Ellie

Goddag kära vänner.
Även ni som mår bra idag, fast det är förstås orättvist.

Vad gårdagen hade i sitt sköte var ungefär samma coctail som alltid. Den härliga blandningen av vin, kedjerökande, kiss i buskar och dylikt. Kvällen började med att Milla kom hem till mig för jag skulle fixa hennes hår och ögonskugga. Det slutade med att vi kom fram till att jag skulle låta bli håret av många anledningar, men kladda med ögonskugga gjorde jag i alla fall. Efter det kom Martina som konstaterade att det inte var något fel på arbetet jag hade lagt ner på det. Var lite rädd att hon skulle tycka att mitt verk hade fått Milla att se ut som en tjackhora, men det kom aldrig.
Efter det gick dom hem (över gården till Milla) och Hanna gjorde sin storslagna entré. Vi korkade upp, eller ja, öppnade kranen på vinkartongen sen var vi back on track. Här följer lite bilder från våran exklusiva förfest med två ensamma men ack så förenade själar.


P-zon & moi

Fina Martina

La española Milla Cervilla

Sen skulle vi fransk-manikyrera oss (med lösnaglar).

...men sen spårade
det ur en aning...



En bild säger i vissa
fall mer än tusen ord

Eftersom ghettot jag bor i är så fridfullt och alla bara älskar varann i en härlig symbios, så gick vi över gården för att inta förfestposition med Martina och Milla hos någon som säkert hade det fint hemma. Kände hur paniken steg i takt med att svetten började rinna, då lägenheten var fylld med människor på både höjden och bredden. Åtminstone kändes det så, när jag uppskattningsvis trodde att den kan ha varit på 28m². Och eftersom jag kände mig lika social som en eremit från Sibbersbo så fick jag tag på Hanna och vi ställde oss ute på den s.k uteplatsen. Där stog jag och rökte som aldrig förr, medans min kära väninna ganska omgående lämnade mig åt mitt öde då hon började konversera med någon som diskuterade klinkers eller nåt. Det är inte så att jag är så värst insatt på den fronten. Han berättade att han hade åkt bil hela dagen och var trött, och vad kan man svara på det för att ta sig in i diskutionens oöverkomliga barriär? "Mä näää, klart du inte är trött! Vad är det för tok!" ? Så i just det tillfället så gav jag ordet missanpassad ett ansikte.
 
När vi började gå in på den 8:e minuten som besökande på den konstiga förfesten så kände jag hur jag gick in i koma. Därför var det lika bra att dra sig ner på krogen, vilket vi gjorde. Vid uttagsautomaten kom det fram en tjej som föreslog att jag skulle bli modell. Det var fan, och vad grundar du det på, fröken Blondin? Hon sa att hon haft ett kontrakt med några som hette si och så och gjorde det och det, men att hon tackade nej så nu behövde dom ju folk. Eller nåt i den stilen, lyssnade väl inte allt för stenhårt. Jag tänkte om hon tyckte det såg ut som att jag hade storlek 32-34 och anorexismala ben, extensions i blonda nyanser och överdimensionerade pattar. Men jag sa inget. Medans hon stog där och pratade så funderade jag på varför vissa som jobbar åt Posten får små gula bilar att åka omkring i men andra inte.

Väl inne på krogen så var likadant som alltid. Fnittriga fjortisar med korta kjolar och rivalitet i toalettkön. Vi gjorde våran grej tills det blev stängningsdags, sen traskade vi hemåt. Vid Folkets Hus fick jag världens infall och fick för mig att hoppa in i en buske. Typ stagedive-aktigt. Minns t o m att vi var inne i en disskution om något intressant men att min kropp helt plötsligt inte vill lyda. Jag tog världens fart, stampade av och väl uppe i luften med utsträcka armar gick allt i slow motion och jag såg mitt liv passera revy. När jag var 6 år och frågade pappa om jag kunde få en häst och ha den i garaget. När jag var 7 år och rullade ner för en backe i en blå tunna. När jag var 8 år och besatt av Super Mario Bros på Nintendo. När jag var 9 år och byggde en koja med min kusin utanför någons hus. När jag var 10 år och fick bevittna när städerska i Turkiet inte tyckte det var så farligt med bajs på gardinerna. När jag var 11 år och ryckte upp tulpaner i Furuviksparken. När jag var 12 år och skaffade en råtta som jag döpte till Frida. Som jag fick lämna tillbaka efter två dagar. När jag var 13 år och tyckte att Axe for men var en trevlig parfym att använda. När jag var 14 och drack hembränt ute i skogen. När jag var 15 och skulle dö om jag inte fick pierca tungan. Så det gjorde jag i vilket fall som helst.

Jag vet inte hur jag tänkte. Att busken skulle bära upp mig eller nåt? För det hände ju naturligtvis inte. När jag nådde backen kände jag hur jag hade tusen grenar och pinnar  under mig, samt att jag låg på sånt konstigt sätt att min ryggrad blev helt galet sneböjd. Så där låg jag som en strandsatt val i Öresund, och inte fick jag nå hjälp heller. För det gick inte. Om Hanna drog i min arm så gjorde det så jävla ont att jag höll på att dö. Jag hade dessutom en pinne som stack in i halsen och det hade inte varit nådigt om den hade punkterat pulsådern, vilket ju i sig är ytterst osannolikt. Men tanken dök ju naturligtvis upp då jag trodde det var min sista stund på jorden. Hann reflektera över huruvida jag skulle få leva mitt liv i en buske. Förvandlas till Folkets Hus lilla busk-maskot. Ligga där med ansiktet i jorden och hälsa turister välkomna, önska dom en trevlig föreställning och upplysa om att det kostar 20 kronor att hänga in jackan.
Tänkte på att någon kanske skulle vara snäll att bygga ett litet skjul åt mig. Kanske en liten braskamin. Fixa en liten miniradio och kanske en miniatyr-TV så att jag kunde titta på Bingolotto med alkisarna. Jag kände att, nej, jag tänker inte ge upp. Jag har inte levt mitt liv än! Så jag började resa på mig (naturligtvis medans det spelades Eye of the tiger i bakgrunden) trots att ryggen höll på att gå av och pinnen höll på att komma ut i nacken. Men det tog tid vill jag lova. Efter denna händelse så blev det inge mer buskagehoppning för min del. Bara en liten kisspaus gud vet vart nånstans.
Här är resultatet av mitt stagedive a'la Buske

...och som vanligt så finns det
inte en människa det är mer
synd om än mig på en söndag

(lägg märke till det
fruktansvärda ärret
på min stackars hals)

Nej, jag tror Lasse Berghagen verkligen menade något när han sa "Tacka vet jag logdans". Det måste vara så mycket mildare på något vis, kanske att man ska konvertera till ett liv med logdans istället.
Nu ska jag uppmuntra njurar och lever till ett gott samarbete för jag börjar snart se Pärleporten.

Morgelimorgelimorg