På genomresa genom Sverige
Åh, vad jag hatar dom orden!
"Men heeeeej på dig Gunbritt! Hur står det till? (utan att invänta svar) Ellinor heter jag och ringer från Ljudboken i Borlänge! Det är så att vi har en kampanj där man nu kan få pröva på en ljudbok för 19 kronor. Sen är det ju bara att säga upp skiten, men det kan ju vara kul att utnyttja (okej, det stog inte alls i manus faktiskt, men lite ärlighet var man ju tvungen att ge dom stackars människorna). Ääär det nåt du vill pröva på? (återigen utan att invänta svar, gäller att elda på på bredast möjliga dialekt) För vi har en här som heter På genomresa genom Sverige av Åke Edvardsson...
Ja, tänk vilken strålande karriär jag hade som telefonförsäljare. Det var alldeles kopiöst. Lite ironisk är jag men jag sålde ändå bäst i landet just då. När andra låg på 11-12 stycken var jag uppe i ungefär 50. Haha ja, jag säger då det vilket skitjobb. Jag började tröttna ur redigt mycket när jag fick sitta bredvid en rödlätt 45-åring med flätor som viskade fram varje mening. "S-s-stör jag dig i julbaket kanske? Personen på andra sidan luren frågade antagligen vad hon sa. Och den här gången tog hon i från tårna men det blev inte mycket högre volym i rösten för det. "Joo, jag undrar om jag stör!" När samtalet var över satt hon fundersamt och pickade på sitt headset. "Det låter ingenting...jag hörs inte..." satt hon och konfererade med sig själv. Till slut var jag tvungen att säga att hon nog var tvungen att prata högre. Det slutade med att hon battlade med mig vem som kunde prata högst och med bredast dialekt. För dialekten hjälpte. Det var ett antal stockholmare som började asgarva när jag sa att jag ringde från Dalarna eller Borlänge. Och medan dom höll på att kikna av skratt så hörde man hur dom väste "Hahahaha.. mjo... HAHAHA jo jag HÖR det!" Så om man någon gång behöver roa en stockholmare är det bara att berätta att man kommer från Dalarna.
En äldre man från Stockholmsområdet var hemskt trevlig. Han lyssnade tålmodigt på mig från andra sidan luren och sa till slut på sin finslipade dialekt; "Hörredu kexet. Jettetreelit att snacka me en dalkulla o grejer, men jag ska nog inte ha nåt. Men ge mig ditt kontonummer så ska jag sätta in en slant för jag gissar att du får provision och sånt näru seljer".
Och pengar kom det in på kontot. Runt 200 om jag inte minns fel. Tror jag ska flytta till De givmilda människornas stad någon gång i livet. Kanske ska producera en egen ljudbok? Om hur man vattnar sina pelargoner med variation. Sen sätta mig på Plattan och sälja, iklädd dalkulledräkt. För att inte glömma megafonen.
However, dit jag ville komma med rubriken var alltså inte min telefonförsäljarkarriär. Har nu varit i Avesta och firat Madgalena, det var jättetrevligt. Det var bara upp med partytältet, in med människorna, korka upp vinet och knäppa några öl. Sen kom hennes mamma med världens godaste mat, Quinoa med gratinerad kycklingfilé och annat gott. Har nog inte varit så mätt sen jag åt tacobuffé i närmare två timmar på American Take Away för två år sen. Så det var gott. Och efter det lyckades jag tillsammans i samförstånd med alla andra även få i mig jordgubbar och glass.
Pix from the party
Almir och Tommy
kämpar med tältet
Sen kom även Erica,
Magda och Zelda till undsättning
Erica visade upp ett oerhört
bra ledarskap då hon fattade
många snabba och kloka beslut
Födelsedagsbarnet
Och in med alla i tältet
Systrarnas pappa Hans
Ena halvan av
systrarna Norman
Och här är den andra!
Almir är med på ett hörn
Mamma Ingrid
Jag och Erica hade
en liten fotosession 
Det huvudsakliga syftet;
att Magda var glad!
Visst är dom gulliga!
Erica och Magda sprider lite syskonkärlek
The sweet duo
Madga's Tommy på
krigsstigen kanske?
Och det var en glädjens afton
(berättarröst från 50-talet)
Ja, må hon leva!
Nah, vante blyg!
Madga blir nersläppt efter ha
blivit omkringgungad en aning
Jordgubbar blev det!
Magda får Full custom service
Ett försök till en skarp bild
Och jag ser ju ut att
riktigt enjoy the moment
Jag är på det berömda
lyset en aning gissar jag
Så oerhört himla söt, lilla Norman!
I princip den bäst tagna
bilden från aftonen, man ser
åtminstone vad det är för något!
The one and only Turturduvorna
Framåt småtimmarna
Almir gosar med Zelda
samma eftermiddag som baksmällan gjorde sig påmind...
Ja, ett tag trodde jag att jag skulle dö. Hypokondriker eller inte, vem som helst hade nog funderat över samma sak. Bilresan till stationen med systrarna Normans pappa Hans gick utmärkt. Men när tåget började rulla in på perrongen började jag bli fruktansvärt nervös över att kräkas på någon på tåget. Eftersom jag hade börjat tänka på det så blev jag naturligtvis illamående och jag hann reflektera väldigt länge hur nära det var att jag skulle spy. Men det gick förvånansvärt bra. Jag satte mig och ställde min väska under bordet. Efter typ 20 minuter kom det en tjej som såg ut att vara omkring min ålder. Smal som bara fan, med konstiga sjalar och gröna kahki-byxor, barfota och miljoner piercingar. Hon var en riktig albino med vita ögonfransar och riktigt blå ögon, vilket naturligtvis fascinerade mig. Kanske just bara för att jag var bakfull.
Jag pratade i telefon med Hanna när jag plötsligt får se hur hon sätter sina svettiga fötter på min väska. Jag tänkte att "nej men nuså vet jag inte riktigt, hur tänkte du nu lilla vän?...Äh, hon måste väl känna snart att det är min väska hon sitter och tåar på..." men fan vad hon gjorde. Hon öppnade sin bok och medans hon läste så tassade hon runt med lemmarna på min väska för att få bra fäste eller nåt. För att hon skulle kunna hålla sig kvar på sätet gissar jag, som hon halvlåg. Jag lät henne hålla på, för vem skulle våga göra en hippealbino upprörd.
Sen efter en stund la hon ner boken och började pilla ludd mellan tårna. Jag hade ingen aning om vart jag skulle titta åt för håll, för tanten bredvid henne satt och snöt sig och någon på tåget försökte bluetootha över grejer till mig. Antagligen slyngligarna bakom mig, därför var det bäst att inte göra några uppseendeväckande rörelser. Om jag skulle accepterat, skulle jag vänt mig om och sagt tack sen eller? Ja, den situationen ville jag ju inte skulle uppstå. Så jag satt där och svettades medans tåluddspillerskan arbetade flitigt med sina oidentifierbara objekt mellan tårna. När jag trodde jag hade sett det värsta så öppnade hon en påse chips och tryckte i sig utan hejd. Efter det reste hon sig upp för att ta ett chips hon suttit på, för att sedan äta upp. Till min räddning var tåget framme i Borlänge och jag skulle göra ett byte.
Men det kom minsann inget tåg. Dom ropade ut i högtalarna att det var inställt gud vet varför, jag lyssnade inte så noga för jag blev så upprörd. Och till råga på allt, när jag skulle hjälpa en tant ner med sin tunga resväska fick jag den på foten så skon gick sönder. Det satt nån slags metalldödskalle som ett spänne över, men den släppte. Så när jag gick av, så rasslade det om mig för varje steg jag tog. Jag blev alltså tvungen att ta av mig skon och försökta rycka bort skiten, men iakttagen som jag blev av två tibetanska munkar i 15 meter oranget tyg, lät jag bli. Så jag hasade fram med en trasig dödskalle i skon som jag trodde skulle snitta hela foten. Sen kom det fram en 35-årig blond man med gigantiska exhalterade ögon som tittade frågande på mig och sa "Zettergren?!" Heh, nej, inte Zettergren. Så försökte jag gå framåt men han liksom stoppade upp min passage. "Zettergren! Zettergren!!?" då tänkte jag att det fanimej fick räcka. Han var som en speedad kolibri som bara surrade runt mig. Så jag tog ett djupt andetag, gav honom ett tillgjort leende, ruskade på huvudet och sa "NEJ. INTE Zettergren." Sen tog jag ett steg till höger och sen var det bara att gå. Jag vände mig om för att kolla vad reaktionen blev, och han stog där och såg ut som att han nyss fått reda på att han var adopterad.
Väl på bussen blev det proppfullt. När chauffören skulle backa ut lade bussen av. Så han startade motorn igen. Och backade. Naturligtvis inte särskilt långt, bara några decimeter för sen fick han motorstopp igen. Jag kände hur mina nerver började svaja medans idioten inte gav tillräckligt med gas för att backa. Folk började sucka, några skrattade åt ironin och en kvinna reste sig hastigt upp och skrek "jag tänker inte bli försenad!" Men just då, på 9:e försöket, lyckades bussfarbrorn backa ut. Någon applåderade längst bak och jag ville bara skrika åt den människan att vi inte landat efter en 12 timmars flygning till Thailand.
Jag kom efter många om och men fram till Sandviken där Nanni kom och mötte mig. Vi gick hem till henne, sen följde jag med henne till gymmet (där jag slog mig ner i soffan och försökte plugga spanska, men det var svårt med en testosteronnivå som vibrerade som den gulaktiga saltlagen i en burkskinka.) Efter det gick vi hem och Nanni lagade riktigt god (resturang) mat och vi kollade på något franskt (!) skräckaktigt som hette Them. Drack te gjorde vi också, jag med mjölk och socker, barnslig som man är, haha. Filmen gick mest ut på att huvudpersonerna gick och smög runt i ett hus i trekvart innan det hände nåt. Men den var verklighetsbaserad vilket jag trodde skulle få mig så psykad att jag inte skulle kunna somna. Men det gick utan problem, efter 2½ timmes godnattprat. Stackars Nanni skulle upp och jobba till kl 6. Hon fick två timmars sömn. Och när jag vaknade kl 10 trodde jag att jag skulle få ta till det tunga artelleriet för att komma upp, typ medvetet ramla ur sängen eller nåt.
Gos med Nova
Oh ja, vad gott det var
Åsså lite film
På promenad med Nova. Fick henne att posera några gånger...
Aaaaw, vad fin hund! Titta här,
vad har jag? Nova! Godis! Titta!
Jaaa, vad gott. Nova! Vem är finaste
hunden? Åh vad duktig är! Klick.
...tills hon tröttnade
ur på mitt paparazzande!
Lipar åt en kinesisk nakenhund
Änder på kryssning i den lilla ån
Jaha se där, nu har jag nog fått med så mycket onödig och nödvändig information som det på något vis går.
Greetings from the happy turtle Ragnar Montgomery, Alabama
