Irriterande trudelutter, produktiva produceringar & förmånliga russinprojekt
Hej mina vänner
Livet är väl för härligt ibland, speciellt när man vaknar 05.00 för att det sitter någon slags fågel i en buske och trakasserar. Vet inte vad sorten heter men det var en sån där som låter "titti hoo-titti hoo-titti hoo", ytterst upprörande i den tiden på dygnet. Blev lika klarvaken som om jag skulle fått ett skott i nacken (vilket egentligen inte skulle vara någon större överraskning i det här området) och kunde naturligtvis inte somna om heller eftersom fanskapet vägrade vara tyst. Det skulle vara skönt om man kunde seriekoppla alla finkar, kråkor och andra fjäderprydda ljudande varelser precis som när lyktstolparna tänds.
Efter en viss tid på morgonen kan dom få köra igång, för det kan trots allt vara bra att höra kvitter ibland. Som på sommaren när man kanske av en händelse hamnat på efterfest och sitter i djupa, engagerade men meningslösa diskussioner med någon man dagen efter har en susning av vem det kan ha varit. Så sitter man och svajar med ett whiskeyglas i ena handen och en cigarett i mungipan, för att sedan när man går ut och röker upptäcka att det börjar bli dags att stampa ner i klackskorna och rulla hem. Allt tack vare att det tjuter lite här och var, ganska praktiskt ändå.
Hursomhelst fick jag lov att företa mig med något eftersom det inte fungerade att bli så förbannad att man tuppade av igen. Gick upp och började vattenbada mina små orkidéer och kände mig som en tvättäkta pensionär. Detta får mig att fundera på varför alla äldre ska envisas med att gå upp så tidigt på morgonen om dom ändå inte har någonting att göra. Kan hända att man kommer bli likadan själv, att man vaknar med ett ryck när solen börjar gå upp för att gnessa ur sängen det snabbaste man kan och skynda sig lösa korsord.
Detta gör att man funderar över hur bråttom det kanske egentligen är med både det ena och det andra och då inte bara korsord på ålderns höst. Utan att ta i underkant så har 70% av mina vänner och bekanta ynglat av sig och bytt ut spriten mot gåstolar och pekböcker. Det är inte utan att man ser sig själv bli en så gammal förälder att man hellre sätter sig i bilen och knyter fast barnvagnen i en bogserlina och gasar runt än att ens orka köra fötterna i träskorna och rassla ut till postlådan med ungen. För min del kommer det väl till råga på allt bli en EPA-traktor eller annat långsamtgående fordon så man har bara trevligheter att se fram emot.
Nu ska vi se om jag tar mig igenom dagens påbörjade och årets första ålderskris eller om jag kommer ligga i fosterställning på golvet och bita på naglarna bara för att det känns snärjigt. Ett bra argument om något går för segt på fyllan är alltid "vi blir inte YNGRE vettu!" Det ska gudarna veta att man inte blir heller. Smäller nog bara till så ser man helt plötsligt ut som ett russin som legat i badkaret i tio år med ett hår som en piassavakvast. Men det lär väl gå det med, har aldrig hört om någon som dött av att se ut som ett sprängt skithus så man får väl sträva efter det målet istället. Det är nog säkert mycket roligare än att se ut som en badanka med silikontuttar och Karlssons klister i fogarna. Man ska vara som man blev när man inte vart som man skulle, det är enklast så.
Zoomzoomzoom
Livet är väl för härligt ibland, speciellt när man vaknar 05.00 för att det sitter någon slags fågel i en buske och trakasserar. Vet inte vad sorten heter men det var en sån där som låter "titti hoo-titti hoo-titti hoo", ytterst upprörande i den tiden på dygnet. Blev lika klarvaken som om jag skulle fått ett skott i nacken (vilket egentligen inte skulle vara någon större överraskning i det här området) och kunde naturligtvis inte somna om heller eftersom fanskapet vägrade vara tyst. Det skulle vara skönt om man kunde seriekoppla alla finkar, kråkor och andra fjäderprydda ljudande varelser precis som när lyktstolparna tänds.
Efter en viss tid på morgonen kan dom få köra igång, för det kan trots allt vara bra att höra kvitter ibland. Som på sommaren när man kanske av en händelse hamnat på efterfest och sitter i djupa, engagerade men meningslösa diskussioner med någon man dagen efter har en susning av vem det kan ha varit. Så sitter man och svajar med ett whiskeyglas i ena handen och en cigarett i mungipan, för att sedan när man går ut och röker upptäcka att det börjar bli dags att stampa ner i klackskorna och rulla hem. Allt tack vare att det tjuter lite här och var, ganska praktiskt ändå.
Hursomhelst fick jag lov att företa mig med något eftersom det inte fungerade att bli så förbannad att man tuppade av igen. Gick upp och började vattenbada mina små orkidéer och kände mig som en tvättäkta pensionär. Detta får mig att fundera på varför alla äldre ska envisas med att gå upp så tidigt på morgonen om dom ändå inte har någonting att göra. Kan hända att man kommer bli likadan själv, att man vaknar med ett ryck när solen börjar gå upp för att gnessa ur sängen det snabbaste man kan och skynda sig lösa korsord.
Detta gör att man funderar över hur bråttom det kanske egentligen är med både det ena och det andra och då inte bara korsord på ålderns höst. Utan att ta i underkant så har 70% av mina vänner och bekanta ynglat av sig och bytt ut spriten mot gåstolar och pekböcker. Det är inte utan att man ser sig själv bli en så gammal förälder att man hellre sätter sig i bilen och knyter fast barnvagnen i en bogserlina och gasar runt än att ens orka köra fötterna i träskorna och rassla ut till postlådan med ungen. För min del kommer det väl till råga på allt bli en EPA-traktor eller annat långsamtgående fordon så man har bara trevligheter att se fram emot.
Nu ska vi se om jag tar mig igenom dagens påbörjade och årets första ålderskris eller om jag kommer ligga i fosterställning på golvet och bita på naglarna bara för att det känns snärjigt. Ett bra argument om något går för segt på fyllan är alltid "vi blir inte YNGRE vettu!" Det ska gudarna veta att man inte blir heller. Smäller nog bara till så ser man helt plötsligt ut som ett russin som legat i badkaret i tio år med ett hår som en piassavakvast. Men det lär väl gå det med, har aldrig hört om någon som dött av att se ut som ett sprängt skithus så man får väl sträva efter det målet istället. Det är nog säkert mycket roligare än att se ut som en badanka med silikontuttar och Karlssons klister i fogarna. Man ska vara som man blev när man inte vart som man skulle, det är enklast så.
Zoomzoomzoom
Att steka runt, kisa omkring & bränna iväg
Godafton Sverige
Här är jag, lika levande och sprudlande som en polsk städtant med toalettborsten i högsta hugg. Har varit så produktiv dom senaste dagarna att jag i princip glömt av att sova men nu börjar det ordna upp sig. Alltid har man undrat vad det blir med folk när solen börjar skina men nu har vårkänslorna rotat sig även i en kärring som undertecknad. Kanske kommer jag tillhöra den skara människor som jag alltid velat köra på eller åtminstone köra en pinne i ekrarna för, nämligen cyklisterna som glider omkring och ler.
Har aldrig fattat grejen med att vara så glad att man är tvungen att blunda och njuta så man är millimeter att köra in i en stolpe, krocka med gångtrafikant eller få en katt under stänkskärmen. Nu kan jag faktist förlika mig med att odla skrattrynkor dygnets alla timmar och kisa med ögonen så dom är på väg att tryckas in i huvudet permanent. Dessutom har jag påbörjat årets stekning med morotsolja vilket känns stabilt. Kanske det är möjligt att slippa se ut som en kokt hummer i tomatsås när sommaren väl börjar på riktigt.
Idag har det varit en glidardag bokstavligt talat. Jag fick köra Martinas bil och brände däck som få runt varenda rondell. Blev så salig över att bilen faktiskt åkte framåt när man trampade på gasen och inte hostade och hackade omkring som ett skadeskjutet rådjur. Min bil är inte känd för att vara piggast i Sverige om man säger så och det är ingen ovanlighet att man bildar köer när man ska ut från en korsning och det går i 20 km/h. Det är alltid lika angenämt att i nio fall av tio bli omkörd av närmast inkompetenta bilister som t. ex gubbar med rutig keps i rostiga Volvo 740 som är 100 år i bara söndagar. Inte riktigt så att det blir streetrace för min del men dom gångerna kärran känner för att göra som jag vill händer det ju att man fäller en liten glädjetår.
Nu måste jag spara på krafterna så jag orkar skriva min doktorsavhandling. Nåja, riktigt så illa är det inte (slipper denna typ av sattyg än) men man börjar ju bli till åren kommen så man har ju inte energi att trycka ner fingrarna alltför många gånger i onödan i vilket fall.
Tjipp
Här är jag, lika levande och sprudlande som en polsk städtant med toalettborsten i högsta hugg. Har varit så produktiv dom senaste dagarna att jag i princip glömt av att sova men nu börjar det ordna upp sig. Alltid har man undrat vad det blir med folk när solen börjar skina men nu har vårkänslorna rotat sig även i en kärring som undertecknad. Kanske kommer jag tillhöra den skara människor som jag alltid velat köra på eller åtminstone köra en pinne i ekrarna för, nämligen cyklisterna som glider omkring och ler.
Har aldrig fattat grejen med att vara så glad att man är tvungen att blunda och njuta så man är millimeter att köra in i en stolpe, krocka med gångtrafikant eller få en katt under stänkskärmen. Nu kan jag faktist förlika mig med att odla skrattrynkor dygnets alla timmar och kisa med ögonen så dom är på väg att tryckas in i huvudet permanent. Dessutom har jag påbörjat årets stekning med morotsolja vilket känns stabilt. Kanske det är möjligt att slippa se ut som en kokt hummer i tomatsås när sommaren väl börjar på riktigt.
Idag har det varit en glidardag bokstavligt talat. Jag fick köra Martinas bil och brände däck som få runt varenda rondell. Blev så salig över att bilen faktiskt åkte framåt när man trampade på gasen och inte hostade och hackade omkring som ett skadeskjutet rådjur. Min bil är inte känd för att vara piggast i Sverige om man säger så och det är ingen ovanlighet att man bildar köer när man ska ut från en korsning och det går i 20 km/h. Det är alltid lika angenämt att i nio fall av tio bli omkörd av närmast inkompetenta bilister som t. ex gubbar med rutig keps i rostiga Volvo 740 som är 100 år i bara söndagar. Inte riktigt så att det blir streetrace för min del men dom gångerna kärran känner för att göra som jag vill händer det ju att man fäller en liten glädjetår.
Nu måste jag spara på krafterna så jag orkar skriva min doktorsavhandling. Nåja, riktigt så illa är det inte (slipper denna typ av sattyg än) men man börjar ju bli till åren kommen så man har ju inte energi att trycka ner fingrarna alltför många gånger i onödan i vilket fall.
Tjipp
Ofina ordförråd, hurtiga operationer & att observera en obekant omgivning
Hej Sverige! Är det såhär det ser ut...
Då ligger man och jäser och kan härmed titulera sig f.d mullvad för att ha blivit fröken Hök. Imorse innan vi var på väg att åka spydde jag galla och var allmänt taggad. Man skulle även kunna kalla det nervös men det gick över när Hanna sa "ähh ta det som den man du är!" och mitt stabila karlpsyke fann sig ganska omgående. Spottade i näven, fällde upp kragen på skinnpajen och snärtade på mig ett par skoskydd för att sedan anmäla min ankomst. Fick syn på en gubbe i väntrummet som säkert inte hade något emot att gissa vad jag på bredaste dalmål försökte säga i vad som blev en diskussion om ingrepp.
Den kompletterande undersökningen gjordes av en indier vilket ytterligare stärker mina teorier om att detta folkslag antingen är absurt smarta eller bara har en skör passion för sladdar, ström och tekniska prylar. Det blev ett glapp i tiden tills det var dags för operationen så jag och fassan repade iväg till IKEA och goffade i oss kotlettrad. Bearnaisesåsen man får till är så god att man nästan får lust att bada i, smörja in sig i och injicera den. Utförde inget av dessa projekt utan åkte tillbaka för att i receptionen mötas av en liten rosa kopp under snoken med en lugnande tablett i.
Pillret smorde knölen mellan axlarna ganska fint och jag slängde upp mig på britsen. När läkaren skulle förklara vad han skulle göra svarade jag mest bara "ja, föffan, kör på! Jajjjemän det går bra det här! Nästan så man skulle kunna komma hit och göra det varje dag! Det här är då ingenting att gnälla över! Näärå, jag är van" (som att det skulle höra till vanligheten att jag brukar spänna fast en metallställning runt ögat för att hålla det öppet). Började av någon anledning höra Till mitt eget blue hawaii med Vikingarna spelas upp i huvudet och myste vidare under apparaterna medan jag stampade takten. Sköterskan tänkte förmodligen att kombinationen av den patienten - lugnande tablett nog inte var den allra bästa.
Totaltiden för hela ingreppet var ungefär 8-10 minuter (roliga sådana om man frågar mig fast jag tycker å andra sidan det är skitkul att gå till gynekologen och kallprata om väder och vind). Det var ingen del som var särskilt märkvärdig förutom att det började lukta typ dynamit av den brända vävnaden. Men den doften är man ju vad vid sen förut så det var ju inget nytt. Satte mig upp, sjuksköterskan frågade om jag såg klockan på väggen varpå jag svarade fascinerat: "jaaa.. tamefan det gör jag!" Skakade därefter hand med läkaren och sa "jadu, förjävla fint det här!" Den där tabletten gav mig ett alldeles fantastiskt vokabulär med svordomar i alla dess former och färger.
På väg hem var vi tvugna att stanna vid Statoil för blåsan gjorde sig påmind. Människorna runtomkring som noterade mig måste trott att pappa var ute och nöjesskjutsade en avdankad a-lagare för jag var tvungen att ha både solglasögonen och huvan ner över ögonen. Dessutom gick jag ganska svajigt eftersom jag blundade. Det kändes som att jag hade rullgrus under ögat och var lika ljuskänslig som en mattpiskad fladdermus. När jag skulle sätta mig i bilen drabbades jag av total panik för jag trodde jag satt mig i fel. (Det har inte helt oväntat hänt mig det med, varpå jag ropade "MEN ÅK DÅ!" till den rädda lilla pensionären som satt vettskrämd och fastklistrad mot fönstret på förarsidan). Men rätt kärra var det och vi kunde fortsatta hemfärden.
Dagen i övrigt har fortlöpt med att jag gått runt och tittat på saker jag aldrig sett, som i många fall t. ex bladen på träden och vägskyltar. Inte undra på att jag alltid kört åt fel håll när jag inte sett varken texten eller sifferkombinationer för hastighet. Nu hittar jag nog hem igen från mina bilturer vilket är positivt. Ser fortfarande något suddigt men det är inte värre än när man vaknat en söndag fortfarande halvt på lyset och med ett par gamla torra linser i.
Nu ser man så bra att man kan bli prickskytt fast utan
vapen, jag kan kasta strumpstickor och virknålar istället.
Paorackatepaow
Då ligger man och jäser och kan härmed titulera sig f.d mullvad för att ha blivit fröken Hök. Imorse innan vi var på väg att åka spydde jag galla och var allmänt taggad. Man skulle även kunna kalla det nervös men det gick över när Hanna sa "ähh ta det som den man du är!" och mitt stabila karlpsyke fann sig ganska omgående. Spottade i näven, fällde upp kragen på skinnpajen och snärtade på mig ett par skoskydd för att sedan anmäla min ankomst. Fick syn på en gubbe i väntrummet som säkert inte hade något emot att gissa vad jag på bredaste dalmål försökte säga i vad som blev en diskussion om ingrepp.
Den kompletterande undersökningen gjordes av en indier vilket ytterligare stärker mina teorier om att detta folkslag antingen är absurt smarta eller bara har en skör passion för sladdar, ström och tekniska prylar. Det blev ett glapp i tiden tills det var dags för operationen så jag och fassan repade iväg till IKEA och goffade i oss kotlettrad. Bearnaisesåsen man får till är så god att man nästan får lust att bada i, smörja in sig i och injicera den. Utförde inget av dessa projekt utan åkte tillbaka för att i receptionen mötas av en liten rosa kopp under snoken med en lugnande tablett i.
Pillret smorde knölen mellan axlarna ganska fint och jag slängde upp mig på britsen. När läkaren skulle förklara vad han skulle göra svarade jag mest bara "ja, föffan, kör på! Jajjjemän det går bra det här! Nästan så man skulle kunna komma hit och göra det varje dag! Det här är då ingenting att gnälla över! Näärå, jag är van" (som att det skulle höra till vanligheten att jag brukar spänna fast en metallställning runt ögat för att hålla det öppet). Började av någon anledning höra Till mitt eget blue hawaii med Vikingarna spelas upp i huvudet och myste vidare under apparaterna medan jag stampade takten. Sköterskan tänkte förmodligen att kombinationen av den patienten - lugnande tablett nog inte var den allra bästa.
Totaltiden för hela ingreppet var ungefär 8-10 minuter (roliga sådana om man frågar mig fast jag tycker å andra sidan det är skitkul att gå till gynekologen och kallprata om väder och vind). Det var ingen del som var särskilt märkvärdig förutom att det började lukta typ dynamit av den brända vävnaden. Men den doften är man ju vad vid sen förut så det var ju inget nytt. Satte mig upp, sjuksköterskan frågade om jag såg klockan på väggen varpå jag svarade fascinerat: "jaaa.. tamefan det gör jag!" Skakade därefter hand med läkaren och sa "jadu, förjävla fint det här!" Den där tabletten gav mig ett alldeles fantastiskt vokabulär med svordomar i alla dess former och färger.
På väg hem var vi tvugna att stanna vid Statoil för blåsan gjorde sig påmind. Människorna runtomkring som noterade mig måste trott att pappa var ute och nöjesskjutsade en avdankad a-lagare för jag var tvungen att ha både solglasögonen och huvan ner över ögonen. Dessutom gick jag ganska svajigt eftersom jag blundade. Det kändes som att jag hade rullgrus under ögat och var lika ljuskänslig som en mattpiskad fladdermus. När jag skulle sätta mig i bilen drabbades jag av total panik för jag trodde jag satt mig i fel. (Det har inte helt oväntat hänt mig det med, varpå jag ropade "MEN ÅK DÅ!" till den rädda lilla pensionären som satt vettskrämd och fastklistrad mot fönstret på förarsidan). Men rätt kärra var det och vi kunde fortsatta hemfärden.
Dagen i övrigt har fortlöpt med att jag gått runt och tittat på saker jag aldrig sett, som i många fall t. ex bladen på träden och vägskyltar. Inte undra på att jag alltid kört åt fel håll när jag inte sett varken texten eller sifferkombinationer för hastighet. Nu hittar jag nog hem igen från mina bilturer vilket är positivt. Ser fortfarande något suddigt men det är inte värre än när man vaknat en söndag fortfarande halvt på lyset och med ett par gamla torra linser i.
Nu ser man så bra att man kan bli prickskytt fast utan
vapen, jag kan kasta strumpstickor och virknålar istället.
Paorackatepaow
Konsten att spärra upp, slira iväg & att köra på känn
Godkväll Sverige
Ja, jag säger då det. Nu är det inte mer än tolv timmar kvar tills jag ska spärra upp ögonen för farbror laserdoktorn i Gävle. Får hoppas att teamet har skreven på rätta stället så man har något att stirra på. Fast å andra sidan så är det väl tänkt att det ska komma en apparat över nunan så man lär ju inte se särsilt mycket. Erika och jag pratade om att man kanske blir så handikappad och störd i huvudet efter denna excentriska upplevelse att pappa får släpa hem mig i en bärsele på magen med mitt arsle hängandes ner i golvet.
Min kära far ska nämligen köra dit eftersom jag knappt hittar i första korsningen vid garaget så det är lika bra. Annars sitter väl jag och kör för fulla muggar tills jag efter ett par timmar upptäcker att jag hamnat i en annan kommun och inte är i närheten av det egentliga väderstrecket jag ska till. Dessutom ser man väl inte helt hundra men då blir det ingen större skillnad mot hur jag haft det tills nu då jag fått gissa vad det stått på skyltarna. Trots att man lutar sig fram och krampaktigt håller i ratten samtidigt som man kisar så har man inte riktigt sett vad det varit för siffror. Därför har man fått köra lite efter g-kraften i kurvorna, när man märker att man börjar tippa över är det antagligen bara 50 på den sträckan och inte 110.
Nu ska jag speeda vidare på mitt koffein och knacka på tangenterna tills dom börjar brinna för jag har något slags arbete att skriva färdigt. Sen finns det inte tid att plugga för då ska jag sätta mig rätt uppochner på en bänk på stan med popcorn och bara glo. Få se om omvärlden är något att se eller om man lika gärna kunde fortsatt vara halvblind och slira runt på måfå.
Ciao
Ja, jag säger då det. Nu är det inte mer än tolv timmar kvar tills jag ska spärra upp ögonen för farbror laserdoktorn i Gävle. Får hoppas att teamet har skreven på rätta stället så man har något att stirra på. Fast å andra sidan så är det väl tänkt att det ska komma en apparat över nunan så man lär ju inte se särsilt mycket. Erika och jag pratade om att man kanske blir så handikappad och störd i huvudet efter denna excentriska upplevelse att pappa får släpa hem mig i en bärsele på magen med mitt arsle hängandes ner i golvet.
Min kära far ska nämligen köra dit eftersom jag knappt hittar i första korsningen vid garaget så det är lika bra. Annars sitter väl jag och kör för fulla muggar tills jag efter ett par timmar upptäcker att jag hamnat i en annan kommun och inte är i närheten av det egentliga väderstrecket jag ska till. Dessutom ser man väl inte helt hundra men då blir det ingen större skillnad mot hur jag haft det tills nu då jag fått gissa vad det stått på skyltarna. Trots att man lutar sig fram och krampaktigt håller i ratten samtidigt som man kisar så har man inte riktigt sett vad det varit för siffror. Därför har man fått köra lite efter g-kraften i kurvorna, när man märker att man börjar tippa över är det antagligen bara 50 på den sträckan och inte 110.
Nu ska jag speeda vidare på mitt koffein och knacka på tangenterna tills dom börjar brinna för jag har något slags arbete att skriva färdigt. Sen finns det inte tid att plugga för då ska jag sätta mig rätt uppochner på en bänk på stan med popcorn och bara glo. Få se om omvärlden är något att se eller om man lika gärna kunde fortsatt vara halvblind och slira runt på måfå.
Ciao
Burdusa bänkdykningar, påtvingade bogseringar & helfigursgipsningar
Tjipp
Kan inte påstå att jag varit särskilt produktiv med något annat än att skriva på ett arbete som innehåller medicinska termer som är så störda och invecklade att man fastnar och vrickar fingrarna mellan tangenterna. Jag har visserligen svept runt i morgonrocken hela dagen och när jag skulle laga mat stängde jag in hörnet på den i en skåplucka så jag snubblade i 140 mot diskbänken (vilket för övrigt hade varit mer överkomligt än när jag flög över toalettröskeln och hamnade med trynet i kattlådan). Hade kunnat få två framtänder färre men tydligen var det inte min tur för det idag. Bryter mig väl totalt imorgon istället så man blir till att se ut som en stelopererad och helgipsad gummiboll.
På tal om det blev jag idag påmind om när jag var omkring tolv år och var ute på promenad med förra hunden. Helt plötsligt fick fanskapet syn på ett rådjur på andra sidan ängen. Det bara snärtade till och jag släpades sedan efter som en hängmörad fläskfilé med regnbågsfärgat pannband. Det tog rätt många meter innan han fattade att han drog runt på en x antal kilos bryléklump och när han stannade kunde jag stappla hem med grus i knäna, falsettskrik på stämbanden och armen i mitellaläge. Skönt att man växt på sig några pannor sen dess så man slipper vara med om samma missöde igen. Nu är man ju ganska orubblig så att säga.
Det är inte mycket jag har att tillägga, det har varken blivit överdrivet många paraplydrinkar eller dans på bordet i bastkjol men det får helt enkelt gå ändå. Har jag lite att göra imorgon kan jag ju bara klippa sönder ett par plastkassar och dra upp över arslet, springa till korsningen och gå och steppa på postlådan. På så vis behövs det inte alls betalas någon dyr biljett för att få den där utlandskänslan vilket man skulle kunna dela ut flygblad om på Arlanda. Finns så många affärsidéer att man blir så till sig att man blir alldeles ifrån sig. Varför ska man krångla till det och gnessa runt på ett plan ända till Thailand när det räcker att bänka sig vid Westbergs utdelningsadress (för en femma).
Knak
Kan inte påstå att jag varit särskilt produktiv med något annat än att skriva på ett arbete som innehåller medicinska termer som är så störda och invecklade att man fastnar och vrickar fingrarna mellan tangenterna. Jag har visserligen svept runt i morgonrocken hela dagen och när jag skulle laga mat stängde jag in hörnet på den i en skåplucka så jag snubblade i 140 mot diskbänken (vilket för övrigt hade varit mer överkomligt än när jag flög över toalettröskeln och hamnade med trynet i kattlådan). Hade kunnat få två framtänder färre men tydligen var det inte min tur för det idag. Bryter mig väl totalt imorgon istället så man blir till att se ut som en stelopererad och helgipsad gummiboll.
På tal om det blev jag idag påmind om när jag var omkring tolv år och var ute på promenad med förra hunden. Helt plötsligt fick fanskapet syn på ett rådjur på andra sidan ängen. Det bara snärtade till och jag släpades sedan efter som en hängmörad fläskfilé med regnbågsfärgat pannband. Det tog rätt många meter innan han fattade att han drog runt på en x antal kilos bryléklump och när han stannade kunde jag stappla hem med grus i knäna, falsettskrik på stämbanden och armen i mitellaläge. Skönt att man växt på sig några pannor sen dess så man slipper vara med om samma missöde igen. Nu är man ju ganska orubblig så att säga.
Det är inte mycket jag har att tillägga, det har varken blivit överdrivet många paraplydrinkar eller dans på bordet i bastkjol men det får helt enkelt gå ändå. Har jag lite att göra imorgon kan jag ju bara klippa sönder ett par plastkassar och dra upp över arslet, springa till korsningen och gå och steppa på postlådan. På så vis behövs det inte alls betalas någon dyr biljett för att få den där utlandskänslan vilket man skulle kunna dela ut flygblad om på Arlanda. Finns så många affärsidéer att man blir så till sig att man blir alldeles ifrån sig. Varför ska man krångla till det och gnessa runt på ett plan ända till Thailand när det räcker att bänka sig vid Westbergs utdelningsadress (för en femma).
Knak
Vettlösa överkörningar, att snärta med vita käppen & svaja som Stevie
För det blir bättre och bättre dag för dag
Idag har jag varit så obstinat att jag gått ut utan några glasögon överhuvudtaget vilket blev en riktig sport. Däremot hade jag solbrillor på mig eftersom jag var nyvaken och såg ut som ett russin i ansiktet efter kuddränderna. När det blev dags att korsa gatan kunde jag inte se någon bil överhuvudtaget eftersom jag inte kan fokusera på lysen så då fick jag spetsa och flaxa med öronen istället. Är det någon som kommer få knivskarp hörsel på kuppen så är det undertecknad.
En bit bort var det en bil som stannade och körde upp längs sidan och tanken slog mig att jag måste se både blind och full ut (eventuellt halvt prostituerad om jag glömt klä på mig alla klädesplagg) eftersom det inte går nåt vidare att ens hålla en rak linje i färden framåt. Så småningom hörde jag en stämma jag kände igen och det visade sig att det bara var Therése som jag jobbade med förut och alltså ingen som ens ville köpa mig för en femma. 
Nu är det ju inte meningen att jag ska gå runt och vara helt blind men om man vill gambla lite med livet så är det ett bra alternativ. Kanske det skulle fungera bättre om jag började känna mig fram med en vit käpp men då vore det ju fusk. När man går över gatan med en sån så är bilisterna säkert mer sympatiska och stannar än om man bara stövlar ut mot mittlinjen. Då ser man nog mest nonchalant ut och då vill nog folk köra på en bara för det. En sån skulle däremot vara bra att ha om man vill slå någon för då behöver man knappast ursäkta sig eftersom man ändå inte ser något.
Kan ju bara tänka på hur många man själv velat köra över genom åren. Speciellt när det blev nya paragrafer och man helt plötsligt skulle börja släppa förbi fotgängarna vid övergångsställe. Det verkade ta ungefär tre-fyra år innan dessa började förstå dom nyinförda reglerna, för hur många gånger man än var snäll och stannade så stod dom ändå bara och hattade runt utan en tanke på att sätta ena foten framför den andra. Till slut fick man lov att gestikulera så frenetiskt att man slog i armen i rutan och huvudet i solskyddet innan personen i fråga tog några trevande steg framåt och stannade tio innan den var över på andra sidan. 
Det roligaste av allt är cyklisterna som ska trampa över och tror att man ska stanna (vilket man ju inte behöver). Vissa tror att ju högre fart dom har, desto mer kommer dom över men nu hör inte jag till en av dom som finner något nöje i detta. Det är garanterat mer underhållande att se när dom märker att fordonen tydligen inte alls tänker lämna företräde. Då börjar dom sakta in tills det går i sån låg fart att ekipaget blir en enda stor svajande tillställning medan dom håller sig krampaktigt i styret och lutar sig framåt med uppspärrade ögon och full koncentration i hopp om att inte välta.
I afton ska jag packa in min minicirkus och åka till mor och far på rekreationssemester. Eftersom dom bor 1,5 mil utanför stan så kan man gå och sprätta runt som Stevie Wonder bäst man vill för det är ändå ingen som ser. Man ska snarare ha tur om man träffar på någon där ute i skogen. Kanske att jag ska träna Lennart att vara blindhund, då är man garanterat i en annan kommun på två röda. Det skulle kunna bli som ett litet äventyr, frågan är väl bara vad det finns att roa sig med i exempelvis Noppikoski. Klättra upp i en gran och prata politik med en uggla kanske.
Blindstyret till ära
(Ju fler dagar som går, desto gladare blir man vilket faktiskt måste betyda att blinda
människor har det roligare. Antagligen just för att man inte ser något..?)
Pling pling
Att ånga på, kocka runt & utföra gaffelpickningar
Inte god eftermiddag!
Nej, jag lever INTE! Inte ett dugg! Imorse var det alltså dags att styra på sig glasögonen. Efter att ha gjort det så råkade jag gå förbi spegeln och hostade vettskrämt till för att sedan rulla ihop i fosterställning på golvet. Fick skeppa hit Hanna för att bryta loss elementet och ta fram mina gamla som suttit fast där i fem år. Till slut fick vi fram dom men det blev inte en bit bättre för det är fel styrka plus att dom är svarta och i princip fyrkantiga. Så antingen får jag vandra i dödsskuggans suddiga dal eller ha ett par bågar man tvärdör på fläcken av. Nu kommer jag missa gymmet i en vecka också för jag vägrar gå dit och få imma på rutan. Man ser ju galen nog ut ändå utan att svettas så man får kamratånga på glaset.
JE T'AIME liksom. Min andra enäggstvilling Napoleon Dynamite
Nu ska jag surra vidare som den fluga jag ser ut att vara. Kanske att jag ska gå och tillverka ett par vingar av papier-mâché som jag kan spänna fast på ryggen så är looken fulländad. Det är inte utan att jag känner mig som den svenska kocken i Mupparna när jag ska försöka laga mat heller då jag har noll avståndsbedömning. Försökte mig på att steka fisk och skulle hälla upp lite ströbröd på en tallrik. I ena glasögonen blir allting mindre och i ovan härliga kreation större så ingenting blir det minsta proportionerligt så det slutade med att jag hällt upp hela paketet.
Man skulle kunna göra så att om man vill gå ner i vikt så tar man pilotbågarna eftersom allt blir större än vad det egentligen är och man blir därmed lurad och mättare. När man sedan blivit på gränsen till undernärd sätter man på sig dom dammiga elementglasögonen eftersom allting blir mindre än vad det ser ut att vara och man äter då dubbelt så mycket. Jag kan ju konstatera att man behöver inte pröva olika bantningskurer när det räcker med att ha risig syn.
Nu ska jag försöka att inte picka gaffeln i kinden när jag ska äta, det har nämligen blivit så att jag av någon anledning missar men det är väl för att den ser ut att vara längre bort än vad den i själva verket är, lite lurigt. Så om jag imorgon ser ut som en sönderhackad apelsin så vet ni varför. Det är bara att börja lära om med "ett skepp kommer lastat" så får vi se vad som händer sen. Om man bara sitter och trycker upp maten på kinden istället för munnen lär man ju också bli rätt smal.
Bzzzzzzzz
Nej, jag lever INTE! Inte ett dugg! Imorse var det alltså dags att styra på sig glasögonen. Efter att ha gjort det så råkade jag gå förbi spegeln och hostade vettskrämt till för att sedan rulla ihop i fosterställning på golvet. Fick skeppa hit Hanna för att bryta loss elementet och ta fram mina gamla som suttit fast där i fem år. Till slut fick vi fram dom men det blev inte en bit bättre för det är fel styrka plus att dom är svarta och i princip fyrkantiga. Så antingen får jag vandra i dödsskuggans suddiga dal eller ha ett par bågar man tvärdör på fläcken av. Nu kommer jag missa gymmet i en vecka också för jag vägrar gå dit och få imma på rutan. Man ser ju galen nog ut ändå utan att svettas så man får kamratånga på glaset.
JE T'AIME liksom. Min andra enäggstvilling Napoleon Dynamite
Nu ska jag surra vidare som den fluga jag ser ut att vara. Kanske att jag ska gå och tillverka ett par vingar av papier-mâché som jag kan spänna fast på ryggen så är looken fulländad. Det är inte utan att jag känner mig som den svenska kocken i Mupparna när jag ska försöka laga mat heller då jag har noll avståndsbedömning. Försökte mig på att steka fisk och skulle hälla upp lite ströbröd på en tallrik. I ena glasögonen blir allting mindre och i ovan härliga kreation större så ingenting blir det minsta proportionerligt så det slutade med att jag hällt upp hela paketet.
Man skulle kunna göra så att om man vill gå ner i vikt så tar man pilotbågarna eftersom allt blir större än vad det egentligen är och man blir därmed lurad och mättare. När man sedan blivit på gränsen till undernärd sätter man på sig dom dammiga elementglasögonen eftersom allting blir mindre än vad det ser ut att vara och man äter då dubbelt så mycket. Jag kan ju konstatera att man behöver inte pröva olika bantningskurer när det räcker med att ha risig syn.
Nu ska jag försöka att inte picka gaffeln i kinden när jag ska äta, det har nämligen blivit så att jag av någon anledning missar men det är väl för att den ser ut att vara längre bort än vad den i själva verket är, lite lurigt. Så om jag imorgon ser ut som en sönderhackad apelsin så vet ni varför. Det är bara att börja lära om med "ett skepp kommer lastat" så får vi se vad som händer sen. Om man bara sitter och trycker upp maten på kinden istället för munnen lär man ju också bli rätt smal.
Bzzzzzzzz
Konsten att starta upp nya Westbergz, se ut som en morotshippie & att skramla slantar med saxofon
Goddag
Nu har det varit lite dåligt med uppdatering men det har som vanligt varit en tämligen innehållslös period. Det har bara hänt rätt överjävliga saker som gjort att man funderat på vad man gjort för att Gud ska straffa en. Jag som är så snäll, när jag gick i 8:an tog jag ju hem en uteliggare som bodde hos oss i en vecka. Det tyckte mamma och pappa säkert var jättekul, för så fort hon såg mjöl, socker eller något annat vitt så kastade hon sig iväg in i närmaste vägg eller annat föremål för att det var "farligt med vita saker". Man skulle nästan kunna utgå från att hon gillade att baka men tröttnat på det och hade en liten avtändning för sig.
Hursomhelst, igår fick jag hämta ut mina glasögon som kommit på posten. Höll på att krocka både lite här och där på väg till macken för jag var så exhalterad men det lade sig ganska snabbt när jag tryckte på bågarna på näsan. Det kan ha varit den fulaste åsynen jag sett sen finska vinterkriget -39 då menige Päivipuppa satte mössan bakochfram. Helt allvarligt vet jag inte ens vad jag ska jämföra med för något. Ser ut som en exakt kopia av Napoleon Dynamite (för er som inte vet så är det en filmkaraktär som är ungefär lika alert som han ser ut) eller som en morotsätande kollektivmedlem direkt hämtad från 70-talet.
Eller så kan jag starta ett dansband som verkar ha fastnat under samma tidsepok under namnet Westbergz. Möjligheterna är obegränsade. Det är inte så att jag blir förvånad över mig själv men detta kan vara det absolut värsta valet jag gjort i hela mitt liv. Nu kanske man ha lärt sig till nästa gång att inte vara på lyset när man ska göra någon form av besök någonstans. Fast jag måste erkänna att det var en rolig resa (det blir ju alltid roligare när man går på ångorna) men från och med måndag är det alltså pappkasse på huvudet som gäller.
Han i mitten ser inte bara ut att heta Eskil men även vara min enäggstvilling
Många kanske tycker att jag gnäller men jag kan inte ens gå förbi byrån där glasögonen ligger förpackade. Lite terapi på det här så är man nog fit for fight inför påskfirandets ägg- och ölbravader. Jag kan lika gärna dra på mig brillorna, slå ner arslet på en klappstol utanför krogen och spela saxofon istället för att gå in. Det gäller ju att leva upp till sin nya image och mitt nya motto får nog lov att bli "kunskap, glädje och så lite tango". Kan hända att jag återkommer med bildmaterial på underverket till glasögon så att ni som har en dålig dag får en bättre och ni som redan hade en bra dag får den absolut bästa i hela ert liv. 100% skrattgaranti utlovas.
Baoaoaoaoaooo
Nu har det varit lite dåligt med uppdatering men det har som vanligt varit en tämligen innehållslös period. Det har bara hänt rätt överjävliga saker som gjort att man funderat på vad man gjort för att Gud ska straffa en. Jag som är så snäll, när jag gick i 8:an tog jag ju hem en uteliggare som bodde hos oss i en vecka. Det tyckte mamma och pappa säkert var jättekul, för så fort hon såg mjöl, socker eller något annat vitt så kastade hon sig iväg in i närmaste vägg eller annat föremål för att det var "farligt med vita saker". Man skulle nästan kunna utgå från att hon gillade att baka men tröttnat på det och hade en liten avtändning för sig.
Hursomhelst, igår fick jag hämta ut mina glasögon som kommit på posten. Höll på att krocka både lite här och där på väg till macken för jag var så exhalterad men det lade sig ganska snabbt när jag tryckte på bågarna på näsan. Det kan ha varit den fulaste åsynen jag sett sen finska vinterkriget -39 då menige Päivipuppa satte mössan bakochfram. Helt allvarligt vet jag inte ens vad jag ska jämföra med för något. Ser ut som en exakt kopia av Napoleon Dynamite (för er som inte vet så är det en filmkaraktär som är ungefär lika alert som han ser ut) eller som en morotsätande kollektivmedlem direkt hämtad från 70-talet.
Eller så kan jag starta ett dansband som verkar ha fastnat under samma tidsepok under namnet Westbergz. Möjligheterna är obegränsade. Det är inte så att jag blir förvånad över mig själv men detta kan vara det absolut värsta valet jag gjort i hela mitt liv. Nu kanske man ha lärt sig till nästa gång att inte vara på lyset när man ska göra någon form av besök någonstans. Fast jag måste erkänna att det var en rolig resa (det blir ju alltid roligare när man går på ångorna) men från och med måndag är det alltså pappkasse på huvudet som gäller.
Han i mitten ser inte bara ut att heta Eskil men även vara min enäggstvilling
Många kanske tycker att jag gnäller men jag kan inte ens gå förbi byrån där glasögonen ligger förpackade. Lite terapi på det här så är man nog fit for fight inför påskfirandets ägg- och ölbravader. Jag kan lika gärna dra på mig brillorna, slå ner arslet på en klappstol utanför krogen och spela saxofon istället för att gå in. Det gäller ju att leva upp till sin nya image och mitt nya motto får nog lov att bli "kunskap, glädje och så lite tango". Kan hända att jag återkommer med bildmaterial på underverket till glasögon så att ni som har en dålig dag får en bättre och ni som redan hade en bra dag får den absolut bästa i hela ert liv. 100% skrattgaranti utlovas.
Baoaoaoaoaooo
