Ellie

Vilken underbar blandning!

Nyss hemkommen från att ha varit och plaskat runt i ett stillastående vattendrag men min kära Paulsson. Eftersom hon ville åka och bada och jag närmast ville dränka mig med tanke på värmen, så följde jag med. Vid första anhalten som var vid Lilltorpet var det bara att vända på flipflopskorna för där var det lika befolkat som i Zimbabwe. Så då tog vi den vita lilla opeln och styrde ett kvartsvarv på kompassen och kom fram till Krondiket som, som tidigare nämnt, är ett stillastående vattendrag. Hemskt underligt ställe, för vattnet ligger bara några decimeter nedanför väggrenen. Så där var det bara att ta ett skutt ner bland vass och sten.



Som alltid så blir jag lite manisk på att göra kullerbyttor i vattnet, men det är väldigt sällan jag lyckas med denna konst. När jag får vatten i öronen blir jag lika panikslagen som om jag skulle bli instängd i en trång bingolokal med Ernst Kirsteiger som utropare. Och när jag gör någonting som är väldigt lamt, brukar Hanna säga "Nej, men du, lägg ner det där.. det är lika dödfött som dina kullerbyttor på Kanarieöarna..."  så då kan man nästan bilda sig en uppfattning.

Då kom vi istället på att man i sina yngre dar brukade låta en vän, som det kanske inte var så noga med, huka sig under vattenytan och som man sedan trampade på axlarna för att bli ivägskjuten. Vi kom ganska snabbt fram till att jag var den som skulle sätta livhanken till och jag gjorde enligt Hannas anvisningar. Väl där under vattenytan såg jag hur mitt liv (som vanligt, utan undantag) återigen passerade revy. Jag kände hur hon stog på mina axlar men jag hade vid det laget redan dragit arselet i gruset botten, utan att så att säga, skjuta iväg henne. Så där låg jag, hjälplös och kippade efter luft som en mört ute på ålandhav. När jag inte hade mer luft att blåsa ut, och hon lade märke till att det slutade komma upp bubblor till ytan, så klev hon så vänligt av. Det var alltså heller ingenting vi kunde underhålla oss med. Vi gjorde dock ett antal försök, då min kära väninna uppmanade mig;

"Nej men ner med dig nu! Det är inte så svårt. En gång till!"
"Men du jag kommer ju drunkna!"
"Ähh, det gör inget. Bara JAG har roligt!"

Vi gick vidare till nästa aktivitet, som var att kasta macka (vi hade vid det laget börjat domna bort i diverse lemmar, men stanna kvar i vattnet skulle vi. Därav den desperata jakten på någonting att göra). Vi plockade upp lite stenar från den slemmiga gröna bottnen, och jag lade genast märke till att fröken vänsterhänt svingade sitt grus farligt nära mina tinningar ett par gånger. Jag gjorde detsamma, men inte som hämndaktion, utan mer för att jag ser väldigt dåligt. Men vi skaffade oss ju ett motto, "det gör inget om du börjar blöda i tinningen, svimmar av och flyter upp till vattenytan, - bara JAG har roligt!"

Därefter begav vi oss till macken för att inhandla glass. Jag med min korta kjol skrämde väl slag på kassörskan med mina vita ben, för hon blev nervös och började prata om hur varmt det var därinne och att hon minsann stog alldeles bredvid en korvgrill. För att inte glömma att hon tänkt köpa en isglass enbart för att stoppa den under tröjan.
Efter det åkte vi till Slussen och satte oss där på bryggan och fick sällskap av dom muterade änderna. Dessutom blev Paulsson blåst på ränderna på sin lakritspuck. Ett besök hos Sverker Olofsson på Plus nästa. Så att man kan få slänga den i hans häftiga soptunna.



   

I och med att det inte var så lite glass vi köpte heller så funderar jag nu på om jag möjligtvis kan vara skengravid och har värkar, eller om det bara kan vara kramper av en mer naturlig orsak. För att jag skulle vara på smällen, är väl i princip det mest osannolika som skulle kunna hända. Att Stalin, Lenin och Goebbles skulle varit lekisfröknar klädda i små rosa förkläden och blommiga hattar i Bangladesh är nog mer troligt.

Detta var lite av vad denna dag med tillhörande värmebölja bjudit på.
Värmen som personen i Bingoberra-dräkten på Bingolotto för många år sen fick uppleva, har även jag idag blivit utsatt för.

La bamba