Att förbereda sig för fördärv i förtältet, bunkra upp i bunkern & vara redo
Dä va minus här å dä va minus där
Eftersom det är dubbelsiffriga minusgrader håller jag mig helst inne idag. Det är nog det bästa att göra om man inte vill frysa fast med ena foten framför den andra på olämpligt ställe till allmän beskådan. Vad som är bra med kylan är att man inte är ensam om att se ut som att man festat på whiskey dygnet runt tre veckor i sträck så man sprängt varje befintlig artär i ansiktet. Alla är lika rödmosiga och har snorsträngar som fryst till istappar vilket jag tycker är ytterst positivt att ingen blir särskilt fager. Jag hör dock till den lilla skara människor som inte ser ut som ett dagisbarn så fort det blir kallt ute, vilket är ännu trevligare än ovanstående. Fast det väger ju jag upp med att när det är halt gå som att jag vore 102 år på rullskridskor.
Det börjar dra ihop sig till nyår och jag kom att tänka på hur roligt det var vid millenieskiftet när alla bunkrade upp med konservburkar och sprang och satte sig i källaren på tolvslaget. Andra tog ut varenda öre på banken för man trodde att denna skulle haverera och andra tog livet av sig eftersom dom trodde att jorden ändå skulle gå under. Det som livshypokondriker nu är rädda för är jordens undergång 2012 för att mayanakalendern säger så. Måste säga att jag tycker det är lika roligt som när alla Jehovas Vittnen för ett antal år sen stängde in sig i ett gigantiskt tält i Norge i väntan på att världen skulle gå åt helvete. Hade kunnat ge trekvart av min stortå för att se deras förvånande miner när dragkedjan gnirkades upp och alla märkte att det inte hänt något.
Det börjar ju med andra ord bli ganska vanligt att hitta på ett datum då domedagen ska komma och sen hålla i både bordsben och kjoltyg när klockslaget slår till. Därför bestämmer jag helt omotiverat att det den 7:e januari är dags att sprätta en vitabönorburk i både bunkrar och källare världen över. Händer det inget så är det ett tecken på att jorden har gått under, så det är ingen idé att titta upp bara för att det är tyst däruppe. (På detta sätt kommer jag först i både krog-, bankomat- och Max drive in-köerna. Förutsatt att ingen informerat denna personal om att alla kommer kasta in handduken och att det är dags att ta beteckning). Svårare än så kan det väl ändå inte vara att känna hur det är att vara drottning Silvia på en vardag.
Boom
Eftersom det är dubbelsiffriga minusgrader håller jag mig helst inne idag. Det är nog det bästa att göra om man inte vill frysa fast med ena foten framför den andra på olämpligt ställe till allmän beskådan. Vad som är bra med kylan är att man inte är ensam om att se ut som att man festat på whiskey dygnet runt tre veckor i sträck så man sprängt varje befintlig artär i ansiktet. Alla är lika rödmosiga och har snorsträngar som fryst till istappar vilket jag tycker är ytterst positivt att ingen blir särskilt fager. Jag hör dock till den lilla skara människor som inte ser ut som ett dagisbarn så fort det blir kallt ute, vilket är ännu trevligare än ovanstående. Fast det väger ju jag upp med att när det är halt gå som att jag vore 102 år på rullskridskor.
Det börjar dra ihop sig till nyår och jag kom att tänka på hur roligt det var vid millenieskiftet när alla bunkrade upp med konservburkar och sprang och satte sig i källaren på tolvslaget. Andra tog ut varenda öre på banken för man trodde att denna skulle haverera och andra tog livet av sig eftersom dom trodde att jorden ändå skulle gå under. Det som livshypokondriker nu är rädda för är jordens undergång 2012 för att mayanakalendern säger så. Måste säga att jag tycker det är lika roligt som när alla Jehovas Vittnen för ett antal år sen stängde in sig i ett gigantiskt tält i Norge i väntan på att världen skulle gå åt helvete. Hade kunnat ge trekvart av min stortå för att se deras förvånande miner när dragkedjan gnirkades upp och alla märkte att det inte hänt något.
Det börjar ju med andra ord bli ganska vanligt att hitta på ett datum då domedagen ska komma och sen hålla i både bordsben och kjoltyg när klockslaget slår till. Därför bestämmer jag helt omotiverat att det den 7:e januari är dags att sprätta en vitabönorburk i både bunkrar och källare världen över. Händer det inget så är det ett tecken på att jorden har gått under, så det är ingen idé att titta upp bara för att det är tyst däruppe. (På detta sätt kommer jag först i både krog-, bankomat- och Max drive in-köerna. Förutsatt att ingen informerat denna personal om att alla kommer kasta in handduken och att det är dags att ta beteckning). Svårare än så kan det väl ändå inte vara att känna hur det är att vara drottning Silvia på en vardag.
Boom
Kommentarer
Trackback
