommer man i en fyrvägskorsning och gasar på istället för att bromsa, så att man kanske håller ungefär 70 km/h, jag menar hur stor är sannolikheten att det skulle komma en bil från höger just då? Man måste ju satsa lite för att tjäna tid, i de flesta fall ungefär 45 sekunder. Men det kan det absolut vara värt! Dom där få sekunderna är ju så mycket mer värda än ett liv som fullt frisk människa. Hellre hamnar man väl i permobil med nack krage med skruvar och muttrar än att sakta in för någon annan som egentligen har företräde. Nån stolthet har man väl.
Hursomhelst, skulle åka och (stor)handla och när jag väl kom in på affären kom jag inte på vad jag skulle ha. Som jag kanske tidigare nämnt är jag den enda i hela bekantskapskretsen som lyckas få det totalt tyst i huvudet under en längre tid. Som när vi varit på kryssning satt jag och stirrade på digitalklockan i bussen hela vägen hem. Min storartade shopping slutade med att jag gick ut därifrån med bananer och en påse tuggummi. Åkte vidare hem till mamma och drack kaffe, frågade om jag kunde ta lite med mig i en termos. Hon undrade vad jag skulle med det till, då jag i vanliga fall inte dricker kaffe men jag svarade att jag skulle ha det över helgen. 4,5 deciliter. Under närmare tre dagar. Det behövs inte kommenteras mer än att man undrar vart ankaret på min båt tagit vägen.
På väg hem gjorde jag ett nytt försök att handla (jajamän, man drar sig inte för att se varken senil eller korkad ut genom att handla mer än en gång under loppet av en timme) och denna gång fick jag med mig ett paket kaffe och bacon. Jag har skapat någon slags förkärlek till bacon, har ingen aning om varför men om jag fick välja mellan hunden och bacon skulle förmodligen Rico få en ny ägare.
Vidare ner på stan och in hos frisören för att köpa schampo och hårfärg, där jag av någon anledning blev helgonförklarad av tjejen i kassan. Hon frågade först om jag ville ha en finare kasse vilken jag också erhöll, och därefter mumlade hon glatt om det fanns "nåt annat" jag kunde få också. Hon rotade i skåpen och studsade upp och ropade "häääär! en sån där du vet man spikar upp på väggen och lägger mobilen på, typ mobilhållare!"
Jag undrade varifrån denna barmhärtighet kom ifrån så jag log och höjde på ögonbrynen lite frågande, då hon fortsatte "jaa, alltså om du inte vill ha den kan du ju alltid ge den till någon i julklapp.. eller så.. hm!"
Hasade mig därifrån till systemet, bunkrade med öl samtidigt som jag höll på att helt och fullt svettas ihjäl i min eskimå jacka. Det är inte långt ifrån att man ser ut som en blåval med lite ludd runt nacken i den heller. Jag lyckas ju som tidigare nämnt alltid köpa för små storlekar på kläder i hopp om att jag någon gång ska kunna stänga dragkedjan utan att den delar sig eller stänga knappar utan att dom flyger iväg och gör någon blind.
Åkte till gymmet med hunden ihärdigt gnisslande och pipande i örat. Parkerade, drog ut jycken så han fick kissa, satte in honom i bilen igen. Min kära Mercedes (kebab bil) är lite speciell för att man måste låsa på passagerarsidan men öppna på förarsidan eller eventuellt genom bakluckan. Behöver väl inte påpeka att man ser ganska IQ befriad ut när man ska låsa bilen på allmän plats. Jag började gå mot entrén, kom på att jag glömt vattenflaskan. Vände. Öppnade på passagerarsidan, gick runt för att gå in på förarsidan, tog flaskan och stängde dörren, gick runt för att låsa. Gjorde ett nytt försök och när jag närmare mig dörren upptäckte jag att jag inte hade gymkortet med mig. Fick alltså upprepa samma procedur en gång till. När jag tredje gången gillt var vid dörren upptäckte jag att det var stängt. En halvtimme innan jag kom dit. Då blev jag så upprörd att jag fick lust att utan kläder på mage glida ner för hela Svärdsjöbacken tills man slagit huvudet i ett trafikljus.
Idag har kära Paulsson varit hit och gett mig en julklapp, jag fick en rattmuff! Har aldrig ägt en sån, mest för att jag nog troligtvis tänkt att jag skulle vara för korkad för att sätta dit den på ratten. Tills jag vågar försöka så har jag satt den på huvudet och liknar nu Frihetsgudinnan för den som eventuellt skulle undra hur det ser ut med en rattmuff på den delen av kroppen. Hanna fick ingenting av mig, bara för att jag är sån snäll vän. Det ska inte Linnéa heller få, jag tycker tacksamheten att jag ens existerar borde räcka utan massa krimskrams. Haha. Det är möjligt att jag kanske går och kollar sen om jag skulle få lust att röra på mig efter alla köttbullar jag ska äta. Eller bacon, ska försöka införa det som ny tradition i Sverige.
Så var det dags att göra lite prov, tror nästan att jag trillar pinn, kastar in handduken, ser ljuset i tunneln och går vidare till de sällan jaktmarkerna för att det ska bli så roligt. Det är faktiskt lördag, vart är barmhärtigheten gudjävel? Okej, det är möjligt att man får skylla sig själv om man torkar spisplattor och lyssnar på Rysslands nationalsång istället för att göra det man ska innan veckoslutet. Men tänk den som får mig till hemmafru, den kommer ha en Svintotorkad spis som skiner värre än en svettig Malou i ett möte med Antonio Banderas. Stackars Malou, det mötet kommer förmodligen aldrig inträffa. Undrar hur hon klarar av att leva i vetskapen om detta.
Vart är världen på
väg när Berta, 89 börjat
shoppa på Gina Tricot?
The Dress for
Christmas Day
Saknar dig käraste,
finaste, bästaste!
♥
Ding dong
Kommentarer
Postat av: Terés
Å va jag skrattar!!!!
Trackback
