Ellie

Knak

Då har jag precis blivit välkomnad ombord på tåg 7577 till Falun. Har varit lika nära att avlida av konversationerna omkring mig nu på väg hem som jag var när jag åkte. Den här gången omringades jag av affärsmän från någonstans i Dalarna som på knagglig engelska försökte förklara diverse affärsangelägenheter för sina klienter i telefon.  Såna av den äldre kalibern som tycker att dom är riktigt häftiga för att dom pratar i en portabel mobil utan sladd och på engelska dessutom. En berättade att "diss iss aa värry intresstting bissniss får as änd vi ar reddy to åffer a match hajjer prajs!". Ett tag kände jag för att kasta mig från sätet, rycka tag i slipsen och stoppa in den i munnen på honom. Men det gjorde jag givetvis inte, det hade nog gett ett lite märkligt intryck.



Om jag kände mig mör efter helgens bravader är det ingenting mot vad jag gör nu. Känns som att jag skulle åkt några varv tvättmaskin och sedan blivit centrifugerad ett halvt dygn, därför kommer det förmodligen bli ganska skönt att komma hem trots allt. Kattungarna har säkert hunnit växa och bli lika stora som två leoparder så det blir väl att försöka expandera och hitta ett gediget litet ruckel i min prisklass någonstans ute på landsbygden. Kanske några hästar, får och getter på det så är man en fullfjädrad farmerska. Fast det har jag nog inte tid med om jag ska bli hjärnkirurg. Inte jurist, börsmäklare alternativt bankchef för den delen heller, något som jag i och för sig inte planerat. Vilken tur att jag inte bestämt mig än för då skulle jag nästan känna mig lite stressad. En känsla som jag visserligen inte är särskilt bekant med eftersom jag är så sävlig. Det är faktiskt ganska skönt att vara riktigt, riktigt långsam, sådär så det ekar i huvudet och varje dag är som en semester.



Deeeeo