Ellie

På ålderns höst

Man vet att man börjar bli gammal när man svassa runt på stan samma tid varje lördag. Till och med tanterna i tobaksaffären har börjat lägga märke till att jag alltid kommer klockan ett för att köpa cigaretter. Dom hejar igenkännande och då tycker jag det blir så pinsamt så jag har kommit på mig själv med att säga "happ, då varä dags igen då!" och förnöjt slänga upp plånboken på disken.

Det värsta av allt är att jag jämt får en chokladbit tillsammans med kvittot. Det känns verkligen som att det vore 1960 och man ber om en ettöres kola i kiosken. Fråga mig inte varför detta sker, kärringen borde väl ändå se att jag är den sista som behöver lite extra socker och hull. Jag kanske ska börja införa som ritual att slå ner röven på rullatorn och börja tippa på stryktipset varje veckodag. Då är pensionärstouchen fulländad.


Jag har återigen tvingats spendera timmar på biblioteket och leta efter böcker tills jag blev så utmattad och svettig om fötterna att jag var tvungen att försöka ta mig därifrån. Jag hade lånat några böcker men en gick inte igenom så jag fick gå till kassan. Då ville hon ha lånekortet vilket jag lyckats tappa bort på under 30 sekunder. Hon frågade om körkortet men det hade jag tydligen inte heller. Det slutade med att den ena personalen bakom disken stängde kassan så dom var två i styrkan som hjälpte mig leta.

Det fick mig att börja fundera på om vissa kan bli senila i min ålder eller om det finns någon annan medicinsk benämning. Det är nämligen hundraprocentigt säkert att detta är vad som inträffat mig, för idag backade jag ut med motorvärmarsladden kvar under huven igen. Man blir lika skrämd varje gång det rasslar till och den kommer som skjuten ur en kanon. Den instinktiva reaktionen är att det är en kobra, men jag vet inte om det skulle finnas någon anledning till att en sån skulle gömma sig i mitt garage för att skrämmas.

Idag försökte jag inte undkomma denna fara lika mycket som förra gången då jag slängde mig mot bildörren så jag slog huvudet i handtaget ovanför listen. För den delen kan man undra vilka som hellre håller i sig i det än ratten under färd. Det kanske är till för såna som mig som inte kan gå upprätt utan att få ryggskott eller gå stadigt utan att halka. Det är tur att man kan ta sig en skvätt brännvin på lördagar så man blir modig och törs gå ut utan snöbroddar till krogen.  

Gnirk

Hej alla barn nu blir det barnprogram,

titta här vad faster Ellie tar fram. En liten gurka skala med kniv, så har vi gjort oss ett tidsfördriv. Tjohej! Jag vet inte varför alla ber om ursäkt när dom inte skrivit i bloggen inom närmaste dygnen, men det kanske hör till vett och etikett. Så då kommer här min hjärtligaste ursäkt och hoppas att jag inte försatt någon i total apati och depression.

Senaste dagarna har jag varit ovanligt korkad och disträ och har bland annat sugit upp en kvarts lök i dammsugarröret så det blivit stopp. Efter det har jag fått hasa mig fram för att inte det ska komma vindpustar så skräpet börjat flyga. Jag har även lyckats halka på en två decimeter stor vattenpöl ute på gården medans resten av ytorna inom kilometers räckvidd haft bar asfalt.

Mitt sista försök till matlagning slutade med att jag sprängde köttbiten i micron. Jag lade med största varsamhet och respekt in revbensspjället och gjorde korstecknet för att jag inte skulle sätta eld på lägenheten, men som vanligt så hjälper varken böner eller Fader vår i det Westbergska köket. På tal om kokkonster så har dagens lukt i trapphuset varit ruttet ägg tillsammans i en fräsch kombination av 70 år lagrad mögelost.

Jag har pluggat så många timmar i sträck dom senaste dagarna och suttit lutad över soffbordet som en säck potatis. Detta medförde inte bara att jag som vanligt när jag ska ut med hunden efter intensiva studier ser ut som Quasimodo i Ringaren i Notre Dame, utan även att jag fick ryggskott. Vanligtvis brukar jag ju kunna mjukna till efter nån timme som ostbåge men den här gången smällde det till ordentligt. Jag blev fast i en mycket osmickrande ställning och önskade för kung och fosterland att jag hade haft en rullator att hålla mig i.

Imorgon blir det till att lägga en sula på parketten med Paulsson i egenskap av professionell kedjerökare. Förra gången vi stog i kön in till krogen var det ett par som vände sig om, gav mig en menande blick och sedan en på cigaretten. Först frågade jag Hanna om inte hon kunde tända en så jag slapp se så skyldig ut men vi kom fram till att det inte är nånting att hymla med om man är en skorsten. Någon gång kanske man blir en eftertraktad antikvitet på Antikrundan. 

 

Ticktack

Dagen har fortlöpt med ett besök i en lokal som jag tycker borde vara den mest utsatta för framtida bombattentat. Här har man samlat dom minst kompetenta, socialt utvecklade och långsammaste individerna som man verkat kunna hitta i samhället. Vad jag pratar om är byggnaden som har Arbetsförmedlingen, Vägledningcentrum, Försäkringskassan och Skatteverket under ett och samma tak. Det kan vara en av dom mest upprörande ställena som finns på jordens yta och att sedan låta folk gå lös på nummerlappsmaskinen är ren galenskap.




Redan utanför ser man människor som tappat tålamodet och står stampar i backen och varmröker så ingången ligger som i ett moln. När man kommit in genom dörren slår en stark svettlukt emot en i en kombination av kopieringsapparater som luktar bränt och verkar ta eld vilken sekund som helst. Tar man några steg till möts man av avsmalnade blickar som visar att alla är tävlingsmänniskor i grund och botten, för trots att man har fått ett nummer i kön försöker man ändå instinktivt komma före den som sitter bredvid även om det inte går.




Personerna som väntar på sin tur ser ut att vara direkt tagna från Kumlaanstalten och helspeedade på allt som går att bli uppåt av efter att ha blivit utsatta för den väntan som råder. Broschyrer rullas frenetiskt ihop till små rör, datorerna blir sönderknackade och mobiler söndertryckta. Allt i ren irritation för att tanterna på andra sidan disken nyss lärt sig använda muspekaren. Så styr dom den långsamt upp i ett hörn på skärmen för att halvt vindögda och med glasögonen långt nerhalkade på näsan skämtsamt kuttra "jaha då ska vi se.. mm-hm.. oj, hoppsan nu for den iväg. Det här med tekniken!"

Kärringen som skulle föreställa någon som arbetade med det jag skulle få information om, satt istället och frågade mig om saker. Under vårat spännande möte som varade en kvart fick jag förklara det ena efter det andra medan hon blinkade långsamt, gnessade fram på stolen och frågade "nu vet jag inte riktigt om jag är med.. jag förstår faktiskt inte ens frågan" och "blir det här rätt? Kan det stämma? Helt ärligt så har jag ingen aning".

Det är inte alla yrken man kan sitta på en rullande kontorsstol och se lobotomerad ut och säga att man inte kan svara. Till och med den som kör glassbilen är ju troligtvis bättre vetande än denna skara fruntimmer. Om någon vill köpa en glasskartong kan man ju inte stå och knäa med fötterna pekandes inåt mot varandra, peta sig i näsan och säga "jag förstår inte, vad var det du sa? Ingen aning om det finns nåt sånt här".

Visst finns det säkert sengångare i pensionsålder som är duktiga på sitt jobb. Men att vara så seg att klockorna stannar när folk är så arga att svetten sprutar och stampar med foten så höften håller på att hoppa ur led, då är det kanske dags att fundera på att välja ett yrke som går lite saktare så man kan hänga med i svängarna. Detta säger jag för att till och med jag som är halvseg får närmast syrebrist och andningssvårigheter av sanslöst tröga människor. Å andra sidan kan det ju vara strategiskt beteende för att man inte ska orka skattefuska, utnyttja försäkringskassan eller dra fötterna efter sig som arbetslös. Själv blir jag ypperligt avskräckt och kommer förmodligen tack vare dessa sävliga skräcködlor vara en god och arbetande medborgare tills jag trillar pinn.

Döö-lö

Buenas noches

Här ligger jag en fredagsnatt utan att ha knäckt en enda bärs eller rökt ett paket cigaretter bara för att jag pluggat och skrivit så fingrarna blivit krokiga. Att inte vara i sitt sedvanliga esse ger en utrymme att fundera över saker som får en att rynka på näsan tills den nästan ramlar av och studsar iväg på golvet. Det som fick mig att tänka på att tjejerna i världen är på väg käpprätt åt helvete var när jag av en händelse såg en bild på Linda Rosing.



Först visste jag inte om det var två badbollar som klätt ut sig till en badanka som fått elchocker eller om det var en okänd syster till Joey Tempest i Europe. Ibland är det svårt att avgöra vem som döljer sig bakom plutande hästläppar och löshår ner till myntinkastet. Man skulle nästan kunna tro att var och varannan tjej på senare tid har blivit efterlysta av SÄPO och behöver en bra förklädnad. Skillnaden är väl att om fallet vore så så skulle det vara svårt att hitta rätt individ eftersom alla snart ser likadana ut. 





Om jag själv skulle få för mig att börja med att ändra mitt utseende skulle jag nog satsa på att sticka ut så mycket som det på nåt vis vore möjligt. Istället för att blondera mig och sätta i löshår och noppa ögonbrynen så dom blev närmast obefintliga, skulle jag klippa mig kort, färga håret svart och lägga på skokräm ovanför ögonen. Vips så skulle jag bli lika unik som Gunnel i kassan på ICA i Hofors. Som ett alternativ till bröstförstoring och bröstlyft skulle jag sluta använda BH helt och hållet så tyngdlagen fick göra resten så man fick akta sig för att snubbla till slut.

När alla andra flickor skulle vara totalt besatta av shopping så skulle jag gräva fram något storblommigt och malätet som jag fått genom grannens dödsbo. Istället för stilettklackar och andra tjusiga skor för ett par tusen, skulle jag dra fram ett par ladugårdsstövlar med rejält mönster så man har nåt att slira på på krogen. Till denna outfit skulle en Willys-kasse fungera lika bra som en märkesväska från Dolce & Gabbana. Bara man kan flytta med sig grejer utan att behöva hålla i dom är jag nöjd.

Det är en konst att kunna vara en berguv bland småfåglarna och en kanadagås bland svanarna. Det finns många exempel på folk som har fått till det ändå. Per Moberg t ex har ju en hel barnaskara även fast han är så svettig av sig. Leif Pagrotsky har utökat familjen trots att han knappt når upp till mattkanten och Elisabeth Höglund har lyckats trots sitt fågelbo på huvudet.

Nog tror jag att man kan göra som den äldre generationen och gå på känsla istället för utseende. Som den stackars mannen som beklagade sig för kompisen att han inte hittade till själva målet eftersom frun ville älska med lyset släckt. Denne gav då rådet att innan akten strö ut Samarin lite varstans i rummet, "för där det brusar, där är det". Förutom vissa utseendebestyr så är det ju andra man slipper som kvinna.

Boink boink boink

När man är 100 år i bara söndagar

Upptäckte precis en sak som är så pinsamt att jag får lust att dra täcket över huvudet och aldrig mer komma fram. När jag varit som mest bakfull på söndagar, gått på bara ångorna och skrattat åt allt så har jag roat mig med att lyssna på nationalsånger. Det som skrämde mig så jag nästan höll på att tappa både hakan och håret var att jag omedvetet låg och sjöng med i Marseillaisen. När andra är ute på krogen för att det är lillördag ligger jag hemma i soffan och stampar takten och trumpetar med läpparna till franska nationalsången. Det är ju så man blir helt lyrisk över sin egen intelligens och fascinerande liv. Har ju länge funderat på att starta min egen kammarorkester med kastrullock. Det skulle nog grannfamiljen Aziz säkert tycka om, speciellt kl 2 på natten.

Men nog märks det även att man börjar bli till åren kommen och kan nöja sig med dom små detaljerna i vardagen. Ungefär som en 80-årig tant som dricker kaffe på fat och stirrar ut genom fönsret för det är roligt att titta på brevbäraren. Sen behövs det inte så mycket för att man ska bli chockad över saker som förut låg någonstans i perferin. Ser man ungdomar på stan med kedjor, tuppkammar och svarta kläder så är det så man viker sig dubbel av förfäran och tänker "stackars föräldrar". Iakttar jag fulla yngre förmågor som skvätter runt med cider får jag lust att gå fram och dricka ur den för dom och stampa på burken. Ska nog bli professionell gungstolsgungare, sitta och spotta och fräsa "tvi katten" på heltid.




Vad som fick min pensionärsbägare att rinna över var i söndags morse när jag vaknade till en fruktansvärt dunkande och bankande. Dunk. Dunk. Dunk. Dunk. Bonk. Dunk. Den här gången var det inte städfirman som städar trapphuset som skickat hit ett par av sina mest obegåvade anställda. Dom brukar ju nio gånger av tio på nåt sätt missa golvet och enbart pricka trappräcket med moppen så det ekar ända in i både hammaren, städet och stigbygeln i ens stackars öron. Nej, den här gången var det nåt mycket värre.

Till min fasa så hörde jag ett pipande och gnyende och kände medlidande för husdjuret som någon verkat tröttna på. Jag blev högröd i ansiktet när jag upptäckte att detta ljud inte kom från varken en hamster, kanin eller råtta. Fanskapet pratade dessutom och jag kunde därför konstatera att det var en homo sapiens som fått luft ifrån någonstans. Fick sån lust att sprätta en lagrad surströmmingsburk, klampa ner till våningen under och kasta in ett par fina filéer. Här ska det inte interageras på ett opassande sätt under mina pass minsann.

På tal om att kasta otrevligheter och lägga spår efter sig, följer härmed en mycket fin historia och bekännelse om ett par räkor och ett element. Ett tag efter att jag var relativt färskt inflyttad tyckte jag att det var dags att upplysa grannarna om att det bosatt sig en ny individ i huset och skojade till det lite. En kväll satt jag och åt räkor med stor aptit (som med allt annat som kommer i min väg) och fick ganska snart ihop en ganska redig hög med skal. Den påsen var det ju från början tänkt att jag skulle gå ut med direkt till sophuset men när jag öppnade porten så stoppades jag av en vindpust.




Jag stog och tittade lite oskyldigt omkring mig tills jag upptäckte ett element. Slängde upp påsen, tog hissen upp och rullade tummarna i spänd förväntan med uppspärrade ögon tills nästa morgon för att se vad som skulle hända. Det hände inte mycket, inte förrän dag nr 14 ungefär. Stanken av ålderdomliga skaldjur hade spridit sig så folk höll på att trilla pinn när dom skulle ut och in. Man sprutade förgäves med doftsprayer på både väggar och golv och det blev en liten touch av farsot i hela bostadsområdet.

Korstecknet på att det faktiskt inte var mitt fel att det stank, för någon hade råkat putta ner påsen från att ha legat uppe på elementet till bakom. Men som kvinna är man väl van vid att det luktar fiskdisk lite till och från både här och där. Det är det som gör oss till dom förunderliga varelser som vi är, och väljer man att frivilligt vara i våran närvaro måste man vara beredd att snabbt ta betäckning vid överraskande dofter.



Avslutar denna kvällskvistsroman med en sång med stort S och ägnar en tanke åt alla ute i världen som står givakt. Även dom som inte borde göra det en söndagsmorgon.

God afton

Idag har jag befunnit mig i en extremt uttråkande kontorsmiljö för att söka nya kurser. Fyllde i nästan varenda en när hon på andra sidan skrivbordet funderade hur mycket jag tänkt plugga egentligen med tanke på att jag kommer vara klar om ungefär en månad. Det saknades med andra ord bara två stycken och där satt jag och klottrade och bokade in mig själv för över ett år framöver. När hon sa att jag snart fått ihop alla poäng ruskade jag på huvudet och påpekade bestämt att det inte var riktigt. Sen visade hon mig alla papper men jag trodde inte på det i alla fall och till slut började damen peka allt hårdare och mer irriterat på skrivbordet.

Blev så förvirrad att jag utan att hejda mig utbrast upprört "men den där mumien sa att jag skulle ha ett år kvar!" och pekade som en fyraåring på hennes äldre manliga kollega som svassade förbi utanför glasrummet. Den förbannade gubben fumlade med papper i somras så att jag läste samma samma kurs två gånger som jag inte kom ihåg att jag gjort. Då hade jag god lust att dra hans blårandiga kalsonger från 1952 över huvudet på honom så han fått en styrfart utan dess like. Kan för övrigt meddela att jag inte gjorde det utan lät honom gå i frid.

Detta innebär alltså att jag kommer söka utbilning så jag blir legitimerad att sticka folk i skinkan med fjärilsnålar och intervjua mig själv i stetoskop. Så den som behöver uppsöka läkarvård borde gå till grannkommunen eller helst inte bli sjuk överhuvudtaget. Om man inte på egen risk vill hälsa på syster Westberg i vit rock som man kommer kunna missta för Michellin-gubben i däckreklamen. Fast jag vet inte om han finns på riktigt?

Koko

Att vara en levande Elliefant

Jag vill bara vinka och säga hej hej! Jag har inte fått en elstöt av motorvärmarsladden och dött. Jag har heller inte halkat på kiss från invandrarbarn i trappuppgången eller brunnit inne till följd av att jag stekt bacon på högsta värme så det slagit eld i fläkten. Sen har jag inte kastat in handduken för att jag pluggat i hjäl mig, vilket man skulle kunna tro men så är icke fallet. Man skulle även kunna tro att jag gått ut utan linser (jag är då närmast helblind) och rastat hunden nere vid Tisken. Men istället för att hålla mig på gångbanan så har jag gått raka vägen ner i sjön. Det har inte heller hänt.

Vad som skulle kunnat inträffa vore om jag duschat, fått tvål i ögonen och tack vare min (även utan tvål i synfältet) kassa avståndsbedömning trampat snett så jag ramlat baklänges och slagit huvudet i badkarskanten. Jag har heller inte glömt titta till höger när jag gått över gatan så jag blivit påkörd på högerskinkan, uppslängd på någons motorhuv (i detta stadie vid liv) för att sedan klantigt nog rulla av bilen och ner på backen där jag parkerat mina tofflor för sista gången. Om jag varit in på Systembolaget skulle jag kunnat blivit häktad för att jag för sista gången tappat tålamodet på damen som säger "hej heeeej, hej heeeej" och hoppat upp på rullbandet, slitit henne i håret samt dunkat kassalådan i huvudet på henne. 

Det är ytterst sannolikt att dessa scenarion skulle kunnat hända men inte gjort. Allt har ju ändå hänt fast dock utan dödlig utgång. Jag skulle egentligen bara informera om att jag inte ligger stel som en pinne begraven två meter ner, och att jag återkommer fler ointressanta, oinspirerande och osammanhängande inlägg nästkommande vardag. Om jag inte tappat humorn, för då får ni skylla på mina distanslärare.

Pling