Brännvinsbestyr, äktenskapserbjudanden & begagnade bågar
Tjofaderittan
Helgen har fortlöpt med diverse bravader och en hel del nötande i baren. På fredagen var det inte meningen att vi skulle gå ut men det började rycka i det gamla ölbenet så vi stövlade ut till sist. Eftersom mitt minne är ganska skevt så hade jag inte en tanke på att jag skulle gå upp klockan sju och åka till Gävle för synundersökningen. Men det fungerade det med, fast jag var tvungen att förvarna optikern att jag varit ute och festat ifall om jag skulle råka andas lite för burdust för då hade han strykit med av dom ångorna.
Det verkade däremot inte vara något problem då han senare frågade om han fick gifta sig med mig. Skulle ju vara typiskt mig om enda gången man får höra dom orden är när man sitter och skelar in i en stor apparat och ska läsa upp bokstäver likt ett dagisbarn. Jag var dock lika ogift när jag gick ut som när jag kom in och det var dags att åka hem och korka upp.
Vad jag lärt mig av detta är att man av någon konstig anledning mår mycket bättre på söndagen om man festar två dagar i rad istället för en. Det måste betyda att om man hivar i sig konstant i en månad borde man vara i sitt livs toppform. På tal om toppform är det inte vad jag kommer vara den veckan då jag ska använda glasögon, för jag resonerade som så att eftersom man ändå ska vara ful så kan man lika gärna dra på det hela.
Man upphör aldrig att förvånas av sig själv, speciellt inte när man väljer ett par silvriga pilotbågar. I tidigare inlägg är det ju ganska tydligt att jag inte har något emot själva formen eftersom jag har såna solglasögon, men detta kommer det bara bli kattskit av. Jag kommer inte att se ut som varken en Solveig eller Sigbritt, nu är det Bertil rakt av för hela slanten. Folk kommer undra vad jag genomgår för underlig kris när jag först kommer med denna kreation för att sedan gå osminkad i en vecka. Kanske kommer det låta:
"...det kan ha varit för ungefär 25 år sen, omkring 2010 då hon den där rödhåriga tjejen i Falun gick runt i pilotbågar, var osminkad och skrämde slag på stan".
Ajajaj
Helgen har fortlöpt med diverse bravader och en hel del nötande i baren. På fredagen var det inte meningen att vi skulle gå ut men det började rycka i det gamla ölbenet så vi stövlade ut till sist. Eftersom mitt minne är ganska skevt så hade jag inte en tanke på att jag skulle gå upp klockan sju och åka till Gävle för synundersökningen. Men det fungerade det med, fast jag var tvungen att förvarna optikern att jag varit ute och festat ifall om jag skulle råka andas lite för burdust för då hade han strykit med av dom ångorna.
Det verkade däremot inte vara något problem då han senare frågade om han fick gifta sig med mig. Skulle ju vara typiskt mig om enda gången man får höra dom orden är när man sitter och skelar in i en stor apparat och ska läsa upp bokstäver likt ett dagisbarn. Jag var dock lika ogift när jag gick ut som när jag kom in och det var dags att åka hem och korka upp.
Vad jag lärt mig av detta är att man av någon konstig anledning mår mycket bättre på söndagen om man festar två dagar i rad istället för en. Det måste betyda att om man hivar i sig konstant i en månad borde man vara i sitt livs toppform. På tal om toppform är det inte vad jag kommer vara den veckan då jag ska använda glasögon, för jag resonerade som så att eftersom man ändå ska vara ful så kan man lika gärna dra på det hela.
Man upphör aldrig att förvånas av sig själv, speciellt inte när man väljer ett par silvriga pilotbågar. I tidigare inlägg är det ju ganska tydligt att jag inte har något emot själva formen eftersom jag har såna solglasögon, men detta kommer det bara bli kattskit av. Jag kommer inte att se ut som varken en Solveig eller Sigbritt, nu är det Bertil rakt av för hela slanten. Folk kommer undra vad jag genomgår för underlig kris när jag först kommer med denna kreation för att sedan gå osminkad i en vecka. Kanske kommer det låta:
"...det kan ha varit för ungefär 25 år sen, omkring 2010 då hon den där rödhåriga tjejen i Falun gick runt i pilotbågar, var osminkad och skrämde slag på stan".
Ajajaj
Att vara vindögd och halvblind, namnväxlingar & livfulla vaggningar
Barapparapparappa
Man skulle kanske kunna tro att jag har varit upptagen med att göra något vettigt sen i förrgår men det kan jag ärligt och bestämt säga att jag inte har. Tiden har mestadels gått till att släpa hunden på promenader och få åbäket att finna sig i att bli kallad Lennart istället för Rico vilket var Martinas förslag. Han ser nämligen mer ut att heta så med det där skägget, något jag inte tänkt på under tre år men som med allting med mig så tar det ett tag innan poletten trillar ner. Det säger sig självt att en tysk hund inte kan heta Rico, det är som att Maud Olofsson ("Skriet från vildmarken") skulle heta Heidi Klum. Klingar inte riktigt rent på nåt vis.
Maud Olofsson? Heidi Klum?
Resterande tiden har jag ägnat åt att återigen glatt springa runt med självscannern på ICA Maxi (i min värld är ju allt gratis när man använder denna magiska apparat men jag börjar misstänka att så är inte fallet). Måste nog måste skaffa mig en riktig hobby och inte hänga på affären större delen av min vakna tid som någon annan shoppingberoende ragata från förorten. Om inte annat blir det problematiskt att finansiera dessa 30-kiloskassar i slutändan. Jag köpte t. ex broccoli, vad jag nu ska med det till. Stoppa i näsan för att se om dom kanske slår rot eller nåt.
Blindstyre som man är ska jag kl 10.00 på lördag infinna mig på Memira i Gävle och spärra upp ögonen för undersökning. Tanken är att jag den 12:e april ska bränna på med lite laser så man slipper linserna som jag ändå bara sprätter iväg på opassande ställen. Hon som satt i kundtjänst för tidsbokning sa att jag i värsta fall kan få lov att göra en typ av behandling som känns som att "föda barn genom ögonen" för att sedan bli tvungen att vara nerbäddad i ett mörkt rum i en vecka. Det tyckte jag lät lite spännande men sen fick jag höra att man knappt kunde fladdra med ögonlocken och att ligga och försöka få igång tankeverksamheten i en hel vecka lät inte så lockande, snarare omöjligt.
I vilket fall som helst blir jag tvungen att ha glasögon i en vecka innan ingreppet vilket kommer bli dom plågsammaste dagarna i hela mitt liv. Kan ju jag svassa runt med mina bågar och se ut att heta Solveig medan mina vänner säkerligen har sitt livs roligaste utekväll. Kommer förmodligen inte ens kunna se mig i spegeln utan att bli förbannad så därför kommer jag än mindre kunna gå ut under dessa sju dygn. Tur är ju då att jag hamstrat ett förråd som verkar ska kunna räcka i tre år framöver, skulle i vilket fall som helst inte vilja hitta till affären.
Ett bra knep om man inte borde eller egentligen inte har råd att gå på krogen kan vara att dra på lite Karlssons klister och limma fast glasögonen på näsan (förutsatt att du tycker att du ser ut som ett åkerspöke i dem). Det blir billigare med en tub lim än starköl och man får säkert mycket roligare. Kan man roa sig med att sitta hemma i soffan vindögd, hög som ett hus på ångorna och vagga i takt och sjunga med i Peps Persson's Oh boy. Det låter som en bra idé tycker jag, nu vet ni vad jag har för mig mellan den 5-12 april. Då klubbar vi det.
Knack
Man skulle kanske kunna tro att jag har varit upptagen med att göra något vettigt sen i förrgår men det kan jag ärligt och bestämt säga att jag inte har. Tiden har mestadels gått till att släpa hunden på promenader och få åbäket att finna sig i att bli kallad Lennart istället för Rico vilket var Martinas förslag. Han ser nämligen mer ut att heta så med det där skägget, något jag inte tänkt på under tre år men som med allting med mig så tar det ett tag innan poletten trillar ner. Det säger sig självt att en tysk hund inte kan heta Rico, det är som att Maud Olofsson ("Skriet från vildmarken") skulle heta Heidi Klum. Klingar inte riktigt rent på nåt vis.
Maud Olofsson? Heidi Klum?
Resterande tiden har jag ägnat åt att återigen glatt springa runt med självscannern på ICA Maxi (i min värld är ju allt gratis när man använder denna magiska apparat men jag börjar misstänka att så är inte fallet). Måste nog måste skaffa mig en riktig hobby och inte hänga på affären större delen av min vakna tid som någon annan shoppingberoende ragata från förorten. Om inte annat blir det problematiskt att finansiera dessa 30-kiloskassar i slutändan. Jag köpte t. ex broccoli, vad jag nu ska med det till. Stoppa i näsan för att se om dom kanske slår rot eller nåt.
Blindstyre som man är ska jag kl 10.00 på lördag infinna mig på Memira i Gävle och spärra upp ögonen för undersökning. Tanken är att jag den 12:e april ska bränna på med lite laser så man slipper linserna som jag ändå bara sprätter iväg på opassande ställen. Hon som satt i kundtjänst för tidsbokning sa att jag i värsta fall kan få lov att göra en typ av behandling som känns som att "föda barn genom ögonen" för att sedan bli tvungen att vara nerbäddad i ett mörkt rum i en vecka. Det tyckte jag lät lite spännande men sen fick jag höra att man knappt kunde fladdra med ögonlocken och att ligga och försöka få igång tankeverksamheten i en hel vecka lät inte så lockande, snarare omöjligt.
I vilket fall som helst blir jag tvungen att ha glasögon i en vecka innan ingreppet vilket kommer bli dom plågsammaste dagarna i hela mitt liv. Kan ju jag svassa runt med mina bågar och se ut att heta Solveig medan mina vänner säkerligen har sitt livs roligaste utekväll. Kommer förmodligen inte ens kunna se mig i spegeln utan att bli förbannad så därför kommer jag än mindre kunna gå ut under dessa sju dygn. Tur är ju då att jag hamstrat ett förråd som verkar ska kunna räcka i tre år framöver, skulle i vilket fall som helst inte vilja hitta till affären.
Ett bra knep om man inte borde eller egentligen inte har råd att gå på krogen kan vara att dra på lite Karlssons klister och limma fast glasögonen på näsan (förutsatt att du tycker att du ser ut som ett åkerspöke i dem). Det blir billigare med en tub lim än starköl och man får säkert mycket roligare. Kan man roa sig med att sitta hemma i soffan vindögd, hög som ett hus på ångorna och vagga i takt och sjunga med i Peps Persson's Oh boy. Det låter som en bra idé tycker jag, nu vet ni vad jag har för mig mellan den 5-12 april. Då klubbar vi det.
Knack
Dekorativa nötter, att överleva ett öråd & vårdslösa överkörningar
Hola
Imorgon ska jag skaffa virke så jag kan göra mig en egen bungalow att bosätta mig i på gården. Det skulle ge fler fördelar än vad det gör att bo i lägenheten i alla fall, då man idag även stängt av varmvattnet. Nog har man varit med om enklare saker än att försöka diska i kallvatten och duscha i under 30˚C. Har man någongång frysit så man trott att man skulle tappa flickorna är det ingenting mot vad man gör i den situationen. Fast man behöver ju inte vara dåsig i onödan för man kan inte göra annat än att vakna till liv när lemmarna börjar bli blåa.
Att bo här är snart som att ofrivilligt leva i en version av Robinson så man kan ju lika gärna koppla ur kyl och frys och gillra fällor att fånga in silverfiskar och andra insekter i. Utöver detta vore det på sin plats att hänga upp kokosnötter i taket och bjuda in den tjurigaste grannkärringen man har, anordna öråd och se vem som överlever längst utan att börja tugga på den andra. Vill man ut och fiska är det bara att trycka ner röven i en fotbalja och paddla ut i trapphuset med stekspaden och låtsas att man är ute på öppet hav.
Snart ska jag åka och handla med Martina och då får vi se vem som hanterar självscanningsapparaten som en revolver och snabbare än sin egen skugga. Har inte hon någon lust att tävla med mig får jag väl be någon pensionär som tar en kvart på sig att stutta in från ingången till korgarna för då har jag en självklar seger redan innan man ens börjat. Ni som har vägarna förbi ICA Maxi får alltså vara beredda att akta på er, annars blir ni överkörda av fröken E. Ångvält Westberg.
Knack
Imorgon ska jag skaffa virke så jag kan göra mig en egen bungalow att bosätta mig i på gården. Det skulle ge fler fördelar än vad det gör att bo i lägenheten i alla fall, då man idag även stängt av varmvattnet. Nog har man varit med om enklare saker än att försöka diska i kallvatten och duscha i under 30˚C. Har man någongång frysit så man trott att man skulle tappa flickorna är det ingenting mot vad man gör i den situationen. Fast man behöver ju inte vara dåsig i onödan för man kan inte göra annat än att vakna till liv när lemmarna börjar bli blåa.
Att bo här är snart som att ofrivilligt leva i en version av Robinson så man kan ju lika gärna koppla ur kyl och frys och gillra fällor att fånga in silverfiskar och andra insekter i. Utöver detta vore det på sin plats att hänga upp kokosnötter i taket och bjuda in den tjurigaste grannkärringen man har, anordna öråd och se vem som överlever längst utan att börja tugga på den andra. Vill man ut och fiska är det bara att trycka ner röven i en fotbalja och paddla ut i trapphuset med stekspaden och låtsas att man är ute på öppet hav.
Snart ska jag åka och handla med Martina och då får vi se vem som hanterar självscanningsapparaten som en revolver och snabbare än sin egen skugga. Har inte hon någon lust att tävla med mig får jag väl be någon pensionär som tar en kvart på sig att stutta in från ingången till korgarna för då har jag en självklar seger redan innan man ens börjat. Ni som har vägarna förbi ICA Maxi får alltså vara beredda att akta på er, annars blir ni överkörda av fröken E. Ångvält Westberg.
Knack
Hur man gör för att hänga och slänga & att vara stel, sliten och osmidig
Godkväll
Nu börjar det bli på upphällningen med dom där trapporna och jag undrar om man skulle ta och försöka tillverka en mitella för ben. Fast det kanske skulle bli svårt att ta sig upp då. Hursomhelst är jag helt övertygad om att jag kommer se ut som en apelsin med två tandpetare innan den där reparationen är över. Jag var på väg att vandra vidare till Nangijala i lördags natt när jag kom hem och skulle ut med gråbocken. Med den styrfarten jag hade gick det utomordentligt bra ner men åt andra hållet blev det lite värre. Sista biten hängde jag som en disktrasa i ledstången, flåsade och hickade om vartannat men till min stora förvåning kom jag till slut upp. Dagen efter mådde man som en överkörd spottloska och jag är fortfarande lika stel som en katolsk präst på strippklubb.
Därför knyter jag ihop säcken som det inte ens är en gris i och
planar ut tills imorgon bitti då grannen vänder arslet mot Mecka
och kvinnan mittemot skriker i E-dursfalsett åt sin obstinata unge.
Pust
Nu börjar det bli på upphällningen med dom där trapporna och jag undrar om man skulle ta och försöka tillverka en mitella för ben. Fast det kanske skulle bli svårt att ta sig upp då. Hursomhelst är jag helt övertygad om att jag kommer se ut som en apelsin med två tandpetare innan den där reparationen är över. Jag var på väg att vandra vidare till Nangijala i lördags natt när jag kom hem och skulle ut med gråbocken. Med den styrfarten jag hade gick det utomordentligt bra ner men åt andra hållet blev det lite värre. Sista biten hängde jag som en disktrasa i ledstången, flåsade och hickade om vartannat men till min stora förvåning kom jag till slut upp. Dagen efter mådde man som en överkörd spottloska och jag är fortfarande lika stel som en katolsk präst på strippklubb.
Därför knyter jag ihop säcken som det inte ens är en gris i och
planar ut tills imorgon bitti då grannen vänder arslet mot Mecka
och kvinnan mittemot skriker i E-dursfalsett åt sin obstinata unge.
Pust
Konsten att vara disträ, bänksitterier och hisskonflikter
Hej och goddag
Då var man hemma lika sliten som en sopborste efter en dag på stan med Paulsson. Jag har kommit på hur farligt det är att stoppa ett kontokort i näven på mig för då tror jag att allt är gratis men det märker man ju ganska snart på saldot att det inte är. Kanske att man skulle börja ha pengarna i madrassen istället så jag fattar att dom inte är på låtsas eller så får jag börja handla med monopolpengar. Hanna säger att det inte skulle göra någon skillnad om jag försökte göra det för att jag inte skulle veta någon skillnad och det är jag beredd att hålla med om. Hon säger ju också att umgås med mig är som att jobba skift som personlig assistent fast ännu mer krävande, men det kan jag inte alls förstå. Det kanske är det som är problemet, att jag inte hänger med så mycket. Har jag tur så blir jag lika smart som mina vänner när jag kommer upp i övre medelåldern men tills dess får jag väl söka till Vi i femman.
Förutom att slita åt mig i princip allt jag fick syn på och dra kortet tills det nästan började brinna hällde vi i oss en slät kopp kaffe på Waynes och efter det ragglade jag runt som en utvecklingsstörd duva och hade ingen aning om vad jag pratade om och gick lite på tomgång. Min blonda kompanjon har lärt sig att det räcker att svara "mmm", "jaa", "det blir säkert jättebra" för jag kan föra en oändlig monolog för mig själv utan respons utan att jag märker det. Men när hon väl får för sig att svara så börjar vi gaffla som ett gammalt gift par och dagens hetsiga diskussion rörde sig kring papperet jag plockat ur min nya väska. Till slut höjde dom vid bordet bredvid på ögonbrynen och då förstod man att det var dags att packa sig iväg innan vi skulle strypa varandra.
Jag: - Kan du ta det här.
Hanna: - Nej, varför då?
Jag: - Men för jag får inte plats i väskan såklart.
Hanna: - Jag har väl inte heller plats!
Jag: - Det har du väl.
Hanna: - Nej, varför skulle jag ha plats för ditt skräp?
Jag: - För jag har inte det!
Hanna: - Nä, jag tänker inte ta det där.
Jag: - Jag kan ju inte!
Hanna: - Du får väl slänga det i en papperskorg.
Jag: - Det finns ju ingen?
Hanna: - Jag tänker i alla fall inte ta det där.
Jag: - Men jo!
Hanna: - Men va FAN!
Lönnig, festprissig och röksugen på bänk nr 36 kl 15:43
Min lilla palsternacka
Sen gick vi och inhandlade eldvatten och groggvirke och på Hemköp plockade jag på mig lite saker som jag sedan betalade. Hanna skulle gå och hämta något så jag gick före och när jag som bäst var i min egen lilla värld hörde jag kassörskan ropa: "Hallå, du! Du! Dina saker!" Då hade jag gått därifrån raka vägen efter att ha knappat in koden. Det är nog tur att jag har mina kära assistenter för det går käpprätt åt helvete ganska direkt när jag får klara mig själv. Det har även hänt att jag ska ha tagit ut pengar i bankomaten men lämnat sedlarna kvar. Så brukar jag ju lite då och då ställa systemkassen på taket på bilen och få lov att tvärstanna när någon kastar sig fram och knackar på rutan. Det är bra att det finns såna alerta medmänniskor, det tackar vi för.
Ikväll ska vi gå ut och ta vårat sedvanliga järn men i afton blir det i internationell anda eftersom det är skidspel. Har hört att det tydligen ska vara många finnar här men av vilken anledning vet jag inte. Det måste ju i såna fall vara så att dom har fler hobbys än att dricka sprit och piska varandra på ryggen med kvistar. Om man fick tag i en finländare tror jag att man varken skulle behöva en hembränningsapparat eller skaffa påskris. Det vore ju rätt praktiskt, men bara om man kunde fälla ihop och stoppa undan honom någonstans. Så kunde han ligga där och spela Säkkijärven polka på sängfjädrarna ända in på småtimmarna.
"Va fan? 7:e våningen, here we come
Fredag är väl också en arbetsdag!?!?"
Följ gärna den spännande eskalerande följetongen om hissen.
Nu börjar vaktmästaren ta ton och ge svar på tal:
"DET KANSKE INTE FANNS RESERVDELAR HEMMA
TÄNK EFTER LITEGRANN DIN LATA BARNRUMPA".
Pionnng
Då var man hemma lika sliten som en sopborste efter en dag på stan med Paulsson. Jag har kommit på hur farligt det är att stoppa ett kontokort i näven på mig för då tror jag att allt är gratis men det märker man ju ganska snart på saldot att det inte är. Kanske att man skulle börja ha pengarna i madrassen istället så jag fattar att dom inte är på låtsas eller så får jag börja handla med monopolpengar. Hanna säger att det inte skulle göra någon skillnad om jag försökte göra det för att jag inte skulle veta någon skillnad och det är jag beredd att hålla med om. Hon säger ju också att umgås med mig är som att jobba skift som personlig assistent fast ännu mer krävande, men det kan jag inte alls förstå. Det kanske är det som är problemet, att jag inte hänger med så mycket. Har jag tur så blir jag lika smart som mina vänner när jag kommer upp i övre medelåldern men tills dess får jag väl söka till Vi i femman.
Förutom att slita åt mig i princip allt jag fick syn på och dra kortet tills det nästan började brinna hällde vi i oss en slät kopp kaffe på Waynes och efter det ragglade jag runt som en utvecklingsstörd duva och hade ingen aning om vad jag pratade om och gick lite på tomgång. Min blonda kompanjon har lärt sig att det räcker att svara "mmm", "jaa", "det blir säkert jättebra" för jag kan föra en oändlig monolog för mig själv utan respons utan att jag märker det. Men när hon väl får för sig att svara så börjar vi gaffla som ett gammalt gift par och dagens hetsiga diskussion rörde sig kring papperet jag plockat ur min nya väska. Till slut höjde dom vid bordet bredvid på ögonbrynen och då förstod man att det var dags att packa sig iväg innan vi skulle strypa varandra.
Jag: - Kan du ta det här.
Hanna: - Nej, varför då?
Jag: - Men för jag får inte plats i väskan såklart.
Hanna: - Jag har väl inte heller plats!
Jag: - Det har du väl.
Hanna: - Nej, varför skulle jag ha plats för ditt skräp?
Jag: - För jag har inte det!
Hanna: - Nä, jag tänker inte ta det där.
Jag: - Jag kan ju inte!
Hanna: - Du får väl slänga det i en papperskorg.
Jag: - Det finns ju ingen?
Hanna: - Jag tänker i alla fall inte ta det där.
Jag: - Men jo!
Hanna: - Men va FAN!
Lönnig, festprissig och röksugen på bänk nr 36 kl 15:43
Min lilla palsternacka
Sen gick vi och inhandlade eldvatten och groggvirke och på Hemköp plockade jag på mig lite saker som jag sedan betalade. Hanna skulle gå och hämta något så jag gick före och när jag som bäst var i min egen lilla värld hörde jag kassörskan ropa: "Hallå, du! Du! Dina saker!" Då hade jag gått därifrån raka vägen efter att ha knappat in koden. Det är nog tur att jag har mina kära assistenter för det går käpprätt åt helvete ganska direkt när jag får klara mig själv. Det har även hänt att jag ska ha tagit ut pengar i bankomaten men lämnat sedlarna kvar. Så brukar jag ju lite då och då ställa systemkassen på taket på bilen och få lov att tvärstanna när någon kastar sig fram och knackar på rutan. Det är bra att det finns såna alerta medmänniskor, det tackar vi för.
Ikväll ska vi gå ut och ta vårat sedvanliga järn men i afton blir det i internationell anda eftersom det är skidspel. Har hört att det tydligen ska vara många finnar här men av vilken anledning vet jag inte. Det måste ju i såna fall vara så att dom har fler hobbys än att dricka sprit och piska varandra på ryggen med kvistar. Om man fick tag i en finländare tror jag att man varken skulle behöva en hembränningsapparat eller skaffa påskris. Det vore ju rätt praktiskt, men bara om man kunde fälla ihop och stoppa undan honom någonstans. Så kunde han ligga där och spela Säkkijärven polka på sängfjädrarna ända in på småtimmarna.
"Va fan? 7:e våningen, here we come
Fredag är väl också en arbetsdag!?!?"
Följ gärna den spännande eskalerande följetongen om hissen.
Nu börjar vaktmästaren ta ton och ge svar på tal:
"DET KANSKE INTE FANNS RESERVDELAR HEMMA
TÄNK EFTER LITEGRANN DIN LATA BARNRUMPA".
Pionnng
Försvunna hissar, bulleveranser & att eventuellt överleva 216 trappsteg
Hej alla fredagsfirare
Idag har jag mest legat som en formlös klump på golvet. Jag bakade 120 bullar hos mina föräldrar igår (eftersom mitt kök är så stort att man knappt har plats att vända röven när man ska gå ut. Det kan i och för sig bero på storleken av min röv också) och när jag skulle hem med dessa två tunga kassar som vägde mer än en älgtjur var hissen borta. Den var verkligen borta. Ofta brukar den kunna stå med öppen dörr på någon annan våning men i det här fallet så fanns den ingenstans, inte ens i källaren. Inte för att jag skyller på invandrarna (som jag för övrigt inte har något emot) men om dom nu har stulit hissen. Då är det lite väl.
(MÅNDAG?! Är dom galna!? Då har jag redan trillat pinn för länge sen!)
Så jag har fått springa både upp och ner från sjätte våningen hela dagen. Ni som kanske träffar eller ser mig efter helgen; ni behöver inte få en chock om jag blivit smal som en pinne. Ni behöver heller inte oroa er att jag dragit på mig ett tvångssyndrom att springa i trappor eller fått någon slags ätstörning. Det är helt enkelt den försvunna hissens fel. Hur nu en hel hiss kan försvinna. Och hur man gör för att kunna laga en försvunnen sådan. Man kanske skulle bli kriminalare istället om det här ghettot Järnet kommer bjuda på sådana mystiska fall framledes.
Fast man får väl se hur det går med min påbörjade karriär som bullmamma först. Idag har jag åkt runt med min kebabvagn/heroinsläde herr Mercedes och levererat bullar både till höger och vänster. Brandvarnaren gick inte igång mer än två gånger (överraskande) under baket och ingen har blivit förgiftad än. Fast det kan jag ju inte bli informerad om i vilket fall för då har ju dom redan sagt tack och godnatt och parkerat tofflorna. Om dom nu lever så kanske man ska bli volontärbagare istället för sjuksköterska. (Här var jag på väg att skriva "det är något som tåls att fundera på" men vi vet ju alla hur bra fröken Westberg är på att tänka).
Vi får se om jag tagit mina sista steg i trapphuset ikväll
när jag går ut med hunden, eller om jag klarar mig flåsande
hela vägen upp till min dörr. Det ska bli intressant att se.
Putsväck
Idag har jag mest legat som en formlös klump på golvet. Jag bakade 120 bullar hos mina föräldrar igår (eftersom mitt kök är så stort att man knappt har plats att vända röven när man ska gå ut. Det kan i och för sig bero på storleken av min röv också) och när jag skulle hem med dessa två tunga kassar som vägde mer än en älgtjur var hissen borta. Den var verkligen borta. Ofta brukar den kunna stå med öppen dörr på någon annan våning men i det här fallet så fanns den ingenstans, inte ens i källaren. Inte för att jag skyller på invandrarna (som jag för övrigt inte har något emot) men om dom nu har stulit hissen. Då är det lite väl.
(MÅNDAG?! Är dom galna!? Då har jag redan trillat pinn för länge sen!)
Så jag har fått springa både upp och ner från sjätte våningen hela dagen. Ni som kanske träffar eller ser mig efter helgen; ni behöver inte få en chock om jag blivit smal som en pinne. Ni behöver heller inte oroa er att jag dragit på mig ett tvångssyndrom att springa i trappor eller fått någon slags ätstörning. Det är helt enkelt den försvunna hissens fel. Hur nu en hel hiss kan försvinna. Och hur man gör för att kunna laga en försvunnen sådan. Man kanske skulle bli kriminalare istället om det här ghettot Järnet kommer bjuda på sådana mystiska fall framledes.
Fast man får väl se hur det går med min påbörjade karriär som bullmamma först. Idag har jag åkt runt med min kebabvagn/heroinsläde herr Mercedes och levererat bullar både till höger och vänster. Brandvarnaren gick inte igång mer än två gånger (överraskande) under baket och ingen har blivit förgiftad än. Fast det kan jag ju inte bli informerad om i vilket fall för då har ju dom redan sagt tack och godnatt och parkerat tofflorna. Om dom nu lever så kanske man ska bli volontärbagare istället för sjuksköterska. (Här var jag på väg att skriva "det är något som tåls att fundera på" men vi vet ju alla hur bra fröken Westberg är på att tänka).
Vi får se om jag tagit mina sista steg i trapphuset ikväll
när jag går ut med hunden, eller om jag klarar mig flåsande
hela vägen upp till min dörr. Det ska bli intressant att se.
Putsväck
Sprutstickningar, att slänga sig på britsen & konsten att tjata sönder studiekamrater
Hej kära vänner
För tillfället ligger jag och funderar på vad för roligt man kan hitta på i veckan som kommer. Jag tänkte börja med att tvinga någon läkare att ta fram kniven så jag får halsmandlarna bortopererade. Dels för att dom ser ut som två golfbollar (och vad ska jag med såna till i halsen?) men även för att jag har hört att man kan få en annorlunda röst. Plus att dom är i vägen när jag ska försöka lära mig konsten att hälla i sig öl utan tratt och utan att svälja. Så det är mitt nuvarande projekt och ska nu beställa tid på vårdcentralen. Även om jag hatar vårdcentralen för alla pensionsfärdiga gamar som verkar ha haschat bort hälften av all hjärnkapacitet på det glada 70-talet så måste jag ju gå dit för att få en remiss. Man måste ju ha tilltro att dom åtminstone kan styra träspateln ner i halsen och inte peta ut ögonen med den, det återstår väl att se.
I skolan igår skulle man öva att ta blodprov på dockor men det tyckte jag var så tråkigt att jag sa åt folk att sticka i mig i stället. Jag menar man kan ju inte mer än dö i någon situation så det var ju inget märkvärdigt. Dessvärre så var det ingen som ville det med risk för att göra illa mig. Nu känner ju inte vi varandra så bra i klassen så dom kan ju inte veta att jag i princip är gjord av bakelit och hårdgummi. Det där med min rödhåriga smärttröskel fungerar bara om det är någon annan som ska hugga sprutan i mig. Jag kan nog själv också men då lär jag vara mer beredd än när jag får en sticka i fingret för då ramlar jag ju ihop i fosterställning.
Jag: - Kan du sticka mig sen?
Klasskamrat nr 1: - Nej, gud vad nervös jag blir.
Jag (några minuter senare): - Kan du sticka mig nu då?
Klasskamrat nr 1: - Nej, aldrig i livet!
Jag (några minuter senare): - Nu då?
Klasskamrat nr 1: - Nää, men hon kanske vill?
Jag (exalterad): - Vill DU sticka mig?
Klasskamrat nr 2: - Neejnej, jag har inte ens övat på dockan än!
Jag: - Men det gör inget, det spelar ingen roll! Kan du inte göra det då?
Och så fortsatte det till jag slutligen gav upp och frågade min lärare istället som sa ja men ändå verkade undra om jag hade alla proppar i skåpet. Hon tappade ett rör blod, jag fick mitt plåster och skuttade hem. Lättroad var ordet. Får jag praktik på operation eller något annat kul ställe kan jag alltid erbjuda mig att dom ska skära i mig istället. "Det gör inget, man kan ju inte mer än dö! Äh, flytta på den där kärringen så lägger jag mig på britsen istället, det blir bra, jag tror jag vid närmare eftertanke har lite ont i benet så ni kan gå lös med skalpellen lite hur ni vill! Du också doktor Rosgren, kom hit du! Var inte blyg nu!"
Kanske att man skulle jobba på kontor istället för säkerhets skull, för det är
ju inte bara till utseendet man utmärker sig som en berguv bland småfåglarna.
Wiii
För tillfället ligger jag och funderar på vad för roligt man kan hitta på i veckan som kommer. Jag tänkte börja med att tvinga någon läkare att ta fram kniven så jag får halsmandlarna bortopererade. Dels för att dom ser ut som två golfbollar (och vad ska jag med såna till i halsen?) men även för att jag har hört att man kan få en annorlunda röst. Plus att dom är i vägen när jag ska försöka lära mig konsten att hälla i sig öl utan tratt och utan att svälja. Så det är mitt nuvarande projekt och ska nu beställa tid på vårdcentralen. Även om jag hatar vårdcentralen för alla pensionsfärdiga gamar som verkar ha haschat bort hälften av all hjärnkapacitet på det glada 70-talet så måste jag ju gå dit för att få en remiss. Man måste ju ha tilltro att dom åtminstone kan styra träspateln ner i halsen och inte peta ut ögonen med den, det återstår väl att se.
I skolan igår skulle man öva att ta blodprov på dockor men det tyckte jag var så tråkigt att jag sa åt folk att sticka i mig i stället. Jag menar man kan ju inte mer än dö i någon situation så det var ju inget märkvärdigt. Dessvärre så var det ingen som ville det med risk för att göra illa mig. Nu känner ju inte vi varandra så bra i klassen så dom kan ju inte veta att jag i princip är gjord av bakelit och hårdgummi. Det där med min rödhåriga smärttröskel fungerar bara om det är någon annan som ska hugga sprutan i mig. Jag kan nog själv också men då lär jag vara mer beredd än när jag får en sticka i fingret för då ramlar jag ju ihop i fosterställning.
Jag: - Kan du sticka mig sen?
Klasskamrat nr 1: - Nej, gud vad nervös jag blir.
Jag (några minuter senare): - Kan du sticka mig nu då?
Klasskamrat nr 1: - Nej, aldrig i livet!
Jag (några minuter senare): - Nu då?
Klasskamrat nr 1: - Nää, men hon kanske vill?
Jag (exalterad): - Vill DU sticka mig?
Klasskamrat nr 2: - Neejnej, jag har inte ens övat på dockan än!
Jag: - Men det gör inget, det spelar ingen roll! Kan du inte göra det då?
Och så fortsatte det till jag slutligen gav upp och frågade min lärare istället som sa ja men ändå verkade undra om jag hade alla proppar i skåpet. Hon tappade ett rör blod, jag fick mitt plåster och skuttade hem. Lättroad var ordet. Får jag praktik på operation eller något annat kul ställe kan jag alltid erbjuda mig att dom ska skära i mig istället. "Det gör inget, man kan ju inte mer än dö! Äh, flytta på den där kärringen så lägger jag mig på britsen istället, det blir bra, jag tror jag vid närmare eftertanke har lite ont i benet så ni kan gå lös med skalpellen lite hur ni vill! Du också doktor Rosgren, kom hit du! Var inte blyg nu!"
Kanske att man skulle jobba på kontor istället för säkerhets skull, för det är
ju inte bara till utseendet man utmärker sig som en berguv bland småfåglarna.
Wiii
Att ickepeppa för playan, ha en plundrarlugg & påhittade polispådrag
Hoj
Idag blev det lunch på China Thai igen men dom små kineserna hann inte kasta så många mordiska blickar för det var mitt i rusningen. (Jag satsar för övrigt snarare på beach 2029). Eftersom jag var där fick dom väl fullt upp med att se till att maten räckte till övriga 50 pers i lokalen. Naturligtvis fick jag alldeles för mycket mat på tallriken andra omgången då mitt ögonmått är värre än min avståndsbedömning. Så det var bara att upprepa ett mantra för sig själv att man skulle överleva och komma ut därifrån med livhanken i behåll, och att man i såna fall skulle börja skänka pengar till fattiga och annan välgörenhet. Fast när det kommer till kritan så tycker man inte att man har råd och efter det hasar man in på systemet och köper tio starköl. Det är vad man skulle kunna kalla både sympati och empati av högklass.
Jag fick koncentrera mig på ett riskorn i taget tills det var tomt på tallriken och jag kunde häva mig upp i bordskanten. Aldrig att jag skulle kunna lämna den mängd som var, för då syns det verkligen hur matglad och optimistisk man är som tror att man ska få i sig ett kilo ris och lika mycket rödcurrygryta. Nog för att det var det närmaste sanningen man kunde komma i och med att jag faktiskt åt upp det. Men att dessutom skylta med det vore som att trycka en t-shirt med texten "hej jag gillar lammkött på krogen/jag är mer tänd på svärmor än på min tjej/jag kliar mig i röven och luktar på fingrarna" eller vad det nu kan vara man har för sig. Det känns inte så nödvändigt att basunera ut att man är svag för bufféer, det kan ju folk ändå avgöra på den stabila kroppshyddan.
Så måste jag berätta om hur stolt jag är som lyckats börja självscanna på ICA Maxi, jag gjorde nämligen det idag efter skolan. Varje gång jag gått förbi dom där apparaterna har jag ryst av rädsla för den skrämmande nya tekniken men Martina tog fram sin tv-shopsröst och berättade varför det var så bra, sen var jag såld. Bokstavligt talat. Jag sprang runt och plockade i grejer jag inte ens behövde bara för det var kul när det pep. Det går faktiskt fortare eftersom man slipper köerna, även om jag kan tycka att det är underhållande att titta på när folk står och hasar fram korgarna med fötterna. Ja, jag är ganska lättroad. Tröga människor har roligare.
Sen blev det avstämning och personalen kollade så jag scannat in allt korrekt vilket jag till min egen förvåning gjort enligt konstens alla regler. Jag är övertygad om att det inte alls är något som bara råkar komma upp i systemet utan är något som personalen själva bestämmer när dom ska kolla. Hursomhelst måste det varit för att jag ser halvkriminell och misstänkt ut (eller bara ovanligt korkad). Det måste i såna fall bero på håret, man har väl en lagbrytarlugg. Undrar om jag inte skulle kunna råna en bank med den, vi skulle säkert bli ett bra team.
- Hej det är jag, Ellinor, och det här är min respektingivande lugg som inte visar någon nåd. Vi skulle vilja ha någon tjugolapp nerstoppad i den här strumpan, tack. Och gärna en kexchoklad om det går bra. Eller två. Tack, va gulli du ä. Happ, då ska jag ta å gå nu. Häppåre!
För mycket kaffe idag också märker jag, för när man börjar planera att plundra en affär med hjälp av frisyren går det definitivt på lösa boliner. Kommer ihåg när jag skämtade med Hanna och sa att jag fått ett samtal från polisen för att jag rånat OKQ8 men kommit undan tills dess. Hon blev upprörd och arg som aldrig förr och det blev en diskussion kring huruvida dom faktiskt har övervakningskameror . Så lugnade jag henne med att svara släpigt: "Ääh, det är lungt. Jag var faktiskt lite tjockare då". Då brast Hannas alla hämningar och hennes röst skar sig i falsett om hur dum jag var som trodde att jag inte skulle bli igenkänd för att jag gått ner i vikt. Det hade dock varit bra om man kunde maskera sig genom att gå ner ett hekto.
Därför ska jag gå ut med hunden nu och se om jag är anonym imorgon bitti när jag vaknar. Om mina bekanta slutar hälsa så kommer jag inte ta illa upp för i såna fall är det för att dom inte vet vem jag är. Låter man bara bli att tänka logiskt eller överhuvudtaget så blir tillvaron riktigt rafflande om ni frågar mig.
Pipipp
Idag blev det lunch på China Thai igen men dom små kineserna hann inte kasta så många mordiska blickar för det var mitt i rusningen. (Jag satsar för övrigt snarare på beach 2029). Eftersom jag var där fick dom väl fullt upp med att se till att maten räckte till övriga 50 pers i lokalen. Naturligtvis fick jag alldeles för mycket mat på tallriken andra omgången då mitt ögonmått är värre än min avståndsbedömning. Så det var bara att upprepa ett mantra för sig själv att man skulle överleva och komma ut därifrån med livhanken i behåll, och att man i såna fall skulle börja skänka pengar till fattiga och annan välgörenhet. Fast när det kommer till kritan så tycker man inte att man har råd och efter det hasar man in på systemet och köper tio starköl. Det är vad man skulle kunna kalla både sympati och empati av högklass.
Jag fick koncentrera mig på ett riskorn i taget tills det var tomt på tallriken och jag kunde häva mig upp i bordskanten. Aldrig att jag skulle kunna lämna den mängd som var, för då syns det verkligen hur matglad och optimistisk man är som tror att man ska få i sig ett kilo ris och lika mycket rödcurrygryta. Nog för att det var det närmaste sanningen man kunde komma i och med att jag faktiskt åt upp det. Men att dessutom skylta med det vore som att trycka en t-shirt med texten "hej jag gillar lammkött på krogen/jag är mer tänd på svärmor än på min tjej/jag kliar mig i röven och luktar på fingrarna" eller vad det nu kan vara man har för sig. Det känns inte så nödvändigt att basunera ut att man är svag för bufféer, det kan ju folk ändå avgöra på den stabila kroppshyddan.
Så måste jag berätta om hur stolt jag är som lyckats börja självscanna på ICA Maxi, jag gjorde nämligen det idag efter skolan. Varje gång jag gått förbi dom där apparaterna har jag ryst av rädsla för den skrämmande nya tekniken men Martina tog fram sin tv-shopsröst och berättade varför det var så bra, sen var jag såld. Bokstavligt talat. Jag sprang runt och plockade i grejer jag inte ens behövde bara för det var kul när det pep. Det går faktiskt fortare eftersom man slipper köerna, även om jag kan tycka att det är underhållande att titta på när folk står och hasar fram korgarna med fötterna. Ja, jag är ganska lättroad. Tröga människor har roligare.
Sen blev det avstämning och personalen kollade så jag scannat in allt korrekt vilket jag till min egen förvåning gjort enligt konstens alla regler. Jag är övertygad om att det inte alls är något som bara råkar komma upp i systemet utan är något som personalen själva bestämmer när dom ska kolla. Hursomhelst måste det varit för att jag ser halvkriminell och misstänkt ut (eller bara ovanligt korkad). Det måste i såna fall bero på håret, man har väl en lagbrytarlugg. Undrar om jag inte skulle kunna råna en bank med den, vi skulle säkert bli ett bra team.
- Hej det är jag, Ellinor, och det här är min respektingivande lugg som inte visar någon nåd. Vi skulle vilja ha någon tjugolapp nerstoppad i den här strumpan, tack. Och gärna en kexchoklad om det går bra. Eller två. Tack, va gulli du ä. Happ, då ska jag ta å gå nu. Häppåre!
För mycket kaffe idag också märker jag, för när man börjar planera att plundra en affär med hjälp av frisyren går det definitivt på lösa boliner. Kommer ihåg när jag skämtade med Hanna och sa att jag fått ett samtal från polisen för att jag rånat OKQ8 men kommit undan tills dess. Hon blev upprörd och arg som aldrig förr och det blev en diskussion kring huruvida dom faktiskt har övervakningskameror . Så lugnade jag henne med att svara släpigt: "Ääh, det är lungt. Jag var faktiskt lite tjockare då". Då brast Hannas alla hämningar och hennes röst skar sig i falsett om hur dum jag var som trodde att jag inte skulle bli igenkänd för att jag gått ner i vikt. Det hade dock varit bra om man kunde maskera sig genom att gå ner ett hekto.
Därför ska jag gå ut med hunden nu och se om jag är anonym imorgon bitti när jag vaknar. Om mina bekanta slutar hälsa så kommer jag inte ta illa upp för i såna fall är det för att dom inte vet vem jag är. Låter man bara bli att tänka logiskt eller överhuvudtaget så blir tillvaron riktigt rafflande om ni frågar mig.
Pipipp
Konsten att vara uppspelt, snabba tanter & att bli förbisvept av en stormvind
Gooo eftermiddag Sverige
Idag fick jag bevisat att jag måste sluta hälla i mig koffein för glatta livet en halvtimme innan jag tänkt sova. Det slutade inte helt oväntat med att jag var så speedad att ögonen höll på att ploppa ur. Jag hade dessutom säkerligen kunnat spela både Für Elise och Beethovens femte symfoni felfritt med tårna. Någon gång måste jag ha fått kortslutning för på morgonen blev man både vettskrämd och panikslagen vid blotta åsynen av vad klockan var. Höll på att ramla handlöst ur sängen men lyckades kontrollera spirorna in på toaletten för att sedan köra mascaran över näsan och sprätta iväg ena linsen ner i badkaret. Eftersom jag är närmast helblind utan och avståndsbedömningen blir lika med noll så slog jag naturligtvis pannan i kanten när jag skulle leta efter den.
Efter några få men ack så intensiva minuter var jag på väg mot skolan i vad som kan ha varit mitt högsta tempo någonsin. Nu tror jag att jag vet varför motionerande medelålders tanter med stavar går så fruktansvärt fort. Antingen har dom bråttom och försöker svinga sig fram för dom tror det går fortare eller så har dom blivit skrämda av något. För jag kan inte för mitt liv förstå hur man frivilligt vill guppa fram så frenetiskt i den hastigheten, varken med eller utan stavar. Det är ju rent vansinne. Lyckades till slut komma fram med två minuters marginal men visste knappt vad jag hade för identitet efter det uppvaknandet. Det var tur att man inte blev försatt i en situation då man skulle presentera sig för då hade jag nog svarat att jag heter Gunhild Andersson och kommer från Flogsta.
Nu är det dags för fröken Westberg att leta efter föda i skåpen, undrar om det får det bli kokt potatis med senap. Till och med ketchupen är nämligen slut och jag vet inte hur gott det är med potatis och hallonsylt. I skafferiet finns det i princip bara tacokrydda men det kan ju hända man kan göra något kreativt med den tillsammans med sylten och äta det som en slags påhittad mexikansk gröt. Eller så kanske det är hög tid att dra på sig fritidsoverallen, köra in händerna i ett par stavar och dra fram som en hurtig virvelvind till affären. Är man inte pensionär och har lite att göra kan man ju alltid låtsas vara en. Så om det är något rödhårigt som sveper förbi så är det bara en hungrig Ellie. Denna varelse brukar för det mesta inte attackera allmänheten men hon uppskattar i detta kritiska tillstånd kebabrullar (med mellanstark sås för den som tänkt pröva mata).
Svisch
Idag fick jag bevisat att jag måste sluta hälla i mig koffein för glatta livet en halvtimme innan jag tänkt sova. Det slutade inte helt oväntat med att jag var så speedad att ögonen höll på att ploppa ur. Jag hade dessutom säkerligen kunnat spela både Für Elise och Beethovens femte symfoni felfritt med tårna. Någon gång måste jag ha fått kortslutning för på morgonen blev man både vettskrämd och panikslagen vid blotta åsynen av vad klockan var. Höll på att ramla handlöst ur sängen men lyckades kontrollera spirorna in på toaletten för att sedan köra mascaran över näsan och sprätta iväg ena linsen ner i badkaret. Eftersom jag är närmast helblind utan och avståndsbedömningen blir lika med noll så slog jag naturligtvis pannan i kanten när jag skulle leta efter den.
Efter några få men ack så intensiva minuter var jag på väg mot skolan i vad som kan ha varit mitt högsta tempo någonsin. Nu tror jag att jag vet varför motionerande medelålders tanter med stavar går så fruktansvärt fort. Antingen har dom bråttom och försöker svinga sig fram för dom tror det går fortare eller så har dom blivit skrämda av något. För jag kan inte för mitt liv förstå hur man frivilligt vill guppa fram så frenetiskt i den hastigheten, varken med eller utan stavar. Det är ju rent vansinne. Lyckades till slut komma fram med två minuters marginal men visste knappt vad jag hade för identitet efter det uppvaknandet. Det var tur att man inte blev försatt i en situation då man skulle presentera sig för då hade jag nog svarat att jag heter Gunhild Andersson och kommer från Flogsta.
Nu är det dags för fröken Westberg att leta efter föda i skåpen, undrar om det får det bli kokt potatis med senap. Till och med ketchupen är nämligen slut och jag vet inte hur gott det är med potatis och hallonsylt. I skafferiet finns det i princip bara tacokrydda men det kan ju hända man kan göra något kreativt med den tillsammans med sylten och äta det som en slags påhittad mexikansk gröt. Eller så kanske det är hög tid att dra på sig fritidsoverallen, köra in händerna i ett par stavar och dra fram som en hurtig virvelvind till affären. Är man inte pensionär och har lite att göra kan man ju alltid låtsas vara en. Så om det är något rödhårigt som sveper förbi så är det bara en hungrig Ellie. Denna varelse brukar för det mesta inte attackera allmänheten men hon uppskattar i detta kritiska tillstånd kebabrullar (med mellanstark sås för den som tänkt pröva mata).
Svisch
Arga kineser, hur man gör för att orsaka konkurs & att proppa i och rulla ut från resturang
Buenas noches
Då har man fått vara med om ännu en spännande dag, det är nästan så att jag fått hållt i mig i möblemangen för att inte svimma av upphetsning. Vid lunch åt jag och Linnéa på resturang China Thai och personalen såg förbannade ut och var lika otrevliga som vanligt när jag kommer intågandes. Kanske för att dom får fylla på buffén efter varje gång jag kastat på mer på tallriken och att dom vet att fritösen får gå varmare än annars. Jag styrde upp det hela genom att som alltid att äta så mycket att jag i princip rullade ut. Tycker nog att dom ska vara glada över att jag inte har som rutin att äta där varje dag för då skulle dom nog få lov att gå i konkurs.
Sen bar det hem (det blev inget fika som jag försökte övertala Linnéa om medan jag fortfarande hade munnen full med mat) och eftersom jag är 100 år i bara söndagar så var jag tvungen att sova en skvätt. Vaknade efter någon timme (dock inte för att hemtjänsten kom) och då var det dags att dra på sig danstrosorna och gå till studion för en svängom. Min 75-åriga friare var till min obefintliga förtret inte där men det fanns ju andra studsbollar till karlar att trampa på fötterna. Efter det gick jag, Milla och Martina till Waynes och drack kaffe så nu kommer man ligga med uppspärrade ögon in på småtimmarna. Det kommer bli helt fantastiskt roligt.
Klirr
Då har man fått vara med om ännu en spännande dag, det är nästan så att jag fått hållt i mig i möblemangen för att inte svimma av upphetsning. Vid lunch åt jag och Linnéa på resturang China Thai och personalen såg förbannade ut och var lika otrevliga som vanligt när jag kommer intågandes. Kanske för att dom får fylla på buffén efter varje gång jag kastat på mer på tallriken och att dom vet att fritösen får gå varmare än annars. Jag styrde upp det hela genom att som alltid att äta så mycket att jag i princip rullade ut. Tycker nog att dom ska vara glada över att jag inte har som rutin att äta där varje dag för då skulle dom nog få lov att gå i konkurs.
Sen bar det hem (det blev inget fika som jag försökte övertala Linnéa om medan jag fortfarande hade munnen full med mat) och eftersom jag är 100 år i bara söndagar så var jag tvungen att sova en skvätt. Vaknade efter någon timme (dock inte för att hemtjänsten kom) och då var det dags att dra på sig danstrosorna och gå till studion för en svängom. Min 75-åriga friare var till min obefintliga förtret inte där men det fanns ju andra studsbollar till karlar att trampa på fötterna. Efter det gick jag, Milla och Martina till Waynes och drack kaffe så nu kommer man ligga med uppspärrade ögon in på småtimmarna. Det kommer bli helt fantastiskt roligt.
Klirr
Konsten att fly från ett fruntimmer, fulltankningar & att tillfångata sin andra hälft
Good afternoon
Då ligger man raklång och utsträckt och funderar över gårdagens synder. Fast jag vet inte om det blev så väldigt många, varken dans på bordet, tuttchocker eller höga decibel och byxorna hade jag på mig hem. Hanna klarade sig också finemang, men det är väl för att vi börjar känna av åldern. En gång för ungefär ett år sen gick det mindre bra, då hade vi hinkat i oss ganska rejält och min trötta väninna försökte stödja huvudet i handen men armbågen slirade iväg ner för bordskanten. Själv satt jag på andra sidan och tittade i kors när någon pickade mig på axeln och sa "du, din kompis ser inte ut att må så bra" varpå jag slog ut med handen i en avfärdande gest och svarade "ääääh, nejnej, hon ser ut sådär". Jag kan det där med att lägga in goda ord för mina vänner.
Dagens förortsdramatik var att det hördes ett hulkande och bölande i trapphuset och en dörr som rycktes upp. Sen möttes jag av en man med lockigt hår och glasögon som halvsvettig stormade förbi med en fullproppad icakasse med kläder hängandes överallt. Inifrån lägenheten hördes en tutande falsettstämma "kom tillbaka, kom hit, jag vill praaaata med dig!" och svettiga mannen ropade generat och lågmält tillbaka "jag kommer". Vad som verkade vara hans nu före detta kärlek fortsatte envist: "nej det göööör du ju inte! Kom hiiiiit!" Sen smällde hon igen dörren, skrek, snyftade och snorade i ett par sekunder. Svettige mannen vände tydligen inte på klacken och tacka fan för det. Att umgås med en brölande nervklen kvinna är förmodligen lika lätt som att klippa tånaglarna med en häcksax. 
Ren och skär fakta är att vi är jobbiga varelser på riktigt. De män som efter många om och men slutligen kommer ut för att ta en öl med grabbarna har i nio fall av tio en kvinna som spottar och svär över detta och är på dåligt humör i ett halvår. Alternativt kan hon vara en sån som melankoliskt sjunker ihop i soffan i ren förtvivlan av att bli lämnad ensam och stirrar i taket tills den själviske maken kliver över tröskeln igen. Även fast vi säger att det är självklart att ni ska gå ut och ha roligt kanske vi i själva verket vill handfängsla er i avloppsröret under diskbänken, prata känslor och måla naglarna. Jag har även vänner som vill spöa skiten ur sin andra hälft för att dom anser att dom är lika intelligenta och finkänsliga som en mossig gråsten. Måste säga att det är ganska skönt att man slipper slåss och uppfostra en karl, det är jag ändå för lat för.
Nu ska jag vända min ensamma singelröv mot
väggen och snarka så det fladdrar i gardinerna.
"Det är inte lätt att va ödmjuk för den som är felfri som jag
jag längtar så hem till min spegel, jag blir vackrare för varje dag"
Klatsch
Konsten att vara ett matvrak, porslinsrengöring & urholkade kylskåp
Tjo vad det var matglatt i holken i fredags
Jag tycker det är så trevligt att folk har upptäckt att vi har en sol. Vad jag vet så har den funnits där i ett par år och vår brukar det ju bli en gång om året. Det är rätt skönt att vi har fyra årstider i det här landet, annars skulle folk gå runt och spotta och svära över snön i en oändlighet eller pusta och flåsa över att det är för varmt på sommaren tills löständerna sprätter iväg. Så det får vara veckans plus i kanten. Själv bryr jag mig inte så mycket om väder och vind, bara jag slipper få is i röven eller tredje gradens brännskador i ansiktet.
Om en stund ska jag slänga in disktrasan (Rico) i Martinas bil sen ska vi tillsammans med Milla åka till Liljeholmskan i Gustafs som ska bjuda på middag. Men vi vet väl alla hur det där slutar, Ellinor börjar med att äta för två personer för att sedan skrapa resterna efter tre. För vem gillar inte kött i alla bemärkelser, man är ju varken vegetarian eller nunna.
Rico (a.k.a Disktrasan/Gråbocken)
Detta fick mig att tänka på när jag och Paulsson var på Kanarieöarna och jag blev helt galen i en resturang som serverade hel kyckling med bearnaisesås. Efter att ha ätit där tre kvällar i rad ville inte min kära väninna äta där mer men jag lyckades släpa dit henne så åt vi där två gånger till. Varje gång den lilla kineskyparen kom för att hämta tallriken skrattade han förnöjt "clean! Clean, yes, clean!" och syftade på att jag bokstavligt talat gjort tallriken ren. Det fanns inte tillstymmelse till att det kan ha legat mat där, förutom dom renskrapade kycklingbenen som jag tuggat i mig så glatt och med största inlevelse och njutning.
Samma sak var det alltid när när vi var på middag hos Jonas och han lagat Räkgrytan med stort R som jag kan gå över lik för. När alla andra började klä på sig för att gå hem stod fröken Westberg kvar i köket med sleven i munnen och grävde i grytan. Så nu får vi se hur mycket mat min vän har kvar i huset när jag står i hallen och sätter på mig skorna. När jag står i den positionen skulle jag rekommendera att avspärra köket, så man får hoppas hon har lite silvertejp i högsta beredskap.
Goffgoff
Jag tycker det är så trevligt att folk har upptäckt att vi har en sol. Vad jag vet så har den funnits där i ett par år och vår brukar det ju bli en gång om året. Det är rätt skönt att vi har fyra årstider i det här landet, annars skulle folk gå runt och spotta och svära över snön i en oändlighet eller pusta och flåsa över att det är för varmt på sommaren tills löständerna sprätter iväg. Så det får vara veckans plus i kanten. Själv bryr jag mig inte så mycket om väder och vind, bara jag slipper få is i röven eller tredje gradens brännskador i ansiktet.
Om en stund ska jag slänga in disktrasan (Rico) i Martinas bil sen ska vi tillsammans med Milla åka till Liljeholmskan i Gustafs som ska bjuda på middag. Men vi vet väl alla hur det där slutar, Ellinor börjar med att äta för två personer för att sedan skrapa resterna efter tre. För vem gillar inte kött i alla bemärkelser, man är ju varken vegetarian eller nunna.
Rico (a.k.a Disktrasan/Gråbocken)
Detta fick mig att tänka på när jag och Paulsson var på Kanarieöarna och jag blev helt galen i en resturang som serverade hel kyckling med bearnaisesås. Efter att ha ätit där tre kvällar i rad ville inte min kära väninna äta där mer men jag lyckades släpa dit henne så åt vi där två gånger till. Varje gång den lilla kineskyparen kom för att hämta tallriken skrattade han förnöjt "clean! Clean, yes, clean!" och syftade på att jag bokstavligt talat gjort tallriken ren. Det fanns inte tillstymmelse till att det kan ha legat mat där, förutom dom renskrapade kycklingbenen som jag tuggat i mig så glatt och med största inlevelse och njutning.
Samma sak var det alltid när när vi var på middag hos Jonas och han lagat Räkgrytan med stort R som jag kan gå över lik för. När alla andra började klä på sig för att gå hem stod fröken Westberg kvar i köket med sleven i munnen och grävde i grytan. Så nu får vi se hur mycket mat min vän har kvar i huset när jag står i hallen och sätter på mig skorna. När jag står i den positionen skulle jag rekommendera att avspärra köket, så man får hoppas hon har lite silvertejp i högsta beredskap.
Goffgoff
Att vara en vindögd trafikfarlig backhoppande 80-åring & kolsvarta svindlande hissfärder
Hej kära vänner
Min dag har bestått av kaffe, cigaretter och att skriva på ett arbete så tangenterna glödit. Så nu är jag om inte annat mer vindögd än vad mina fingrar är krokiga, men dom ser ut som två deformerade krattor dom med. Helt fantastiskt vad studier kan göra med ens yttre. Jag har till råga på allt bytt arbetsposition från att ha suttit dubbelvikt över datorn vid bordet till att halvligga ner i soffan med datorn i knät.
Så istället för att se ut som Gollum eller något annat dubbelvikt träskmonster har jag nu efter min studiesession antagit en kroppshållning som påminner om en backhoppande 80-åring. För att inte tala om hur mindre begåvad jag nu måste se ut som stirrat på skärmen så länge. Vill inte ens veta hur vindögd jag blivit så därför tänker jag undvika speglar ett bra tag framöver. Sen får man väl se hur det kommer gå för samtliga bilister när jag ger mig ut i trafiken med ögonen i kors. Om jag nu ens tar mig in i bilen.
Eftersom jag varit helt och fullt upptagen med att knacka på datorn tills den nästan börjat brinna så har jag inte hunnit gjort så mycket mer av betydelse. Gångerna jag har begett mig ut med hunden har jag fått åka i en kolsvart hiss, vilket inte riktigt hör till vanligheten. Det beror på att någon halvsmart (eller extremt ointelligent) människa kommit på att det sitter ett lysrör i taket. Ett likadant som personen i fråga verkar behöva till sitt kök eller vad det nu kan vara.
Slutsatsen man nu kan dra är att någon invandrarherre har lyse i köket och resterande människor i huset en mörk hiss. Det måste ju betyda att jag som brukar plocka ögonbrynen i hissen (för det är sådant bra lyse) istället kan komma och göra det i hans kök. Fast då får man ju kanske passa sig så man inte blir insvept i en burka för då vore det ju ändå ingen idé att noppa ögonbrynen. Det kanske är lika bra att det är kolsvart i hissen. Kan ju bli lite mer spännande så.
Klick
Min dag har bestått av kaffe, cigaretter och att skriva på ett arbete så tangenterna glödit. Så nu är jag om inte annat mer vindögd än vad mina fingrar är krokiga, men dom ser ut som två deformerade krattor dom med. Helt fantastiskt vad studier kan göra med ens yttre. Jag har till råga på allt bytt arbetsposition från att ha suttit dubbelvikt över datorn vid bordet till att halvligga ner i soffan med datorn i knät.
Så istället för att se ut som Gollum eller något annat dubbelvikt träskmonster har jag nu efter min studiesession antagit en kroppshållning som påminner om en backhoppande 80-åring. För att inte tala om hur mindre begåvad jag nu måste se ut som stirrat på skärmen så länge. Vill inte ens veta hur vindögd jag blivit så därför tänker jag undvika speglar ett bra tag framöver. Sen får man väl se hur det kommer gå för samtliga bilister när jag ger mig ut i trafiken med ögonen i kors. Om jag nu ens tar mig in i bilen.
Eftersom jag varit helt och fullt upptagen med att knacka på datorn tills den nästan börjat brinna så har jag inte hunnit gjort så mycket mer av betydelse. Gångerna jag har begett mig ut med hunden har jag fått åka i en kolsvart hiss, vilket inte riktigt hör till vanligheten. Det beror på att någon halvsmart (eller extremt ointelligent) människa kommit på att det sitter ett lysrör i taket. Ett likadant som personen i fråga verkar behöva till sitt kök eller vad det nu kan vara.
Slutsatsen man nu kan dra är att någon invandrarherre har lyse i köket och resterande människor i huset en mörk hiss. Det måste ju betyda att jag som brukar plocka ögonbrynen i hissen (för det är sådant bra lyse) istället kan komma och göra det i hans kök. Fast då får man ju kanske passa sig så man inte blir insvept i en burka för då vore det ju ändå ingen idé att noppa ögonbrynen. Det kanske är lika bra att det är kolsvart i hissen. Kan ju bli lite mer spännande så.
Klick
Vitlöksmissbruk, instrumentala strofer & fashionabla utstyrslar
Hej goddag
För tillfället sitter jag och är lite fundersam över vad jag precis ätit och undrar vad utgången av det hela kommer bli. Jag har nämligen tryckt i mig ett helt paket vitlöksklyftor i olja och örtmarinad vilket motsvarar ungefär tolv hela vitlökar. Nu är det bara att hoppas att effekterna inte blir lika fasansfulla som jag kan tänka mig att dom skulle kunna. Har nämligen inte planerat att bli vräkt än, har ju minst 60 år kvar att tjänstgöra som kvinna, myt och legend i ghettot på Järnet.
Dessa vitlökar fick mig precis att tänka på en berättelse om ett av mina föräldrars första möten (eller om man ska kalla det missöden). Mamma undrade vad hon gett sig in på när det plingade på dörren den aftonen. När hon öppnade möttes hon nämligen av åsynen av en 180 cm lång och stor karl som kvällen till ära klätt sig i orange Helly-Hansenjacka, dragit en skotskrutig halsduk ett par varv runt halsen och satt en pälsmössa på huvudet. Min far hade väldigt bråttom att komma innanför tröskeln men det var inte för att kärleken spirade utan för att han helt enkelt behövde slå sig ner på porslinet på hemlighuset ett tag.
På andra sidan dörren hördes det hur herr Westberg prövade akustiken rejält utan att skämmas och hade inte särskilt bråttom ut därifrån heller. Hur glödande romantiken var för mammas del efter denna detalj vet jag inte men han blev på något sätt kvar över natten. Dagen efter blev mamma stoppad i trapphuset av sin upprörda hyresvärd som röd i ansiktet sa att hon störde grannarna och påpekade att man faktiskt inte fick spela trumpet på nätterna.
Slutsatserna man kan dra av detta är att om pappa lyckades hitta någon att kila stadigt med så borde jag också kunna om jag mot all förmodan skulle få lust innan jag fyller 80. Det som i mitt fall kan vara lite problematiskt är att jag är en komplett avbild av min far, sånär som på någon liten detalj mellan stortårna och upp. Jag ska ju föreställa vara av det motsatta könet vilket om inte annat borde bli förvirrande för männen.
Kära kvinnliga läsare. Handen på skrevet.. jag menar hjärtat.
Är det bara jag som är såhär naturlig när jag är ensam hemma?
Min nya hobby ska bli att i möjligaste mån försöka börja bete mig som en kvinna, det kan ju vara kul att pröva åtminstone. Med full entusiasm kanske jag kör igång redan idag med att använda bestick när jag äter och inte slita saker i stycken med tänderna. Till helgen ska jag dessutom överväga att dricka vin eller cider istället för att svepa öl och slå ihop burken till ett dragspel. Någon gång kanske jag till och med ska skriva om något tjejigt som smink eller kläder som alla andra gör fast det ska nog mycket till så det kan ni få vänta på. Eller så kan jag pröva redan nu. Här har ni jättehipp sko:
som ni kan matcha med en sån här
tillsammans med en hjälm som aldrig går ur tiden
Sen är det bara att pysa ner på stan och vara lika
glamourös som vilken Stureplanspingla som helst.
Raaaowr
För tillfället sitter jag och är lite fundersam över vad jag precis ätit och undrar vad utgången av det hela kommer bli. Jag har nämligen tryckt i mig ett helt paket vitlöksklyftor i olja och örtmarinad vilket motsvarar ungefär tolv hela vitlökar. Nu är det bara att hoppas att effekterna inte blir lika fasansfulla som jag kan tänka mig att dom skulle kunna. Har nämligen inte planerat att bli vräkt än, har ju minst 60 år kvar att tjänstgöra som kvinna, myt och legend i ghettot på Järnet.
Dessa vitlökar fick mig precis att tänka på en berättelse om ett av mina föräldrars första möten (eller om man ska kalla det missöden). Mamma undrade vad hon gett sig in på när det plingade på dörren den aftonen. När hon öppnade möttes hon nämligen av åsynen av en 180 cm lång och stor karl som kvällen till ära klätt sig i orange Helly-Hansenjacka, dragit en skotskrutig halsduk ett par varv runt halsen och satt en pälsmössa på huvudet. Min far hade väldigt bråttom att komma innanför tröskeln men det var inte för att kärleken spirade utan för att han helt enkelt behövde slå sig ner på porslinet på hemlighuset ett tag.
På andra sidan dörren hördes det hur herr Westberg prövade akustiken rejält utan att skämmas och hade inte särskilt bråttom ut därifrån heller. Hur glödande romantiken var för mammas del efter denna detalj vet jag inte men han blev på något sätt kvar över natten. Dagen efter blev mamma stoppad i trapphuset av sin upprörda hyresvärd som röd i ansiktet sa att hon störde grannarna och påpekade att man faktiskt inte fick spela trumpet på nätterna.
Slutsatserna man kan dra av detta är att om pappa lyckades hitta någon att kila stadigt med så borde jag också kunna om jag mot all förmodan skulle få lust innan jag fyller 80. Det som i mitt fall kan vara lite problematiskt är att jag är en komplett avbild av min far, sånär som på någon liten detalj mellan stortårna och upp. Jag ska ju föreställa vara av det motsatta könet vilket om inte annat borde bli förvirrande för männen.
Kära kvinnliga läsare. Handen på skrevet.. jag menar hjärtat.
Är det bara jag som är såhär naturlig när jag är ensam hemma?
Min nya hobby ska bli att i möjligaste mån försöka börja bete mig som en kvinna, det kan ju vara kul att pröva åtminstone. Med full entusiasm kanske jag kör igång redan idag med att använda bestick när jag äter och inte slita saker i stycken med tänderna. Till helgen ska jag dessutom överväga att dricka vin eller cider istället för att svepa öl och slå ihop burken till ett dragspel. Någon gång kanske jag till och med ska skriva om något tjejigt som smink eller kläder som alla andra gör fast det ska nog mycket till så det kan ni få vänta på. Eller så kan jag pröva redan nu. Här har ni jättehipp sko:
som ni kan matcha med en sån här
tillsammans med en hjälm som aldrig går ur tiden
Sen är det bara att pysa ner på stan och vara lika
glamourös som vilken Stureplanspingla som helst.
Raaaowr
Att minnas att komma ihåg att inte glömma bort & fantastiskt fenomenala kvalitéer
Godafton, godkväll & godnatt
Ikväll har jag förutom att varit hem till Hanna och tömt hennes kylskåp kommit på något mycket underhållande för ensamma uttråkade själar. Det är att lägga sig i sängen med ett filpaket som är nästan slut, öppna det och försöka undvika få innehållet i ögat. Övar man upp reaktionsförmågan och blir riktigt duktig ska man inte sticka under stol med denna begåvning utan gärna nämna den på sin anställningsintervju.
På tal om kvalitéer finns det så mycket man skulle kunna berätta för sin framtida arbetsgivare, saker som säkert skulle få denne att förstå hur oersättlig man är och vilket lyft man skulle vara för företaget. Jag skulle exempelvis lista saker som jag är duktig på när det är söndag och man susar runt på bara alkoholångorna. Det vill dom säkert veta, man ska ju vara lite personlig. Som att jag kan äta oavbrutet från att jag vaknar tills dess att jag slänger ner huvudet på kudden för att sova, dels för att jag hungig men även för att jag kanske inte alltid minns hur många gånger jag varit och ryckt i kylskåpsdörren.
När det kommer till dessa söndagar kan jag även tala om för arbetsplatsens chef att man är bra för företaget för att man alltid är glad. I själva verket så grundar sig detta på att jag är alldeles för disträ för att förstå allvaret i saker, men också för att jag inte vet hur man ska reagera förutom att skratta. Det beror ju i sin tur på att jag tycker att allting är roligt eftersom jag lever i min IQ-befriade bubbla.
Så på det sättet har jag det ganska bra, ett problem för min del kan dock bli när jag blir äldre och har garvat så mycket att jag fått hängkinder. Men det kommer nog reda sig det med, för det är nog tämligen skrattretande att ha förvandlats till en medelålders kärring med bulldogkinder vilket nog kommer bli kul. Har jag vid den åldern en man, blir det nog mindre roligt för honom att svara på frågan vilken kennel jag kommer från.
Det tar sån tid att lista alla mina bra sidor (som en normal människa med logiska tankegångar förstår inte egentligen är något annat kvantiteér) så det hinner jag inte med nu. För nu måste jag skynda mig sova så jag kommer upp i tid till... till.. ja vad var det nu då? Dåligt minne har jag också vilket är en bra egenskap för att man glömmer sånt som inte är viktigt att minnas. Värre är det när man inte har en aning om vad det var man skulle komma ihåg att inte glömma bort.
PS. Glömde (inte helt oväntat) att i förra inlägget publicera
en bild på mig och Linnéa för att visa hur glada vi var
innan den fruktansvärda och oförglömliga dansincidenten. DS.
Hmm
Ikväll har jag förutom att varit hem till Hanna och tömt hennes kylskåp kommit på något mycket underhållande för ensamma uttråkade själar. Det är att lägga sig i sängen med ett filpaket som är nästan slut, öppna det och försöka undvika få innehållet i ögat. Övar man upp reaktionsförmågan och blir riktigt duktig ska man inte sticka under stol med denna begåvning utan gärna nämna den på sin anställningsintervju.
På tal om kvalitéer finns det så mycket man skulle kunna berätta för sin framtida arbetsgivare, saker som säkert skulle få denne att förstå hur oersättlig man är och vilket lyft man skulle vara för företaget. Jag skulle exempelvis lista saker som jag är duktig på när det är söndag och man susar runt på bara alkoholångorna. Det vill dom säkert veta, man ska ju vara lite personlig. Som att jag kan äta oavbrutet från att jag vaknar tills dess att jag slänger ner huvudet på kudden för att sova, dels för att jag hungig men även för att jag kanske inte alltid minns hur många gånger jag varit och ryckt i kylskåpsdörren.
När det kommer till dessa söndagar kan jag även tala om för arbetsplatsens chef att man är bra för företaget för att man alltid är glad. I själva verket så grundar sig detta på att jag är alldeles för disträ för att förstå allvaret i saker, men också för att jag inte vet hur man ska reagera förutom att skratta. Det beror ju i sin tur på att jag tycker att allting är roligt eftersom jag lever i min IQ-befriade bubbla.
Så på det sättet har jag det ganska bra, ett problem för min del kan dock bli när jag blir äldre och har garvat så mycket att jag fått hängkinder. Men det kommer nog reda sig det med, för det är nog tämligen skrattretande att ha förvandlats till en medelålders kärring med bulldogkinder vilket nog kommer bli kul. Har jag vid den åldern en man, blir det nog mindre roligt för honom att svara på frågan vilken kennel jag kommer från.
Det tar sån tid att lista alla mina bra sidor (som en normal människa med logiska tankegångar förstår inte egentligen är något annat kvantiteér) så det hinner jag inte med nu. För nu måste jag skynda mig sova så jag kommer upp i tid till... till.. ja vad var det nu då? Dåligt minne har jag också vilket är en bra egenskap för att man glömmer sånt som inte är viktigt att minnas. Värre är det när man inte har en aning om vad det var man skulle komma ihåg att inte glömma bort.
PS. Glömde (inte helt oväntat) att i förra inlägget publicera
en bild på mig och Linnéa för att visa hur glada vi var
innan den fruktansvärda och oförglömliga dansincidenten. DS.
Hmm
Att svingas runt i en svängom, exalterade pensionärer & att dansa sista dansen
Hej kära vänner
Undrar hur många som satte i halsen eller ramlade baklänges nu när jag uppdaterat. Det var ju ett tag sen men jag har haft mina skäl. Det är nämligen så att jag blivit utsatt för en galen pensionärs dansattack, inte bara en utan två gånger. Första gången var i måndags förra veckan på dansstudion då det var dags att byta partner och jag fick ställa mig framför och le artigt åt detta russin med en framtand. Tyckte att det var ganska gulligt att en sådan gammal man åtminstone försökte dansa och komma ut på något trevligt. Mina sockersöta funderingar förvandlades omgående till hatiska tankar och önskningar om att komma ur hans järngrepp med livet i behåll. Han puttades, stampade aggressivt omkring helt omotiverat och drog och slet i mina stackars armar för kung och fosterland. Efter detta hemska scenario lovade jag mig själv att göra allt för att slippa dansa med denna människa igen.
På lördag kväll blev det dags igen då jag följde med Linnéa på Hela huset gungar i Borlänge. Jag hann inte stå därinne längre än ungefär två minuter innan jag till min förskräckelse upptäckte något blårandigt och kutryggigt i ögonvrån som kom mot mitt håll. Ju närmare sengångaren kom, desto mer kände jag igen den. Hur stor risken var att träffa på den enda personen man vill undvika i länet på samma ställe en lördag kunde ju jag fundera på. Till slut fanns det inga tvivel om att det var den hysteriska gubben och jag väste och gestikulerade åt Linnéa att vi skulle förflytta oss. Hon hörde inte vad jag sa och svetten började rinna i takt med att paniken steg så jag kastade mig iväg till baren. Jag tänkte att eftersom han är så gammal och kan lämna in vilken minut som helst har han väl inte tid att stå och vänta på att jag ska komma tillbaka men ack så fel jag hade.
Där stod min 75-årige danskavaljer med skortan innanför byxorna med åtdraget läderbälte, prydligt uppställd bredvid bordet och rättade kaxigt till frisyren. Dessvärre så såg jag honom inte i det ljussken med sjungande änglakör som han kanske trodde, men jag kunde ju knappast gömma mig under bordet så det var bara att hälla i sig halva ölen och hoppas på det bästa. Efter lite hejande hit och dit kom frågan (på bredaste dalmål) som fick mig att bokstavligt talat frysa till is i alla leder.
Herr Svängom: - Skä vi int ta å dansa lite du å ja då?
Jag: - Njaa, jag (tänkte skylla på krigsskadan i vänsterbenet) står nog över.
Herr Svängom: - Äääh jooo, visst ska föll vi träna lite på dansn?
Jag: - Nej alltså jag tror inte -
Sen hann jag inte säga mer förrän jag befann mig på dansgolvet och blev snurrad åt alla möjliga håll i 120 så jag trodde jag skulle få två meter långa pattar av g-kraften. Flera gånger förklarade jag glatt att det inte var någon idé och försökte ta mig därifrån men då kom det minsann en till karusell. Jag kände hur benen släpade efter så det gnisslade och att det var nära att jag knockade honom i ansiktet med armbågen men han gav inte upp ändå. När jag slutligen kom därifrån utmattad, tömd på energi och lika ståtlig som en blöt disktrasa gav min kära väninna mig dom uppmuntrande orden: "det där såg förjävligt ut". Undra på det när man sett livet passera revy och dragit på sig wiplashskada under loppet av 2½ minut.
Jag behöver väl inte säga mer än att detta tog knäcken på mig så dom senaste dagarna har jag varit sjuk och kippat efter luft som en mört på land. Men nu vet alla att jag inte har kastat in min handduk eller parkerat mina tofflor, därför är det åter dags att få följa fröken Westbergs spännande och fantastiskt innehållsrika liv igen. På tal om dramatik så tänkte jag den närmsta timmen ligga och stirra upp i taket för att upptäcka mönster och formationer, efter det ska jag vända blicken mot fönstret och räkna snöflingor. Får hoppas att mitt immunförsvar någon gång kommer bli bättre än en 102-årings så jag får gå till gymmet och jobba på mina respektingivande sparrismuskler. Sen kanske det är min tur att snärta iväg Mr Dirty Dancing så det börjar brinna i parketten.
Blink
Undrar hur många som satte i halsen eller ramlade baklänges nu när jag uppdaterat. Det var ju ett tag sen men jag har haft mina skäl. Det är nämligen så att jag blivit utsatt för en galen pensionärs dansattack, inte bara en utan två gånger. Första gången var i måndags förra veckan på dansstudion då det var dags att byta partner och jag fick ställa mig framför och le artigt åt detta russin med en framtand. Tyckte att det var ganska gulligt att en sådan gammal man åtminstone försökte dansa och komma ut på något trevligt. Mina sockersöta funderingar förvandlades omgående till hatiska tankar och önskningar om att komma ur hans järngrepp med livet i behåll. Han puttades, stampade aggressivt omkring helt omotiverat och drog och slet i mina stackars armar för kung och fosterland. Efter detta hemska scenario lovade jag mig själv att göra allt för att slippa dansa med denna människa igen.
På lördag kväll blev det dags igen då jag följde med Linnéa på Hela huset gungar i Borlänge. Jag hann inte stå därinne längre än ungefär två minuter innan jag till min förskräckelse upptäckte något blårandigt och kutryggigt i ögonvrån som kom mot mitt håll. Ju närmare sengångaren kom, desto mer kände jag igen den. Hur stor risken var att träffa på den enda personen man vill undvika i länet på samma ställe en lördag kunde ju jag fundera på. Till slut fanns det inga tvivel om att det var den hysteriska gubben och jag väste och gestikulerade åt Linnéa att vi skulle förflytta oss. Hon hörde inte vad jag sa och svetten började rinna i takt med att paniken steg så jag kastade mig iväg till baren. Jag tänkte att eftersom han är så gammal och kan lämna in vilken minut som helst har han väl inte tid att stå och vänta på att jag ska komma tillbaka men ack så fel jag hade.
Där stod min 75-årige danskavaljer med skortan innanför byxorna med åtdraget läderbälte, prydligt uppställd bredvid bordet och rättade kaxigt till frisyren. Dessvärre så såg jag honom inte i det ljussken med sjungande änglakör som han kanske trodde, men jag kunde ju knappast gömma mig under bordet så det var bara att hälla i sig halva ölen och hoppas på det bästa. Efter lite hejande hit och dit kom frågan (på bredaste dalmål) som fick mig att bokstavligt talat frysa till is i alla leder.
Herr Svängom: - Skä vi int ta å dansa lite du å ja då?
Jag: - Njaa, jag (tänkte skylla på krigsskadan i vänsterbenet) står nog över.
Herr Svängom: - Äääh jooo, visst ska föll vi träna lite på dansn?
Jag: - Nej alltså jag tror inte -
Sen hann jag inte säga mer förrän jag befann mig på dansgolvet och blev snurrad åt alla möjliga håll i 120 så jag trodde jag skulle få två meter långa pattar av g-kraften. Flera gånger förklarade jag glatt att det inte var någon idé och försökte ta mig därifrån men då kom det minsann en till karusell. Jag kände hur benen släpade efter så det gnisslade och att det var nära att jag knockade honom i ansiktet med armbågen men han gav inte upp ändå. När jag slutligen kom därifrån utmattad, tömd på energi och lika ståtlig som en blöt disktrasa gav min kära väninna mig dom uppmuntrande orden: "det där såg förjävligt ut". Undra på det när man sett livet passera revy och dragit på sig wiplashskada under loppet av 2½ minut.
Jag behöver väl inte säga mer än att detta tog knäcken på mig så dom senaste dagarna har jag varit sjuk och kippat efter luft som en mört på land. Men nu vet alla att jag inte har kastat in min handduk eller parkerat mina tofflor, därför är det åter dags att få följa fröken Westbergs spännande och fantastiskt innehållsrika liv igen. På tal om dramatik så tänkte jag den närmsta timmen ligga och stirra upp i taket för att upptäcka mönster och formationer, efter det ska jag vända blicken mot fönstret och räkna snöflingor. Får hoppas att mitt immunförsvar någon gång kommer bli bättre än en 102-årings så jag får gå till gymmet och jobba på mina respektingivande sparrismuskler. Sen kanske det är min tur att snärta iväg Mr Dirty Dancing så det börjar brinna i parketten.
Blink
