I'm a rolling tree
... som Hanna först trodde att låten hette, fast den i själva verket heter Amarula tree. Hursomhelst, det är ungefär så jag känner mig. Som en flera ton tung ek som rullar ner för en förbannat brant backe. Vet inte riktigt hur man ska få bukt med den känslan?
Dagen har fortlöpt som alla andra dagar, med innehållsrika och mindre anmärkningsvärda händelser. Det som var minnesvärt var att jag och Martina åkte till Torsång för att äta Tacopaj. Hela min dag var totalt otursfylld och började med att när jag skulle in på macken för att köpa cigg så fastnade jag i ratten. Ja, i ratten. Satt fast i vad som kändes som en evighet. Skulle bara böja mig in i bilen för att ta ur bilnyckeln och då försökte jag smidigt ta en genväg med handen istället för att behöva sätta mig ner. Men som man alltid hört, så finns det inga genvägar, bara senvägar. Och jag måste säga att det kändes som en riktig senväg, när jag hann undra hur många som egentligen bevittnade mitt lilla missöde samtidigt som jag kämpade från att komma loss ur rattens käftar.
Nästa otursgrej som jag kan minnas (det hände såna små detaljer att jag förmodligen förträngt hälften) var att vi stannade vid järnvägsövergången på väg mot Torsång då bommen gick ner. Framför stog en liten blå bil sen var det någon bil bakom oss. Då fick jag för mig att jag inte kunde ha benen raka ner till pedalerna, så jag skulle ändra sätet under mina ben. Vet inte hur jag lyckades, men jag fick in handen genom ratten en andra gång och kom åt tutan. Bilisterna runtomkring måste trott att jag var en halvt neurotisk kvinna med en hel massa roadrage.
När vi kom fram, hade parkerat och var på väg in så mötte vi ett helt jävla fotbollslag med 6-7 åriga ungar, som alla hann in före. Vi fick dock beställa på en gång eftersom dom rusade in efter korv och makaroner i matsalen. Det bokstavligt talat kryllade av skrikande, halvstöddiga små barn och vi gick ut på altanen för att sätta oss. När vi väl satt oss tillrätta kände vi hur moder Jord tog ut sin vrede i vinden, och glas och servetter var på väg att flyga iväg. Där satt vi och höll krampaktigt i våra tillhörigheter medans håret blåste in i ögon, näsa och hals. Till slut så kände vi att vi inte pallade mer stormstyrka, så vi gick in för att försöka få en plats. Vi blev serverade pajerna och när jag tog mig en titt på min så var den lika svart som Stevie Wonders arsle, och jag blev såklart väldigt skeptisk. Jag tänkte dock mitt uppe i allt ropande, fnittrande, flaxande och den allmänt kaotiska tillvaron runtomkring, att det fick duga. För jag orkade verkligen inte göra något åt saken.
Så där satt vi, chockade, paralyserade och i ett komatillstånd, och försökte höra våra egna tankar. Eftersom det var omöjligt så satt vi därför där i tystnad och petade i oss maten. Efter en stund så upptäckte Martina att vid bordet mittemot, så satt det en unge med ögon stora som en höglandskossa och stirrade allt vad hon orkade. Vi satt och konfererade lite över vad det var som kunde vara så uppseendeväckande. Martina gav henne ett tillgjort ironiskt leende, men det hjälpte inte längre än ungefär 10 sekunder innan ungfan började glo igen. Så jag gav henne "vad-är-problemet"-blicken, men även det utan resultat. Till råga på allt så satt det tre britter bredvid och diskuterade gud vet vad, också övernaturligt högljutt. Dom stackarna försökte säkert bara överrösta dom ouppfostrade högljudda svenska fotbollsbarnen som lämnade makaronspår och saftmuggar efter sig på hela stället.
När vi väl fått i oss maten efter denna traumatiska upplevelse och efter att vi dragit på oss diverse spänningsvärk i nacke-axlar-rygg och i mitt fall även vader, så började förstås alla 60 ungar att glida ut därifrån. Så den ro man gärna hade velat ha medans man åt infann sig precis när man var färdig. Väldigt lyckat.
Efter en het och blåsig resa hem så skulle Martina in en sväng på nya Gina Tricot. Tänkte jag kunde följa med en sväng utan att göra något större väsen av mig, och utan att köpa någonting. Det slutade med att jag handlat diverse onödiga plagg som när jag kom hem i vilket fall var för små eller bara satt oerhört underligt.
Så jag sitter nu och njuter av att jag genomlidit ännu en smärtfull och otursfylld dag. Tur att ingen dag är den andra lik. Fast i mitt fall skulle det inte förvåna mig.
Adiós
Dagen har fortlöpt som alla andra dagar, med innehållsrika och mindre anmärkningsvärda händelser. Det som var minnesvärt var att jag och Martina åkte till Torsång för att äta Tacopaj. Hela min dag var totalt otursfylld och började med att när jag skulle in på macken för att köpa cigg så fastnade jag i ratten. Ja, i ratten. Satt fast i vad som kändes som en evighet. Skulle bara böja mig in i bilen för att ta ur bilnyckeln och då försökte jag smidigt ta en genväg med handen istället för att behöva sätta mig ner. Men som man alltid hört, så finns det inga genvägar, bara senvägar. Och jag måste säga att det kändes som en riktig senväg, när jag hann undra hur många som egentligen bevittnade mitt lilla missöde samtidigt som jag kämpade från att komma loss ur rattens käftar.
Nästa otursgrej som jag kan minnas (det hände såna små detaljer att jag förmodligen förträngt hälften) var att vi stannade vid järnvägsövergången på väg mot Torsång då bommen gick ner. Framför stog en liten blå bil sen var det någon bil bakom oss. Då fick jag för mig att jag inte kunde ha benen raka ner till pedalerna, så jag skulle ändra sätet under mina ben. Vet inte hur jag lyckades, men jag fick in handen genom ratten en andra gång och kom åt tutan. Bilisterna runtomkring måste trott att jag var en halvt neurotisk kvinna med en hel massa roadrage.
När vi kom fram, hade parkerat och var på väg in så mötte vi ett helt jävla fotbollslag med 6-7 åriga ungar, som alla hann in före. Vi fick dock beställa på en gång eftersom dom rusade in efter korv och makaroner i matsalen. Det bokstavligt talat kryllade av skrikande, halvstöddiga små barn och vi gick ut på altanen för att sätta oss. När vi väl satt oss tillrätta kände vi hur moder Jord tog ut sin vrede i vinden, och glas och servetter var på väg att flyga iväg. Där satt vi och höll krampaktigt i våra tillhörigheter medans håret blåste in i ögon, näsa och hals. Till slut så kände vi att vi inte pallade mer stormstyrka, så vi gick in för att försöka få en plats. Vi blev serverade pajerna och när jag tog mig en titt på min så var den lika svart som Stevie Wonders arsle, och jag blev såklart väldigt skeptisk. Jag tänkte dock mitt uppe i allt ropande, fnittrande, flaxande och den allmänt kaotiska tillvaron runtomkring, att det fick duga. För jag orkade verkligen inte göra något åt saken.
Så där satt vi, chockade, paralyserade och i ett komatillstånd, och försökte höra våra egna tankar. Eftersom det var omöjligt så satt vi därför där i tystnad och petade i oss maten. Efter en stund så upptäckte Martina att vid bordet mittemot, så satt det en unge med ögon stora som en höglandskossa och stirrade allt vad hon orkade. Vi satt och konfererade lite över vad det var som kunde vara så uppseendeväckande. Martina gav henne ett tillgjort ironiskt leende, men det hjälpte inte längre än ungefär 10 sekunder innan ungfan började glo igen. Så jag gav henne "vad-är-problemet"-blicken, men även det utan resultat. Till råga på allt så satt det tre britter bredvid och diskuterade gud vet vad, också övernaturligt högljutt. Dom stackarna försökte säkert bara överrösta dom ouppfostrade högljudda svenska fotbollsbarnen som lämnade makaronspår och saftmuggar efter sig på hela stället.
När vi väl fått i oss maten efter denna traumatiska upplevelse och efter att vi dragit på oss diverse spänningsvärk i nacke-axlar-rygg och i mitt fall även vader, så började förstås alla 60 ungar att glida ut därifrån. Så den ro man gärna hade velat ha medans man åt infann sig precis när man var färdig. Väldigt lyckat.
Efter en het och blåsig resa hem så skulle Martina in en sväng på nya Gina Tricot. Tänkte jag kunde följa med en sväng utan att göra något större väsen av mig, och utan att köpa någonting. Det slutade med att jag handlat diverse onödiga plagg som när jag kom hem i vilket fall var för små eller bara satt oerhört underligt.
Så jag sitter nu och njuter av att jag genomlidit ännu en smärtfull och otursfylld dag. Tur att ingen dag är den andra lik. Fast i mitt fall skulle det inte förvåna mig.
Adiós
Kommentarer
Trackback
