Att undervärdera vikten av att vara privatspanare & att undvika invalidisering
Hejgoddag
Det är lika bra att jag önskar alla läsare ett Gott nytt år medans tider är, för nu har invandrarbarnen kommit på att man kan skjuta smällare i trapphuset istället för direkt utanför porten. Med min tur kommer det med största sannolikhet sluta med att jag blir blind, döv eller börjar brinna och eftersom jag är lite seg och inlärningsförmågan inte är på topp så kan det ta ett tag innan jag kan börja kommunicera med teckenspråk.
Det är ju sällan som någon förstår vad jag försöker säga i vilket fall som helst, antingen för att jag skrattar så det bara joddlar eller för att man pratar på för bred dialekt. Om man skulle tappa synen skulle man äntligen få köra upp ett par solglasögon på näsryggen och bara le tills käkarna går ur led och se dum ut. För det gör ju faktiskt Stevie Wonder och jag vet inte om ingen undgått att undra om han har alla koppar i skåpet.
Alternativet att komma utanför dörren och ner på gården utan att dra på sig diverse åkommor vore ju att ta en massa plastkassar och spänna upp dessa över diskstället i rostfritt stål, så har man gjort en hangglider. Risken att sväva iväg med en vindpust så man inte hittar hem igen när man är en kvinna som äter räkmackor med majonnäs till frukost är inget man behöver oroa sig för. Man ger ju skugga på sommaren och värme på vintern åtminstone.
Däremot har jag börjat se livet gå i slowmotion när turken i porten bredvid kommer i 70 knyck med sin permobil med sin fru i knät. Det bara fladdrar till så har dom passerat. Men jag skulle tippa på att dom vid dessa tillfällen har läst ett annonsblad med nedsatta priser från Lidl, dom brukar kunna hänga där. Känns bra att man har koll på alla som rör sig, kanske att man skulle kunna börja arbeta undercover för CIA eller något. Även detta en pensionärsvarning för att man börjat komma upp i ålder.
Det märks att man börjar bli äldre när man inte har någonting bestämt att göra på nyårsafton. Jag minns när jag var yngre, då hände det alltid något denna kväll och man började planera redan på midsommar. En gång skulle jag och mina nya gymnasiekompisar fira med att ha middag och dricka vin. Själv ringde man in det nya året med att ligga och spy i golvbrunnen en trappa upp och undra vart partyhatten tagit vägen.
Det är väl så att vad som inte dödar det härdar och nog kan min lever filtrera bättre nu än då för partyhatten har jag hållit reda på sen dess. Däremot får jag lov att återkommande under en lördagkväll peka Paulsson på bröstkorgen och be att få låna tändare, när jag i själva verket stoppat på mig den i BH:n. Får hoppas att det nya året ger mig ett nytt minne för min hårddisk behöver en grundlig defragmentering.
Poff
Det är lika bra att jag önskar alla läsare ett Gott nytt år medans tider är, för nu har invandrarbarnen kommit på att man kan skjuta smällare i trapphuset istället för direkt utanför porten. Med min tur kommer det med största sannolikhet sluta med att jag blir blind, döv eller börjar brinna och eftersom jag är lite seg och inlärningsförmågan inte är på topp så kan det ta ett tag innan jag kan börja kommunicera med teckenspråk.
Det är ju sällan som någon förstår vad jag försöker säga i vilket fall som helst, antingen för att jag skrattar så det bara joddlar eller för att man pratar på för bred dialekt. Om man skulle tappa synen skulle man äntligen få köra upp ett par solglasögon på näsryggen och bara le tills käkarna går ur led och se dum ut. För det gör ju faktiskt Stevie Wonder och jag vet inte om ingen undgått att undra om han har alla koppar i skåpet.
Alternativet att komma utanför dörren och ner på gården utan att dra på sig diverse åkommor vore ju att ta en massa plastkassar och spänna upp dessa över diskstället i rostfritt stål, så har man gjort en hangglider. Risken att sväva iväg med en vindpust så man inte hittar hem igen när man är en kvinna som äter räkmackor med majonnäs till frukost är inget man behöver oroa sig för. Man ger ju skugga på sommaren och värme på vintern åtminstone.
Däremot har jag börjat se livet gå i slowmotion när turken i porten bredvid kommer i 70 knyck med sin permobil med sin fru i knät. Det bara fladdrar till så har dom passerat. Men jag skulle tippa på att dom vid dessa tillfällen har läst ett annonsblad med nedsatta priser från Lidl, dom brukar kunna hänga där. Känns bra att man har koll på alla som rör sig, kanske att man skulle kunna börja arbeta undercover för CIA eller något. Även detta en pensionärsvarning för att man börjat komma upp i ålder.
Det märks att man börjar bli äldre när man inte har någonting bestämt att göra på nyårsafton. Jag minns när jag var yngre, då hände det alltid något denna kväll och man började planera redan på midsommar. En gång skulle jag och mina nya gymnasiekompisar fira med att ha middag och dricka vin. Själv ringde man in det nya året med att ligga och spy i golvbrunnen en trappa upp och undra vart partyhatten tagit vägen.
Det är väl så att vad som inte dödar det härdar och nog kan min lever filtrera bättre nu än då för partyhatten har jag hållit reda på sen dess. Däremot får jag lov att återkommande under en lördagkväll peka Paulsson på bröstkorgen och be att få låna tändare, när jag i själva verket stoppat på mig den i BH:n. Får hoppas att det nya året ger mig ett nytt minne för min hårddisk behöver en grundlig defragmentering.
Poff
Musikaliska minoriteter, enmansorkestrar & tondöva melodier
Gokväll Sverige
Då var det söndag igen och dags att hålla vit flagg. Helgen bar i sitt sköte med sig bland annat Minttushottning och en upptäckt av att det är en himla fin akustik i trapphuset. Detta blev grannarna varse om igår då vi tog ton men till våran stora förskräckelse var det aldrig någon som öppnade dörren och applåderade. Dom ska väl vara tacksamma för att man inte fått för sig att börja spela trumpet. Vissa kanske dock tyckte det var värre i somras då jag tog mig en stänkare, slog upp fönstret och spelade dragspel för två pensionärer som satt ute på balkongen (och resten av huset). Såhär i efterhand undrar man om dom inte klappade händerna för att jag skulle sluta någon gång.
Folk reagerar alltid oerhört chockat om det i något sammanhang nämns att jag brukar riva av någon låt med bälgen och det är nästan så man blir lite rädd själv. Det kommer sluta med att jag när jag fyller 70 får sätta in en kontaktannons i varenda tidning så man åtminstone kan få någon att brevväxla med. Det gör i och för sig inte så mycket för jag tänker att det enda en karl skulle kunna göra för nytta vore att sanda framför rullatorn.
Man har fått höra att man inte ser ut som en sån som spelar denna typ av instrument så därför kanske jag ska börja gå runt i kläder som kan matcha. En fleecejacka i bjärta färger och hängselbyxor borde ju kunna fungera. Förutom detta så hade jag i min ungdoms glada dagar även intensiva period med både piano och ståbas. Kanske att man ska ta vara på musikaliteten och rigga upp på torget med en ställning på huvudet så man dessutom kunde spela munspel samtidigt. Det är tur att man är så begåvad, det måste jag fått efter far min som brukar grilla korv på grenröret i bilen.
Då vill jag avslutningsvis tacka alla nya bekanta för en trevlig tid och jag ber om ursäkt för eventuella obekväma känslor detta chockbesked kan ha förorsakat. Vännerna jag redan har vet inte bättre men det är just det jag älskar dom för. Hade dom haft bättre förstånd skulle dom nog sprungit fortast möjligt så det är bra att vi är som en grupp IQ-befriade förvirrade fiskmåsar med kommunikationsproblem.
Ellie: - Jag är helt säker på att om man tappar socker på en varm platta så blir det sockervadd.
Hanna: - Fantastiskt!
Ellie: - Vadå ta en taxi?
Hopp om livet
Barambaram
Då var det söndag igen och dags att hålla vit flagg. Helgen bar i sitt sköte med sig bland annat Minttushottning och en upptäckt av att det är en himla fin akustik i trapphuset. Detta blev grannarna varse om igår då vi tog ton men till våran stora förskräckelse var det aldrig någon som öppnade dörren och applåderade. Dom ska väl vara tacksamma för att man inte fått för sig att börja spela trumpet. Vissa kanske dock tyckte det var värre i somras då jag tog mig en stänkare, slog upp fönstret och spelade dragspel för två pensionärer som satt ute på balkongen (och resten av huset). Såhär i efterhand undrar man om dom inte klappade händerna för att jag skulle sluta någon gång.
Folk reagerar alltid oerhört chockat om det i något sammanhang nämns att jag brukar riva av någon låt med bälgen och det är nästan så man blir lite rädd själv. Det kommer sluta med att jag när jag fyller 70 får sätta in en kontaktannons i varenda tidning så man åtminstone kan få någon att brevväxla med. Det gör i och för sig inte så mycket för jag tänker att det enda en karl skulle kunna göra för nytta vore att sanda framför rullatorn.
Man har fått höra att man inte ser ut som en sån som spelar denna typ av instrument så därför kanske jag ska börja gå runt i kläder som kan matcha. En fleecejacka i bjärta färger och hängselbyxor borde ju kunna fungera. Förutom detta så hade jag i min ungdoms glada dagar även intensiva period med både piano och ståbas. Kanske att man ska ta vara på musikaliteten och rigga upp på torget med en ställning på huvudet så man dessutom kunde spela munspel samtidigt. Det är tur att man är så begåvad, det måste jag fått efter far min som brukar grilla korv på grenröret i bilen.
Då vill jag avslutningsvis tacka alla nya bekanta för en trevlig tid och jag ber om ursäkt för eventuella obekväma känslor detta chockbesked kan ha förorsakat. Vännerna jag redan har vet inte bättre men det är just det jag älskar dom för. Hade dom haft bättre förstånd skulle dom nog sprungit fortast möjligt så det är bra att vi är som en grupp IQ-befriade förvirrade fiskmåsar med kommunikationsproblem.
Ellie: - Jag är helt säker på att om man tappar socker på en varm platta så blir det sockervadd.
Hanna: - Fantastiskt!
Ellie: - Vadå ta en taxi?
Hopp om livet
Barambaram
Att inte kunna presentera protokoll & att slå stjärnsyster Paulsson på smalbenet
God kvällskvist
Det händer inte så mycket på den Westbergska fronten för tillfället och inga rapporter från bunkern kan ges. Invandrarbarnen har inte tänt på sina smällare och sprängt varandra än och grannfamiljen har inte börjat spela en repig skiva som låter som Lilla snigel på kurdiska med ett enerverande triangelplingande i bakgrunden.
Själv har jag inte griljerat någon skinka som tagit eld i ugnen och inte heller köpt en enda julklapp. Tänkte att mina nära och kära i år skulle få äran att se mig som en present eftersom jag tillför så mycket fint i deras liv. Häribland kan saker som stress, irritation och förundran över hur korkad man kan vara nämnas.
Så jag får nog lov att återkomma när det hänt något dramatiskt och helt sanslöst intressant vilket kan dröja. Skulle tippa på att jag nog då är omkring 80-90 år, men då kommer jag vara upptagen med att sitta på hemmet och slå Hanna på benen med käppen och skrika att jag inte hör vad hon säger. Vi som redan har en sån relation kommer nog få många fina stunder tillsammans på ålderns höst.
Eko
Det händer inte så mycket på den Westbergska fronten för tillfället och inga rapporter från bunkern kan ges. Invandrarbarnen har inte tänt på sina smällare och sprängt varandra än och grannfamiljen har inte börjat spela en repig skiva som låter som Lilla snigel på kurdiska med ett enerverande triangelplingande i bakgrunden.
Själv har jag inte griljerat någon skinka som tagit eld i ugnen och inte heller köpt en enda julklapp. Tänkte att mina nära och kära i år skulle få äran att se mig som en present eftersom jag tillför så mycket fint i deras liv. Häribland kan saker som stress, irritation och förundran över hur korkad man kan vara nämnas.
Så jag får nog lov att återkomma när det hänt något dramatiskt och helt sanslöst intressant vilket kan dröja. Skulle tippa på att jag nog då är omkring 80-90 år, men då kommer jag vara upptagen med att sitta på hemmet och slå Hanna på benen med käppen och skrika att jag inte hör vad hon säger. Vi som redan har en sån relation kommer nog få många fina stunder tillsammans på ålderns höst.
Eko
Att förbereda sig för fördärv i förtältet, bunkra upp i bunkern & vara redo
Dä va minus här å dä va minus där
Eftersom det är dubbelsiffriga minusgrader håller jag mig helst inne idag. Det är nog det bästa att göra om man inte vill frysa fast med ena foten framför den andra på olämpligt ställe till allmän beskådan. Vad som är bra med kylan är att man inte är ensam om att se ut som att man festat på whiskey dygnet runt tre veckor i sträck så man sprängt varje befintlig artär i ansiktet. Alla är lika rödmosiga och har snorsträngar som fryst till istappar vilket jag tycker är ytterst positivt att ingen blir särskilt fager. Jag hör dock till den lilla skara människor som inte ser ut som ett dagisbarn så fort det blir kallt ute, vilket är ännu trevligare än ovanstående. Fast det väger ju jag upp med att när det är halt gå som att jag vore 102 år på rullskridskor.
Det börjar dra ihop sig till nyår och jag kom att tänka på hur roligt det var vid millenieskiftet när alla bunkrade upp med konservburkar och sprang och satte sig i källaren på tolvslaget. Andra tog ut varenda öre på banken för man trodde att denna skulle haverera och andra tog livet av sig eftersom dom trodde att jorden ändå skulle gå under. Det som livshypokondriker nu är rädda för är jordens undergång 2012 för att mayanakalendern säger så. Måste säga att jag tycker det är lika roligt som när alla Jehovas Vittnen för ett antal år sen stängde in sig i ett gigantiskt tält i Norge i väntan på att världen skulle gå åt helvete. Hade kunnat ge trekvart av min stortå för att se deras förvånande miner när dragkedjan gnirkades upp och alla märkte att det inte hänt något.
Det börjar ju med andra ord bli ganska vanligt att hitta på ett datum då domedagen ska komma och sen hålla i både bordsben och kjoltyg när klockslaget slår till. Därför bestämmer jag helt omotiverat att det den 7:e januari är dags att sprätta en vitabönorburk i både bunkrar och källare världen över. Händer det inget så är det ett tecken på att jorden har gått under, så det är ingen idé att titta upp bara för att det är tyst däruppe. (På detta sätt kommer jag först i både krog-, bankomat- och Max drive in-köerna. Förutsatt att ingen informerat denna personal om att alla kommer kasta in handduken och att det är dags att ta beteckning). Svårare än så kan det väl ändå inte vara att känna hur det är att vara drottning Silvia på en vardag.
Boom
Eftersom det är dubbelsiffriga minusgrader håller jag mig helst inne idag. Det är nog det bästa att göra om man inte vill frysa fast med ena foten framför den andra på olämpligt ställe till allmän beskådan. Vad som är bra med kylan är att man inte är ensam om att se ut som att man festat på whiskey dygnet runt tre veckor i sträck så man sprängt varje befintlig artär i ansiktet. Alla är lika rödmosiga och har snorsträngar som fryst till istappar vilket jag tycker är ytterst positivt att ingen blir särskilt fager. Jag hör dock till den lilla skara människor som inte ser ut som ett dagisbarn så fort det blir kallt ute, vilket är ännu trevligare än ovanstående. Fast det väger ju jag upp med att när det är halt gå som att jag vore 102 år på rullskridskor.
Det börjar dra ihop sig till nyår och jag kom att tänka på hur roligt det var vid millenieskiftet när alla bunkrade upp med konservburkar och sprang och satte sig i källaren på tolvslaget. Andra tog ut varenda öre på banken för man trodde att denna skulle haverera och andra tog livet av sig eftersom dom trodde att jorden ändå skulle gå under. Det som livshypokondriker nu är rädda för är jordens undergång 2012 för att mayanakalendern säger så. Måste säga att jag tycker det är lika roligt som när alla Jehovas Vittnen för ett antal år sen stängde in sig i ett gigantiskt tält i Norge i väntan på att världen skulle gå åt helvete. Hade kunnat ge trekvart av min stortå för att se deras förvånande miner när dragkedjan gnirkades upp och alla märkte att det inte hänt något.
Det börjar ju med andra ord bli ganska vanligt att hitta på ett datum då domedagen ska komma och sen hålla i både bordsben och kjoltyg när klockslaget slår till. Därför bestämmer jag helt omotiverat att det den 7:e januari är dags att sprätta en vitabönorburk i både bunkrar och källare världen över. Händer det inget så är det ett tecken på att jorden har gått under, så det är ingen idé att titta upp bara för att det är tyst däruppe. (På detta sätt kommer jag först i både krog-, bankomat- och Max drive in-köerna. Förutsatt att ingen informerat denna personal om att alla kommer kasta in handduken och att det är dags att ta beteckning). Svårare än så kan det väl ändå inte vara att känna hur det är att vara drottning Silvia på en vardag.
Boom
Att vägra viktvakta, vara frivilligt voluminös & lyckligt olovlig
Vem kan stoppa mig när jag bara rullar fram
Inte helt överraskande så har alla bantarrörelser och gym sina glansdagar i början av januari. Det är ju trots allt efter jul som folk (däribland undertecknad) ska börja sina nya liv efter att ha tryckt i sig kilovis med choklad och obegränsat många pepparkakor samt annat mat som direkt efter förtäring lägger sig som en stadig bilring runt midjan. En gång för ett antal år sen var jag en av dom som hade som nyårslöfte att gå ner i vikt, förmodligen en så orimlig siffra som 35 kilo på en månad eller något sånt. På nyårsdagen är man ju så optimistisk att man visslandes studsar fram som en gasell tills man upptäcker att det nya året i själva verket kommer bli lika förjävligt som det förra. Men innan denna verklighet föll över mig som en dammlucka hann jag skriva in mig på Viktväktarna.
Detta var under en period då jag var lika bred som hög och såg ut som en ladugårdsvägg bakifrån så det var väl med all rätt att jag hade planer på att inte sluta mina dagar med att se ut som en pilatesboll. Senaste tiden verkar babyhullet emellertid ha försvunnit några procent och jag kan numer istället se mig själv som en svängdörr men i fortfarande lika massivt trä med bastanta och stadiga lister. Hursomhelst var Viktväktarna en mycket värre upplevelse än när Jonas och jag i 8:an fick syn på ett flygblad där man bjöd in till ett möte med sekten Maranata som vi genast besökte (där man för övrigt satt och svajade hysteriskt från vänster till höger med händerna i luften samtidigt som man skrek diverse underliga saker).
En tant med halvpermanentat hår, runda glasögon, 80-talsjeans och som man tydligt kunde se dragit på sig en kroppsstrumpa för att se smalare ut hälsade alla tjockisar välkomna. Efter det började hon med sieg heil i rösten prata om points, daska med pennan på whiteboardtavlan och med bestämd röst säga att det minsann syntes direkt om man fuskat. Redan där märkte jag att det inte var något för mig eftersom jag älskar att mygla och bryta mot konstens alla regler, men då hade jag redan blivit av med medlemsavgiften så det var väl lika bra att rätta in sig i ledet och ställa sig på vågen. Försökte skoja lite med kärringen och sa "hur mycket håller den här för då?" men hon bara snörpte på munnen och svarade barskt "tillräckligt!". När man ser ut som en Michelingubbe får man visst inte skämta, i alla fall inte i Viktväktarnas lokaler.
Fick ett häfte med olika recept som var lika inspirerande som att försöka laga en gourmetmiddag med kattmat och potatis. Medan alla andra kvinnor log och nickade ivrigt satt jag och funderade på om jag skulle ha en calzone eller kebabpizza på vägen hem. Och bara för att kursledartanten var så lik en guerillaledare så bestämde jag mig för att sno alla hennes gratispennor som hon flera gånger poängterat att man bara fick låna.
Omkring 30 pennor senare, en handskakning och ett halleluja på att man skulle bli smal och snärt gick jag därifrån och tänkte att alla på Viktväktarna kunde dra ballen i gruset med sina poäng. Sen dess har jag både levt och frodats som en kviga på grönbete och konstaterat att vardagen inte blir roligare, klämkäckare eller mer spännande av att räkna kalorier och kilon. Varför jag tränar är ju bara i hopp om att se ut som Magnus Samuelsson när jag hamnar på äldreboende, inte som en heliumballong som någon pyst luften ur och fyllt med nötter.
Som jag brukar säga så har jag aldrig varit mindre, bara lite yngre. Kan ju tyckas lite onödigt att ändra på ett fungerande koncept, man brukar ju inte laga sånt som inte är trasigt (min Mercedes är dock ett undantag). Avslutningsvis lägger jag ut en tio år gammal bild från början av seklet då jag kom på den briljanta idén att man faktiskt kan lösa synliga viktproblem med ett par rymliga mjukisbyxor. Nu ska jag återgå till att likt mina grannar här på Järnet gunga med och känna ghettorytmen och skaka mattorna i trapphuset. Har jag tur så kanske jag bränner några påjjnts.
Glunk
Inte helt överraskande så har alla bantarrörelser och gym sina glansdagar i början av januari. Det är ju trots allt efter jul som folk (däribland undertecknad) ska börja sina nya liv efter att ha tryckt i sig kilovis med choklad och obegränsat många pepparkakor samt annat mat som direkt efter förtäring lägger sig som en stadig bilring runt midjan. En gång för ett antal år sen var jag en av dom som hade som nyårslöfte att gå ner i vikt, förmodligen en så orimlig siffra som 35 kilo på en månad eller något sånt. På nyårsdagen är man ju så optimistisk att man visslandes studsar fram som en gasell tills man upptäcker att det nya året i själva verket kommer bli lika förjävligt som det förra. Men innan denna verklighet föll över mig som en dammlucka hann jag skriva in mig på Viktväktarna.
Detta var under en period då jag var lika bred som hög och såg ut som en ladugårdsvägg bakifrån så det var väl med all rätt att jag hade planer på att inte sluta mina dagar med att se ut som en pilatesboll. Senaste tiden verkar babyhullet emellertid ha försvunnit några procent och jag kan numer istället se mig själv som en svängdörr men i fortfarande lika massivt trä med bastanta och stadiga lister. Hursomhelst var Viktväktarna en mycket värre upplevelse än när Jonas och jag i 8:an fick syn på ett flygblad där man bjöd in till ett möte med sekten Maranata som vi genast besökte (där man för övrigt satt och svajade hysteriskt från vänster till höger med händerna i luften samtidigt som man skrek diverse underliga saker).
En tant med halvpermanentat hår, runda glasögon, 80-talsjeans och som man tydligt kunde se dragit på sig en kroppsstrumpa för att se smalare ut hälsade alla tjockisar välkomna. Efter det började hon med sieg heil i rösten prata om points, daska med pennan på whiteboardtavlan och med bestämd röst säga att det minsann syntes direkt om man fuskat. Redan där märkte jag att det inte var något för mig eftersom jag älskar att mygla och bryta mot konstens alla regler, men då hade jag redan blivit av med medlemsavgiften så det var väl lika bra att rätta in sig i ledet och ställa sig på vågen. Försökte skoja lite med kärringen och sa "hur mycket håller den här för då?" men hon bara snörpte på munnen och svarade barskt "tillräckligt!". När man ser ut som en Michelingubbe får man visst inte skämta, i alla fall inte i Viktväktarnas lokaler.
Fick ett häfte med olika recept som var lika inspirerande som att försöka laga en gourmetmiddag med kattmat och potatis. Medan alla andra kvinnor log och nickade ivrigt satt jag och funderade på om jag skulle ha en calzone eller kebabpizza på vägen hem. Och bara för att kursledartanten var så lik en guerillaledare så bestämde jag mig för att sno alla hennes gratispennor som hon flera gånger poängterat att man bara fick låna.
Omkring 30 pennor senare, en handskakning och ett halleluja på att man skulle bli smal och snärt gick jag därifrån och tänkte att alla på Viktväktarna kunde dra ballen i gruset med sina poäng. Sen dess har jag både levt och frodats som en kviga på grönbete och konstaterat att vardagen inte blir roligare, klämkäckare eller mer spännande av att räkna kalorier och kilon. Varför jag tränar är ju bara i hopp om att se ut som Magnus Samuelsson när jag hamnar på äldreboende, inte som en heliumballong som någon pyst luften ur och fyllt med nötter.
Som jag brukar säga så har jag aldrig varit mindre, bara lite yngre. Kan ju tyckas lite onödigt att ändra på ett fungerande koncept, man brukar ju inte laga sånt som inte är trasigt (min Mercedes är dock ett undantag). Avslutningsvis lägger jag ut en tio år gammal bild från början av seklet då jag kom på den briljanta idén att man faktiskt kan lösa synliga viktproblem med ett par rymliga mjukisbyxor. Nu ska jag återgå till att likt mina grannar här på Järnet gunga med och känna ghettorytmen och skaka mattorna i trapphuset. Har jag tur så kanske jag bränner några påjjnts.
Glunk
Att kapitulera för knäckkokningen, kasta sig efter skinkan & käcka dörrknackningar
Biel E. Klang
Det finns ingen tid på året som det är så roligt och intressant att iaktta andra människor som under julen, förutom under dom hysteriska semesterveckorna under sommarhalvåret förstås. Ju längre in man kommer i december, desto svettigare och galnare blir folk i affärer. Om det blir billigare julskinka börjar man med att smyga runt kyldisken på håll och slänga nonchalanta blickar för att inför andra låtsas om att man inte är så snål att man tilltalas av det nedsatta priset. Några minuter senare har spänningen mellan människorna trappats upp och slutligen hänger man över kanten halvt ner i disken och sträcker sig otåligt och aggressivt efter den bästa skinkan.
Frenetiskt springs det runt för att köpa julklappar till både höger åt vänster tills man inte har en aning om vad man letar efter. Tanter i kön på Åhléns blir upprörda för att inte kassörskorna har tid att slå in deras saker och göra lockar på snöret med saxen. Folk tycker synd om personer som jobbar i affär för att dom tvingas lyssna på julsånger på repeat dagarna i ända, men när man kommer hem kör man ändå igång Absolute Christmas på högsta volym. Det ska rullas köttbullar och bakas pepparkakor medans man neurotiskt kastar sig mellan spisen och paketinslagning samtidigt som man ska koka knäck som ändå kommer få farmor att tappa protesen.
Själv har jag lite svårt för att förlika mig med att göra sånt man bara blir totalt utmattad av. Traditioner i all ära men jag förstår inte poängen med att stressa, hetsa och leva i halv panik tills 25:e december. Utöver detta så ska man hinna slänga sig i bilen så många gånger som möjligt för att hälsa på rekordmånga släktingar och bekanta med gladaste minerna på hela året. För egen del så ser jag det som att om inte Muhammed vill gå till berget, får berget komma till Muhammed (eller hur det var med det där). Jag trivs bäst i min bunker där jag kan lukta på betongen och njuta av grannarnas blinkande och kortslutna ljusslingor och barnen som håller på att skjuta händerna av varandra. Det är väl en harmonisk och fridfull jul som är få förunnad så säg.
Dingdong
Det finns ingen tid på året som det är så roligt och intressant att iaktta andra människor som under julen, förutom under dom hysteriska semesterveckorna under sommarhalvåret förstås. Ju längre in man kommer i december, desto svettigare och galnare blir folk i affärer. Om det blir billigare julskinka börjar man med att smyga runt kyldisken på håll och slänga nonchalanta blickar för att inför andra låtsas om att man inte är så snål att man tilltalas av det nedsatta priset. Några minuter senare har spänningen mellan människorna trappats upp och slutligen hänger man över kanten halvt ner i disken och sträcker sig otåligt och aggressivt efter den bästa skinkan.
Frenetiskt springs det runt för att köpa julklappar till både höger åt vänster tills man inte har en aning om vad man letar efter. Tanter i kön på Åhléns blir upprörda för att inte kassörskorna har tid att slå in deras saker och göra lockar på snöret med saxen. Folk tycker synd om personer som jobbar i affär för att dom tvingas lyssna på julsånger på repeat dagarna i ända, men när man kommer hem kör man ändå igång Absolute Christmas på högsta volym. Det ska rullas köttbullar och bakas pepparkakor medans man neurotiskt kastar sig mellan spisen och paketinslagning samtidigt som man ska koka knäck som ändå kommer få farmor att tappa protesen.
Själv har jag lite svårt för att förlika mig med att göra sånt man bara blir totalt utmattad av. Traditioner i all ära men jag förstår inte poängen med att stressa, hetsa och leva i halv panik tills 25:e december. Utöver detta så ska man hinna slänga sig i bilen så många gånger som möjligt för att hälsa på rekordmånga släktingar och bekanta med gladaste minerna på hela året. För egen del så ser jag det som att om inte Muhammed vill gå till berget, får berget komma till Muhammed (eller hur det var med det där). Jag trivs bäst i min bunker där jag kan lukta på betongen och njuta av grannarnas blinkande och kortslutna ljusslingor och barnen som håller på att skjuta händerna av varandra. Det är väl en harmonisk och fridfull jul som är få förunnad så säg.
Dingdong
Att falla ifrån, hänga med och trilla dit & fasansfulla fashionabla flugor
Godafton Sverige
Jag har inte särskilt mycket att berätta. Har bara legat i soffan och dreglat och sovit dom senaste två dagarna och däremellan när jag varit vaken så har jag tryckt i mig 20-30 pepparkakor. Har nämligen hört att nejlika ska vara bra mot inflammationer och det är precis vad jag blivit utsatt för då mina halsmandlar är större än fotbollar. Alla i min bekantskapskrets undrar hur jag fortfarande kan ha dom kvar, då det är något man brukar ta bort när man är liten. Men eftersom jag ligger lite efter så är det nog därför dessa delar fortfarande är där. Får väl helt enkelt gå till vårdcentralen och fixa remiss så jag kan få dom bortopererade så man hänger med i trenderna.
Till helgen måste man väl dra på sig ett lakan och snurra in sig i ett par meter glitter om man vill smälta in i Luciahysterin. Fruntimmer på krogen brukar ha för vana att dra några varv runt huvudet, jag vet inte varför. Så brukade jag göra när jag var 5-6 år, därför förstår jag inte poängen när man är närmare 25. Om jag skulle gå ut med en t-shirt som jag fått från hästboksklubben Pollux 1995 så skulle jag antagligen inte se gullig ut utan bara bakom flötet, vilken tid på året det än skulle gälla.
Dom har så mycket underligt för sig en del flickor. Och jag ska tala om att 90% av det som är mode för tjejer sticker i ögonen på var och varannan kille som undrar hur man kan vara så dum att sätta på sig något dylikt. Som exempelvis den tvådelade klänningen där underdelen är uppdragen långt upp på magen. Eller när det blev på tapeten att smacka på sig ett bälte en decimeter nedanför pattarna. En person av det manliga könet nickade menande mot en tjej med denna utstyrsel och sa till mig "går det inte att dra upp den lite längre?" och en annan "den där måste hon ju hittat i sin gammelfarmors garderob".
För egen del så vred det sig lite i magen när jag upptäckte att 80-talet började komma tillbaka. Det man redan lämnat en gång är det nog i dom flesta fall inte varken nödvändigt eller meningen att ta upp igen. Kan bara tänka mig själv i axelvaddar, skjortringar och färgglada kreationer. Folk skulle tro att jag rymt från en rysk cirkus. Det är nog bäst att inte falla för precis allt vad mode heter, om man inte vill bli stämplad som helt galen och hemmahörande i ett speciellt bostadsområde med likasinnade.
Gluck
Jag har inte särskilt mycket att berätta. Har bara legat i soffan och dreglat och sovit dom senaste två dagarna och däremellan när jag varit vaken så har jag tryckt i mig 20-30 pepparkakor. Har nämligen hört att nejlika ska vara bra mot inflammationer och det är precis vad jag blivit utsatt för då mina halsmandlar är större än fotbollar. Alla i min bekantskapskrets undrar hur jag fortfarande kan ha dom kvar, då det är något man brukar ta bort när man är liten. Men eftersom jag ligger lite efter så är det nog därför dessa delar fortfarande är där. Får väl helt enkelt gå till vårdcentralen och fixa remiss så jag kan få dom bortopererade så man hänger med i trenderna.
Till helgen måste man väl dra på sig ett lakan och snurra in sig i ett par meter glitter om man vill smälta in i Luciahysterin. Fruntimmer på krogen brukar ha för vana att dra några varv runt huvudet, jag vet inte varför. Så brukade jag göra när jag var 5-6 år, därför förstår jag inte poängen när man är närmare 25. Om jag skulle gå ut med en t-shirt som jag fått från hästboksklubben Pollux 1995 så skulle jag antagligen inte se gullig ut utan bara bakom flötet, vilken tid på året det än skulle gälla.
Dom har så mycket underligt för sig en del flickor. Och jag ska tala om att 90% av det som är mode för tjejer sticker i ögonen på var och varannan kille som undrar hur man kan vara så dum att sätta på sig något dylikt. Som exempelvis den tvådelade klänningen där underdelen är uppdragen långt upp på magen. Eller när det blev på tapeten att smacka på sig ett bälte en decimeter nedanför pattarna. En person av det manliga könet nickade menande mot en tjej med denna utstyrsel och sa till mig "går det inte att dra upp den lite längre?" och en annan "den där måste hon ju hittat i sin gammelfarmors garderob".
För egen del så vred det sig lite i magen när jag upptäckte att 80-talet började komma tillbaka. Det man redan lämnat en gång är det nog i dom flesta fall inte varken nödvändigt eller meningen att ta upp igen. Kan bara tänka mig själv i axelvaddar, skjortringar och färgglada kreationer. Folk skulle tro att jag rymt från en rysk cirkus. Det är nog bäst att inte falla för precis allt vad mode heter, om man inte vill bli stämplad som helt galen och hemmahörande i ett speciellt bostadsområde med likasinnade.
Gluck
Lårmatlagning, laddade lidelser & att snubbla över lemmar
Ett skepp kommer lastat med ett vårdpaket
Nu ligger jag som ett kolli i soffan och det enda jag kan röra är benen och fingrarna. I fredags kom jag och fröken Danielsson till gymmet så sent att dom var på väg att stänga. Måste ha slagit världsrekord i antal maskiner för överkropp under tidspress vilket kanske inte var det mest genomtänkta. Att rycka, slita och dra med uppspärrade ögon och andningssvårigheter och ha så bråttom att man håller på att snubbla på sina egna kroppsdelar när man ska till nästa maskin fungerar nog inte i längden, det blir nog lätt en aning hysteriskt.
Jag kan stolt säga att jag inte gått och blivit hypokondrisk på äldre dar så mitt tillstånd är åtminstone äkta. Vilket i sig är ganska trevligt då det hade kunnat varit rena rama inbillningen. Även om det är svårt att laga mat med låren och fötterna, det är lite svårt att hålla balansen om man står och svårt att nå om man ligger ner på golvet. Men det är ingen fara för övning ger färdighet och jag har även dragit ner persiennerna för att inte chocka någon på andra sidan så dom ramlar ner från balkongen.
Whooaa
Vad man gör innan det börjar bana utför & att vara gift med en morot
Godkväll
Ännu en helg har gått och man är ett par erfarenheter rikare. Igår kväll höll jag på att svimma för det ringde på dörren och då brukar jag instinktivt springa in och gömma mig i garderoben ifall om det är Jehovas Vittnen eller någon arg granne (som t. ex gubben med knallröd spritnäsa som kom ner för trappan i bara långkalsonger och strumpfötterna för att säga att jag skulle sänka för att min musik inte gick ihop med "På spåret"). Så smög jag och tittade och såg en blondin och jag stelnade av skräck för det var ingen jag kände igen men till slut så såg jag att det var kära gamla Thunlind som kommit för att överraska mig. Charlies änglar samlades åter för att ta sig ett järn och lägga en sula på parketten.
Det är ju bäst att passa på att roa sig nu eftersom det bara går utför vid 25. Detta är ett evigt återkommande samtalsämne för mig och mina flickor (vännerna alltså, inte brösten som för övrigt har en tendens att bli kallade både det ena och det andra, som exempelvis Albert & Herbert). Man måste ju skynda sig innan man ser ut som ett ihoptorkat russin och blivit så avdankad att det bästa man vet är att kolla på Tina Nordström och äta morötter på lördagkvällarna. För det enda sällskapet man kommer få fortsätta ha då är ju grönsakerna, fast å andra sidan kanske det skulle räcka. Dessutom är dom alltid oskyldiga om man upptäcker att toalettringen inte är nerfälld.
Plopp
Ännu en helg har gått och man är ett par erfarenheter rikare. Igår kväll höll jag på att svimma för det ringde på dörren och då brukar jag instinktivt springa in och gömma mig i garderoben ifall om det är Jehovas Vittnen eller någon arg granne (som t. ex gubben med knallröd spritnäsa som kom ner för trappan i bara långkalsonger och strumpfötterna för att säga att jag skulle sänka för att min musik inte gick ihop med "På spåret"). Så smög jag och tittade och såg en blondin och jag stelnade av skräck för det var ingen jag kände igen men till slut så såg jag att det var kära gamla Thunlind som kommit för att överraska mig. Charlies änglar samlades åter för att ta sig ett järn och lägga en sula på parketten.
Det är ju bäst att passa på att roa sig nu eftersom det bara går utför vid 25. Detta är ett evigt återkommande samtalsämne för mig och mina flickor (vännerna alltså, inte brösten som för övrigt har en tendens att bli kallade både det ena och det andra, som exempelvis Albert & Herbert). Man måste ju skynda sig innan man ser ut som ett ihoptorkat russin och blivit så avdankad att det bästa man vet är att kolla på Tina Nordström och äta morötter på lördagkvällarna. För det enda sällskapet man kommer få fortsätta ha då är ju grönsakerna, fast å andra sidan kanske det skulle räcka. Dessutom är dom alltid oskyldiga om man upptäcker att toalettringen inte är nerfälld.
Plopp
Att bulla upp på bemärkelsedan, bana fri väg & bli obehindrat bedragen
Gomorron Sverige
Min dag har börjat med att jag stoppat upp trafiken. I en halvbrant backe som leder ut i vägen var det tydligen skinande blankis vilket jag naturligtvis inte uppmärksammade. Halkade till och började kana som en pingvin i Antarktis medan bilister stannade upp för att titta med gapande munnar. Under dessa sekunder hann jag fundera över om man inte skulle ta och starta en karriär som professionell snowboardåkare. Det får bli ett senare projekt för idag är jag alldeles för upptagen för att leta nya rynkor att störa mig på till nästa år.
Förutom det så ska jag sentimentalt försöka minnas vad jag gjort under 23 år vilket inte är det lättaste. Minns nog bara omkring 10% när det kommer till kritan så det där med tidig demens kan jag skriva en doktorsavhandling om då jag är ett levande bevis. Detta i kombination med att vara den mest lättlurade människan på jorden kan visserligen vara bra om någon lurar mig att jag fyller 20. Förra året var jag helt och fullt övertygad att jag skulle få en falabellaponny av Hanna och Linnéa på min födelsedag och jag bekymrade mig vart jag skulle ställa den.
Mina kära väninnor hade nämligen börjat ge mig ledtrådar flera månader i förväg och döm om min förvåning när jag fick ett paket som var en halv decimeter stort. Där i låg en plasthäst för en tjugolapp och jag föll ihop i tårar. Så den som vill inbilla mig någonting behöver inte ens tänka över att det behöver vara verklighetstroget för jag går på det ändå. Skulle någon säga att jag skulle få efterträda Påven så skulle jag direkt ställa mig och posera framför spegeln och tänka mig hur min framtoning skulle bli i den där hatten.
Nu ska jag till gymmet och lyfta lite skrot med seniga Sture, svettiga Sivert och spinkiga Sven eller vad dom kan tänkas heta. Sen ska jag fylla år utav bara helvete så man klarar sig till nästa år och fokusera på att 23 inte är någon ålder på en trähäst (eller ponny). Kan detta vara anledningen till att man tappat en del fragment? 100 år i bara söndagar i huvudet. Det gäller att börja i tid som man brukar säga. Nu kööör vi
Poff
Min dag har börjat med att jag stoppat upp trafiken. I en halvbrant backe som leder ut i vägen var det tydligen skinande blankis vilket jag naturligtvis inte uppmärksammade. Halkade till och började kana som en pingvin i Antarktis medan bilister stannade upp för att titta med gapande munnar. Under dessa sekunder hann jag fundera över om man inte skulle ta och starta en karriär som professionell snowboardåkare. Det får bli ett senare projekt för idag är jag alldeles för upptagen för att leta nya rynkor att störa mig på till nästa år.
Förutom det så ska jag sentimentalt försöka minnas vad jag gjort under 23 år vilket inte är det lättaste. Minns nog bara omkring 10% när det kommer till kritan så det där med tidig demens kan jag skriva en doktorsavhandling om då jag är ett levande bevis. Detta i kombination med att vara den mest lättlurade människan på jorden kan visserligen vara bra om någon lurar mig att jag fyller 20. Förra året var jag helt och fullt övertygad att jag skulle få en falabellaponny av Hanna och Linnéa på min födelsedag och jag bekymrade mig vart jag skulle ställa den.
Mina kära väninnor hade nämligen börjat ge mig ledtrådar flera månader i förväg och döm om min förvåning när jag fick ett paket som var en halv decimeter stort. Där i låg en plasthäst för en tjugolapp och jag föll ihop i tårar. Så den som vill inbilla mig någonting behöver inte ens tänka över att det behöver vara verklighetstroget för jag går på det ändå. Skulle någon säga att jag skulle få efterträda Påven så skulle jag direkt ställa mig och posera framför spegeln och tänka mig hur min framtoning skulle bli i den där hatten.
Nu ska jag till gymmet och lyfta lite skrot med seniga Sture, svettiga Sivert och spinkiga Sven eller vad dom kan tänkas heta. Sen ska jag fylla år utav bara helvete så man klarar sig till nästa år och fokusera på att 23 inte är någon ålder på en trähäst (eller ponny). Kan detta vara anledningen till att man tappat en del fragment? 100 år i bara söndagar i huvudet. Det gäller att börja i tid som man brukar säga. Nu kööör vi
Poff
Att glassa med polissällskap, svettiga snattartanter & att sträcka sig efter snask
Pust
Senaste dagarna har det inte hänt så mycket nämnvärda saker förutom att jag och Hanna var på julskyltningen på stan i söndags. Alla år har jag alltid utan undantag börjat stortjuta när jag sett lyckliga par som hållt varandra i handen och utbytt tindrande blickar och växlat saliv på öppen gata. Jag har med andra ord varit så bitter över dessa scenarion att det stuckit i ögonen så till den milda grad att man fått lust att slänga sig på backen och rulla runt tills någon skulle komma med vita tröjan.
Vi kom på lösningen på detta problem och det skulle vara att när det knep som mest så skulle jag få rycka åt mig Hannas hand. Jag skulle då kunna kisa vindögt och låtsas att hon var en sjuhelvetes het karl. Men när vi lunkade fram på stadens gator och torg ville hon ha handen för sig själv så det blev inget med det. Det blev alltså en lika svår julskyltning att genomlida i år igen men jag överlevde relativt bra.
Man fick trycka sig igenom en folkmassa med tiotalet studsande ungar och svettiga föräldrar som halvt förtvivlat skrek "små grodornaaa, små grooodorna är lustiga att se!". Det fick min biologiska klocka att abrupt sluta ticka och man kände att det inte är ett dugg trevligt med barn. Utöver att dom ska hålla underhållas på diverse underliga sätt så låter dom illa. Då duger det lika bra med en nymfparakit för såna behöver inte ens träffa tomten och man slipper bli ruinerad på dagisavgifter och täckbyxor.
Eftersom det var söndag så var jag ju redigt sugen på mat som alltid när jag varit ute och tjoat kvällen innan. Mitt fenomenala luktsinne kände varmkorvsdofter och andra delikatesser vart vi än gick. Vi gick förbi en äldre dam som stod med en burk och hon såg ut att bjuda på något. Min första tanke var att det var kakor och var på väg ner med handen men hann inte för Hanna fick sånt raskt tempo. Tur var kanske det för det visade sig att tanten samlade in pengar för hemlösa och ville ha bidrag till Ria-stugan.
Inne på Åhléns gjorde jag nog det mest omotiverade jag någonsin åstadkommit i hela mitt liv. Har aldrig gjort något så pensionärsaktigt. Det var så att vi stod vid utgången och kollade på en julstjärna till Hanna. Så såg vi en medelålders kvinna som var närmare två meter lång och nästan lika bred med krulligt hår och stirrig blick. Hon tog några långsamma steg mot utgången med sina 20 kassar hon bar på och det började pipa. Hon tvärstannade, snurrade ett halvt varv och tittade oskyldigt upp i taket. Hon upprepade proceduren men försökte denna gång gå på sidan av larmpelarna. Samma sak igen, det började tjuta en gång till.
Vid det här laget hade folk börjat uppmärksamma att snattartanten inte kom ut genom dörrarna för att larmet gick. Man såg hur hon började pilla nervöst i håret, och ställde sig och granskade intresserat en hylla med pocketböcker. Sen tog hon sats och gick bestämt ut en sista gång medan larmet satte igång, men det var ingen personal som reagerade. Då blev jag så hemskt upprörd att jag väste till Hanna "mä, varför är det ingen som gör nåt? Sådär sega kan dom väl inte vara. Jag ska minsann säga till dom jag!"
På väg till kassan försökte Hanna avleda mig från att skämma ut oss bägge två men det fungerade inte, jag var inställd på krig. När hon skulle betala så pickade jag med fingret i luften och sa "ursäkta, det var en kärring som gick ut fast larmet gick. Jag undrar varför ingen gjorde något?". Hon på andra sidan disken undrade om hon hade kassar, varpå jag svarade att det hade hon minsann. Så sa hon att det kunde hända att det var något som inte blivit avlarmat ordentligt. Så hörde jag mig själv säga:
"Nej det tror jag inte, för hon var så himla svettig".
Min kära väninna hann aldrig sparka mig på benet i tid för att få tyst på mig. Såhär i efterhand måste jag säga att det var synd att hon inte lyckades. Hädanefter kan ni kalla mig Svea, 93, bitter på både livet och butikstjuvar. Måste tillägga att jag inte har en aning om varför jag var så hatisk mot krullhåriga kärringtjuven för jag har själv gjort med samma sak i ungdomens glada dagar. Jag blev då eskorterad av en polisman på varje sida med batongerna i högsta beredskap. Vilket i sig var en mycket trevlig upplevelse, det är nog inte ofta man får vara med om att två karlar har verktygen redo mitt på ljusa dan och på allmän plats dessutom. Mer om detta en annan gång, då ska jag berätta om min stenhårda och kriminella bakgrund. Den går att jämföra med hur det skulle se ut om Gunde Svan rånade Hemköp med en skidpjäxa. Hurtigt och inte så genomtänkt.
Tuuuulituuuuli
Senaste dagarna har det inte hänt så mycket nämnvärda saker förutom att jag och Hanna var på julskyltningen på stan i söndags. Alla år har jag alltid utan undantag börjat stortjuta när jag sett lyckliga par som hållt varandra i handen och utbytt tindrande blickar och växlat saliv på öppen gata. Jag har med andra ord varit så bitter över dessa scenarion att det stuckit i ögonen så till den milda grad att man fått lust att slänga sig på backen och rulla runt tills någon skulle komma med vita tröjan.
Vi kom på lösningen på detta problem och det skulle vara att när det knep som mest så skulle jag få rycka åt mig Hannas hand. Jag skulle då kunna kisa vindögt och låtsas att hon var en sjuhelvetes het karl. Men när vi lunkade fram på stadens gator och torg ville hon ha handen för sig själv så det blev inget med det. Det blev alltså en lika svår julskyltning att genomlida i år igen men jag överlevde relativt bra.
Man fick trycka sig igenom en folkmassa med tiotalet studsande ungar och svettiga föräldrar som halvt förtvivlat skrek "små grodornaaa, små grooodorna är lustiga att se!". Det fick min biologiska klocka att abrupt sluta ticka och man kände att det inte är ett dugg trevligt med barn. Utöver att dom ska hålla underhållas på diverse underliga sätt så låter dom illa. Då duger det lika bra med en nymfparakit för såna behöver inte ens träffa tomten och man slipper bli ruinerad på dagisavgifter och täckbyxor.
Eftersom det var söndag så var jag ju redigt sugen på mat som alltid när jag varit ute och tjoat kvällen innan. Mitt fenomenala luktsinne kände varmkorvsdofter och andra delikatesser vart vi än gick. Vi gick förbi en äldre dam som stod med en burk och hon såg ut att bjuda på något. Min första tanke var att det var kakor och var på väg ner med handen men hann inte för Hanna fick sånt raskt tempo. Tur var kanske det för det visade sig att tanten samlade in pengar för hemlösa och ville ha bidrag till Ria-stugan.
Inne på Åhléns gjorde jag nog det mest omotiverade jag någonsin åstadkommit i hela mitt liv. Har aldrig gjort något så pensionärsaktigt. Det var så att vi stod vid utgången och kollade på en julstjärna till Hanna. Så såg vi en medelålders kvinna som var närmare två meter lång och nästan lika bred med krulligt hår och stirrig blick. Hon tog några långsamma steg mot utgången med sina 20 kassar hon bar på och det började pipa. Hon tvärstannade, snurrade ett halvt varv och tittade oskyldigt upp i taket. Hon upprepade proceduren men försökte denna gång gå på sidan av larmpelarna. Samma sak igen, det började tjuta en gång till.
Vid det här laget hade folk börjat uppmärksamma att snattartanten inte kom ut genom dörrarna för att larmet gick. Man såg hur hon började pilla nervöst i håret, och ställde sig och granskade intresserat en hylla med pocketböcker. Sen tog hon sats och gick bestämt ut en sista gång medan larmet satte igång, men det var ingen personal som reagerade. Då blev jag så hemskt upprörd att jag väste till Hanna "mä, varför är det ingen som gör nåt? Sådär sega kan dom väl inte vara. Jag ska minsann säga till dom jag!"
På väg till kassan försökte Hanna avleda mig från att skämma ut oss bägge två men det fungerade inte, jag var inställd på krig. När hon skulle betala så pickade jag med fingret i luften och sa "ursäkta, det var en kärring som gick ut fast larmet gick. Jag undrar varför ingen gjorde något?". Hon på andra sidan disken undrade om hon hade kassar, varpå jag svarade att det hade hon minsann. Så sa hon att det kunde hända att det var något som inte blivit avlarmat ordentligt. Så hörde jag mig själv säga:
"Nej det tror jag inte, för hon var så himla svettig".
Min kära väninna hann aldrig sparka mig på benet i tid för att få tyst på mig. Såhär i efterhand måste jag säga att det var synd att hon inte lyckades. Hädanefter kan ni kalla mig Svea, 93, bitter på både livet och butikstjuvar. Måste tillägga att jag inte har en aning om varför jag var så hatisk mot krullhåriga kärringtjuven för jag har själv gjort med samma sak i ungdomens glada dagar. Jag blev då eskorterad av en polisman på varje sida med batongerna i högsta beredskap. Vilket i sig var en mycket trevlig upplevelse, det är nog inte ofta man får vara med om att två karlar har verktygen redo mitt på ljusa dan och på allmän plats dessutom. Mer om detta en annan gång, då ska jag berätta om min stenhårda och kriminella bakgrund. Den går att jämföra med hur det skulle se ut om Gunde Svan rånade Hemköp med en skidpjäxa. Hurtigt och inte så genomtänkt.
Tuuuulituuuuli
