Ellie

Den förrädiska fotöljen man inte sitter många gånger i under en livstid

Detta inlägg ska jag tillägna alla stackars kvinnor som råkat ut för ett missöde i gynekologstolen.
Mest med tanke på att en kompis till mig idag berättade om vad som hände henne vid hennes senaste besök hos gynekologen.
Vi kan kalla henne Gudrun. Hon är en tjej i min ålder, faktiskt född samma år och som bor någonstans i Sverige.
Hon kom förmodligen in till gynekologen och pratade lite om väder och vind, då man inte riktigt vet vad man ska prata om med en människa som ska gräva i skötet på en. När Gudrun väl krängt av sig alla kläderna och satt sig till rätta i den fruktade stolen, brakade den ihop. Låt mig tillägga att Gudrun inte är en människa i 120-kilosklassen utan väger inte mer än runt 60 kg. Tant Gynekolog blev väldigt fundersam och undrade vad som egentligen kunde ha hänt med hennes främsta arbetsredskap och att stolen minsann aldrig betett sig sådär.
Hade det varit jag, hade jag nog tackat för mig, önskat en trevlig helg och smitit ut genom dörren. Förmodligen utan kläderna jag innan tagit av mig. Så hade jag, röd i ansiktet, fått lov att knacka på igen och förklarat att jag bara skulle ha mina byxor innan jag det snabbaste jag kunnat, susat ut genom korridorerna och aldrig mer kommit tillbaka. Så hade jag haft en cancersvulst på livmoderetappen så hade den gärna fått suttit kvar till döddagar, för jag hade aldrig vågat sätta mig i en sån där oberäknelig stol igen.
Tänk vad en brakande gynstol kan få en tjejs självförtroende att dra åt helvete! Som att man inte känner sig som en geléklump ändå, utan att en sån robust och stabil stol ska braka för att man sätter sig i den. Det är såna saker som gör att man aldrig mer vill äta varken princesstårta eller blåbärspaj. Så jag är glad att jag inte var Gudrun i den situationen. Det hade blivit så jobbigt.

Idag är det ju ganska fint väder, om man ignorerar alla nordanvindar som får en att nästan blåsa bort.
Undrar egentligen när våren kommer? Själv tror ju jag att bara för att det är solsken ute, så måste det vara i alla fall 25°C ute. Därför satte jag på mig ett linne och min vårjacka samt kjol och ett par tofflor som jag hade för mig att jag använde förra året vid den här tiden. Men fan heller. Hann gå några meter innan jag insåg att jag skulle se ut som en blå gris med åderbråck (just för att kylan säkert får dom ytliga ådrorna att krypa upp till ytan av skinnet.) Därför fick jag krångla mig in igen och byta kläder. Gud vad glad man blir över vädret. Kom senare på att jag faktiskt har en termometer. Men det hade nog inte hjälpt, för jag förstår ändå inte hur kallt eller varmt det kan vara ute av att läsa av den.

För övrigt så håller jag på att rensa, sortera och hänga upp kläder i min garderob. Det ser utan att överdriva ut som att jag samlat på mig kläder från att jag gick i mellanstadiet. Inte för att det är kläder ifrån 90-talet, det är mest mängden jag tänker på. Det är helt sanslöst, när har jag använt allting? Som det såg ut innan så hade jag kunnat simma i ett klädhav i min garderob. Som bollhavet på McDonalds. Frågan är väl bara om jag inte har nåt bättre för mig än att simma runt bland kläder...?

Nu ska jag ta och skrapa bort mitt nagellack, eller kanske ta lite aceton till hjälp för att påskynda processen. 
Förresten kan väl inga människor trivas med sitt yrke så mycket förrän det blir vår, som sotare?
Tänk vad skönt att få vara på folks tak i solskenet och lite sporadiskt hoppa ner i skorstenar om man känner för det. Bättra på solbrännan medans man står och rensar röret med en piprensare. Eller vad dom nu kan tänkas använda. Här följer en ungefärlig bild av hur jag skulle kunna se ut om jag vore sotare och hette Göran.



(personen på bilden har inget med blogginlägget att göra.)