Ellie

Nej,

jag har dessvärre inte lämnat in riktigt än. Jag är bara för tillfället ute på resande fot och är i skrivande stund omringad av norrlänningar som diskuterar Volvo 240 och Stockholmskärringar som överröstar varandra om hur bra och absolut nödvändigt det är att ha en assistent som kan åka 5 mil för att man glömt bilnycklarna i en annan väska. Det enda jag kan säga är att jag har tur som har mina kära personliga assistenter Paulsson & Thunlind som hjälper mig att byta skor innan jag gör mina inbillade Alice Timander-entreér på krogen, ser till att jag inte glömmer mina tillhörigheter på biltaket innan avfärd och upplyser mig när jag har ketchup, mjölk eller spår av annan oidentifierbar föda i mungiporna.

Före denna resa som går upp (eller ner? Jag borde få en utmärkelse för mitt lokalsinne) till Östersund befann jag mig återigen till havs på en Ålandsfärja till Helsingfors. Det var lite av en skräckupplevelse på många sätt som fick en att helst vilja krypa ner i en skokartong och bli ivägfraktad med helikopter. Men mer om detta fantastiska och spännande äventyr en annan gång. Just nu sitter jag och lyssnar på Stockholmstanterna som piper i vild förtvivlan till personen på andra sidan luren att mottagningen hela tiden bryts och att dom inte kan höra riktigt bra. Tänk vad förfärligt, jag kommer ihåg på min tid när man var tvungen att spänna tråden mellan vita-bönorburkarna för att få bra mottagning. Bortskämda gamla rikemans-mumier från Östermalm. Man får hoppas att dom inte går vilse i nån myrmark i sina högklackade Pradaskor och fastnar i ett kärr, det skulle ju vara förfärligt för dit skulle nog inte assistenterna hitta.

Växeln hallå hallå