Att vägra viktvakta, vara frivilligt voluminös & lyckligt olovlig
Vem kan stoppa mig när jag bara rullar fram
Inte helt överraskande så har alla bantarrörelser och gym sina glansdagar i början av januari. Det är ju trots allt efter jul som folk (däribland undertecknad) ska börja sina nya liv efter att ha tryckt i sig kilovis med choklad och obegränsat många pepparkakor samt annat mat som direkt efter förtäring lägger sig som en stadig bilring runt midjan. En gång för ett antal år sen var jag en av dom som hade som nyårslöfte att gå ner i vikt, förmodligen en så orimlig siffra som 35 kilo på en månad eller något sånt. På nyårsdagen är man ju så optimistisk att man visslandes studsar fram som en gasell tills man upptäcker att det nya året i själva verket kommer bli lika förjävligt som det förra. Men innan denna verklighet föll över mig som en dammlucka hann jag skriva in mig på Viktväktarna.
Detta var under en period då jag var lika bred som hög och såg ut som en ladugårdsvägg bakifrån så det var väl med all rätt att jag hade planer på att inte sluta mina dagar med att se ut som en pilatesboll. Senaste tiden verkar babyhullet emellertid ha försvunnit några procent och jag kan numer istället se mig själv som en svängdörr men i fortfarande lika massivt trä med bastanta och stadiga lister. Hursomhelst var Viktväktarna en mycket värre upplevelse än när Jonas och jag i 8:an fick syn på ett flygblad där man bjöd in till ett möte med sekten Maranata som vi genast besökte (där man för övrigt satt och svajade hysteriskt från vänster till höger med händerna i luften samtidigt som man skrek diverse underliga saker).
En tant med halvpermanentat hår, runda glasögon, 80-talsjeans och som man tydligt kunde se dragit på sig en kroppsstrumpa för att se smalare ut hälsade alla tjockisar välkomna. Efter det började hon med sieg heil i rösten prata om points, daska med pennan på whiteboardtavlan och med bestämd röst säga att det minsann syntes direkt om man fuskat. Redan där märkte jag att det inte var något för mig eftersom jag älskar att mygla och bryta mot konstens alla regler, men då hade jag redan blivit av med medlemsavgiften så det var väl lika bra att rätta in sig i ledet och ställa sig på vågen. Försökte skoja lite med kärringen och sa "hur mycket håller den här för då?" men hon bara snörpte på munnen och svarade barskt "tillräckligt!". När man ser ut som en Michelingubbe får man visst inte skämta, i alla fall inte i Viktväktarnas lokaler.
Fick ett häfte med olika recept som var lika inspirerande som att försöka laga en gourmetmiddag med kattmat och potatis. Medan alla andra kvinnor log och nickade ivrigt satt jag och funderade på om jag skulle ha en calzone eller kebabpizza på vägen hem. Och bara för att kursledartanten var så lik en guerillaledare så bestämde jag mig för att sno alla hennes gratispennor som hon flera gånger poängterat att man bara fick låna.
Omkring 30 pennor senare, en handskakning och ett halleluja på att man skulle bli smal och snärt gick jag därifrån och tänkte att alla på Viktväktarna kunde dra ballen i gruset med sina poäng. Sen dess har jag både levt och frodats som en kviga på grönbete och konstaterat att vardagen inte blir roligare, klämkäckare eller mer spännande av att räkna kalorier och kilon. Varför jag tränar är ju bara i hopp om att se ut som Magnus Samuelsson när jag hamnar på äldreboende, inte som en heliumballong som någon pyst luften ur och fyllt med nötter.
Som jag brukar säga så har jag aldrig varit mindre, bara lite yngre. Kan ju tyckas lite onödigt att ändra på ett fungerande koncept, man brukar ju inte laga sånt som inte är trasigt (min Mercedes är dock ett undantag). Avslutningsvis lägger jag ut en tio år gammal bild från början av seklet då jag kom på den briljanta idén att man faktiskt kan lösa synliga viktproblem med ett par rymliga mjukisbyxor. Nu ska jag återgå till att likt mina grannar här på Järnet gunga med och känna ghettorytmen och skaka mattorna i trapphuset. Har jag tur så kanske jag bränner några påjjnts.
Glunk
Inte helt överraskande så har alla bantarrörelser och gym sina glansdagar i början av januari. Det är ju trots allt efter jul som folk (däribland undertecknad) ska börja sina nya liv efter att ha tryckt i sig kilovis med choklad och obegränsat många pepparkakor samt annat mat som direkt efter förtäring lägger sig som en stadig bilring runt midjan. En gång för ett antal år sen var jag en av dom som hade som nyårslöfte att gå ner i vikt, förmodligen en så orimlig siffra som 35 kilo på en månad eller något sånt. På nyårsdagen är man ju så optimistisk att man visslandes studsar fram som en gasell tills man upptäcker att det nya året i själva verket kommer bli lika förjävligt som det förra. Men innan denna verklighet föll över mig som en dammlucka hann jag skriva in mig på Viktväktarna.
Detta var under en period då jag var lika bred som hög och såg ut som en ladugårdsvägg bakifrån så det var väl med all rätt att jag hade planer på att inte sluta mina dagar med att se ut som en pilatesboll. Senaste tiden verkar babyhullet emellertid ha försvunnit några procent och jag kan numer istället se mig själv som en svängdörr men i fortfarande lika massivt trä med bastanta och stadiga lister. Hursomhelst var Viktväktarna en mycket värre upplevelse än när Jonas och jag i 8:an fick syn på ett flygblad där man bjöd in till ett möte med sekten Maranata som vi genast besökte (där man för övrigt satt och svajade hysteriskt från vänster till höger med händerna i luften samtidigt som man skrek diverse underliga saker).
En tant med halvpermanentat hår, runda glasögon, 80-talsjeans och som man tydligt kunde se dragit på sig en kroppsstrumpa för att se smalare ut hälsade alla tjockisar välkomna. Efter det började hon med sieg heil i rösten prata om points, daska med pennan på whiteboardtavlan och med bestämd röst säga att det minsann syntes direkt om man fuskat. Redan där märkte jag att det inte var något för mig eftersom jag älskar att mygla och bryta mot konstens alla regler, men då hade jag redan blivit av med medlemsavgiften så det var väl lika bra att rätta in sig i ledet och ställa sig på vågen. Försökte skoja lite med kärringen och sa "hur mycket håller den här för då?" men hon bara snörpte på munnen och svarade barskt "tillräckligt!". När man ser ut som en Michelingubbe får man visst inte skämta, i alla fall inte i Viktväktarnas lokaler.
Fick ett häfte med olika recept som var lika inspirerande som att försöka laga en gourmetmiddag med kattmat och potatis. Medan alla andra kvinnor log och nickade ivrigt satt jag och funderade på om jag skulle ha en calzone eller kebabpizza på vägen hem. Och bara för att kursledartanten var så lik en guerillaledare så bestämde jag mig för att sno alla hennes gratispennor som hon flera gånger poängterat att man bara fick låna.
Omkring 30 pennor senare, en handskakning och ett halleluja på att man skulle bli smal och snärt gick jag därifrån och tänkte att alla på Viktväktarna kunde dra ballen i gruset med sina poäng. Sen dess har jag både levt och frodats som en kviga på grönbete och konstaterat att vardagen inte blir roligare, klämkäckare eller mer spännande av att räkna kalorier och kilon. Varför jag tränar är ju bara i hopp om att se ut som Magnus Samuelsson när jag hamnar på äldreboende, inte som en heliumballong som någon pyst luften ur och fyllt med nötter.
Som jag brukar säga så har jag aldrig varit mindre, bara lite yngre. Kan ju tyckas lite onödigt att ändra på ett fungerande koncept, man brukar ju inte laga sånt som inte är trasigt (min Mercedes är dock ett undantag). Avslutningsvis lägger jag ut en tio år gammal bild från början av seklet då jag kom på den briljanta idén att man faktiskt kan lösa synliga viktproblem med ett par rymliga mjukisbyxor. Nu ska jag återgå till att likt mina grannar här på Järnet gunga med och känna ghettorytmen och skaka mattorna i trapphuset. Har jag tur så kanske jag bränner några påjjnts.
Glunk
Kommentarer
Trackback
