Ellie

Igår när Hanna och Linnéa var här så knackade det på dörren och utanför stog det en liten invandrare och svajade med händerna i byxfickorna. Jämt när någon plingar på dörren så känner jag mig skyldig fast jag inte gjort något och därför öppnar jag inte dörren i 9 fall av 10. Detta är ett vanligt förekommande problem när någon kommer för att hälsa på mig och jag stelnar till och blir lika orörlig som om jag sett Fredrik Reinfeldt i för tajt åtsittande cykelbyxor med en rosett på huvudet. Personen i fråga får då använda sig av en knackningskombination för att jag åter ska bli rörlig.

Man skulle kunna tänka sig att det är vad som skulle hända med mig i en pressad och panikartad situation; jag skulle med största säkerhet lägga mig ner på golvet och spela död. Det skulle nog dessutom krävas ett mindre kompani för att flytta på mig därifrån. Så det är tur att man inte hamnat i något större nödläge för jag skulle bara vara i vägen. Men det är också tur att man inte är av den kalibern att man rusar fram, rycker upp dörren och glatt slänger ut huvudet så håret piskar den andre i ansiktet, för där kan faktiskt Bostadsföreningen stå. Förut när dom kom ville jag nämligen bara vara snäll för att säljaren inte skulle bli ledsen och börja gråta (vilket han såg ut att börja göra när jag försökte avböja), så jag skrev såklart under nåt papper och det tog därefter en evighet att gå ur.

Anledningen till att jag blir lite förlamad om det plingar är att det ju syns i titthålet om man rör sig på andra sidan dörren. Så igår gav jag Linnéa i uppgift att gå och öppna men min likstelhet smittade av sig på även henne och Hanna ville inte befatta sig med det överhuvudtaget. Så vad den lille parveln på andra sidan dörren hörde var ett väsande, tisslande och tasslande. Han gav ju till slut upp men nu i efterhand så tänker jag att man kanske skulle öppnat om han skulle sälja kakor.

Jag kom att tänka på en sak när det gäller min sentimentalitet och hur svårt jag har för att göra mig av med saker. Pappa påminde mig senast idag om vad jag gjorde för aktion med förra bilen när jag var 8 år. Den hade blivit krockad på förarsidan så vi var och lämnade in den. När pappa gick iväg för att prata med någon så stog jag där med tårar i ögonen, nära ett psykbryt (för jag trodde ju att den skulle skrotas, en liten miss i kommunikationen där). Jag tänkte på alla fina minnen med Volvon och hur många gånger jag satt mig i den osv osv. Så jag böjde mig ner, sökte igenom marken efter en vass sten vilket jag också hittade på, snurrade runt ett varv och började rista in följande i lacken, från vänster till höger ovanför bildörren:

"Kära bil vi ses aldrig mer igen". Följt av tre stora hjärtan.

Detta blev ju såklart en överraskning för min far då bara någon del av karossen skulle bytas och att vi sen skulle få tillbaka bilen. Sedan dess har denna text lyst i lacken i ett antal år. Så utan någon vidare analys från utbildad psykoterapeut kan jag ju bara säga att man har nåt slags problem med sentimentaliteten och denna började tidigt på mig. Då handlade det här ändå om en bil, jag behöver nog inte nämna följderna efter att mina husdjur lämnat in handduken.

Poppopp