Ellie

Jag har skaffat mig en dold talang,

eller ja, så dold är den ju inte. Sen kan man ju diskutera om det är en talang överhuvudtaget. Jag tänkte på det idag när Hanna, Linnéa och jag var på Kupolen och skulle äta på McDonalds. Det gick inge vidare för mig med tanke på min dyrbara skatt jag har monterad i käften. När vi ätit klart frågade jag "har jag nåt mellan tänderna? Det känns som att det är nåt..." och bet ihop med öppen mun mot Linnéa. Hon svarade "njaa, du har ju nåt där.. och där. Och hela vägen dit, och bakom den där och så där till höger. Åh! Ja, mellan tänderna också".

Likt en zigenare hamstrar bordsdukar med bestick och hela serviser, så kan jag alltså spara mat i tandställningen tills dess det blir nödår i Sverige. Nog för att det säkert kan dröja, eller inte hända alls, men då är ju jag redan förberedd. Och för att testa om mitt uppbyggda förråd verkligen kan rädda mitt liv när jag är i en hungersnöd, kan jag ju ta en charter till Västbanken och lägga mig i nån vallgrav eller gräva ner mig under jord. Det finns säkert någon liten Al Quaida-människa under grästovor och sandslott jag kan visa det för som skulle bli mäkta imponerad. Min dentala zigenarhamstring i svensk version.

Så imorgon natt när den slutna cirkeln bestämmer sig för att fylleäta, kan ju jag gå direkt och lägga mig för då är jag förmodligen redan mätt sen buffén om jag under småtimmarna suttit och pillat med tungan på fel ställe. Och vilka överraskningar våra bordskamrater kommer få. Ena gången jag öppnar käften så kommer jag kanske ha en räka dinglandes mellan framtänderna, nästa gång en köttbit fastkilad mellan tuggtanden och tråden. Har jag en riktig tur så kanske jag t o m lyckas skämma ut mig med att ha en laxbit stadigt placerad under överläppen. Det blir nog jättebra.

Småstadsskadad som man är (dvs man får någon form av resfeber fast man ska vara borta lite över ett dygn) så har det tagit mig lika lång tid att packa som det gjorde när jag skulle till Grekland. Jag vet inte om det beror på att jag ju i grund och botten är långsam eller om det är för att jag är rädd för att glömma nåt och stå där handfallen när jag packar upp. För det hände en gång när jag skulle på kryssning, att jag glömt ett par skor hemma (som ändå skavde så jag trodde lilltån skulle ramla av). Detta upptäckte jag då när jag stog och skulle plocka upp saker ur väskan.

När jag väl insett att det var ett faktum att jag faktiskt inte hade dom med mig, efter panikartat rivande och slitande bland saker, släppte jag allt och började stortjuta. Jag stampade med foten, kastade runt lite mer grejer i väskan (medans jag fortfarande tjöt och pep om vartannat) tills jag var tvungen att hämta andan. Hur skulle jag klara mig utan mina högklackade skor? Det visade sig att det gick alldeles utmärkt för jag hade fem par till med mig. Men det tog emot att behöva använda nåt av dom paren, när jag ville ha just dom som inte var med.

Jag börjar fundera över om folk har rätt i det mesta dom säger angående mig, att jag kan vara lite omständig ibland. Men idag var vi alla tre i alla fall fullkomligt eniga om att det är skönt att vi inte ska ut och resa tillsammans (eller ja, snarare med mig med i släptåg) och att det ska bli så underbart att bara behöva umgås ett dygn. Om nu ens det kommer fungera. Det är ju så svårt att liksom åka hem eller på nåt vis undvika sitt resesällskap om man nu skulle känna för det. Men nog kommer dom allt vilja vara med mig, för jag kan ju göra mitt nya partytrick (Inte krokiga fingrarna för er som vet om den historien) utan "Den dinglande räkan i dijonsenap på räls i mun a'la Ellie". Det vill dom nog inte missa. Kan man ta inträde till den föreställningen måntro?

Skepp & hoj