Ellie

Ja, intressantare inlägg än följande får man nog leta efter.

Det är så att jag har haft en kamp med båda mina dammsugare i ungefär en timme idag. Fast den ena kan man ju inte kalla dammsugare för den är från TV-shop. Fråga mig inte hur man kan falla för frestelsen att beställa något därifrån, men jag har i alla fall en Swivel Sweeper i min ägo. Den låter lite klatchigare än vad den egentligen är. Det är nämligen så att den består av snurrande borstar som blåser dammet framför sig. Så när man fått ihop några dammbollar på en hög, så måste man antingen böja sig ner och putta in dom eller köra den i cirklar från tio olika håll. Då kanske det blir dammfritt men i nio fall av tio så blir det inte det.

Den andra var en gång i tiden en fin present som jag fick när jag fyllde år för ett tag sen. Jag blev ju så glad eftersom jag redan då gått in i strid med TV-shopens Swivel Sweeper. Men den var måttligt förrädisk, för när jag skulle använda den så slog den ut strömmen i både köket och badrummet. Eftersom jag tänkte att jag hade haft otur med proppen så satte jag i den i ett annat uttag, men då blev det även mörkt i vardagsrummet. Då jag hade bott i en trea för att mitt badrum var fuktskadat så hade jag alltså inget annat alternativ, nyinflyttad på nytt som jag var, än att sitta i mörkret.
Och idag när jag skulle använda den så ramlade den sönder i tre delar. Några delar såsom filtret och nån annan konstig grej var ju redan borta men jag tänkte att det skulle gå ändå. Men det gjorde det inte. Om jag hade använt min egen lungkapacitet, lagt mig ner på golvet och sugit, så hade det med största säkerhet fungerat bättre. Så jag måste köpa mig en ny dammsugare. Helst en självgående, för att slippa röra sig så lite som möjligt. Men den äter väl hunden upp.

   
   Swivel Sweeper          Den galna röda  

Här följer lite bilder tagna från lördagen och framåt

                             
Hemma hos Therece som
inte vill vara med på bild

En himla glad tjej

Down by the riverside

Skål tamejfan vad det blommar

 
              Susannas hund Shaggy
 
                             Bling bling
         
                       Born to be wild


...och inte var det enklare att äta lunch än dammsuga heller...

Idag skulle jag och Martina skulle återigen bege oss till Torsång för att äta tacopaj. Resan dit gick bra då det var Martina som körde, och fram kom vi. Den här gången var det inte ett helt fotbollslag som satte käppar i hjulet för våran lunchdate, men naturligtvis massa annat krångel. Vi beställde och gick och satte oss. Efter lång väntan kommer någon ut med två tallrikar. Jag som höll på att svimma, dö och lämna in , och gjorde mitt bästa för att inte ramla av bänken jag satt på när jag fick se maten. Den ena tallriken gick hon iväg med till ett annat bord, för att sedan ge Martina sin paj och säga glättigt att den andra skulle komma snart. Återigen hann jag ta mig en funderare över vad andra människor menar med "snart". Martina började småäta på sin tallrik, i hopp om att vi skulle få äta tillsammans. Men icke.

Där satt jag och försökte hålla mig levande med min Loranga-dricka. Och väntade. Det gick 20 minuter och Martina upplyste mig om att hennes mat hade blivit kall. Det gick några minuter till och jag kunde inte annat än att traska in och efterlysa min mat. Så där stog jag utanför köket och väntade tills det kom någon med ett huckle på huvudet (bara det gjorde mig rätt hatisk, innan hon ens hade öppnat munnen). Jag påpekade att jag fått vänta på min mat i trekvart, varpå Hucklekvinnan svarade "ahh, men vad har du för nummer då" och himlade lite halvt med ögonen. Jag uppgav numret och hon såg förvirrad ut. "Men då måste det blivit nåt fel, jag börjar med den på en gång!"
Så jag vinglade ut av hunger och satte mig igen. Martina hade tappat lusten att äta och det satt en tant vid bordet bredvid och tuggade med öppen mun samtidigt som hon pratade. Efter en kvart till (hur fan kan det ta sån lång tid att ta ut en paj som står på värmning i ugnen?!) så såg jag hur hucklekvinnan kom utbalanserandes med min tallrik. Och på den så låg det nånting runt, brunt med rött papper under. En dajmkaka. Gud vad glad jag blev. "Ursäkta att det dröjde!" pep hon och ställde ner tallriken. "Ursäkta, men finns det någon möjlighet att jag skulle kunna få mina pengar tillbaka? Min lunch är liksom slut nu och..." Ja, naturligtvis så hade ju jag ingen lunch. Men jag hann inte säga så mycket mer innan hon drog upp överläppen och visade tänderna samtidigt som hon sa att jag fick prata med dom "därinne" om det.

Så där satt jag och åt min paj som inte alls smakade som jag trodde den skulle göra, förmodligen för att min adrenalin nivå var fruktansvärt hög. Vi (eller ja, jag) åt upp och Martina bestämde sig för att gå och gömma sig i bilen medans jag tog ett snack med dom "därinne". Så jag gick och ställde mig utanför köket. Så kom hucklekvinnan och undrade vad jag ville. Jag förklarade återigen att jag ville ha mina pengar tillbaka, och tamejfan så säger hon en gång till... "då får du prata med dom därinne". Då kände jag att det bästa var att bara släppa det och åka hem. Innan jag skulle dra av henne hucklet, slänga det på golvet, hoppa och stampa på det och sedan gå och slå ut kassan och plocka med mig mina sedlar hem. Så jag gjorde Martina sällskap i bilen och vi åkte. I en "nu-har-vi-ätit-tacopaj-som-inte-ens-smakade-som-vi-trodde"-tystnad.

Det som fulländade min dag när jag kom hem och skulle dra upp persiennen var att tråden gick av och gick åt helvete. Det kändes som att det var precis det jag behövde efter detta lunchmissöde.



Det är bra att man har sån tur ibland. Är så skönt att få känna på att man lever.

Over and out