Ofina ordförråd, hurtiga operationer & att observera en obekant omgivning
Hej Sverige! Är det såhär det ser ut...
Då ligger man och jäser och kan härmed titulera sig f.d mullvad för att ha blivit fröken Hök. Imorse innan vi var på väg att åka spydde jag galla och var allmänt taggad. Man skulle även kunna kalla det nervös men det gick över när Hanna sa "ähh ta det som den man du är!" och mitt stabila karlpsyke fann sig ganska omgående. Spottade i näven, fällde upp kragen på skinnpajen och snärtade på mig ett par skoskydd för att sedan anmäla min ankomst. Fick syn på en gubbe i väntrummet som säkert inte hade något emot att gissa vad jag på bredaste dalmål försökte säga i vad som blev en diskussion om ingrepp.
Den kompletterande undersökningen gjordes av en indier vilket ytterligare stärker mina teorier om att detta folkslag antingen är absurt smarta eller bara har en skör passion för sladdar, ström och tekniska prylar. Det blev ett glapp i tiden tills det var dags för operationen så jag och fassan repade iväg till IKEA och goffade i oss kotlettrad. Bearnaisesåsen man får till är så god att man nästan får lust att bada i, smörja in sig i och injicera den. Utförde inget av dessa projekt utan åkte tillbaka för att i receptionen mötas av en liten rosa kopp under snoken med en lugnande tablett i.
Pillret smorde knölen mellan axlarna ganska fint och jag slängde upp mig på britsen. När läkaren skulle förklara vad han skulle göra svarade jag mest bara "ja, föffan, kör på! Jajjjemän det går bra det här! Nästan så man skulle kunna komma hit och göra det varje dag! Det här är då ingenting att gnälla över! Näärå, jag är van" (som att det skulle höra till vanligheten att jag brukar spänna fast en metallställning runt ögat för att hålla det öppet). Började av någon anledning höra Till mitt eget blue hawaii med Vikingarna spelas upp i huvudet och myste vidare under apparaterna medan jag stampade takten. Sköterskan tänkte förmodligen att kombinationen av den patienten - lugnande tablett nog inte var den allra bästa.
Totaltiden för hela ingreppet var ungefär 8-10 minuter (roliga sådana om man frågar mig fast jag tycker å andra sidan det är skitkul att gå till gynekologen och kallprata om väder och vind). Det var ingen del som var särskilt märkvärdig förutom att det började lukta typ dynamit av den brända vävnaden. Men den doften är man ju vad vid sen förut så det var ju inget nytt. Satte mig upp, sjuksköterskan frågade om jag såg klockan på väggen varpå jag svarade fascinerat: "jaaa.. tamefan det gör jag!" Skakade därefter hand med läkaren och sa "jadu, förjävla fint det här!" Den där tabletten gav mig ett alldeles fantastiskt vokabulär med svordomar i alla dess former och färger.
På väg hem var vi tvugna att stanna vid Statoil för blåsan gjorde sig påmind. Människorna runtomkring som noterade mig måste trott att pappa var ute och nöjesskjutsade en avdankad a-lagare för jag var tvungen att ha både solglasögonen och huvan ner över ögonen. Dessutom gick jag ganska svajigt eftersom jag blundade. Det kändes som att jag hade rullgrus under ögat och var lika ljuskänslig som en mattpiskad fladdermus. När jag skulle sätta mig i bilen drabbades jag av total panik för jag trodde jag satt mig i fel. (Det har inte helt oväntat hänt mig det med, varpå jag ropade "MEN ÅK DÅ!" till den rädda lilla pensionären som satt vettskrämd och fastklistrad mot fönstret på förarsidan). Men rätt kärra var det och vi kunde fortsatta hemfärden.
Dagen i övrigt har fortlöpt med att jag gått runt och tittat på saker jag aldrig sett, som i många fall t. ex bladen på träden och vägskyltar. Inte undra på att jag alltid kört åt fel håll när jag inte sett varken texten eller sifferkombinationer för hastighet. Nu hittar jag nog hem igen från mina bilturer vilket är positivt. Ser fortfarande något suddigt men det är inte värre än när man vaknat en söndag fortfarande halvt på lyset och med ett par gamla torra linser i.
Nu ser man så bra att man kan bli prickskytt fast utan
vapen, jag kan kasta strumpstickor och virknålar istället.
Paorackatepaow
Då ligger man och jäser och kan härmed titulera sig f.d mullvad för att ha blivit fröken Hök. Imorse innan vi var på väg att åka spydde jag galla och var allmänt taggad. Man skulle även kunna kalla det nervös men det gick över när Hanna sa "ähh ta det som den man du är!" och mitt stabila karlpsyke fann sig ganska omgående. Spottade i näven, fällde upp kragen på skinnpajen och snärtade på mig ett par skoskydd för att sedan anmäla min ankomst. Fick syn på en gubbe i väntrummet som säkert inte hade något emot att gissa vad jag på bredaste dalmål försökte säga i vad som blev en diskussion om ingrepp.
Den kompletterande undersökningen gjordes av en indier vilket ytterligare stärker mina teorier om att detta folkslag antingen är absurt smarta eller bara har en skör passion för sladdar, ström och tekniska prylar. Det blev ett glapp i tiden tills det var dags för operationen så jag och fassan repade iväg till IKEA och goffade i oss kotlettrad. Bearnaisesåsen man får till är så god att man nästan får lust att bada i, smörja in sig i och injicera den. Utförde inget av dessa projekt utan åkte tillbaka för att i receptionen mötas av en liten rosa kopp under snoken med en lugnande tablett i.
Pillret smorde knölen mellan axlarna ganska fint och jag slängde upp mig på britsen. När läkaren skulle förklara vad han skulle göra svarade jag mest bara "ja, föffan, kör på! Jajjjemän det går bra det här! Nästan så man skulle kunna komma hit och göra det varje dag! Det här är då ingenting att gnälla över! Näärå, jag är van" (som att det skulle höra till vanligheten att jag brukar spänna fast en metallställning runt ögat för att hålla det öppet). Började av någon anledning höra Till mitt eget blue hawaii med Vikingarna spelas upp i huvudet och myste vidare under apparaterna medan jag stampade takten. Sköterskan tänkte förmodligen att kombinationen av den patienten - lugnande tablett nog inte var den allra bästa.
Totaltiden för hela ingreppet var ungefär 8-10 minuter (roliga sådana om man frågar mig fast jag tycker å andra sidan det är skitkul att gå till gynekologen och kallprata om väder och vind). Det var ingen del som var särskilt märkvärdig förutom att det började lukta typ dynamit av den brända vävnaden. Men den doften är man ju vad vid sen förut så det var ju inget nytt. Satte mig upp, sjuksköterskan frågade om jag såg klockan på väggen varpå jag svarade fascinerat: "jaaa.. tamefan det gör jag!" Skakade därefter hand med läkaren och sa "jadu, förjävla fint det här!" Den där tabletten gav mig ett alldeles fantastiskt vokabulär med svordomar i alla dess former och färger.
På väg hem var vi tvugna att stanna vid Statoil för blåsan gjorde sig påmind. Människorna runtomkring som noterade mig måste trott att pappa var ute och nöjesskjutsade en avdankad a-lagare för jag var tvungen att ha både solglasögonen och huvan ner över ögonen. Dessutom gick jag ganska svajigt eftersom jag blundade. Det kändes som att jag hade rullgrus under ögat och var lika ljuskänslig som en mattpiskad fladdermus. När jag skulle sätta mig i bilen drabbades jag av total panik för jag trodde jag satt mig i fel. (Det har inte helt oväntat hänt mig det med, varpå jag ropade "MEN ÅK DÅ!" till den rädda lilla pensionären som satt vettskrämd och fastklistrad mot fönstret på förarsidan). Men rätt kärra var det och vi kunde fortsatta hemfärden.
Dagen i övrigt har fortlöpt med att jag gått runt och tittat på saker jag aldrig sett, som i många fall t. ex bladen på träden och vägskyltar. Inte undra på att jag alltid kört åt fel håll när jag inte sett varken texten eller sifferkombinationer för hastighet. Nu hittar jag nog hem igen från mina bilturer vilket är positivt. Ser fortfarande något suddigt men det är inte värre än när man vaknat en söndag fortfarande halvt på lyset och med ett par gamla torra linser i.
Nu ser man så bra att man kan bli prickskytt fast utan
vapen, jag kan kasta strumpstickor och virknålar istället.
Paorackatepaow
Kommentarer
Postat av: Emma
när du läser detta så ska jag bara påminna dig om hur full du var idag (lördag) x'D haha hoppas du inte har glömt XD
Trackback
