Hur man gör för att dränka någon
Vatten, stan är full av vatten...
Idag har jag kommit underfund med hur enkelt det egentligen skulle kunna vara att dränka någon. Nu menar jag inte att kallblodigt trycka ner någons huvud under vattnet tills det börjar likna en levande Soda Streamer, utan mer att bara skrämma ner någon i Tiskensjön. Det är bara att rikta in sig på ett offer (exempelvis en tant på 50+ som svingar sina gångstavar som om det gällde brinnande livet, och dessutom är för upptagen med att fundera över vilket garn hon ska använda till makens strumpor och hur ungdomar egentligen kan lyssna på hårdrock, "skrän") och sen, när man kommit tillräckligt nära för en djup och seriös ögonkontakt, skall man utstöta ordet "Hej!".
Man upptäcker genast att ögonen på den mötande personen spärras upp som den sett en välvårdad Torsten Flinck på Nobelmiddag, eller Christer Sjögren utan acneärr. Antingen så får man inget svar för att människan på andra sidan vägen hamnat i ett slags koma-liknande chocktillstånd, eller så piper dom (med en röst som skär sig mer än en homosexuell sopransångares) ett svagt, nästan ickehörbart "hej". Det är inte ens säkert att dom säger hej, utan mer ett vettskrämt "neej..!" med rädsla för att bli påhoppade. Vad ska man säga? Härliga, älskade Sverige med dess öppna och glada underbara människor!
Ett säkert tecken man alltid kan lita på om man är av det kvinnliga könet och ute på krogen (i alla fall här i Falun), är att om du får en hand på röven medans du vistas på dansgolvet, är den med största säkerthet inte svensk. Så man kan säga att man överhuvudtaget inte ens behöver vända sig om. För om man gör det så står det bara en vilsen jugoslav eller en ettrig syrian, eller kanske till och med en polsk bärplockare där med stora bruna koögon.
Svenskar har ju faktiskt inga tendenser att göra anspråk på om dom vill ha någonting. Det blir bara tydligt när klockan börjar närma sig 02 på natten, och alla har druckit så att dom inte minns namnet på sin egen mamma. Det är även runt den tiden som dom mest desperata så kallade "fem i två-raggen" äger rum. Närmare om detta vid ett senare tillfälle, då Finlandsfärjor eller även kallade Ålandsbåtar är ett alldeles utmärkt självupplevt exempel, fast det då gäller från att man lägger ut från hamn, och inte under någon speciell tidsrymd.
Som observant kan detta berika livet så till den milda grad att man kommer fram till att man aldrig nånsin vill ha någonting med trebenta människor att göra, dvs män. Många reagerar nog på att det verkar som att jag hatar alla karlar för deras blotta existens, och att Sverige är det jävligaste land man kan bo i. Det är ju därför jag ska gå med i Birgittasystrarna för att sedan emigrera till en liten delstat någonstans i USA där det är både tyst och öde, där det endast blåser förbi torra buskar på vägarna. Då kanske man får lite perspektiv.
Plums
Idag har jag kommit underfund med hur enkelt det egentligen skulle kunna vara att dränka någon. Nu menar jag inte att kallblodigt trycka ner någons huvud under vattnet tills det börjar likna en levande Soda Streamer, utan mer att bara skrämma ner någon i Tiskensjön. Det är bara att rikta in sig på ett offer (exempelvis en tant på 50+ som svingar sina gångstavar som om det gällde brinnande livet, och dessutom är för upptagen med att fundera över vilket garn hon ska använda till makens strumpor och hur ungdomar egentligen kan lyssna på hårdrock, "skrän") och sen, när man kommit tillräckligt nära för en djup och seriös ögonkontakt, skall man utstöta ordet "Hej!".
Man upptäcker genast att ögonen på den mötande personen spärras upp som den sett en välvårdad Torsten Flinck på Nobelmiddag, eller Christer Sjögren utan acneärr. Antingen så får man inget svar för att människan på andra sidan vägen hamnat i ett slags koma-liknande chocktillstånd, eller så piper dom (med en röst som skär sig mer än en homosexuell sopransångares) ett svagt, nästan ickehörbart "hej". Det är inte ens säkert att dom säger hej, utan mer ett vettskrämt "neej..!" med rädsla för att bli påhoppade. Vad ska man säga? Härliga, älskade Sverige med dess öppna och glada underbara människor!
Ett säkert tecken man alltid kan lita på om man är av det kvinnliga könet och ute på krogen (i alla fall här i Falun), är att om du får en hand på röven medans du vistas på dansgolvet, är den med största säkerthet inte svensk. Så man kan säga att man överhuvudtaget inte ens behöver vända sig om. För om man gör det så står det bara en vilsen jugoslav eller en ettrig syrian, eller kanske till och med en polsk bärplockare där med stora bruna koögon.
Svenskar har ju faktiskt inga tendenser att göra anspråk på om dom vill ha någonting. Det blir bara tydligt när klockan börjar närma sig 02 på natten, och alla har druckit så att dom inte minns namnet på sin egen mamma. Det är även runt den tiden som dom mest desperata så kallade "fem i två-raggen" äger rum. Närmare om detta vid ett senare tillfälle, då Finlandsfärjor eller även kallade Ålandsbåtar är ett alldeles utmärkt självupplevt exempel, fast det då gäller från att man lägger ut från hamn, och inte under någon speciell tidsrymd.
Som observant kan detta berika livet så till den milda grad att man kommer fram till att man aldrig nånsin vill ha någonting med trebenta människor att göra, dvs män. Många reagerar nog på att det verkar som att jag hatar alla karlar för deras blotta existens, och att Sverige är det jävligaste land man kan bo i. Det är ju därför jag ska gå med i Birgittasystrarna för att sedan emigrera till en liten delstat någonstans i USA där det är både tyst och öde, där det endast blåser förbi torra buskar på vägarna. Då kanske man får lite perspektiv.
Plums
Kommentarer
Trackback
