Hemma hos min tandläkare
Godafton kära medborgare,
Här ligger jag och njuter av mina sista timmar som människa. Det är nu ungefär 12 timmar kvar tills jag ska hasa mig upp i tandläkarstolen och få en fet räls installerad i käften. För att ge lite bakgrundsfakta till detta lite omotiverade drag, så var det så att jag en dag tittade mig i spegeln och upptäckte att en tand var lite sned. Ju mer jag glodde, ju snedare blev den så att säga. Så efter ett tag kunde jag inte gå förbi något som kunde visa något i form av en spegelbild utan att irriterat bita ihop och iaktta den där förbannade tanden. Jag gick därför till en privat tandläkare och sa att jag ville rätta till det. I min lilla fantasivärld som jag alltid lever i så trodde jag att jag kunde få nån slags tandställning som var osynlig, eller ja, åtminstone liksom satt på baksidan av tänderna. Han förklarade att så var nog inte fallet, och att han skulle skriva en remiss till en tandreglerare.
Glad i hågen och ganska nöjd med att jag omsatt tanke i handling gick jag hem och stirrade ut tanden i spegeln i hopp om att den kanske skulle rätta till sig själv om jag gav den en ond blick. Men det gjorde den naturligtvis inte, för såna övernaturliga förmågor besitter man ju helt enkelt inte. Så en dag kom det en kallelse från Herr Tandreglerare att jag skulle få komma dit. Så i förrgår var jag dit, efter att ha följt en vägbeskrivning hela vägen från min egen adress med orange överstrykningspenna. Han ringde ju några dagar innan för att höra efter om jag var säker på att jag fortfarande ville ha en tid, och han måste ju då ha hört att man är lite klent begåvad eller nåt.
Innan jag skulle åka började jag reflektera över att det var lite konstigt att jag hade fått en tid klockan sju på kvällen. När jag granskade lappen närmare så stog det att man skulle gå runt gaveln på huset och ner i en källare. Det lät lite oroandeväckande och jag fick för mig att det kanske skulle sluta för mig som för den där Natascha som hölls tillfångatagen av österrikaren Priklopil. Men jag tänkte att vill man vara fin får man lida pin!
Eftersom jag trodde att jag letade efter en stor, vit, flott lyxklinik ala Hollywood så var det lite svårt att hitta själva huset i bostadsområdet. För huset var nämligen rött och fan inte så stort jag trodde det skulle vara. Efter att jag halvt slagit ihjäl mig på i backen på väg ner till ingången så öppnade jag dörren och steg formligen in i ett vardagsrum. Jag, som har en förmåga att bli förvirrad i vanliga fall, trodde att jag hade kommit lite fel och var beredd att be en tant så hemskt mycket om ursäkt för att jag inkräktat i hennes hem. Jag ropade "hallå" lite försynt men fick inget svar. Så då tänkte jag att eftersom det inte var någon där kunde man ju lika gärna se sig omkring lite.
Jag bestämde mig för att det fick bära eller brista så jag satte mig ner och var skeptisk ett tag (som bilden visar) och beundra den flashiga TV:n. Såklart inte utan att man blev lite avundsjuk. Sen gnisslade det till i nån gammal trädörr och jag fick jag komma in och skaka hand med en äldre man med blåa plasthandskar. Sen ville han att jag skulle berätta varför jag ville ha tandställning. Vad trodde han svaret skulle bli egentligen? "Nä, du förstår att folk blir så avundsjuka om man har trådar och metaller som skymmer varenda tänkbar millimeter av det vita som sitter i tandköttet". ? Jag förklarade att det var för att jag störde mig så förjävligt på att en tand var sned. Han såg vad jag menade men kontrade sen med att "Hmm, ja, jag vill nog slipa lite på dina framtänder sen så dom inte blir så dominanta".
Ja, det var ju trevligt att man skulle bli tilldelad mer komplex än vad man redan hade, och dessutom betala för det. När han sedan kom till den ekonomiska delen och berättade vad kalaset skulle gå på, började jag asgarva. Och kunde i det närmaste inte sluta heller. Jag var tvungen att upprepa siffran för att se om jag hört fel, men tydligen inte.
"Om man tar en liten titt på vad slutsumman kommer bli så ser du här.. mm, behandling med räls, överkäke, trettio tusen..."
VA?
Trettio tusen?
Trettio tusen för att jag råkade dra på mig ett komplex för att jag tittade för länge i spegeln en morgon?
30.000 för att se ut som något som nyligen landat på en oplogad åker i ett UFO? Trettio tusen för att nätt och jämnt gå igenom en metalldetektor på en flygplats? Trettio tusen för att se ut som Ugly Betty? Trettio tusen för att det ska fastna så mycket mat på diverse ställen i munnen att man inte behöver gå hungrig förrän år 2028? (En förutsättning att undvika det kan ju i och för sig vara att borsta tänderna).
...30.000?
Ja, okej vi kör på det. Bara för att. Har jag tur så har jag kanske fixat betalningen tills det är dags att lägga löständerna i ett glas på nattduksbordet. Då skulle jag vara glad.
Så imorgon ska jag äta lunch med Linnéa, den sista jag får tugga, innan jag får leva på flytande föda i flera dagar. Det blir ungefär som Jesu sista måltid med lärljungarna, bortsett från att jag inte har tolv utan bara en, och hon förmodligen inte skulle känna sig bekväm med att vara min lärljunge. Det kommer verkligen inte alls få mig att börja gråta att dricka köttbuljong och Nutrilett för att stilla hungern. Jag tror jag kommer skaffa en oerhörd förkärlek för kött, hårt bröd och morötter när den värsta smärtan gått över. Och jag ser verkligen riktigt mycket fram emot att "det kommer kännas som att man satt fast Lego på tänderna" som tandläkaren så vackert uttryckte det. Jag älskar mitt liv.
Bling bling
Här ligger jag och njuter av mina sista timmar som människa. Det är nu ungefär 12 timmar kvar tills jag ska hasa mig upp i tandläkarstolen och få en fet räls installerad i käften. För att ge lite bakgrundsfakta till detta lite omotiverade drag, så var det så att jag en dag tittade mig i spegeln och upptäckte att en tand var lite sned. Ju mer jag glodde, ju snedare blev den så att säga. Så efter ett tag kunde jag inte gå förbi något som kunde visa något i form av en spegelbild utan att irriterat bita ihop och iaktta den där förbannade tanden. Jag gick därför till en privat tandläkare och sa att jag ville rätta till det. I min lilla fantasivärld som jag alltid lever i så trodde jag att jag kunde få nån slags tandställning som var osynlig, eller ja, åtminstone liksom satt på baksidan av tänderna. Han förklarade att så var nog inte fallet, och att han skulle skriva en remiss till en tandreglerare.
Glad i hågen och ganska nöjd med att jag omsatt tanke i handling gick jag hem och stirrade ut tanden i spegeln i hopp om att den kanske skulle rätta till sig själv om jag gav den en ond blick. Men det gjorde den naturligtvis inte, för såna övernaturliga förmågor besitter man ju helt enkelt inte. Så en dag kom det en kallelse från Herr Tandreglerare att jag skulle få komma dit. Så i förrgår var jag dit, efter att ha följt en vägbeskrivning hela vägen från min egen adress med orange överstrykningspenna. Han ringde ju några dagar innan för att höra efter om jag var säker på att jag fortfarande ville ha en tid, och han måste ju då ha hört att man är lite klent begåvad eller nåt.
Innan jag skulle åka började jag reflektera över att det var lite konstigt att jag hade fått en tid klockan sju på kvällen. När jag granskade lappen närmare så stog det att man skulle gå runt gaveln på huset och ner i en källare. Det lät lite oroandeväckande och jag fick för mig att det kanske skulle sluta för mig som för den där Natascha som hölls tillfångatagen av österrikaren Priklopil. Men jag tänkte att vill man vara fin får man lida pin!
Eftersom jag trodde att jag letade efter en stor, vit, flott lyxklinik ala Hollywood så var det lite svårt att hitta själva huset i bostadsområdet. För huset var nämligen rött och fan inte så stort jag trodde det skulle vara. Efter att jag halvt slagit ihjäl mig på i backen på väg ner till ingången så öppnade jag dörren och steg formligen in i ett vardagsrum. Jag, som har en förmåga att bli förvirrad i vanliga fall, trodde att jag hade kommit lite fel och var beredd att be en tant så hemskt mycket om ursäkt för att jag inkräktat i hennes hem. Jag ropade "hallå" lite försynt men fick inget svar. Så då tänkte jag att eftersom det inte var någon där kunde man ju lika gärna se sig omkring lite.
Jag bestämde mig för att det fick bära eller brista så jag satte mig ner och var skeptisk ett tag (som bilden visar) och beundra den flashiga TV:n. Såklart inte utan att man blev lite avundsjuk. Sen gnisslade det till i nån gammal trädörr och jag fick jag komma in och skaka hand med en äldre man med blåa plasthandskar. Sen ville han att jag skulle berätta varför jag ville ha tandställning. Vad trodde han svaret skulle bli egentligen? "Nä, du förstår att folk blir så avundsjuka om man har trådar och metaller som skymmer varenda tänkbar millimeter av det vita som sitter i tandköttet". ? Jag förklarade att det var för att jag störde mig så förjävligt på att en tand var sned. Han såg vad jag menade men kontrade sen med att "Hmm, ja, jag vill nog slipa lite på dina framtänder sen så dom inte blir så dominanta".
Ja, det var ju trevligt att man skulle bli tilldelad mer komplex än vad man redan hade, och dessutom betala för det. När han sedan kom till den ekonomiska delen och berättade vad kalaset skulle gå på, började jag asgarva. Och kunde i det närmaste inte sluta heller. Jag var tvungen att upprepa siffran för att se om jag hört fel, men tydligen inte.
"Om man tar en liten titt på vad slutsumman kommer bli så ser du här.. mm, behandling med räls, överkäke, trettio tusen..."
VA?
Trettio tusen?
Trettio tusen för att jag råkade dra på mig ett komplex för att jag tittade för länge i spegeln en morgon?
30.000 för att se ut som något som nyligen landat på en oplogad åker i ett UFO? Trettio tusen för att nätt och jämnt gå igenom en metalldetektor på en flygplats? Trettio tusen för att se ut som Ugly Betty? Trettio tusen för att det ska fastna så mycket mat på diverse ställen i munnen att man inte behöver gå hungrig förrän år 2028? (En förutsättning att undvika det kan ju i och för sig vara att borsta tänderna).
...30.000?
Ja, okej vi kör på det. Bara för att. Har jag tur så har jag kanske fixat betalningen tills det är dags att lägga löständerna i ett glas på nattduksbordet. Då skulle jag vara glad.
Så imorgon ska jag äta lunch med Linnéa, den sista jag får tugga, innan jag får leva på flytande föda i flera dagar. Det blir ungefär som Jesu sista måltid med lärljungarna, bortsett från att jag inte har tolv utan bara en, och hon förmodligen inte skulle känna sig bekväm med att vara min lärljunge. Det kommer verkligen inte alls få mig att börja gråta att dricka köttbuljong och Nutrilett för att stilla hungern. Jag tror jag kommer skaffa en oerhörd förkärlek för kött, hårt bröd och morötter när den värsta smärtan gått över. Och jag ser verkligen riktigt mycket fram emot att "det kommer kännas som att man satt fast Lego på tänderna" som tandläkaren så vackert uttryckte det. Jag älskar mitt liv.
Bling bling
Kommentarer
Postat av: milla
ska du göra det här??? och vilken tand är sne?? den längst in? för jag ha då aldrig sett något. åh jag saknar dig älskling, varför är de så svårt att träffas??love
Postat av: Nanni
Inte behöver du tandställning! Dina tänder är ju charmen! ;-) Men du kommer säkerligen bli sketa snygg sen, när du fått ur metallen ur käften! ;-) puss puss!!
Trackback
