Landgångsräkor på räls, dental zigenarhamstring & packningsproblem
Jag har skaffat mig en dold talang,
eller ja, så dold är den ju inte. Sen kan man ju diskutera om det är en talang överhuvudtaget. Jag tänkte på det idag när Hanna, Linnéa och jag var på Kupolen och skulle äta på McDonalds. Det gick inge vidare för mig med tanke på min dyrbara skatt jag har monterad i käften. När vi ätit klart frågade jag "har jag nåt mellan tänderna? Det känns som att det är nåt..." och bet ihop med öppen mun mot Linnéa. Hon svarade "njaa, du har ju nåt där.. och där. Och hela vägen dit, och bakom den där och så där till höger. Åh! Ja, mellan tänderna också".
Likt en zigenare hamstrar bordsdukar med bestick och hela serviser, så kan jag alltså spara mat i tandställningen tills dess det blir nödår i Sverige. Nog för att det säkert kan dröja, eller inte hända alls, men då är ju jag redan förberedd. Och för att testa om mitt uppbyggda förråd verkligen kan rädda mitt liv när jag är i en hungersnöd, kan jag ju ta en charter till Västbanken och lägga mig i nån vallgrav eller gräva ner mig under jord. Det finns säkert någon liten Al Quaida-människa under grästovor och sandslott jag kan visa det för som skulle bli mäkta imponerad. Min dentala zigenarhamstring i svensk version.
Så imorgon natt när den slutna cirkeln bestämmer sig för att fylleäta, kan ju jag gå direkt och lägga mig för då är jag förmodligen redan mätt sen buffén om jag under småtimmarna suttit och pillat med tungan på fel ställe. Och vilka överraskningar våra bordskamrater kommer få. Ena gången jag öppnar käften så kommer jag kanske ha en räka dinglandes mellan framtänderna, nästa gång en köttbit fastkilad mellan tuggtanden och tråden. Har jag en riktig tur så kanske jag t o m lyckas skämma ut mig med att ha en laxbit stadigt placerad under överläppen. Det blir nog jättebra.
Småstadsskadad som man är (dvs man får någon form av resfeber fast man ska vara borta lite över ett dygn) så har det tagit mig lika lång tid att packa som det gjorde när jag skulle till Grekland. Jag vet inte om det beror på att jag ju i grund och botten är långsam eller om det är för att jag är rädd för att glömma nåt och stå där handfallen när jag packar upp. För det hände en gång när jag skulle på kryssning, att jag glömt ett par skor hemma (som ändå skavde så jag trodde lilltån skulle ramla av). Detta upptäckte jag då när jag stog och skulle plocka upp saker ur väskan.
När jag väl insett att det var ett faktum att jag faktiskt inte hade dom med mig, efter panikartat rivande och slitande bland saker, släppte jag allt och började stortjuta. Jag stampade med foten, kastade runt lite mer grejer i väskan (medans jag fortfarande tjöt och pep om vartannat) tills jag var tvungen att hämta andan. Hur skulle jag klara mig utan mina högklackade skor? Det visade sig att det gick alldeles utmärkt för jag hade fem par till med mig. Men det tog emot att behöva använda nåt av dom paren, när jag ville ha just dom som inte var med.
Jag börjar fundera över om folk har rätt i det mesta dom säger angående mig, att jag kan vara lite omständig ibland. Men idag var vi alla tre i alla fall fullkomligt eniga om att det är skönt att vi inte ska ut och resa tillsammans (eller ja, snarare med mig med i släptåg) och att det ska bli så underbart att bara behöva umgås ett dygn. Om nu ens det kommer fungera. Det är ju så svårt att liksom åka hem eller på nåt vis undvika sitt resesällskap om man nu skulle känna för det. Men nog kommer dom allt vilja vara med mig, för jag kan ju göra mitt nya partytrick (Inte krokiga fingrarna för er som vet om den historien) utan "Den dinglande räkan i dijonsenap på räls i mun a'la Ellie". Det vill dom nog inte missa. Kan man ta inträde till den föreställningen måntro?
Skepp & hoj
Byrackefobier & Sänka skepp
och informera om att jag inte tröttnat på min lägenhet så pass mycket att jag inrett förrådet nere i källaren och flyttat alla mina tillhörigheter bakom gallret. Det var i och för sig en idé jag fick när jag skulle städa undan lite atteraljer och dom haschrökande små barnen satt där nere och bolmade. Jag tänkte att det skulle bli en mysig hörna för förfester, och man skulle ju inte behöva oroa sig för att någonting skulle gå sönder i och med att man till 100% är omgiven av betong.
Det är någonting jag defenitivt kommer arbeta på för att höja gemenskapen här på Järnet då alla skulle vara välkomna till min gråa lilla spritsalong. Själva gemenskapen känns för tillfället lite ansträngd, för när jag går in i porten med hunden och någon med osvensk bakgrund samtidigt ska ut, så har personen i fråga en tendens att ta ett hastigt skutt åt höger med armarna i luften så han/hon slår röven i elementet. Jag har ännu inte kommit fram till om det är för att hunden är så chockerande ful eller om det är så att jag luktar illa. Eller så kanske det är en kombination av de båda, eller vice versa, att hunden har en lätt till måttlig oangenäm doft och att det är jag som är vulgärt motbjudande.
Fast jag har fått berättat för mig att många utlänningar med en viss kultur, har en syn på husdjur som ohyra. Så då är det ju inte alls konstigt att en chockskada infinner sig, om dom tycker att jag går runt med en kackerlacka i koppel. Det kan jag ha förståelse för, samtidigt som jag tycker att deras barn är rena rama kolerabakterierna. Men det är oftast bara när dom kissar i hissen, tänder smällare i trapphuset, skriker ikapp, kletar snor hissväggarna, trycker in nödsignalknappen, springer maraton upp och ner för trapporna eller går runt och dunkar upp alla brevinkast.
Ja, annars är dom ju rätt gulliga, om dom är tysta och håller sig inne och kanske inte heller sparkar fotboll mot cykelstället så att den studsar och lagomt flyger förbi någon centimeter från huvudet. Det har ju naturligtvis hänt att jag faktiskt blivit träffad av en boll, någonstans mellan pannloben och tinningen. Hörde jag nån ursäkt? Icke. Min kontring blev att nästa gång jag kom i närheten av dessa galna bollsparkande ungar med skev avståndsbedömning, släppa hunden i deras riktning. Det resulterade att dom sen den dagen flyttar sig som när Jesus delade Röda havet när jag närmar mig. Men sen kan man ju alltid fundera över om det är av den där kackerlacksrädslan eller helt enkelt riktigt dåliga lukt- eller synintryck.
På lördag ska jag, Paulsson och Thunlind på kryssning. Tack kvinnor, det var väl på tiden att även vi fick fingrarna ur röven. Kom precis på att tänka på det uttrycket, och vad är det som säger att man är handikappad för att man har fingrarna där? Kan man inte hasa sig fram på armbågarna då? Hursomhelst så tror jag att kvällen inte helt otippat kommer sluta med att jag kör en dansbandstryckare med en klängande nybliven konditor från Bollnäs och Thunlind kommer hänga i baren och peka på "Färjan"-Håkan och tjuta att han är bög. Stackars Paulsson kommer ha tröttnat på att vi har dansat hela kvällen medans hon obstinat stått och hållt i väskorna, att hon hasar sig upp på relingen och gör en Titanic. Jag återkommer med en vidare uppdatering kring ämnet om det inte skulle vara så att jag och min röv efter kvällsbuffén sänker fartyget ute på Östersjön.
Bomchickabom
En kvinnas baksida & Den sköna fotöljen
Vet vi ju alla. Det gäller nog vid närmare eftertanke även män?.. Men det var inte riktigt det jag tänkte diskutera kring utan mer dom mörka sidorna man får lov att stå ut med i ett liv som kvinna. Men eftersom jag är så seg så tar det en stund innan jag kommit på vad jag tänkt skriva så jag tänker härmed publicera några meningslösa rader om min garderob.
Idag har jag rensat ut kläder. Alltså har en av mina välkända garderobsstädningar ägt rum. Det som gör dom lite speciella är att det tar sån himla lång tid för mig att få ut allting, plus att man väl inte riktigt kan kalla det städning då det inte är något som försvinner. Men idag tog jag mod till mig och slängde ett par utnötta strumpor (det hade knappt börjat gå hål på dom, så gissa vilket enormt framsteg). Nu tjänade jag minst 800 i timmen på att inte behöva gå i terapi för något slags samlar-syndrom, sådetså! Jag är en mentalt frisk kvinna helt enkelt, för jag slängde minsann ett par strumpor som knappt var trasiga. Det borde man kunna göra en låt om, med Stockholm i mitt hjärta-melodi eller nåt. Om man har lite för sig alltså. (Vilket MÅNGA påpekat att jag har, därför kommer den här låten att släppas i affärerna till våren. Skivsignering vid Grill-åttan utanför Blomsterriket).
Något som åkte ner i källaren som jag lämnade åt sitt öde, var mina stövlar som jag hade när jag var 18. Det tog lång tid innan jag hade funderat färdigt på om jag nånsin skulle använda dom igen. Det som fick mig att avlägga den fällande domen var att det bara var silverfärgad spik framme under hälarna och det inte fanns en tillstymmelse till klack. Fast nog hade jag kunnat använda dom, men frågan är ju hur halt det hade blivit på krogen. Egentligen spelar det ju ingen större roll vad jag har på fötterna, för med eller utan alkohol i kroppen lyckas jag ändå hasa omkring på det där golvet tills jag inom loppet av någon sekund står som en nyfödd kalv i spagat. Och det är vad som händer i bästa fall, för ofta så råkar jag komma över en nyutspilld liten ölfläck på 2x2 cm utav alla kvadratmeter som det finns att röra sig på. Det liksom bara raspar till i parketten och där ligger jag som en formlös bulldeg med örhängen och paljetter.
Nu över till det kvinnliga problemet som inte många karlar nödvändigtvis vet om (förmodligen för att intresset är mindre än en jordnöt i förhållande till hela Peter Harrysson). Det är förstås den fruktade obligatoriska cellprovstagningen. För er män som inte har förmågan att räkna ut vad det handlar om, kan jag börja med att informera om att en cell är en liten, liten del i människokroppen. (Fotnot: ironi) Sen är det nån uttråkad nypensionerad läkare någonstans i Norrlandsskogen som kommit på att man kan undersöka dessa på unga tjejer. För att göra detta lite festligare, så kan man slänga upp kvinnfolket i en gynekologstol med benen mer utsträckta än famnen på en religiös ledare av Livets Ord.
Varför jag kommit till detta ämne är för att min kära vän och förbundskamrat (hon skulle förmodligen knäcka varje ben i kroppen på mig om jag nämnde hennes namn, fruntimmer är ju så känsliga av sig) idag fick ett brev med en kallelse att göra denna undersökning. Med förtvivlan i rösten och med högsta blås i pipan skrek hon "jag ska på CELLPROVSTAGNING!"
"Jaha vad roligt!" svarade jag med en "grattis & ha-den-äran"-röst.
"MEN HALLÅ! Cellprov!"
"Ja, men vad är det med det då?"
(nu hör ju jag till den lilla skara människor som inte är insatt i mitt eget köns historik och problematik, jag kommer förmodligen inte kunna förklara för min dotter vad mens är. Men ärver hon mina gener så kommer det nog inte heller behövas, hon kommer förmodligen gå runt hela livet, vindögd och jävlig, klia sig i huvudet och tro att det är rödbetsspa som hon inte kan förstå vad det kommer ifrån.)
"Men lilla Ellie, vet du inte vad dom GÖR?!"
"Nej, vad gör dom då?"
"Dom skär ju bort en bit!"
"En bit av vadå?" (Daimkakan i personalrummet?)
"Av den där grejen på livmodern!"
Åh herregud. Orka vara kvinna. Inte nog med att man blivit dömd att blivit utröstad med pattar som kommer hänga som två tunga matkassar med potatis vid en ålder av 40 (senast), man ska bli skuren i också. Jaha, se där, kom den. Själv tror jag att när min tid är kommen, sätter jag in det tunga artelleriet och totalvägrar. Hellre drar man väl på sig diverse spännande åkommor än att dom ska skära i en på måfå? Ja, dom låtsas att det är i rent undersökningssyfte men jag tror stenhårt på att det är för att dom ska ha nåt att prata om på fikarasterna när dom inte håller på med meningslös provtagning.
"Duöö, Gertrud! Duu kan int gissa va ja såg fönå i da på den dä kvart-i-tio-patientn! En sån där piercing!"
Eftersom jag själv nu började starta tankeverksamheten till att fundera kring huruvida hur mycket som skulle skäras bort, var jag tvungen att googla lite. Och vid en närmare efterforskning jag själv gjort helt gratis, kära stjärnsyster, har jag kommit fram till följande:
"Genomförande
Du träffar en barnmorska som först informerar om provtagningen. Därefter får du ta av dig på underkroppen och sätta dig i en gynekologstol.
Cellprovet tas med hjälp av en liten träspatel, en liten borste eller en liten bomullspinne. Barnmorskan stryker ut lösa celler från livmodermunnen och livmoderhalskanalen på ett tunt glas. Provet undersöks sedan på ett laboratorium.
Provtagningen tar bara ett par minuter och gör inte ont."
Grattis, det gör inte ont! Men upp i stolen ska du och där lär det bli åka av! Passa på att känna efter vilken bra investering den skulle vara och vilken skön TV-möbel den skulle passa som.
Tänk om man hade fått bli man istället. När man kommit upp i puberteten hade det bara varit att vänta på att klockspelet skulle ramla ner i påsen och rösten sluta pendla mellan Leif GW Persson och en heliumhög "väder"-Tone Beckestad. Då hade det varit klart och slutkrånglat sen.
Dagens ord (ny!) : Framstjärt (när vi ändå är inne på ämnet)
Dagens hissincident: När jag skulle åka ner med skräp till källaren steg min utländske hisskamrat in, min vanliga otur på nåt vis. Efter vad som kändes som två timmar ropade han till så överraskande att jag stötte i hissväggen: "Doo FLYTTA?" -Nejnej. Städat. Skräp." (Jag är som en kameleont, träffar jag en utlänning så reducerat mitt eget svenska ordförråd till ungefär 2%).
Dagens lukt i trapphuset:
Lammhuvud med hummus och myntafyllda tomater
Olof 65, sexa-femma. Bingo!
Hemma hos min tandläkare
Här ligger jag och njuter av mina sista timmar som människa. Det är nu ungefär 12 timmar kvar tills jag ska hasa mig upp i tandläkarstolen och få en fet räls installerad i käften. För att ge lite bakgrundsfakta till detta lite omotiverade drag, så var det så att jag en dag tittade mig i spegeln och upptäckte att en tand var lite sned. Ju mer jag glodde, ju snedare blev den så att säga. Så efter ett tag kunde jag inte gå förbi något som kunde visa något i form av en spegelbild utan att irriterat bita ihop och iaktta den där förbannade tanden. Jag gick därför till en privat tandläkare och sa att jag ville rätta till det. I min lilla fantasivärld som jag alltid lever i så trodde jag att jag kunde få nån slags tandställning som var osynlig, eller ja, åtminstone liksom satt på baksidan av tänderna. Han förklarade att så var nog inte fallet, och att han skulle skriva en remiss till en tandreglerare.
Glad i hågen och ganska nöjd med att jag omsatt tanke i handling gick jag hem och stirrade ut tanden i spegeln i hopp om att den kanske skulle rätta till sig själv om jag gav den en ond blick. Men det gjorde den naturligtvis inte, för såna övernaturliga förmågor besitter man ju helt enkelt inte. Så en dag kom det en kallelse från Herr Tandreglerare att jag skulle få komma dit. Så i förrgår var jag dit, efter att ha följt en vägbeskrivning hela vägen från min egen adress med orange överstrykningspenna. Han ringde ju några dagar innan för att höra efter om jag var säker på att jag fortfarande ville ha en tid, och han måste ju då ha hört att man är lite klent begåvad eller nåt.
Innan jag skulle åka började jag reflektera över att det var lite konstigt att jag hade fått en tid klockan sju på kvällen. När jag granskade lappen närmare så stog det att man skulle gå runt gaveln på huset och ner i en källare. Det lät lite oroandeväckande och jag fick för mig att det kanske skulle sluta för mig som för den där Natascha som hölls tillfångatagen av österrikaren Priklopil. Men jag tänkte att vill man vara fin får man lida pin!
Eftersom jag trodde att jag letade efter en stor, vit, flott lyxklinik ala Hollywood så var det lite svårt att hitta själva huset i bostadsområdet. För huset var nämligen rött och fan inte så stort jag trodde det skulle vara. Efter att jag halvt slagit ihjäl mig på i backen på väg ner till ingången så öppnade jag dörren och steg formligen in i ett vardagsrum. Jag, som har en förmåga att bli förvirrad i vanliga fall, trodde att jag hade kommit lite fel och var beredd att be en tant så hemskt mycket om ursäkt för att jag inkräktat i hennes hem. Jag ropade "hallå" lite försynt men fick inget svar. Så då tänkte jag att eftersom det inte var någon där kunde man ju lika gärna se sig omkring lite.
Jag bestämde mig för att det fick bära eller brista så jag satte mig ner och var skeptisk ett tag (som bilden visar) och beundra den flashiga TV:n. Såklart inte utan att man blev lite avundsjuk. Sen gnisslade det till i nån gammal trädörr och jag fick jag komma in och skaka hand med en äldre man med blåa plasthandskar. Sen ville han att jag skulle berätta varför jag ville ha tandställning. Vad trodde han svaret skulle bli egentligen? "Nä, du förstår att folk blir så avundsjuka om man har trådar och metaller som skymmer varenda tänkbar millimeter av det vita som sitter i tandköttet". ? Jag förklarade att det var för att jag störde mig så förjävligt på att en tand var sned. Han såg vad jag menade men kontrade sen med att "Hmm, ja, jag vill nog slipa lite på dina framtänder sen så dom inte blir så dominanta".
Ja, det var ju trevligt att man skulle bli tilldelad mer komplex än vad man redan hade, och dessutom betala för det. När han sedan kom till den ekonomiska delen och berättade vad kalaset skulle gå på, började jag asgarva. Och kunde i det närmaste inte sluta heller. Jag var tvungen att upprepa siffran för att se om jag hört fel, men tydligen inte.
"Om man tar en liten titt på vad slutsumman kommer bli så ser du här.. mm, behandling med räls, överkäke, trettio tusen..."
VA?
Trettio tusen?
Trettio tusen för att jag råkade dra på mig ett komplex för att jag tittade för länge i spegeln en morgon?
30.000 för att se ut som något som nyligen landat på en oplogad åker i ett UFO? Trettio tusen för att nätt och jämnt gå igenom en metalldetektor på en flygplats? Trettio tusen för att se ut som Ugly Betty? Trettio tusen för att det ska fastna så mycket mat på diverse ställen i munnen att man inte behöver gå hungrig förrän år 2028? (En förutsättning att undvika det kan ju i och för sig vara att borsta tänderna).
...30.000?
Ja, okej vi kör på det. Bara för att. Har jag tur så har jag kanske fixat betalningen tills det är dags att lägga löständerna i ett glas på nattduksbordet. Då skulle jag vara glad.
Så imorgon ska jag äta lunch med Linnéa, den sista jag får tugga, innan jag får leva på flytande föda i flera dagar. Det blir ungefär som Jesu sista måltid med lärljungarna, bortsett från att jag inte har tolv utan bara en, och hon förmodligen inte skulle känna sig bekväm med att vara min lärljunge. Det kommer verkligen inte alls få mig att börja gråta att dricka köttbuljong och Nutrilett för att stilla hungern. Jag tror jag kommer skaffa en oerhörd förkärlek för kött, hårt bröd och morötter när den värsta smärtan gått över. Och jag ser verkligen riktigt mycket fram emot att "det kommer kännas som att man satt fast Lego på tänderna" som tandläkaren så vackert uttryckte det. Jag älskar mitt liv.
Bling bling
Puffing the magic dragon och hur det är att inte vara Speedy Gonzales
Någonting som däremot fungerar alldeles utmärkt hos mig, har Angelica kommit fram till är min förmåga att bry mig om oviktiga saker. Som t ex varför det alltid är släckt hos grannen och vart grannen i såna fall kan hålla hus, eller varför vissa har paraboler och om dom i såna fall behöver det för att få in utländska kanaler. Det är ju ett exempel på hur långt min IQ nivå sträcker sig, i kombination med att jag kanske använder hjärnkapaciteten på lite fel saker. Men någon gång kommer jag ha kommit på saker som andra fortfarande kanske funderar på eftersom jag tänker på det nu och inte sen vilket innebär att jag var först med att tänka på det som andra funderade på sist och det kan ju vara roligt!
Det har i alla fall varit ett par trevliga dagar, trots att jag fått höra att jag är både långsam och seg samt att jag tar steg lika stora som man gjorde när man var liten och att det inte är undra på att jag aldrig kommer framåt nån gång. "Nu tror jag på att du verkligen är såhär!" har Angelica sagt. "Hur då?" har jag undrat. "Ja, för jag har aldrig trott att man kunde vara så seg som dig, trodde inte det fanns såna människor!". Förundrat har hon även frågat "men vad ÄR det som gör att du är så långsam?" Svaret är enkelt, jag är ju uppväxt under en sten i skogen och fritidssysselsättningen man hade var att hoppa på höbalar. Man behövde liksom aldrig riktigt tänka så mycket utan mest gå på instinkt.
För att ta ett exempel på hur sakta allt går för mig, så menade hon att om hunden skulle råka klämma tassen eller svansen i springan mellan hissen och hissdörren medans man åkte upp, så hade jag inte reagerat på det förrän hela hunden varit borta. Så mitt nyårslöfte får bli, förutom att lära mig öppna en konservburk utan att hugga den i handen, äta köttfärssås utan att bli orange i mungiporna, dricka mjölk utan att få mustasch mm mm, att helt enkelt öka tempot! Då är det nog många som skulle bli glada. Inte minst mina vänner som tidigare nämnt alltid får agera personliga assistenter. Jag känner att det börjar bli allt för många likheter mellan mig och Dustin Hoffman när han spelade rollen som Rain Man. Förutom att jag inte ens kan räkna tandpetare.
Jag har lite svårt att förstå
vad pizzabagaren försökte
skriva på min kebabrulle
Mumma? Mumie? Millan? Mamma? Lilian? Mima?
(fast det mest logiska är ju att det står mellan, eller?)
Tjo vad det var livat i holken i lördags
Mina starka överlevnadsinstinkter och biltatueringar
Igår när Hanna och Linnéa var här så knackade det på dörren och utanför stog det en liten invandrare och svajade med händerna i byxfickorna. Jämt när någon plingar på dörren så känner jag mig skyldig fast jag inte gjort något och därför öppnar jag inte dörren i 9 fall av 10. Detta är ett vanligt förekommande problem när någon kommer för att hälsa på mig och jag stelnar till och blir lika orörlig som om jag sett Fredrik Reinfeldt i för tajt åtsittande cykelbyxor med en rosett på huvudet. Personen i fråga får då använda sig av en knackningskombination för att jag åter ska bli rörlig.
Man skulle kunna tänka sig att det är vad som skulle hända med mig i en pressad och panikartad situation; jag skulle med största säkerhet lägga mig ner på golvet och spela död. Det skulle nog dessutom krävas ett mindre kompani för att flytta på mig därifrån. Så det är tur att man inte hamnat i något större nödläge för jag skulle bara vara i vägen. Men det är också tur att man inte är av den kalibern att man rusar fram, rycker upp dörren och glatt slänger ut huvudet så håret piskar den andre i ansiktet, för där kan faktiskt Bostadsföreningen stå. Förut när dom kom ville jag nämligen bara vara snäll för att säljaren inte skulle bli ledsen och börja gråta (vilket han såg ut att börja göra när jag försökte avböja), så jag skrev såklart under nåt papper och det tog därefter en evighet att gå ur.
Anledningen till att jag blir lite förlamad om det plingar är att det ju syns i titthålet om man rör sig på andra sidan dörren. Så igår gav jag Linnéa i uppgift att gå och öppna men min likstelhet smittade av sig på även henne och Hanna ville inte befatta sig med det överhuvudtaget. Så vad den lille parveln på andra sidan dörren hörde var ett väsande, tisslande och tasslande. Han gav ju till slut upp men nu i efterhand så tänker jag att man kanske skulle öppnat om han skulle sälja kakor.
Jag kom att tänka på en sak när det gäller min sentimentalitet och hur svårt jag har för att göra mig av med saker. Pappa påminde mig senast idag om vad jag gjorde för aktion med förra bilen när jag var 8 år. Den hade blivit krockad på förarsidan så vi var och lämnade in den. När pappa gick iväg för att prata med någon så stog jag där med tårar i ögonen, nära ett psykbryt (för jag trodde ju att den skulle skrotas, en liten miss i kommunikationen där). Jag tänkte på alla fina minnen med Volvon och hur många gånger jag satt mig i den osv osv. Så jag böjde mig ner, sökte igenom marken efter en vass sten vilket jag också hittade på, snurrade runt ett varv och började rista in följande i lacken, från vänster till höger ovanför bildörren:
"Kära bil vi ses aldrig mer igen". Följt av tre stora hjärtan.
Detta blev ju såklart en överraskning för min far då bara någon del av karossen skulle bytas och att vi sen skulle få tillbaka bilen. Sedan dess har denna text lyst i lacken i ett antal år. Så utan någon vidare analys från utbildad psykoterapeut kan jag ju bara säga att man har nåt slags problem med sentimentaliteten och denna började tidigt på mig. Då handlade det här ändå om en bil, jag behöver nog inte nämna följderna efter att mina husdjur lämnat in handduken.
Poppopp
Vem behöver en tv...
...när det står en på andra sidan väggen?
Då ligger jag återigen sömnlös och lyssnar på nyheter från alla världens hörn från andra sidan väggen. Vilken tur att jag har grannar som förgyller min tillvaro, vad skulle jag göra utan dom? Jag är ändå ganska tacksam att jag blir tilldelad åtminstone 4 timmar av tystnad innan TV:n trycks på igen och volymen vibrerar i betongen. Men jag måste nog passa på att njuta så länge det varar för vem vet om dom får för sig att börja gå upp en timme tidigare om morgnarna och lägga sig en timme senare på nätterna. Jag tror jag måste skaffa mig en plan på hur jag ska kunna forsla bort TV:n obemärkt ut genom deras vardagsrum och ner till bottenvåningen, ut genom porten och iväg långt åt helvete. Förmodligen skulle det hjälpa om jag klippte ut alla rabattkuponger i varenda reklamblad och släppte ner i brevinkastet. Då skulle hela familjen på 11 personer inom tre minuter ha packat sig ut genom dörren, satt sig i deras nya Mercedes -08 och parkerat utanför Lidl.
Jag har många gånger fått höra att jag inte kan dra alla utlänningar över en kam, men jodå det kan jag. Har ingenting alls emot dem, för utan dessa färgglada högljudda människor som finns någonstans under slöjor, tyg och burkor så skulle Sverige vara så svenskt. Och att bevara Sverige svenskt är väl det sista man vill när det är det tråkigaste landet på hela kontinenten!
När man åker buss...
I Sverige: Sätter man sig ensam och så långt bort från alla människor som det går. Om man tvingas dela säte med någon så gäller det att när personen i fråga närmar sig, titta ut genom fönstret och låtsas att man är blind samtidigt som man krampaktigt drar åt sig sina saker.
I vilket annat land som helst: Kan man vara social och faktiskt sätta sig bredvid någon man inte känner. Inte ovanligt förekommande är det att man även börjar föra en konversation med den bredvid.
Om man är på någon slags underhållning...
I Sverige: Måste man se sig omkring och titta om det är någon annan som skrattar. Vill man inte smygtitta kan man alltid lyssna efter små, snabba inandningar och man kan då få en uppfattning om att det är någon som är på väg att småfnissa lite diskret och man kan då hänga på. Fast naturligtvis inte för högt för då är man pinsam.
I vilket annat land som helst: skrattar man åt det man tycker är roligt.
Råkar man hamna i samma hiss som någon man inte känner...
I Sverige: Tittar man ner på sina egna händer eller upp i taket i hopp om att nödluckan ska öppna sig och man kan gå upp i rök. Om nöden kräver att man säger något, så ska det vara något om hur kallt eller varmt det är ute.
I vilket annat land som helst: Gör man ingen big deal av en vanlig enkel hissfärd.
Får man en komplimang av någon...
I Sverige: Hugger man tillbaka med negationer och säger saker som t ex "neej, den här är väl inge fin!", "usch jag som ser förjävlig ut", "ja men nu är jag trött, jag har varit fräschare" osv. Rätt och slätt så dumförklarar man den andra personen som har så dålig syn och ser så förbannat illa och grundar komplimangen på gud vet vad.
I vilket annat land som helst: Säger man tack.
Någon har införskaffat något man själv vill ha, exempelvis en bil:
I Sverige: Ska man med smala ögon granska det nya föremålet som t ex grannen på andra sidan häcken ställt upp. Enligt lagen om Den Svenska Avundsjukan ska man helst ställa bittra frågor till närmaste offer om hur han/hon hade råd med det, vad han/hon skulle med det till och hur mycket han/hon fick betala för det.
I vilket annat land som helst: Är man glad för den andres skull.
På platser och vid tillställningar där det finnes alkohol...
I Sverige: Brukar man ta fasta på att se till att bli fullare än den som är fullast. Just för att man kanske är så medelmåttig i vanliga fall kan man ju "go crazy" för en kväll. Det resulterar vanligtvis i att den som oftast inte säger mycket säger mest under en kväll och den som inte gör mycket väsen för sig skriker mest av alla. Den som inte brukar vara otrevlig blir mest hatisk och den som alltid skrattar flippar ur i nåt slags "nu-kommer-jag-drunkna-i-mina-egna-tårar"-scenario. Dagen efter ska man helst skylla på att man inte minns något, för att ursäkta att man eventuellt kan ha legat med sin bästa väns man/fru.
I vilket annat land som helst: Kan man t o m ha roligt utan alkohol. (Hur är det möjligt?!)
Så kom ihåg gott folk att inte vara för glada, för lättsamma, för generösa, för sociala, för.. ja, FÖR! Var inte för.. ni vet, osvenska. Det kan hända att det blir alldeles för roligt att leva och sånt går vi inte på, eller hur?
Tadadam dam dam daaam
