Att glassa med polissällskap, svettiga snattartanter & att sträcka sig efter snask
Pust
Senaste dagarna har det inte hänt så mycket nämnvärda saker förutom att jag och Hanna var på julskyltningen på stan i söndags. Alla år har jag alltid utan undantag börjat stortjuta när jag sett lyckliga par som hållt varandra i handen och utbytt tindrande blickar och växlat saliv på öppen gata. Jag har med andra ord varit så bitter över dessa scenarion att det stuckit i ögonen så till den milda grad att man fått lust att slänga sig på backen och rulla runt tills någon skulle komma med vita tröjan.
Vi kom på lösningen på detta problem och det skulle vara att när det knep som mest så skulle jag få rycka åt mig Hannas hand. Jag skulle då kunna kisa vindögt och låtsas att hon var en sjuhelvetes het karl. Men när vi lunkade fram på stadens gator och torg ville hon ha handen för sig själv så det blev inget med det. Det blev alltså en lika svår julskyltning att genomlida i år igen men jag överlevde relativt bra.
Man fick trycka sig igenom en folkmassa med tiotalet studsande ungar och svettiga föräldrar som halvt förtvivlat skrek "små grodornaaa, små grooodorna är lustiga att se!". Det fick min biologiska klocka att abrupt sluta ticka och man kände att det inte är ett dugg trevligt med barn. Utöver att dom ska hålla underhållas på diverse underliga sätt så låter dom illa. Då duger det lika bra med en nymfparakit för såna behöver inte ens träffa tomten och man slipper bli ruinerad på dagisavgifter och täckbyxor.
Eftersom det var söndag så var jag ju redigt sugen på mat som alltid när jag varit ute och tjoat kvällen innan. Mitt fenomenala luktsinne kände varmkorvsdofter och andra delikatesser vart vi än gick. Vi gick förbi en äldre dam som stod med en burk och hon såg ut att bjuda på något. Min första tanke var att det var kakor och var på väg ner med handen men hann inte för Hanna fick sånt raskt tempo. Tur var kanske det för det visade sig att tanten samlade in pengar för hemlösa och ville ha bidrag till Ria-stugan.
Inne på Åhléns gjorde jag nog det mest omotiverade jag någonsin åstadkommit i hela mitt liv. Har aldrig gjort något så pensionärsaktigt. Det var så att vi stod vid utgången och kollade på en julstjärna till Hanna. Så såg vi en medelålders kvinna som var närmare två meter lång och nästan lika bred med krulligt hår och stirrig blick. Hon tog några långsamma steg mot utgången med sina 20 kassar hon bar på och det började pipa. Hon tvärstannade, snurrade ett halvt varv och tittade oskyldigt upp i taket. Hon upprepade proceduren men försökte denna gång gå på sidan av larmpelarna. Samma sak igen, det började tjuta en gång till.
Vid det här laget hade folk börjat uppmärksamma att snattartanten inte kom ut genom dörrarna för att larmet gick. Man såg hur hon började pilla nervöst i håret, och ställde sig och granskade intresserat en hylla med pocketböcker. Sen tog hon sats och gick bestämt ut en sista gång medan larmet satte igång, men det var ingen personal som reagerade. Då blev jag så hemskt upprörd att jag väste till Hanna "mä, varför är det ingen som gör nåt? Sådär sega kan dom väl inte vara. Jag ska minsann säga till dom jag!"
På väg till kassan försökte Hanna avleda mig från att skämma ut oss bägge två men det fungerade inte, jag var inställd på krig. När hon skulle betala så pickade jag med fingret i luften och sa "ursäkta, det var en kärring som gick ut fast larmet gick. Jag undrar varför ingen gjorde något?". Hon på andra sidan disken undrade om hon hade kassar, varpå jag svarade att det hade hon minsann. Så sa hon att det kunde hända att det var något som inte blivit avlarmat ordentligt. Så hörde jag mig själv säga:
"Nej det tror jag inte, för hon var så himla svettig".
Min kära väninna hann aldrig sparka mig på benet i tid för att få tyst på mig. Såhär i efterhand måste jag säga att det var synd att hon inte lyckades. Hädanefter kan ni kalla mig Svea, 93, bitter på både livet och butikstjuvar. Måste tillägga att jag inte har en aning om varför jag var så hatisk mot krullhåriga kärringtjuven för jag har själv gjort med samma sak i ungdomens glada dagar. Jag blev då eskorterad av en polisman på varje sida med batongerna i högsta beredskap. Vilket i sig var en mycket trevlig upplevelse, det är nog inte ofta man får vara med om att två karlar har verktygen redo mitt på ljusa dan och på allmän plats dessutom. Mer om detta en annan gång, då ska jag berätta om min stenhårda och kriminella bakgrund. Den går att jämföra med hur det skulle se ut om Gunde Svan rånade Hemköp med en skidpjäxa. Hurtigt och inte så genomtänkt.
Tuuuulituuuuli
Senaste dagarna har det inte hänt så mycket nämnvärda saker förutom att jag och Hanna var på julskyltningen på stan i söndags. Alla år har jag alltid utan undantag börjat stortjuta när jag sett lyckliga par som hållt varandra i handen och utbytt tindrande blickar och växlat saliv på öppen gata. Jag har med andra ord varit så bitter över dessa scenarion att det stuckit i ögonen så till den milda grad att man fått lust att slänga sig på backen och rulla runt tills någon skulle komma med vita tröjan.
Vi kom på lösningen på detta problem och det skulle vara att när det knep som mest så skulle jag få rycka åt mig Hannas hand. Jag skulle då kunna kisa vindögt och låtsas att hon var en sjuhelvetes het karl. Men när vi lunkade fram på stadens gator och torg ville hon ha handen för sig själv så det blev inget med det. Det blev alltså en lika svår julskyltning att genomlida i år igen men jag överlevde relativt bra.
Man fick trycka sig igenom en folkmassa med tiotalet studsande ungar och svettiga föräldrar som halvt förtvivlat skrek "små grodornaaa, små grooodorna är lustiga att se!". Det fick min biologiska klocka att abrupt sluta ticka och man kände att det inte är ett dugg trevligt med barn. Utöver att dom ska hålla underhållas på diverse underliga sätt så låter dom illa. Då duger det lika bra med en nymfparakit för såna behöver inte ens träffa tomten och man slipper bli ruinerad på dagisavgifter och täckbyxor.
Eftersom det var söndag så var jag ju redigt sugen på mat som alltid när jag varit ute och tjoat kvällen innan. Mitt fenomenala luktsinne kände varmkorvsdofter och andra delikatesser vart vi än gick. Vi gick förbi en äldre dam som stod med en burk och hon såg ut att bjuda på något. Min första tanke var att det var kakor och var på väg ner med handen men hann inte för Hanna fick sånt raskt tempo. Tur var kanske det för det visade sig att tanten samlade in pengar för hemlösa och ville ha bidrag till Ria-stugan.
Inne på Åhléns gjorde jag nog det mest omotiverade jag någonsin åstadkommit i hela mitt liv. Har aldrig gjort något så pensionärsaktigt. Det var så att vi stod vid utgången och kollade på en julstjärna till Hanna. Så såg vi en medelålders kvinna som var närmare två meter lång och nästan lika bred med krulligt hår och stirrig blick. Hon tog några långsamma steg mot utgången med sina 20 kassar hon bar på och det började pipa. Hon tvärstannade, snurrade ett halvt varv och tittade oskyldigt upp i taket. Hon upprepade proceduren men försökte denna gång gå på sidan av larmpelarna. Samma sak igen, det började tjuta en gång till.
Vid det här laget hade folk börjat uppmärksamma att snattartanten inte kom ut genom dörrarna för att larmet gick. Man såg hur hon började pilla nervöst i håret, och ställde sig och granskade intresserat en hylla med pocketböcker. Sen tog hon sats och gick bestämt ut en sista gång medan larmet satte igång, men det var ingen personal som reagerade. Då blev jag så hemskt upprörd att jag väste till Hanna "mä, varför är det ingen som gör nåt? Sådär sega kan dom väl inte vara. Jag ska minsann säga till dom jag!"
På väg till kassan försökte Hanna avleda mig från att skämma ut oss bägge två men det fungerade inte, jag var inställd på krig. När hon skulle betala så pickade jag med fingret i luften och sa "ursäkta, det var en kärring som gick ut fast larmet gick. Jag undrar varför ingen gjorde något?". Hon på andra sidan disken undrade om hon hade kassar, varpå jag svarade att det hade hon minsann. Så sa hon att det kunde hända att det var något som inte blivit avlarmat ordentligt. Så hörde jag mig själv säga:
"Nej det tror jag inte, för hon var så himla svettig".
Min kära väninna hann aldrig sparka mig på benet i tid för att få tyst på mig. Såhär i efterhand måste jag säga att det var synd att hon inte lyckades. Hädanefter kan ni kalla mig Svea, 93, bitter på både livet och butikstjuvar. Måste tillägga att jag inte har en aning om varför jag var så hatisk mot krullhåriga kärringtjuven för jag har själv gjort med samma sak i ungdomens glada dagar. Jag blev då eskorterad av en polisman på varje sida med batongerna i högsta beredskap. Vilket i sig var en mycket trevlig upplevelse, det är nog inte ofta man får vara med om att två karlar har verktygen redo mitt på ljusa dan och på allmän plats dessutom. Mer om detta en annan gång, då ska jag berätta om min stenhårda och kriminella bakgrund. Den går att jämföra med hur det skulle se ut om Gunde Svan rånade Hemköp med en skidpjäxa. Hurtigt och inte så genomtänkt.
Tuuuulituuuuli
Kommentarer
Postat av: Terés
Krulltantjävel!
Trackback
