Ellie

Goddag

Här sitter jag och är tacksam för att jag har fungerande kroppsfunktioner. Tidigt imorse efter att jag varit uppe och tömt vätsketanken var jag så trött att jag så snabbt som möjligt ville komma tillbaka till sängen igen. Detta gjorde att jag i princip tog sats redan utanför toalettdörren och sprang för att göra ett vackert avstamp när allting började gå i slow motion och jag hörde Ballade pour Adeline klinga. Jag gjorde en trippel sartomortal fast utan skridskor och händelseförloppet slutade med att jag dunkade huvudet i betongväggen. För några sekunder tänkte jag på vad mina kära vänner skulle få stå ut med om jag, förutom att bara vara jag, till råga på allt blev invalid. Liggandes som ett chockskadat paket började jag efter en stund känna efter och jag hade visst känseln kvar överallt. Det var helt enkelt inte min tur, så jag tackade min lyckliga stjärna, Gud Fader vår, Allah och resten av gänget och somnade om.

När jag vaknade var det dags för den sedvanliga morgonpromenaden med gråbocken då jag vid skogspartiet på raksträckan mot Främby gick förbi en halvlönnig tant med en vit terrier. Precis när omkörningen skedde, såg jag att hennes hund skulle till att göra nummer två och jag kunde som hundägare inte låta bli att undra om hon tänkte plocka upp det eftersom det var skog i en kilometer framåt. För min del så bryr jag mig inte sådär väldigt nämnvärt om man så kan bygga sandslott med hundbajs som ligger efter vägarna, det är bara nåt nytt påhitt att plocka upp det som att det vore det pinsammaste man kan vara med om. Om man sätter det i perspektiv till andra saker så kan det väl ändå inte vara det värsta man kan skåda i livet, men det tyckte tydligen en man jag mötte förut.

Detta spännande möte fick jag uppleva en gång när jag gick ner till Tisken och jag märkte att började krasa i gruset i högt tempo efter mig. Med fladdrande kavajbyxor och gungande slips började han springa efter mig för att med en basstämma likt en gammelvärldens patron dela med sig av sina åsikter om det som nyss skett. Rico hade nämligen lagt en kabel och jag hade ingen påse. Hade ju inte precis tänkt sätta mig i lotusställning och vänta tills någon kom förbi med en så jag kunde åtgärda det, därför föll det sig ganska naturligt att gå vidare.

"HÖRRUDURU!"

- Ja?

"Det där var det VÄRSTA jag sett!"

- Vadå? (förstog ärligt talat inte vad jag gjort som kunnat frambringa såna eldiga känslor)

"Att du lät hunden skita alldeles bredvid papperskorgen!" (Vart skulle han gjort det någonstans som passat bättre? Vid det här laget tyckte jag att det var lite underhållande så jag var nära att börja skratta och fråga om han skojade. Det är sånt man tror händer för att sedan få veta att allt var ett skämt och att man blivit filmad)

- Jaha.. okej?

"Ja, VAD ÄR DET FÖR JÄVLA STIL!"

"Men jag hade ju ingen påse och har inte hunnit köpa några, vad tycker du att jag skulle gjort? Plockat upp det med händerna?"

"Nej men är inte det jävligt dålig planering?!"

"Är det ditt problem? Sköt ditt du gubbjävel". (Här vände han på klacken för att raskt gå därifrån och likt en hormonstinn tonåring blåsa upp sig och skrika över axeln för att få sista ordet)

"Du är ju för fan helt jävla blåst i huvudet!"

Ja, det var jättehemskt att jag inte istället tänkte på att plocka löv som jag med hjälp av en pinne kunde fösa upp skiten på och balansera det till papperskorgen. Det var även jättehemskt att jag kallade herr Patron för gubbjävel men när man börjar ifrågasätta varför jag inte planerade och besökte affären den morgonen innan jag gick ut med hunden känns det lite underligt. Och om det mest förkastliga han sett i hela sitt 60-åriga liv var en hundskit vid vägkanten så kan man ju bara gratulera, det är inte alla som får leva ett sånt vackert liv. Synd att jag inte hann springa efter och kranskulla honom.

                                DOM: skyldig

                             Dadadadadaaa