Ellie

Hoj

Ytterligare ett spännande dygn har gått och man har blivit en erfarenhet rikare. Idag har jag fått känna på hur det känns att lida av Tourettes syndrom (när man skriker fula ord utan att rå för det). Fast jag hade mer än all rätt för när det var som minst passande klickade datorn till, la av och inte gick att få igång igen. Hur hårt, länge och bestämt jag än tryckte in knappen så lät den bara som en gräsklippare som vägrar starta när man drar i snöret. Kände hur pulsen började stiga och svetten tränga fram i min stackars panna så jag tänkte att det enda som kunde hjälpa i denna svåra situation vore att svära och skrika. Detta är något jag vanligtvis inte gör i min ensamhet med risk för att komma på mig själv med att helt tappa greppet och behöva bli inlagd med armarna bakom ryggen.

Här är den där tyska pojken som blir lite upprörd för att dataspelet
inte fungerar, man kanske ska vara glad att man inte är såhär nervklen.



Eftersom en av grannarna trillat pinn så kunde jag med uteslutningsmetoden komma fram till att det bara var familjen Aziz som skulle höra mig. Förmodligen skulle dom inte ens tycka det vore nåt konstigt med såna decibel eftersom det ändå är så dom oftast pratar till varandra. Jag var så arg att jag höll på att lyfta från parketten men efter att ha utropat hela mitt ordförråd med förbjudna stavelser kändes det mycket bättre. Efter att ha börjat gråta i telefon när Hanna ringde blev det ännu bättre så jag har nu kommit fram till vad jag ska satsa på i framtiden.

Jag ska utveckla en alldeles egen terapimetod som går ut på att få patienterna att börja gråta eller bli så förbannade att dom svimmar. Efter min traumatiska upplevelse idag kan jag konstatera att det finns få saker som är lika förlösande som att gråta över meningslösa saker eller bli så arg så man skakar (att bli kliad på ryggen eller pissa när man är på lyset och hållt sig i en halvtimme kan också höra hit). Om personen i fråga inte har några problem kan man alltid skapa några. Exempelvis genom att säga att man legat med hans/hennes respektive eller ringa och låtsas att man är chefen som avskedar denne från jobbet. Det är ju trots allt högst troligt att dom förr eller senare kommer bli glada igen och då har man ju lyckats med sitt uppdrag. Det kan dock vara svårt att få dit folk som inte behöver söka hjälp från första början, så man kanske måste sätta ut en annons och locka med en pinnglass eller nåt.


Kanske har någon varit observant och lagt märke till att jag sitter framför datorn och uppdaterar bloggen en lördagnatt. Detta beror på att gamla Westbergskan börjat känna av åldern och för tillfället gör sig bäst med skinkorna i soffskarven. Men när jag väl kommer tillbaka för att återigen bli en del av inventarierna på krogen så gör jag det med full styrka. Så alla som brukar irritera sig på mitt kedjerökande i kön, att jag på blodigt allvar armbågar mig fram i baren eller tar en kvart på mig på toaletten för att rulla upp strumpbyxorna, får vänta en vecka till.

Jag kan även förstå att det måste vara tomt att slippa slänga sig åt sidan för att det kommer en stor figur som drar fram som en ångvält, det är därför jag måste skynda mig att veva igång levern tills nästa vecka. Detta projekt påbörjade jag redan igår genom att utesluta spriten och ersätta den med ett par liter glass och nåt kilo godis. Sallad och grönsaker är för militanta veganer och hurtbullar och någon sån har jag inte planerat att bli. Kanske någon annan helg om jag skulle komma på att jag behöver vila höften och tänka på åldersdiabetes igen.

Hopottebamp-inndäbampshobapp-shobapp

God eftermiddag

(Känsliga läsare får blunda och räkna får eller tänka på grannfrun)

Ska berätta att den där cellprovstagningen var helt overklig. Det började vanligt med att man som vanligt fick sitta och vänta tills man nästan växte fast i soffan medan man tvingades lyssna på tiotalet skrikande tjutande nyfödda ungar. Sen kom det en rynkig hagga i vit rock med vitt hår och glasögonen nere på näsan som började kolla så att adress och personnummer stämde. Efter det frågade hon när jag sist hade haft mens för att hon ville skriva ett datum. Det om nånting är ju nåt som jag verkligen skiter i att ha koll på vilket jag också sa. Då snörpte tanten på munnen och blev genast bitsk i tonen.

Skräcködlan: - Men det LÄR du väl veta.
Jag: - Nä. Ingen aning.
Skräcködlan: - Men på ett ungefär?
Jag: - Jag vet inte, jag bryr mig inte i sånt där.
Skräcködlan (märkbart upprörd): - Om du tittar här (puttade pedagogiskt åt mig en kalender) så kanske du kan minnas?
Jag: - Nej.
Skräcködlan: - Du lär väl ha någon aning om när det var sist?! (spände ögonen i mig och sköt bestämt iväg sig från skrivbordet så hon rullade iväg)
Jag: - Nejdu, jag har faktiskt inte det.

Vid det här laget var stämningen så kass att ingen av oss ville säga något men till slut så sa jag "eftersom du nu så gärna vill veta så tar jag och ringer till min kompis. För vi har typ haft det samtidigt. Knappade in numret. Jaa, du. När hade du mens sist? För sist så hade vi det ju samtidigt och nu sitter jag här och dom vill veta det. Mhm, okej bra att nån har koll, hejdå. Klick. Hon ska ha det om fem dagar ungefär så."

Skräcködlan: - Ja, men vilket datum är det då? (vid det här laget började undra om hon var redigt senil eller förståndshandikappad)
Jag: - Öh, det lär väl bli fem dagar ifrån idag? Så omkring den 21:a då.
Skräcködlan (sarkastiskt): - Titta vad BRA!

Sen tog hon upp sina instrument ur en blå skurhink med 250 grader varmt vatten som stod bredvid stolen och började trassla runt. Eftersom hon var så sur så tänkte jag att det bara kunde gå åt helvete och lite till, så jag började småprata lite om väder och vind. Detta gick inget vidare då hon ganska omgående fräste att jag skulle vara tyst så hon kunde koncentrera sig. Det var väl ändå jag som hade anledning att vara samlad. Det kunde aldrig vara en bra kombination att stoppa verktyg i händerna på en ilsken barnmorska och det kändes som att jag var med om något som liknade en version av Tandläkaren.


Var fullkomligt beredd på att hon skulle göra något överraskat så man flög upp och välte hela möblemanget, vilket hon i princip också gjorde (på ren djävulskap naturligtvis). Under tiden hann jag tänka att om jag överlevde scenariot så skulle jag flytta till Italien och bli nunna för att leva ett sunt liv och spendera resten av mina dagar i örtagården och sparrislandet. Är det någonstans man borde få ha grejerna ifred så är det väl i kloster. Då återstår det bara för mig att leta på kabinväskan, slänga ner en kratta och en diskret gummituta för kommande fröjder. Så om det inte blir fler uppdateringar vet ni vart jag håller hus.

Dagens låt



"Klipper oss det gör vi hos Abdullah och inte hos nån bög på Östermalm"

Amen

Godkväll



För att berätta hur det gick på gårdagens bio så hamnade vi naturligtvis bredvid ett par kärlekskranka tonåringar som satt och tussade varandra ömt på knäna. Det kunde jag gå med på tills dom greppade tag om varandras ansikten, fastnade som två sugklockor och började smaska ljudligt utan att bry sig ett dugg om varken film eller omgivning. Jag kan ju tycka att det är lite dyrt att betala närmare 100 spänn för att ha tunggymnastik bland en grupp människor som inte alls är intresserade av att veta vad man håller på med. Det var tur att jag hade hunnit äta upp mina popcorn för annars hade jag spänt gäddhänget, tagit sats och träffat honan på tinningen så hon svimmat av. Då hade det blivit ett irritationsmoment mindre i ögonvrån, något man aningens nervklen en alkoholfri lördag inte tackar nej till. (Ja, jag är 94 år).


Idag har det ju varit Alla hjärtans dag och när jag vaknade kom min underbara man och gav mig frukost på säng. Jag fick en bukett röda rosor och efter det tog han med mig till resebyrån och vi bokade en tvåmånaders semester till Dominikanska republiken. Sen avnjöt vi en underbar middag på resturang och inatt ska vi bo på femstjärnigt hotell och bara ha det mysigt. Hur troligt låter detta scenario på en skala från 1-10? Låt mig fundera. Ungefär 0,01.

För det första så skulle jag smida en pokal till mig själv om jag överhuvudtaget skulle lyckas behålla en karl längre än två dygn. För det andra, om jag nu skulle hitta någon så är det säkert någon som bor i arslet på världen bredvid en leråker med 50 getter i en hage, utan både el och rinnande vatten. Istället för frukost på säng skulle jag få ett halvstekt ägg på en blommig assiett som han ärvt av sin gammelfarmor, en servis han inte får slänga för sin farmor som i sin tur bor ett stenkast bort från modern som från huset bredvid med hjälp av sin kikare vet mer om vårt förhållande än vi själva. Vad gäller romantiska resor så förväntas jag antagligen vara både tacksam och exalterad om jag får åka med ett par varv runt byn med traktorn. När det kommer till hotellupplevelser och fina rum ska man vara glad om karln tar av sig motorsågshjälmen innan han klampar in i sängkammaren och hasar ner i flanellakanen.




Så, en dag som denna är jag rätt nöjd över att bara ha mig själv att sköta. Det är bara att spotta i näven, stampa i parketten och glädjas över ännu en kommande natt som fri kvinna. Jag kan minsann dricka direkt ur mjölkpaketet, skita med öppen dörr och leva på makaroner och kebabrullar utan att bekymra mig över att någon mer än jag ska få skörbjugg. Jag kan utan att skämmas sjunga kärleksballader i duschen så vävtapeten krullar sig och skjuta snorkråkor tvärs över rummet utan att vara rädd för att träffa min partners öga. Jag får bestämma över vilka program som ska visas på min TV, vilket kan innebära timmar av hulkande i fosterställning till Oprah Winfrey eller vinjetten till En annan del av Köping. Det mina vänner, är livet på en pinne med smör på.




Olé

God middag

Plötsligt händer det och nu har det faktiskt gjort det även om man inte tror att man någonsin ska bli bönhörd och given lite lycka och framsteg. Jag kan nämligen stolt meddela Sverige att Ellinor Westberg fått tag i en tvättid, den första sen någon gång i oktober. Ska bli skönt att slippa stamptvätta i badkaret åtminstone en gång det här kvartalet och pröva på lite moderniteter. Skulle tro att det är mer effektivt att använda torktumlaren än vad det är att stå och flaxa aggressivt med kläderna så svetten rinner och man blir så förbannad att resten av dagen är förstörd. Idag såg det minsann annorlunda ut och jag tog balettsprång mellan maskinerna i tvättstugan samtidigt som jag lyssnade på och skrek med i What a feeling. Fantastiskt vad lite rena trådar kan göra med en kvinna.

Ikväll blir det en afton i IOGT-NTO-tecken då jag och Paulsson bara ska gå på bio och peta näsan. Under tiden ska vi dela på en 75:a, några Sofiero och ett par ölkorvar. Eller ja, det ska vi ju inte men det hade säkert kunnat bli så mycket roligare om man gjorde. Det skulle förmodligen vara jättepopulärt bland bänkraderna att lukta folkpark och vitlök. På tal om fräna odörer kanske man skulle ta med sig en surströmmingsburk som en av oss kan sprätta upp i en hink vatten medan den andra hackar lök. Det skulle bli som ett litet matlagningsprogram som hela salongen skulle få ta del av varesig dom vill eller inte. Ett litet inslag att krydda en nykter lördag med.




Böööp

Godkväll

Jag har kommit fram till att jag måste bo i det mest spännande området i landet, om man inte räknar med Rosengård, Rinkeby eller något annat halvkriminellt ställe. Här går hälften av dom utländska männen efter frun med en påk i handen, (hon skulle säkert ändå inte kunna rymma i vilket fall då sikten måste vara tämligen begränsad under en fladdrande burka) och områdets ungar verkar ha som projekt att bygga upp ett eget samhälle influerat av Flugornas herre. Utöver detta vet man aldrig vad det är för oidentifierbara saker på hissgolvet (oftast kiss) eller kletat på spegeln (i nio fall av tio snor) så man vet aldrig vad morgondagen bär med sig i sitt sköte. På tal om män och skrev, stackars karlarna i haremsbyxor som väntar på att föda Muhammed. Känns lite som att dom väntar för gäves på nåt som inte kommer hända, dom skulle lika gärna kunna gå med i Kombilotteriet. 



Hursomhelst är Järnet ändå ganska idylliskt, lungt och stilla även fast det är några få timmar om dygnet. Igår däremot, i den tiden man är van att grannarna ger upp sina vardagliga sammankomster med släkten i porten bredvid och det vanligtvis brukar bli tyst, började det istället dunka och smälla i trapphuset så det vibrerade i väggarna. Spaningsledare, infiltratör och hemlig agent som jag är på min fullspäckade fritid smög jag ut och lyssnade. Samtidigt öppnade tjejen mittemot och från våningen över kom det en kille nedstudsandes för trappan som var så nyfiken att han stormade ut i bara kalsongerna. Det var två poliser som stog och skrek att någon skulle öppna dörren, så jag tänkte springa in och hämta lite popcorn. Dom andra grannarna gav upp ganska omgående och gick tillbaka in till sig men en Westberg ger inte upp i första taget, speciellt inte om det är razzia på gång.



Personen på andra sidan dörren verkade vara lite envis så till slut fick dom lov att bryta upp dörren medan jag stod som en staty med uppspärrade ögon och höll på att svimma av adrenalin. Så småningom sa den ena polisen till den andra att personen i fråga var både kall och stel, så med min blicksnabba uteslutningsmetod kunde jag komma fram till att han nog inte lät bli att öppna för att han var trotsig. Man kanske skulle ta och söka till polishögskolan, för hur framstående skulle man inte bli inom det yrket. Jag var ju tvungen att dela med mig av informationen till min nyfikna granne idag så jag berättade vad jag hade hört. Att den högljudda historien slutade med att någon kastat in handduken, varpå hon svarade: "jahaa, det var ju tur att det inte var nåt värre".

Ja, nog var det tur att det bara var ett dödsfall. Inte för att jag såhär på rak arm kan komma på något som kan vara värre. Kanske en helg med svärmor eller att ha en fru som springer och rycker ur TV-sladden när det är slutspel i hockey för att hon vill prata känslor. Så nu vet ni gott folk att det finns förfärligare saker än att trilla pinn, det kan ju om inte annat bringa lite ljus i en hopplös vardag. När Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster eller hur man brukar säga, och i det här fallet stämde det nästan för jag fick ju se inte bara en, utan två batonger. Det är svårt att inte bli lite salig och pånyttfödd av den åsynen.

Dagens lukt i trapphuset:
Sill i dill och en liten lök

Dunk

Buenas tardes amigos

Jag har börjat fundera om den nya vaktmästaren har någon form av tvångstanke. Det spelar nämligen ingen roll om det är snö på gården eller inte för han ska ploga till varje pris även om det slår gnistor om asfalten. Därför är jag ganska glad över att jag inte har nattjobb för hade man varit tvungen att vakna till detta skrapande vet jag inte vad jag hade gjort. Det är samma sak för Hanna, där åker plogbilen förbi i 90 knyck fram och tillbaka i timmar fast det inte finns tillstymmelse till snö.

Därför har jag en teori om att det är människor som är instabila på ett eller annat sätt som använder sig av renhållningsfordon för att ge utlopp för sina känslor. (Vägverket behöver kanske inte nödvändigtvis bestå av enbart psykfall och tänkbara förbrytare). Men om Thomas Quick och Svartenbrandt hade haft en grävskopa eller ångvält hade dom säkert gjort roligare saker i dagsläget än att rulla tummarna på anstalt. Sen kan man ju fundera över hur säkert det hade varit för allmänheten att låta dom gasa fritt med sina leksaker men det är en annan fråga. 

 


         +    =


Nu ska jag se om jag kan få något gjort med mina arbeten. Det är ju så lätt för mig att bli distraherad av annat, det räcker att jag tittar upp i taket när jag funderar över nästa rad jag ska skriva och jag råkar se tapetskarvarna. Vid anblick av dessa kan jag börja tänka på hur mycket Bosse eller vad han nu kan tänkas ha heta, egentligen slarvade när han tapetserade. Detta leder i sin tur att jag blir lika förnärmad varje gång jag kommer ihåg att jag en dag hade ställt fram en termos med kaffe till honom som han knappt rört. Dagen efter hade han minsann en egen med sig, precis som att jag skulle göra äckligt kaffe. Här slutar mina reflektioner då jag kommer på att så är sanningen.

Det varierar förstås om jag tänker på Bosse och tapeter eller andra ovidkommande saker men det bästa vore om jag kunde plugga i en mörk låda för då skulle jag säkert hålla bättre fokus. Men med min vanliga otur så skulle man väl bli förväxlad med något annat och bli ivägskeppad till Saudiarabien. Det mobila bredbandet från 3 som knappt fungerar hemma skulle definitivt inte gå att använda, så skulle jag få lov att försöka göra röksignaler för att få kontakt med omvärlden.

Eftersom jag inte planerat att röka i min låda och därför inte vara förberedd med tändare så skulle jag inte ens kunna göra eld. Då skulle jag sitta där med sand i käften och mellan stortårna och upp och tänka på att det kanske hade varit bra med ett par glasögon trots allt. (Pappa undrar med jämna mellanrum varför jag inte skaffar ett par, för jag "skulle passa så bra i det" och att "det hade varit billigare än linser". Har försökt förklara att det får kosta vad det kosta vill för jag skulle se ut som någon som sitter på kontor och äter bakelser så det kommer inte på fråga). Ibland känns det som att det inte kan bli värre än vad det redan är och att det är lika bra att köra fullt ut. Eller så skulle man bara klättra upp i en hytt och sopa gator.



Koko

Todiloo

Då är man nyss hemkommen efter att ha varit på dansstudion och fått armarna halvt avryckta av svettiga karlhänder. Fast värre måste det varit för Erika, man har ju en fördel att vara en bastant tant och då flyger man inte som en vante. Fötterna har jag fortfarande i behåll även om jag fick försöka förflytta mig runt med någon som var ungefär lika dansant som en Christopher Reeve med pyspunka. Nu är det dags att tvätta av sig ansiktet, plana ut och tryna på kudden ett tag så jag får lov att återkomma imorgon.



Dagens Mensa-konversation:

Ellie: Är det där en flick-ponny? (även den som inte är hästvan vet nog att det heter "sto")
Martina: Nej, ser du inte att den har en snopp?

Femsexsjuått