Ellie

När andra dyker i exotiska vattenmiljöer,

gör jag det helt kostnadsfritt hemma fast utan vatten och utrustning. För att sammanfatta helgen som var så har jag överlevt den sådär. Hade kunnat varit trevligare om jag exempelvis inte gjort ett störtdyk ner i kattlådan på fredag eftermiddag, man blev liksom lite otaggad på nåt vis. Jag höll på att frenetiskt leta efter ett par skor i hallgarderoben så jag slängde ut dammsugaren som stod ovanpå skokassen. Det slutade med inget mindre än att när jag skulle hetsa in på toaletten för att göra en sista kontroll av att hårstrå nummer 1046 låg som det skulle, snubblade över dammsugarslangen och flög in på toaletten och ner i lådan. Hela jag fick naturligtvis inte plats men det räckte och blev över att jag körde vänsterhanden på en nygjord dynghög. Det hela hade varit helt fulländat om jag lyckats dra på mig en spricka i armen eller något. Tror inte det hade känts helt okej att behöva dra historien på akutmottagningen om hur det gått till. Ingen hade säkert blivit särskilt förvånad över hur jag lyckats med det skulle jag tro.

Det får mig att tänka på andra olyckor min stackars kropp blivit utsatt för genom tiderna, som när jag släpades iväg efter våran förra hund Jacky för att han såg ett rådjur eller körde rakt in i en busshållplatsskylt när jag åkte moped. Detta inträffade efter att jag och min kära vän Sanna i högstadiet hade åkt moped till skolan ca 1,5 mil bort (vilket kallas 'doing it the farmer style'). Mamma var redan från början mycket skeptisk till att det hela skulle sluta med en tursam utgång och när jag var en kilometer hemifrån var jag så upprymd över att komma hem och kunna stoltsera med att det minsann inte alls hänt någon olycka.

Precis när jag satt och funderade som mest intensivt över detta på min blåa Guilera som jag och Noomi döpt till Shadow (bara för jag alltid åkte så fort att man kunna förväxla mig med en skugga), körde jag rakt fram istället för att svänga i kurvan. Jag hann uppfatta att jag var på väg in i en busshållplatsskylt men eftersom jag är lite långsam så bara rasslade det till och tog stopp. Där låg jag stel som en pinne och reflekterade över vad som nyss inträffat. Sanna hade åkt hem från skolan tidigare och kunde därför inte stötta mig genom detta trauma, men till slut så släpade jag mig väl upp och åkte hem med hjälmen på sned och ett hängande baklyse. Väl hemma var man inte lika taggad över att bevisa för mor att man hade rätt.

En annan gång följde jag med Sanna ut i skogen för att gå med hennes häst. Detta var under en period då jag klädde mig så estetiskt som det gick och bar jämt fjäderboa, kjol och nätstrumpbyxor. För er som kommer ihåg denna utstyrsel kan jag bara beklaga och råda om hypnos. Hursomhelst så knallade jag efter min väninna över ris och snår, då det av någon anledning tog stopp och jag inte kom längre. Utan att se efter vad som kan ha stannat mig så stog jag där och stuttade ett tag tills jag slängde en blick ner och fick se att jag hade en gren i smalbenet. Jag funderade ett tag och ropade på Sanna för att konstatera "du, jag tror jag sitter fast eller nåt? Har typ en gren i benet". Fick bryta av den och gå med andra delen kvar, hem till pappa som körde så han kunde fått åka spark resten av livet om han blivit stoppad av polisen.

Väl på lasarettet blev hela läkarteamet så fascinerade över min pinne. Dels för att dom nog undrade hur man överhuvudtaget lyckats, men även för att dom nog inte så ofta varit med om att folk kommit in med diverse träatteraljer i kroppen. Efter att dom ropat och larmat på varandra att komma och titta så drog dom ut pinnen som var omkring en halv decimeter, jag åkte hem och bestämde mig för att inte gå i skogen med kjol igen. Sen dess har det inte blivit några fler halvnakna hästpromenader vilket kanske är lika bra. Jag klarar mig bra med att snubbla på dammsugaren eller halka på stengolvet nere vid porten. Förmodligen kommer jag sluta mina dagar med lika mycket skruvar och muttrar inopererade som en hel verktygslåda, men då kan ju jag skryta med det istället för att tatuera mig.



Dunk

Dagens "jag-är-så-begåvad":

Skulle snabbtina ett paket bacon i micron, bara det var ju en helt fantastisk idé. Gjorde detta på full effekt i tio minuter medan jag tänkte vara produktiv med någonting annat och nu luktar det sprängt grishus i min lägenhet. Resultatet blev efter stekning som sex skivor skosula i storlek 36 med smak av salt suddgummi. Jag kommer utan tvekan bli världens bästa hemmafru, men som en säkerhetsåtgärd borde man ha en heltäckande hemförsäkring. Såvida man inte har något emot att eventuellt få bohagen nerbrunnen till grunden. I ett sånt läge önskar man nog att man hellre hade haft sina förkolnade tillhörigheter kvar i ursprungligt skick än att kila stadigt med mig.



Man måste ju liksom prova sig fram inom kokkonsten, fast det jag med säkerhet brukar kunna lyckas med är två rätter inom den rediga husmanskosten och det är revbensspjäll i ugnen med gräddsås samt dillkött. Jag skulle faktiskt kunna förlika mig med att bli kallad för fröken Storkok. Nu kanske jag ger en bild av att jag går runt hemma på mitt jordstampade golv iklädd en storrutig skjorta, spottar snus och rör i 30-literskittlar. Det är inte så jättelångt ifrån eftersom jag dessutom börjar bli tagen för att vara en karl på heltid, för idag fick jag kalsonger i brevinkastet. Det var en telefonförsäljare som ringde förra veckan och ställde massa ologiska frågor och som tack fick jag kalsonger. Jag kanske skulle påpekat att jag inte var en man utan att jag bara låter som Jussi Björling naturligt.

Tack vare skosulorna jag precis skulle förtära är det andra gången jag äter upp min tandställning. Fast den här gången gick det inte riktigt lika illa för nu hann jag inte svälja mer än ett fäste. Förra gången åt jag Daim och trodde att det var det som knastrade så hemskt mellan käkarna, men när jag var klar så såg jag att tråden bara hängde där helt livlös. Eftersom jag inte ville sluta mina dagar med att se ut att ha tänder som ett inavelsoffer så ringde jag genast min tandläkare som förklarade att han faktiskt var på semester och jag fick vänta till min ordinarie tid.

Det roliga är att min tandläkare verkligen är trött på mig. Jag vet inte hur många gånger han har sagt saker i stil med "ja, det är inget du behöver oroa dig för", "mmm, det ska jag åtgärda men jag har inte hunnit dit än", "det ska vara så". Eller så måste han låtsas att han ska ha nånting att göra vid skrivbordet och för ett ögonblick rulla iväg och ge ifrån sig en trängd utandning. Förra veckan ringde jag för att glatt prata in ett meddelande på hans telefonsvarare (han lät väl den gå igång med flit när han såg mitt nummer för det kan han nog utantill vid det här laget). Jämt när jag ska ringa eller prata med folk jag inte känner brukar jag få sån bred dialekt att jag låter som en klämkäck Gunnel, 82 som fortfarande tror att Loket är programledare för Bingolotto. Det måste vara en slags försvarsmekanism för nog skrämmer man många med dalmål.

"Nämen HEJ på lä Lars! Dä Ellänår Wässstberg. Duuu, ja tänkte höra utifall om du hanån lucka framövä, fö nu ha gummisnoddana blivi så gula att dä se ut som ja int ha borsta tänderna på fle veckär. Du kan väl hör av dä!"

Jag kan förstå om han kastade sig på telefonen för att radera meddelandet direkt han hörde vem det var, för han har inte ringt upp än. Han har faktiskt sagt till mig att jag skulle höra av mig om mina genomskinliga gummisnoddar antog någon störande färg så skulle jag få nya. Men det sa han nog bara för att jag skulle vara tyst under tiden jag låg i stolen. Men nu har jag faktiskt två anledningar att höra av mig för jag börjar få en glugg jag aldrig haft i nedre käken så jag liknar mer och mer en uppochnervänd Caroline af Ugglas vilket är enormt oroväckande. Och nu när hela tandställningen har brakat åt helvete för andra gången måste han verkligen tro att jag är glad i mat. Vilket i och för sig inte vore att ljuga, men som jag brukar säga så drar en lastbil mer än en Fiat.



Pionnng

Läge: utplanat

Nu har jag kommit hem från gymmet med Martina och är färdigsvettad för detta dygn, tacka gudarna för det (man skulle nästan kunna tro att jag gått och blivit religiös på äldre dar) för det var nästan så att jag behövde en gondol för att komma ut från träningslokalen och till omklädningsrummet. Jag är utan tvekan fräschast av alla, oavsett vem man jämför med.




Idag har även varit med om månadens mest IQ-befriade konversation tack vare undertecknad. Min kära väninna tränade ryggen när jag stog bredvid (det var dock inte det som gjorde mig svettig) började reflektera över vad diverse muskelgrupper hette, vilket ledde mig in på ytterligare funderingar.

Ellie: "Vad heter dom här grejerna? Vingarna som man har?

Martina: - Skulderblad.

Ellie: "Jaha..." (Man lär så länge man lever)

Martina: - Man skulle nog kunna flyga om man hade vingar på dom.

Ellie: "Aaa.. djur som kan flyga har väl vingar istället för armar?

Martina: - Ja.

Ellie: "För fåglar har ju liksom inga armar".

Martina: - Nej, dom har ju inte det.

Ellie: "Nääe..."

Ibland stannar tankeverksamheten av helt och hållet på mig, kanske för att det är så låga varvtal i vanliga fall att det liksom blir motorstopp som i en tvåtaktsmotor på en eka. Såhär i efterhand har jag mina aningar om att jag nog skulle bli ganska förvånad om jag såg en duva på stan som förutom vingar hade armar, och jag borde ju egentligen utan betänketid veta att några såna djur inte existerar. Att leva med mig själv är lika överraskande varje dag, undrar vad jag kommer få lov att tänka extra länge på imorgon. Kanske om ugglor har klövar eller kycklingar svansar. Det är ju trots allt så mycket som skulle kunna vara, att man ibland kan bli lätt till måttligt förvirrad. I alla fall om man heter Ellinor och är född kl. 18.10 den 4:e december 1986.



Dagens ros till Martina för att du alltid lär mig nya saker, idag
handlade det om inget mindre än att vingarna heter skulderblad

Hmmm

Goddag

Här sitter jag och är tacksam för att jag har fungerande kroppsfunktioner. Tidigt imorse efter att jag varit uppe och tömt vätsketanken var jag så trött att jag så snabbt som möjligt ville komma tillbaka till sängen igen. Detta gjorde att jag i princip tog sats redan utanför toalettdörren och sprang för att göra ett vackert avstamp när allting började gå i slow motion och jag hörde Ballade pour Adeline klinga. Jag gjorde en trippel sartomortal fast utan skridskor och händelseförloppet slutade med att jag dunkade huvudet i betongväggen. För några sekunder tänkte jag på vad mina kära vänner skulle få stå ut med om jag, förutom att bara vara jag, till råga på allt blev invalid. Liggandes som ett chockskadat paket började jag efter en stund känna efter och jag hade visst känseln kvar överallt. Det var helt enkelt inte min tur, så jag tackade min lyckliga stjärna, Gud Fader vår, Allah och resten av gänget och somnade om.

När jag vaknade var det dags för den sedvanliga morgonpromenaden med gråbocken då jag vid skogspartiet på raksträckan mot Främby gick förbi en halvlönnig tant med en vit terrier. Precis när omkörningen skedde, såg jag att hennes hund skulle till att göra nummer två och jag kunde som hundägare inte låta bli att undra om hon tänkte plocka upp det eftersom det var skog i en kilometer framåt. För min del så bryr jag mig inte sådär väldigt nämnvärt om man så kan bygga sandslott med hundbajs som ligger efter vägarna, det är bara nåt nytt påhitt att plocka upp det som att det vore det pinsammaste man kan vara med om. Om man sätter det i perspektiv till andra saker så kan det väl ändå inte vara det värsta man kan skåda i livet, men det tyckte tydligen en man jag mötte förut.

Detta spännande möte fick jag uppleva en gång när jag gick ner till Tisken och jag märkte att började krasa i gruset i högt tempo efter mig. Med fladdrande kavajbyxor och gungande slips började han springa efter mig för att med en basstämma likt en gammelvärldens patron dela med sig av sina åsikter om det som nyss skett. Rico hade nämligen lagt en kabel och jag hade ingen påse. Hade ju inte precis tänkt sätta mig i lotusställning och vänta tills någon kom förbi med en så jag kunde åtgärda det, därför föll det sig ganska naturligt att gå vidare.

"HÖRRUDURU!"

- Ja?

"Det där var det VÄRSTA jag sett!"

- Vadå? (förstog ärligt talat inte vad jag gjort som kunnat frambringa såna eldiga känslor)

"Att du lät hunden skita alldeles bredvid papperskorgen!" (Vart skulle han gjort det någonstans som passat bättre? Vid det här laget tyckte jag att det var lite underhållande så jag var nära att börja skratta och fråga om han skojade. Det är sånt man tror händer för att sedan få veta att allt var ett skämt och att man blivit filmad)

- Jaha.. okej?

"Ja, VAD ÄR DET FÖR JÄVLA STIL!"

"Men jag hade ju ingen påse och har inte hunnit köpa några, vad tycker du att jag skulle gjort? Plockat upp det med händerna?"

"Nej men är inte det jävligt dålig planering?!"

"Är det ditt problem? Sköt ditt du gubbjävel". (Här vände han på klacken för att raskt gå därifrån och likt en hormonstinn tonåring blåsa upp sig och skrika över axeln för att få sista ordet)

"Du är ju för fan helt jävla blåst i huvudet!"

Ja, det var jättehemskt att jag inte istället tänkte på att plocka löv som jag med hjälp av en pinne kunde fösa upp skiten på och balansera det till papperskorgen. Det var även jättehemskt att jag kallade herr Patron för gubbjävel men när man börjar ifrågasätta varför jag inte planerade och besökte affären den morgonen innan jag gick ut med hunden känns det lite underligt. Och om det mest förkastliga han sett i hela sitt 60-åriga liv var en hundskit vid vägkanten så kan man ju bara gratulera, det är inte alla som får leva ett sånt vackert liv. Synd att jag inte hann springa efter och kranskulla honom.

                                DOM: skyldig

                             Dadadadadaaa

Knak

Då har jag precis blivit välkomnad ombord på tåg 7577 till Falun. Har varit lika nära att avlida av konversationerna omkring mig nu på väg hem som jag var när jag åkte. Den här gången omringades jag av affärsmän från någonstans i Dalarna som på knagglig engelska försökte förklara diverse affärsangelägenheter för sina klienter i telefon.  Såna av den äldre kalibern som tycker att dom är riktigt häftiga för att dom pratar i en portabel mobil utan sladd och på engelska dessutom. En berättade att "diss iss aa värry intresstting bissniss får as änd vi ar reddy to åffer a match hajjer prajs!". Ett tag kände jag för att kasta mig från sätet, rycka tag i slipsen och stoppa in den i munnen på honom. Men det gjorde jag givetvis inte, det hade nog gett ett lite märkligt intryck.



Om jag kände mig mör efter helgens bravader är det ingenting mot vad jag gör nu. Känns som att jag skulle åkt några varv tvättmaskin och sedan blivit centrifugerad ett halvt dygn, därför kommer det förmodligen bli ganska skönt att komma hem trots allt. Kattungarna har säkert hunnit växa och bli lika stora som två leoparder så det blir väl att försöka expandera och hitta ett gediget litet ruckel i min prisklass någonstans ute på landsbygden. Kanske några hästar, får och getter på det så är man en fullfjädrad farmerska. Fast det har jag nog inte tid med om jag ska bli hjärnkirurg. Inte jurist, börsmäklare alternativt bankchef för den delen heller, något som jag i och för sig inte planerat. Vilken tur att jag inte bestämt mig än för då skulle jag nästan känna mig lite stressad. En känsla som jag visserligen inte är särskilt bekant med eftersom jag är så sävlig. Det är faktiskt ganska skönt att vara riktigt, riktigt långsam, sådär så det ekar i huvudet och varje dag är som en semester.



Deeeeo

Good afternoon

Det är en sak som jag finner ytterst fascinerande, och det är att trots att jag inte drack en droppe alkohol igår så är jag mer bakfull idag än dygnet före. Jag vet inte hur det kan komma sig men Angelica och Helena börjar säkert bli van vid att deras gäst smälter in i möblemanget eftersom jag omedvetet verkar kamouflera mig med hjälp av soffkuddar. Trots att det är här jag spenderat min största tid i Östersund så har det varit en givande visit med mycket trevligt sällskap och många skratt.

I och med det så har jag väl ändå fått träningen jag behöver så då är det kanske inte helt nödvändigt med ångest för den löpande betalningen för gymkortet jag inte tagit i på nån månad. Det värsta är att dom i receptionen förstår vad man hållt på med när man lyst med sin frånvaro. "Jasså du har varit stillasittande du, det ser ju jag det. Undrar hur många pizzor det gömmer sig i den där kroppshyddan". Ser fröken Jag-äter-ett-salladsblad-till-middag-och-två-ärtor-till-kvällsmat att undra över det så tänker jag i ärlighetens namn glatt berätta att det är lika många som jag har tår på fötterna multiplicerat med 12.  Men det är ju bara tur att jag hunnit lägga på mig igen inför vintern för annars skulle ju jag gå av på mitten om det kom en nordanvind. Hade jag fortsatt tränat som jag gjorde hade jag nog varit så smal att det räckt med en liten vindpust så hade det varit klart. Det känns åtminstone fantastiskt mycket bättre för det Westbergska samvetet att skylla på det, något som kan komma till pass då pizzaleveransen snart plingar på dörren.

          

                                           
                                         Tack kära vänliga själar
                                           för att ni stått ut med
                                       denna hjälplösa soffpotatis

                                                      Glufs

Tjo vad det var livat i holken i fredags

Här sitter jag och flåsar mina sista alkoholångor från gårdagen, mör som gelén i en picnicbog-skinka men ack så orörlig som om man vore stelopererad med både skruvar och muttrar. Igår var jag i vittnens närvaro aktiv och medverkande på Angelicas 25-års fest där det bjöds på dunder och snus och lurviga luder (Observera gärna eller inte alls skämtet, vissa av er kanske vet varifrån raderna kommer). Jag hade lika gärna kunnat tillverka en ställning med en tratt bredvid munnen som man hade kunnat hällt i litervis åt gången, för ungefär så mycket känns det idag som att jag drack igår.



Det blir så oerhört spännande när man tappar räkningen på hur mycket man egentligen sugit i sig. Men eftersom jag sett bildbevis på att jag dansade bugg inpå småtimmarna har jag en liten uppfattning om hur många centiliter det kan tänkas röra sig om. Speciellt när man kan gå över lik och i princip skapa kravaller för att man inte vet hur fort man ska komma upp ur soffan och dansa när Vikingarna eller något liknande börjar ljuda ur musikanläggningen. 2-0 till Westberg. Jag måste verkligen gjort ett gediget första intryck på min kära väninnas bekantskapskrets, speciellt i kombination med att jag efter lite alkohol får en dialekt likt en Fångarna på fortet-exhalterad Gunde Svan. På den här bilden kan man skönja att det har börjat rycka lite i dansnerverna i högerlåret.





Jag tycker det verkar som att ju äldre man blir, desto mer ska man fira att man blir gammal men samtidigt på födelsedagsfesten supa så man glömmer att man ökat i ålder. I praktiken borde det betyda att när man fyller 90 så genomgår man den tyngsta och mest högljudda fyllan man någonsin varit med om, om man utgår från att kalasen eskalerar i takt med stigande ålder och medföljande ångest. Då kan man tänka sig att droppställningar faller, dosetter flyger och rullatorer välts. Det är nästan så att man ser fram emot att bli en sisådär 67 år äldre för det kommer nog bli en trevlig tillställning.


                                  Grattis Karlsson

                                      Psssscht

Nej,

jag har dessvärre inte lämnat in riktigt än. Jag är bara för tillfället ute på resande fot och är i skrivande stund omringad av norrlänningar som diskuterar Volvo 240 och Stockholmskärringar som överröstar varandra om hur bra och absolut nödvändigt det är att ha en assistent som kan åka 5 mil för att man glömt bilnycklarna i en annan väska. Det enda jag kan säga är att jag har tur som har mina kära personliga assistenter Paulsson & Thunlind som hjälper mig att byta skor innan jag gör mina inbillade Alice Timander-entreér på krogen, ser till att jag inte glömmer mina tillhörigheter på biltaket innan avfärd och upplyser mig när jag har ketchup, mjölk eller spår av annan oidentifierbar föda i mungiporna.

Före denna resa som går upp (eller ner? Jag borde få en utmärkelse för mitt lokalsinne) till Östersund befann jag mig återigen till havs på en Ålandsfärja till Helsingfors. Det var lite av en skräckupplevelse på många sätt som fick en att helst vilja krypa ner i en skokartong och bli ivägfraktad med helikopter. Men mer om detta fantastiska och spännande äventyr en annan gång. Just nu sitter jag och lyssnar på Stockholmstanterna som piper i vild förtvivlan till personen på andra sidan luren att mottagningen hela tiden bryts och att dom inte kan höra riktigt bra. Tänk vad förfärligt, jag kommer ihåg på min tid när man var tvungen att spänna tråden mellan vita-bönorburkarna för att få bra mottagning. Bortskämda gamla rikemans-mumier från Östermalm. Man får hoppas att dom inte går vilse i nån myrmark i sina högklackade Pradaskor och fastnar i ett kärr, det skulle ju vara förfärligt för dit skulle nog inte assistenterna hitta.

Växeln hallå hallå