Ellie

Ja, jag tror jag krackelerar som bara jag kan.

Sitter här och är mest irriterad över alla konstiga människor vi träffade igår.
Så fort vi hade slagit ner arslet på Rådhusgården kom det två riktigt speedade killar. Dom drog ut varsin stol, satte sig, varpå dom undrade om det var ledigt. Dom var inte ens speedade på någon form av drog, utan på deras egna existens.
Det gick några sekunder efter deras bakvända handling med att sätta sig först och fråga sen, innan dom startade nåt slags säljknep för att lansera den ena.
Herr egocentrisk: "Jag är ju känd jag! Ska representera Dalarna (eller Sverige, i någon form av tävling. Möjligtvis melodifestivalen, lyssnade inte så noga) är inte det ganska tufft?
Herr Jag-är-din-manager: Jaaaa, jag vet att det låter jättekonstigt kanske men det är SANT!  Han har ju typ träffat Linda Bengtzing. (Det var väl vid det här ögonblicket dom väntade på att vi skulle spärra upp ögonen, skrika iiiiiiiiiiih och ifrågasätta om det var sant. Men det gjorde vi inte.)
Herr egocentrisk: Ja, det är sant! Kanske låter sjukt men.
Herr Jag-är-din-manager: (På bredast möjliga dialekt) Men du lär ju sjunga lite!
Herr egocentrisk: Njaaa, jag vet inte... (Kliade sig i huvudet lite nonchalant. Men man kunde se att ögonen lyste för han ville ju så gärna.)
Herr Jag-är-din-manager: Jo, kom igen nu (Spretade med armarna lite sporadiskt för att höja grabbens självförtroende)
Herr egocentrisk: Ah, keeej då. (Började sjunga på nån svensk låt samtidigt som han diggade sig själv så hårt att han svajade med huvudet i takt. Kan ju inte tala för Hanna men själv så ville jag hasa ner under bordet och krypa iväg, helst gå upp i rök också.)
Herr Jag-är-din-manager: Wohooooooooo!

Då kände jag att nej faaan, vad tråkigt att jag måste resa mig och gå och kissa. INTE. Släntrade iväg så fort jag kunde och hoppades på att dom skulle vara långt, långt, borta när jag kom tillbaka. Men tyvärr.
Medan vi lyssnade på långa monologer från bägge parter fick jag syn på att den ena hade en grogg han inte visade att han ägde. Jag tänkte att eftersom nu Hanna förmodligen ska gå och kissa snart kommer jag få stå ut med detta ensam och då behöver jag bedöva mig. FORT. Ingen av dom märkte heller att efter att jag druckit upp drinken, satt och petade tänderna med hans sugrör. För vid det laget så hade den andra fått luft i lungorna och berättade stolt att han jobbade på City Gross (Ännu ett tillfälle då det förväntades att vi skulle spärra upp ögonen, vilket jag nog säkert gjorde av ren utmattning) och blev så glad över att höra sin egen röst att han gnessade ner sig i stolen och lade huvudet lite på sned samtidigt som han pratade. För den rösten hade han ju inte hört på flera sekunder när Linda Bengtzings polare hade nåt slags fyll-kraxigt acapella för sig.
Till slut så började CityGross-gossen skruva lite på sig då hans skönsjungande vän lämnat honom ensam åt sitt öde.
Herr Jag-är-din-manager/Jag-jobbar-faktiskt-på-City-Gross: Neeej, jag ska väl ta och...
Vad bra. Vi med.

Eftersom klockan var typ 12 så var det väl ändå ingen idé att klappra hem. Så jag sökte desperat med blicken efter ett ledigt bord vilket jag inte fann. Men så fick jag syn på en jättejättelång kille jag jobbat med, så jag tog Hanna under armen och bemödade mig att sätta mig ner. Gissar på att vi satt och diskuterade personalstyrkan eller några andra livsexistensiella frågor. Då fick jag se att det satt någonting med en palestinasjal och stirrade. Då fick det fanimej räcka. Tänkte först att det var ett gyllene tillfälle att plocka fram "Lastbilschaufför-looken", men det blev inte så. Istället gick vi till McDonalds men det var bara att vända på klacken för där var det överfullt.
Hanna gav upp och stampade hem. Men jag ville minsann ha Sibyllamat istället så jag rörde mig inte i samma riktning. När jag för säkert andra gången fick se kön där surrenderade jag också och började gå hemåt.
Vid Åhléns så kom det fram en späd liten indier som var 1,5 meter med glasögon.
Mr Bangladesh: - Whad ar you doing?
Jag: - What does it look like?
Mr Bangladesh: I donno. Standing?
Jag: No, walking. Good bye!
Mr Bangladesh: I live der too.
Jag: WTF, you don't even know where I live.
Mr Bangladesh: No. That's troo.
Jag: So if you excuse me, I have to go. Really.
Mr Bangladesh: Ah ok. (Med en suck. I samma andetag han sa "ok" så halkade glasögonen ner på näsan, medans han stog och pillade på ett blad från en buske. Funderade över vad jag har gjort för fel som får konstigt folk efter mig. Det är som att jag skulle vara utrustad med en "kom-till-mig-alla-knäppgökar-för-här-är-jag"-magnet. Jag började röra mig en aning raskare i ren frustration över att han var fruktansvärt dryg med sina 65 frågor med tillhörande ointressanta berättelser om att han studerade i Sverige. No shit? Trodde bara du hade gått vilse när du skulle bestiga berget Nanga Parbat.)
Mr Bangladesh: So wadda you doing?
Jag: NOTHING!
Kände att jag behövde beklaga mig för någon över situationen, eftersom jag ofrivilligt höll på att lära känna en studerande indier med glasögon och tusen frågor. Så jag ringde Martina. Gissa vad den underbara människan gjorde? Ringde Tobbe som fixade så att det kom en grön volvo med mycket trevliga killar i som skjutsade mig några hundra meter hem. Har fortfarande inte stängt munnen efter att ha gapat av förvåning. Det finns änglar!
Här är en.



Tänkte bjuda på lite bilder från gårdagen. Ni vet från den tidpunkten på en lördag när allt är som roligast.

 
Bättre blir det inte, vilken härlig symbios som uppstår mellan dessa ting

Hanna är inte störd, det är bara som man kan tolka bilden

Nu är den där igen. Annika Andersson från Time Out-minen

Hanna hittade en av mina sjalar som var bra att ha på huvudet

Jag och min ryska väninna från Leninggrad
 
Tack Gud för du skonade oss från regn!
   
Många barn blir det
 
Är så lätt att bli exalterad

...så exalterad att man nästan råkar slicka på nåt man inte vet vad det är

Hanna när hon säger åt mig att sluta vara där och ratta på volymen. Rött kort fick jag dessutom

Jag vet dock inte om jag stödjer dagen efter!

Chachacha