Konsten att spärra upp, slira iväg & att köra på känn
Godkväll Sverige
Ja, jag säger då det. Nu är det inte mer än tolv timmar kvar tills jag ska spärra upp ögonen för farbror laserdoktorn i Gävle. Får hoppas att teamet har skreven på rätta stället så man har något att stirra på. Fast å andra sidan så är det väl tänkt att det ska komma en apparat över nunan så man lär ju inte se särsilt mycket. Erika och jag pratade om att man kanske blir så handikappad och störd i huvudet efter denna excentriska upplevelse att pappa får släpa hem mig i en bärsele på magen med mitt arsle hängandes ner i golvet.
Min kära far ska nämligen köra dit eftersom jag knappt hittar i första korsningen vid garaget så det är lika bra. Annars sitter väl jag och kör för fulla muggar tills jag efter ett par timmar upptäcker att jag hamnat i en annan kommun och inte är i närheten av det egentliga väderstrecket jag ska till. Dessutom ser man väl inte helt hundra men då blir det ingen större skillnad mot hur jag haft det tills nu då jag fått gissa vad det stått på skyltarna. Trots att man lutar sig fram och krampaktigt håller i ratten samtidigt som man kisar så har man inte riktigt sett vad det varit för siffror. Därför har man fått köra lite efter g-kraften i kurvorna, när man märker att man börjar tippa över är det antagligen bara 50 på den sträckan och inte 110.
Nu ska jag speeda vidare på mitt koffein och knacka på tangenterna tills dom börjar brinna för jag har något slags arbete att skriva färdigt. Sen finns det inte tid att plugga för då ska jag sätta mig rätt uppochner på en bänk på stan med popcorn och bara glo. Få se om omvärlden är något att se eller om man lika gärna kunde fortsatt vara halvblind och slira runt på måfå.
Ciao
Ja, jag säger då det. Nu är det inte mer än tolv timmar kvar tills jag ska spärra upp ögonen för farbror laserdoktorn i Gävle. Får hoppas att teamet har skreven på rätta stället så man har något att stirra på. Fast å andra sidan så är det väl tänkt att det ska komma en apparat över nunan så man lär ju inte se särsilt mycket. Erika och jag pratade om att man kanske blir så handikappad och störd i huvudet efter denna excentriska upplevelse att pappa får släpa hem mig i en bärsele på magen med mitt arsle hängandes ner i golvet.
Min kära far ska nämligen köra dit eftersom jag knappt hittar i första korsningen vid garaget så det är lika bra. Annars sitter väl jag och kör för fulla muggar tills jag efter ett par timmar upptäcker att jag hamnat i en annan kommun och inte är i närheten av det egentliga väderstrecket jag ska till. Dessutom ser man väl inte helt hundra men då blir det ingen större skillnad mot hur jag haft det tills nu då jag fått gissa vad det stått på skyltarna. Trots att man lutar sig fram och krampaktigt håller i ratten samtidigt som man kisar så har man inte riktigt sett vad det varit för siffror. Därför har man fått köra lite efter g-kraften i kurvorna, när man märker att man börjar tippa över är det antagligen bara 50 på den sträckan och inte 110.
Nu ska jag speeda vidare på mitt koffein och knacka på tangenterna tills dom börjar brinna för jag har något slags arbete att skriva färdigt. Sen finns det inte tid att plugga för då ska jag sätta mig rätt uppochner på en bänk på stan med popcorn och bara glo. Få se om omvärlden är något att se eller om man lika gärna kunde fortsatt vara halvblind och slira runt på måfå.
Ciao
Kommentarer
Trackback
