Ellie

Dagens "jag-är-så-begåvad":

Skulle snabbtina ett paket bacon i micron, bara det var ju en helt fantastisk idé. Gjorde detta på full effekt i tio minuter medan jag tänkte vara produktiv med någonting annat och nu luktar det sprängt grishus i min lägenhet. Resultatet blev efter stekning som sex skivor skosula i storlek 36 med smak av salt suddgummi. Jag kommer utan tvekan bli världens bästa hemmafru, men som en säkerhetsåtgärd borde man ha en heltäckande hemförsäkring. Såvida man inte har något emot att eventuellt få bohagen nerbrunnen till grunden. I ett sånt läge önskar man nog att man hellre hade haft sina förkolnade tillhörigheter kvar i ursprungligt skick än att kila stadigt med mig.



Man måste ju liksom prova sig fram inom kokkonsten, fast det jag med säkerhet brukar kunna lyckas med är två rätter inom den rediga husmanskosten och det är revbensspjäll i ugnen med gräddsås samt dillkött. Jag skulle faktiskt kunna förlika mig med att bli kallad för fröken Storkok. Nu kanske jag ger en bild av att jag går runt hemma på mitt jordstampade golv iklädd en storrutig skjorta, spottar snus och rör i 30-literskittlar. Det är inte så jättelångt ifrån eftersom jag dessutom börjar bli tagen för att vara en karl på heltid, för idag fick jag kalsonger i brevinkastet. Det var en telefonförsäljare som ringde förra veckan och ställde massa ologiska frågor och som tack fick jag kalsonger. Jag kanske skulle påpekat att jag inte var en man utan att jag bara låter som Jussi Björling naturligt.

Tack vare skosulorna jag precis skulle förtära är det andra gången jag äter upp min tandställning. Fast den här gången gick det inte riktigt lika illa för nu hann jag inte svälja mer än ett fäste. Förra gången åt jag Daim och trodde att det var det som knastrade så hemskt mellan käkarna, men när jag var klar så såg jag att tråden bara hängde där helt livlös. Eftersom jag inte ville sluta mina dagar med att se ut att ha tänder som ett inavelsoffer så ringde jag genast min tandläkare som förklarade att han faktiskt var på semester och jag fick vänta till min ordinarie tid.

Det roliga är att min tandläkare verkligen är trött på mig. Jag vet inte hur många gånger han har sagt saker i stil med "ja, det är inget du behöver oroa dig för", "mmm, det ska jag åtgärda men jag har inte hunnit dit än", "det ska vara så". Eller så måste han låtsas att han ska ha nånting att göra vid skrivbordet och för ett ögonblick rulla iväg och ge ifrån sig en trängd utandning. Förra veckan ringde jag för att glatt prata in ett meddelande på hans telefonsvarare (han lät väl den gå igång med flit när han såg mitt nummer för det kan han nog utantill vid det här laget). Jämt när jag ska ringa eller prata med folk jag inte känner brukar jag få sån bred dialekt att jag låter som en klämkäck Gunnel, 82 som fortfarande tror att Loket är programledare för Bingolotto. Det måste vara en slags försvarsmekanism för nog skrämmer man många med dalmål.

"Nämen HEJ på lä Lars! Dä Ellänår Wässstberg. Duuu, ja tänkte höra utifall om du hanån lucka framövä, fö nu ha gummisnoddana blivi så gula att dä se ut som ja int ha borsta tänderna på fle veckär. Du kan väl hör av dä!"

Jag kan förstå om han kastade sig på telefonen för att radera meddelandet direkt han hörde vem det var, för han har inte ringt upp än. Han har faktiskt sagt till mig att jag skulle höra av mig om mina genomskinliga gummisnoddar antog någon störande färg så skulle jag få nya. Men det sa han nog bara för att jag skulle vara tyst under tiden jag låg i stolen. Men nu har jag faktiskt två anledningar att höra av mig för jag börjar få en glugg jag aldrig haft i nedre käken så jag liknar mer och mer en uppochnervänd Caroline af Ugglas vilket är enormt oroväckande. Och nu när hela tandställningen har brakat åt helvete för andra gången måste han verkligen tro att jag är glad i mat. Vilket i och för sig inte vore att ljuga, men som jag brukar säga så drar en lastbil mer än en Fiat.



Pionnng