Ellie

Tjipp och hajk! Skepp och hoj?... Skepp och tjipp? Hajk och hoj?

Känns i och för sig mindre viktigt vad Bengt Alsterlind brukade säga på sommarlovsprogrammet Hajk. Kommer dock ihåg att han för riktigt längesen kom in i studion barfota och sluddrade den klassiska öppningsfrasen varpå alla människor i studion började överlägga hur dom skulle få ut honom därifrån fortast möjligt. Jag gissar på att dom lät honom göra sina mackor med ägg på, som han gjort i pepparkaksformar. Riktigt klämkäckt, Bengt. Det är nog inte bara jag som lider av att ha blivit psykiskt ärrad av HAJK.

  

Ikväll ska jag och P-zon till Rådhusgården. Först hade vi en konferens angående om huruvida vi skulle gå till regementet eller ej. Det är inte så att vi har byggt en trupp med massförstörelsevapen vi tänkt pröva, utan det var mer en konsert det handlade om. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det. Skulle vara nån slags rock-kväll där. Sabaton skulle spela. Inte förrän igår fick jag reda på vilka dom var. Hör det till allmänbildningen att veta om lokala band? Mindre viktigt. Hursomhelst, när jag fick höra att inträdet med nästan största säkerthet skulle ligga på 250 spänn så blev det en smärre omstrukturering av våran lördagsafton. Så nu kommer vi alltså klappra bort dit och sätta oss 1 dm ifrån en värmelampa och mumifiera oss i filtar. Det värsta är att när man domnat bort tillräckligt mycket av kylan, så kan det vara svårt att känna värmen. Så om jag imorgon ser ut som ett brännskadeoffer med blåsor över hela kroppen så vet jag enligt ovanstående teori varifrån det kommer.

 

Igår var jag hos Hanna och skulle spela Wii. Det var det själva inbjudan gick ut på, och kanske ta en grogg eller två. Men när vi har som mål att festa "lite" så brukar det sluta med nåt slags högljutt allsångsbattle på balkongen. Men trots att Hanna kröp bakom TV:n, knackade, drog, suckade ljudligt och irriterade sig på att TV skärmen bara blev blå, så kom inte rätt kanal fram. Men vi lyckades ju umgås ändå. Och medan jag lämnade rummet så pyntade hon Rico.



She officially pimped my dawg!

  

Och denna vackra kreation gav jag bort till Hanna. Min 8 år gamla,
trasiga rislampa från IKEA. Jag dog litegrann inombords.
Så jag hoppas hon blev glad.

Orka vara kvinna!

På tal om ingenting så har jag kommit underfund med att det måste blivit nåt fel på mitt DNA och celler, då jag är övertygad om att jag borde blivit kille. Förväxlad på BB? Den risken är ju ändå minimal eftersom jag såg ut som en miniatyrkopia av min pappa tills jag blev runt 15. Men. Det finns inte en enda sak jag gör som är kvinnlig.
Slänger i mig maten och har inte alls något bra inövat bordsskick. Är det folk jag inte känner runtomkring, som t ex på en resturang, sitter jag kanske inte med armbågarna på bordet och slevar med gaffeln.
Är emellanåt fruktansvärt slarvig och likgiltig, (ända till min ensamma kvinnliga cell säger ifrån och jag blir pedant för ett ögonblick). Jag kan låta en mjölk stå i kylskåpet tills den blir forskningsämne. Jag är riktigt dålig på att leta efter saker, kopplar inte alltid att saker kan finnas bakom eller under. Tycker sånt är jättesvårt. Har svårt för att slänga saker. Eller så är det så att jag bara är för lat, har inte kommit fram till vilket än. Har jag gjort nåt fel och någon är sur på mig, så förstår jag i 10 fall av 10 inte vad som kan vara problemet. Det händer dock inte så ofta. Jag kan spendera en hel dag i sängen. Kolla på tv, film och äta där. Färdiga rätter som blir klara på några minuter i micron. Bekvämt. Nånting säger mig att tjejer ska sätta sig vid ett dukat matbord med hemlagad mat. Storhandla är kvinnogöra och därför ingenting för mig. Bättre att åka till affären varje dag för att glömma vad man skulle dit och köpa. Tvätta brukar jag lyckas göra, då jag samlat på mig 7-8 fulla IKEA kassar. Är inte intresserad av mode och kläder. Önskar jag vore. Men det känns som skitsamma vad dom trådsmala anorexiafallen med bulimi i Paris har på sig på catwalken, och jag bryr mig inte ofantligt mycket i vad andra har på sig. Men ser man däremot ut som min Bambi Martina så kan man verkligen bära upp snygga kläder.  



Vissa kan vara lyckligt lottade!

Jag föredrar oftast öl före söta saker i fina flaskor. Har aldrig förstått mig på det där med cider och drinkar egentligen. Och det nästan tydligaste tecknet av allt på min icke-kvinnlighet, är att jag t o m på krogen kan sitta jättebrett med benen och hänga med armbågarna på knäna och se allmänt sliten och utarbetad ut. Som en annan lastbilschaufför. Har egentligen feta problem med att gå i klackskor, men det brukar gå bättre när alkoholen kommit ut i blodomloppet. Helst skulle jag gå i ett par Graningestövlar på krogen. Säkrast när styrfarten minskar ju fler öl man fått i sig.
Har inga problem att gå och pissa på herrarnas, det är bara att lyfta på klänningen och gå på tårna så man inte plaskar runt i urin. Sen undvika att luta sig mot en vägg för det kan det också finnas spår av det. Måste ju dock säga att jag väljer ju naturligtvis damernas, om kön inte består av 23 kissnödiga högljudda, parfymstinkande, fnittrande, fotograferande tjejer varav ca 10% av dessa har mens och måste gå in var för sig vilket gör att det tar tredubbelt så lång tid.



Jag må se kvinnlig ut, men under ytan döljer det sig en karl i kvinnokläder.
En man som vill vara med en tjej som är som en man är förmodligen bög.
Så vad kan mina chanser vara att bli gift?
Det är bara att multiplicera åldern med åren jag kommer vara singel utan att ens föra en konversation längre än 30 sekunder med en kille.
Dividera det på 35 som är genomsnittet på hur länge jag kommer att få leva ensam.
Addera 60 som är medelåldern för mig med min livsstil.
Kommer alltså enligt min teori att ha en möjlighet att gifta mig vid 82 års ålder. Om jag ens lever så länge. Det kan man ju nästan överväga att låta bli, kan ju vara väldigt onödigt att gå och kära ner sig när man snart ska stelna till och dra vidare. Se ljuset, kasta in handduken, falla ifrån. Det enda positiva med att träffa en livskamrat på äldre dar är om man behöver ta sig ner på stan med rullatorn och man vill ha någon som går före och sandar.

Så nej, jag har det nog bäst solo tills jag dragit på mig åderbråck, gallsten, diverse höftoperationer och KOL.
Vore ju inte så charmigt att behöva dela såna förlägenheter med någon annan.

Diddelidoo

(Ja, inte större då men lite äldre)...

Här sitter jag som bara jag kan, och i mitt stilla sinne funderar jag på framtida yrkesval och kommer fram till att jag inte är psykiskt utrustad, praktiskt lagd eller kroppsligt byggd för att göra någonting. Förutom att gå ut med hunden, ligga i sängen och bli folkskygg samt få tredje gradens torgskräck.
Barnläkare - Först och främst skulle jag nog bli galen på allt skrik. Sen skulle jag förmodligen uttrycka mig felaktigt mot en femåring med sprutskräck; "och vafan skriker du för, du skulle varit med på när min kusins brorsas farmor fick gammelvärldens akupunktur, dom nålarna var helvete inte att leka med! Men du skriker väl bara för att kunna roffa åt dig ett bokmärke eller en gratis godisklubba efteråt!" Denna bittra stämma skulle förstås inte uppkomma förrän efter år av att varit instängd och knappt gått ut med soporna. Utan istället staplat dom på en hög utanför dörren, så att alla grannar blivit irriterade och föst dom framför dörren för att poängtera deras frustration
över mitt oansvariga sopberg. Vilket ju också har inträffat.

Narkosläkare - Till samma yrkesträd hör ju narkosläkare. Det är ju någonting jag förmodligen en tjänst som jag, med eller utan utbildning, inte skulle få behålla längre än en vecka. Eftersom jag är så disträ så skulle jag säkert råka höja dosen av lustgas så pass medans jag tänker på varför Lassé Kronér fick sluta på Bingolotto egentligen, att patienten skulle tuppa av och kasta in handduken. Och hur förklarar man för anhöriga att man just i nedsövande ögonblick, var tvungen att komma fram till sanningen om Lasses avhopp istället för att koncentrera sig på jobbet.

Kock - Med tanke på hur illa det brukar gå för mig när jag lagar mat, då jag har en tendens att springa mellan datorn och stekpannan, så är det nog säkert inte heller ett alternativ. Min simultanförmåga att göra flera saker samtidigt är extremt begränsad, då jag inte ser nånting när jag pratar i telefon. Försöker någon heja på mig när jag går och pratar med headsetet i öronen, så vet jag inte för mitt liv hur jag ska kunna prata och höja på armen och hälsa samtidigt. Därför kan jag ju även uppfattas som oerhört arg och bitter. Så att bli en arg och bitter kock som inte kan göra fler saker samtidigt än att stå vid stekbordet med blicken fastgjuten på sprättande fett, utan att höra varken vad folk säger eller beställningar, är förmodligen inte så populärt. Folk skulle inte bara tro att jag är en förbannad människa som är halvdöv, utan även förståndshandikappad. Lite som Dustin Hoffman i filmen Rain Man fast utan talangen att kunna räkna tandpetare eller memorera telefonkatalogen.

Snickare - Att tänka sig Ellinor i ett par blåbyxor säger väl allt. Men sen låter det inte heller så lockande med hammare och spik i och med att jag har lite inneboende skräck för att hålla i med en hand och banka farligt nära tummen med den andra. Det är en förklaring till varför jag har satt upp allting i tavelform med häftmassa. En gång har jag även borrat i betongväggen för att få upp en prydnadspapegoja, och hålet blev så stort att den kommer få sitta kvar tills dom river hela huset. Så särskilt händig är jag ju inte heller. Skulle jag försöka bygga någonting skulle det likna en version av lutande tornet i Pisa fast i trä.

Tur att det finns fler yrken att välja på.

Här följer en bild på ett väldigt glatt och hurtigt päron, fångat på bild i mitt köksfönster.



Så mycket mer att tillägga finns det för tillfället inte, förutom att jag ska väl vara glad att jag har sånt fint sällskap att umgås med som den här halvruttna men ack så glada krabaten.

Den förrädiska fotöljen man inte sitter många gånger i under en livstid

Detta inlägg ska jag tillägna alla stackars kvinnor som råkat ut för ett missöde i gynekologstolen.
Mest med tanke på att en kompis till mig idag berättade om vad som hände henne vid hennes senaste besök hos gynekologen.
Vi kan kalla henne Gudrun. Hon är en tjej i min ålder, faktiskt född samma år och som bor någonstans i Sverige.
Hon kom förmodligen in till gynekologen och pratade lite om väder och vind, då man inte riktigt vet vad man ska prata om med en människa som ska gräva i skötet på en. När Gudrun väl krängt av sig alla kläderna och satt sig till rätta i den fruktade stolen, brakade den ihop. Låt mig tillägga att Gudrun inte är en människa i 120-kilosklassen utan väger inte mer än runt 60 kg. Tant Gynekolog blev väldigt fundersam och undrade vad som egentligen kunde ha hänt med hennes främsta arbetsredskap och att stolen minsann aldrig betett sig sådär.
Hade det varit jag, hade jag nog tackat för mig, önskat en trevlig helg och smitit ut genom dörren. Förmodligen utan kläderna jag innan tagit av mig. Så hade jag, röd i ansiktet, fått lov att knacka på igen och förklarat att jag bara skulle ha mina byxor innan jag det snabbaste jag kunnat, susat ut genom korridorerna och aldrig mer kommit tillbaka. Så hade jag haft en cancersvulst på livmoderetappen så hade den gärna fått suttit kvar till döddagar, för jag hade aldrig vågat sätta mig i en sån där oberäknelig stol igen.
Tänk vad en brakande gynstol kan få en tjejs självförtroende att dra åt helvete! Som att man inte känner sig som en geléklump ändå, utan att en sån robust och stabil stol ska braka för att man sätter sig i den. Det är såna saker som gör att man aldrig mer vill äta varken princesstårta eller blåbärspaj. Så jag är glad att jag inte var Gudrun i den situationen. Det hade blivit så jobbigt.

Idag är det ju ganska fint väder, om man ignorerar alla nordanvindar som får en att nästan blåsa bort.
Undrar egentligen när våren kommer? Själv tror ju jag att bara för att det är solsken ute, så måste det vara i alla fall 25°C ute. Därför satte jag på mig ett linne och min vårjacka samt kjol och ett par tofflor som jag hade för mig att jag använde förra året vid den här tiden. Men fan heller. Hann gå några meter innan jag insåg att jag skulle se ut som en blå gris med åderbråck (just för att kylan säkert får dom ytliga ådrorna att krypa upp till ytan av skinnet.) Därför fick jag krångla mig in igen och byta kläder. Gud vad glad man blir över vädret. Kom senare på att jag faktiskt har en termometer. Men det hade nog inte hjälpt, för jag förstår ändå inte hur kallt eller varmt det kan vara ute av att läsa av den.

För övrigt så håller jag på att rensa, sortera och hänga upp kläder i min garderob. Det ser utan att överdriva ut som att jag samlat på mig kläder från att jag gick i mellanstadiet. Inte för att det är kläder ifrån 90-talet, det är mest mängden jag tänker på. Det är helt sanslöst, när har jag använt allting? Som det såg ut innan så hade jag kunnat simma i ett klädhav i min garderob. Som bollhavet på McDonalds. Frågan är väl bara om jag inte har nåt bättre för mig än att simma runt bland kläder...?

Nu ska jag ta och skrapa bort mitt nagellack, eller kanske ta lite aceton till hjälp för att påskynda processen. 
Förresten kan väl inga människor trivas med sitt yrke så mycket förrän det blir vår, som sotare?
Tänk vad skönt att få vara på folks tak i solskenet och lite sporadiskt hoppa ner i skorstenar om man känner för det. Bättra på solbrännan medans man står och rensar röret med en piprensare. Eller vad dom nu kan tänkas använda. Här följer en ungefärlig bild av hur jag skulle kunna se ut om jag vore sotare och hette Göran.



(personen på bilden har inget med blogginlägget att göra.)

 

Min stackars kropp!