Ellie

Idag packade min kära Angelica väskan och lämnade Järnet. Efter x antal glas vin och ett tusental bloss på vattenpipan så börjar jag äntligen tillfriskna från min förjävliga förkylning. För jag är övertygad om det var det som gjorde susen, det finns ju ingenting alkohol inte råder bot på menar jag. Nu har jag inte varit på gymmet på så länge att det känns som att bara röven väger lika mycket som kylskåpet, vilket jag ju flitigt öppnat i jakt på något jag skulle kunna tröstäta. Eller ja, så illa har det väl inte riktigt varit men däremot så brukar jag ju säkert öppna det omkring 50 gånger på en dag. Just för att när jag väl kommer dit så vet jag inte vad jag letar efter, så får jag gå och göra nåt annat tills minnet återigen kommer tillbaka.

Någonting som däremot fungerar alldeles utmärkt hos mig, har Angelica kommit fram till är min förmåga att bry mig om oviktiga saker. Som t ex varför det alltid är släckt hos grannen och vart grannen i såna fall kan hålla hus, eller varför vissa har paraboler och om dom i såna fall behöver det för att få in utländska kanaler. Det är ju ett exempel på hur långt min IQ nivå sträcker sig, i kombination med att jag kanske använder hjärnkapaciteten på lite fel saker. Men någon gång kommer jag ha kommit på saker som andra fortfarande kanske funderar på eftersom jag tänker på det nu och inte sen vilket innebär att jag var först med att tänka på det som andra funderade på sist och det kan ju vara roligt!

Det har i alla fall varit ett par trevliga dagar, trots att jag fått höra att jag är både långsam och seg samt att jag tar steg lika stora som man gjorde när man var liten och att det inte är undra på att jag aldrig kommer framåt nån gång. "Nu tror jag på att du verkligen är såhär!" har Angelica sagt. "Hur då?" har jag undrat. "Ja, för jag har aldrig trott att man kunde vara så seg som dig, trodde inte det fanns såna människor!". Förundrat har hon även frågat "men vad ÄR det som gör att du är så långsam?" Svaret är enkelt, jag är ju uppväxt under en sten i skogen och fritidssysselsättningen man hade var att hoppa på höbalar. Man behövde liksom aldrig riktigt tänka så mycket utan mest gå på instinkt.

För att ta ett exempel på hur sakta allt går för mig, så menade hon att om hunden skulle råka klämma tassen eller svansen i springan mellan hissen och hissdörren medans man åkte upp, så hade jag inte reagerat på det förrän hela hunden varit borta. Så mitt nyårslöfte får bli, förutom att lära mig öppna en konservburk utan att hugga den i handen, äta köttfärssås utan att bli orange i mungiporna, dricka mjölk utan att få mustasch mm mm, att helt enkelt öka tempot! Då är det nog många som skulle bli glada. Inte minst mina vänner som tidigare nämnt alltid får agera personliga assistenter. Jag känner att det börjar bli allt för många likheter mellan mig och Dustin Hoffman när han spelade rollen som Rain Man. Förutom att jag inte ens kan räkna tandpetare.









Jag har lite svårt att förstå
vad pizzabagaren försökte
skriva på min kebabrulle

Mumma? Mumie? Millan? Mamma? Lilian? Mima?
(fast det mest logiska är ju att det står mellan, eller?)

Tjo vad det var livat i holken i lördags